Anklagelser på dagis

[silver]

Hej på er igen. Jag har fått mycket hjälp här men har kört fast igen. Min dotter, nu 5.5 år, har haft ett liv med mycket förändringar, dåliga rutiner och stress. Nu har vi åtgärdat i princip allt, och har underbara dagar hemma nu. Lillebror 1.5 år och storasyster 5.5 fungerar mycket bra tillsammans. Livet borde vara bra, men tyvärr har larm från dagis kommit igen. Vi bytte dagis för 1 år sedan på grund av problem med kränkningar och oro för vår dotter som mådde hur dåligt som helst. Hon var hemma med mig (mamma) i 3 månader och "vilade", övade nya rutiner och social delaktighet. Allt vände och då trodde vi allt skulle gå bra. Men nu är hennes nya dagis (waldorff), desperata så vi har dragit in psykolog igen... Enl. psyk är vår dotter normalbegåvad med några svårigheter med att lägga klossar enl. mall osv. Alltså inget alarmerande. Men hon har en förmåga att vilja skapa en egen verklighet. Hon vet hur det mesta är, men VILL har det på ett annat sätt, (sitt sätt). "för att det är finare" osv. Dagis personalen har problem med just det tror jag, att hon vill ha det på sitt sätt och sätter sig på tvären där. Enl. dem är hon elak, mobbar barn, stjäl, osv. Det är tunga anklagelser på en liten tjej som är hur go och glad som helst hemma...Enl. psyk larmade det omvänt lite mot dagiset, alltså...de frågade sig om det verkligen kan vara så här? Vi är desperata och såååå oroade. Det känns i magen om ni förstår. Hemma har vi skaffat en katt. För att avleda lite (separation mellan mamma och pappa) som jag vet hon mår dåligt av men vi jobbar med henne). Katten får ta STRYK, jag måste ha koll hela tiden. Hon slår, drar i päls, stryper och kramar hårt runt ben osv. Hemska saker. Och hon frågar - vad händer om jag bryter benet på katten osv. Katten kanske vi ska omplasera om det fortsätter. Jag försöker svara så ärligt och klart jag kan men det verkar som hon har svårt med empati. NUUU till frågorna..

Kan det vara så att sorg efter separation mellan mamma o pappa kommer fram så starkt på dagis? De vill klassa henne som Adhd....Men jag ser vaga symptomer på det hemma. Men..mobba, elak....gör verkligen 5 åringar det? Och stjäl? Jag har svårt att tro det och har inte sett det själv. Visst hon vill mer än gärna visa hur duktig hon är och säger ifrån om det är nåt hon inte vill. Är det onormalt? Jag känner inte att det är det, men har jag fel?

[Ewa]

Hej Silver!

Minns dig så väl från tidigare, och har undrat lite hur ni har det. Jag har ingen erfarenhet att bidra med här, men puffar lite här i tråden, får vi se om det kommer några kloka svar och råd. Några tankar, bara.

Dagis personalen har problem med just det tror jag, att hon vill ha det på sitt sätt och sätter sig på tvären där. Enl. dem är hon elak, mobbar barn, stjäl, osv. Det är tunga anklagelser på en liten tjej som är hur go och glad som helst hemma...Enl. psyk larmade det omvänt lite mot dagiset, alltså...de frågade sig om det verkligen kan vara så här?

Jag tycker också att det är tunga eller - om jag ska vara ärlig - förfärligt grova benämningar. Har du frågat dagis hur DE gör/hanterar de situationer som de tar upp? Kanske har ni inte hittat ett dagis som fungerar för er, helt enkelt. Vore jag du skulle jag vara med henne på dagis några dagar för att se hur hennes vardag där se ut, och för att få ett grepp om vad som inte fungerar - och varför. Har du möjlighet till det? Då kan du ju själv bilda dig en uppfattning om det är hela situationen på dagiset som inte fungerar för henne, om det handlar om (delar av) personalens bemötande eller något annat. Så skulle jag försöka göra. För uppenbarligen så har hon det inte bra. Då skulle hon inte reagera som hon gör. Om det sedan beror på omständigheterna på dagis - eller på något annat - det kanske blir mer tydligt när du varit där och själv sett hur livet där ter sig.

Vad gäller katten, tycker jag det handlar om ren beteendefostran. Självklart får man inte skada andra varelser, eller familjemedlemmar. Kommer inte på fråga. Katter klappar man fint, kliar lite bak i nacken för det gillar de. "Vad mer gillar katter?", kan man ju gemensamt fundera över. Lite kel på magen, lek med diverse leksaker (de kan hon ju själv fixa, stor som hon är) och gott käk med regelbundenhet (det kan hon ju också fixa). Och kan hon inte bete sig som man gör med katter, kan hon heller inte vara med katten. Då får hon gå in på sitt rum tills hon KAN det. Allt det där tror jag att hon VET redan. Och att hon ställer frågor som "Vad HÄNDER om jag gör så här?" "Vad händer med katten, med mig?"

Hoppas nu du får lite mer feedback, från folk med mer erfarenhet här än jag.

Kram Ewa

[Susanne*]

Hej Silver
Fint svar du fått från Ewa.

Det känns mycket svårt att svara på din fråga här för det är verkligen allvarliga anklagelser de kommer med.

Jag hade definitivt gjort som Ewa föreslog, dvs att tillbringa tid på dagis för att själv händelser och "spelet" mellan fröknar (pedagoger kanske är mer politiskt korrekt ) och barn, fröknarna emellan samt mellan barnen.

Be dem också om konkreta exempel och, som Ewa skriver, be dem beskriva hur de hanterar olika situationer. Tillbringar du en del tid där så tror jag att du får en bra bild själv.

Fokus här ska för dig handla om hur ditt barn mår och hur du kan stärka henne i "rätt" beteende. Inte att personalen ska må bra...

Gällande katten så kör på beteendefostran men också på att hjälpa henne att utveckla sin empati, dvs se båda sidorna. Som Anna brukar säga så föds inte barn färdiga med empati. Det måste tränas. Spela teater på olika sätt så hon förstår hur ont det gör på katten om den hanteras illa. Hur ont skulle inte det göra på dig etc? Det är ett sätt att träna empati genom att vända på situationer och få dem att känna vad andra känner.

Rapportera vidare

Kram

[annawahlgren]

Men nu är hennes nya dagis (waldorff), desperata så vi har dragit in psykolog igen... - - Enl. dem är hon elak, mobbar barn, stjäl, osv. - -Kan det vara så att sorg efter separation mellan mamma o pappa kommer fram så starkt på dagis? De vill klassa henne som Adhd....

Herre milde, säger jag bara. Ta bort henne därifrån. Skona barnet

Orkar du, så gå till vem det nu är som sitter i ledningen för detta dagis som kallar sig Waldorff och sannerligen inte lever upp till sin benämning, och tala om vad som pågår. Det kan på sikt rädda andra barn från den här sortens fullkomligt oförsvarligt usla, totalt inkompetenta behandling.

Hon behöver ingen psykolog. Hon behöver familjesammanhållning, särskilt nu när familjen utarmats. För det har den ju, onekligen. Hon visste inte att det kunde hända, och hon vet inte vad det kan innebära MER.

Jämförelsen är kanske både långsökt och definitivt smärtsam, men när min lille son Aron dog, sörjde naturligtvis hans syskon, men deras verkliga fasa - insåg jag ett år efteråt - var att jag också skulle dö, jag som var deras överlevnadsgarant. De hade förstått att döden fanns. Det visste de inte innan. Döden kunde slå till när som helst. Tog den mig, hur skulle de klara sig då

Förstår du?

Hon har dig, hon har sin lillebror, och du är hemma, eller hur? Skona henne då från de där människorna som hon inte hör ihop med alls, och som hon gör henne illa.

Ta henne i bruk, försök överleva tillsammans så att hon känner det, faktiskt, praktiskt och konkret, att ni behver varandra och hjälps åt i den gemensamma kampen för tillvaon som ju onekligen blir lite tuffare nu när ni är en färre.

Och skyll på något för henne begripligt, när det gäller separationen - jag hittade till och med på (för ett mindre barn, visserligen) att "pappa fick sådan hosta av att bo här, så han måste bo någon annanstans, så du får hälsa på honom där" (vilket aldrig hände, inom parentes, därför att pappa var en sällsynt likgiltig knöl. Sa jag alltså inte till barnet ) Allt för att bespara barnet varje skugga av skuld.

Det finns ingen lag på att barn som far illa måste fortsätta utsättas för det som inte, alldeles uppenbart inte, är bra för dem.

[ulrikaj]

Hej silver
Jag läste din tråd och kände igen mig angående psykologer på dagis så jag var bara tvungen att skriva.Här har du min tråd som är lite liknande er situation:
http://www.annawahlgren.com/forum/viewt ... sc&start=0
Vill bara du ska veta att du inte är ensam om att ha haft problem med bråk på dagis och jag vet hur dåligt man mår som förälder.Hoppas det ordnar upp sig för er.
Många kramar från ulrika

[annawahlgren]

Tack, ulrikaj Jag läste igenom hela din tråd igen och sitter här med tårar i ögonen (en del rinner också). Det är så underbart viktig läsning. Jag kan inte säga hur tacksam och glad jag är över hur du räddade din lille pojke till ett gott liv - en barndom värd namnet.

Ty små barn ska njutas - och njuta själva.

Något annat är inte försvarbart.

Tack

[ulrikaj]

(Ska försöka mig på min fösta "riktiga citering" )

Ty små barn ska njutas - och njuta själva.
:

Det var en klok kvinna som heter anna som "dunkade" in det i skallen på mig 8) Jag får tårar i ögonen själv när jag läser tråden igen för det känns som igår och alla känslorna man hadde innom sig kommer tillbaka.
Jag hoppas att med denna tråd att Silver tar till sig.Dagis är som sagt ingen livsnödvändighet.
Varmaste kramar från ulrika

[ulrikaj]

Ja,det gick!!Vad glad jag blev nu(citeringen alltså)

[annawahlgren]

Strålande I dubbel bemärkelse

[silver]

Jämförelsen är kanske både långsökt och definitivt smärtsam, men när min lille son Aron dog, sörjde naturligtvis hans syskon, men deras verkliga fasa - insåg jag ett år efteråt - var att jag också skulle dö, jag som var deras överlevnadsgarant. De hade förstått att döden fanns. Det visste de inte innan. Döden kunde slå till när som helst. Tog den mig, hur skulle de klara sig då

Förstår du?


Tack för att du delar med dig Anna.....jag förlorade nästan min son (nu 1.5 år) pga hjärtfel... döden ja... den är högst verklig.

Jag förstår nu varför hon (min dotter) pratar så mycket om döden och när jag och pappa ska dö. Och att hon inte vill vi ska dö. Dels lillebror på sjukhus och oroade och ledsna föräldrar, dels så skaffade jag 2 vuxna katter och efter 3 veckor blev en av dem påkörd av en spårvagn...
ja. det är sant, vi bor i göteborg. SÅ då fick hon ju vara med om begraving oxå. Och kattens död pratar hon om varje dag hemma. Och med andra. Så uppenbarligen var det en mycket stor tragedi och uppvaknande om att döden finns.



Jag har haft magkänsla angåend dagiset....ni förstår.
Men då vi redan bytt en gång pga den behandling hon fick där är jag så förbannat dum och tror det inte kan hända igen. Fan, (ursäkta), jag har faktist känt detta i ett år. Hon har inte velat gå till dagis och de har aldrig, ALDRIG sagt ett enda positivt ord om min dotter. Bara fel fel fel fel. .

Psykolog hit och psykolog dig, nu är jag trött på skiten. Min dotter mår bra! När hon är hemma! Och då ska hon få vara det. Jag har nästan ingen inkomst, arbetar som konstnär och får lite stöd av familj. Men vad betyder mest i livet? Jo att min dotter mår bra, är glad och utvecklas till en stark ödmjuk och lycklig kvinna, nu tar jag tag i rodret. Jag älskar henne så mycket så detta är det minsta jag kan göra så klart.

Lillebror stortrivs på sitt dagis, och de älskar honom där. Han hinner inte ens säga hejdå till mig på morgonen. Så ska det vara. Han får gå 3-4- dagar i veckan korta dagar och så får min dotter och jag bygga upp ett tryggt liv hemma sålänge. Tack snälla för allt igen. Jag behövde bara få någon som stöttade mig och inte bara hittar fel på min dotter. Tack Tack TACK.

[silver]

oj, ja ja kan iallafall inte citera. ursäkta

[Ewa]

Klok är du! Ta väl hand om er !

[ulrikaj]

Vad skönt att höra silver
kram

[annawahlgren]

Å, vad glad jag blir. Lilla gumman. Säger jag till er båda.

Nu ska ni ha ett skönt lliv, ett att landa i och njuta av och på ert eget vis, allihopa.

Du kan det, du klarar det! Får man bara ihop till hyran, kan man hjläpas åt billigt med det mesta annat.

Jag är så innerligt glad. Så ofta, ofta tänker jag: SKONA BARNET.

{|=