Pappighet

[Pip]

Lägger in en till fråga medan jag ändå är igång.

"Problemet" är att vår lilla tjej är så ooootroligt pappig. Hon är 11månader och har i princip sedan födseln föredragit min sambo. Hon gråter så fort han går ut rummet och om hon är lessen så vill hon vara med honom. Om hon ser ett foto på honom när han inte är hemma blir hon lessen och ropar...

Är det någon som har erfarenhet av detta och vet hur vi kan göra för att jämna ut detta?

Som det ser ut i dag så nattar vi henne varannan natt. Traditionellt så har han nattat henne mest och när vi har kurat är det han som tagit de 3 första nätterna. Annars är det ju jag som varit med henne mest. Vi agerar ungefär lika mot henne. Jag förstår inte vad detta kommer från och hur vi kan komma till bukt med det?

Tack
/Pip

[J och Å]

ville bara flytta upp den här för att få ett svar.
Karl är ganska pappig men gråter dock inte när han ser mig på kort.
Men vill ändå ha lite andra synpunkter på detta

Johan

[Pip]

....eller har det skiftat mellan pappighet och mammighet?

Tack
/Pip

[annawahlgren]

Det alldeles naturliga och normala är att små barn laborerar med huvudanknytningen under det första året. Huvudanknytningen upprättas helt banalt till den som står för överlevnaden i första hand, dvs är där och tar hand om barnet. Men om två föräldrar finns till hands lika mycket och tar hand om barnet lika mycket, växelvis, kommer lilla ungen att söka sig mer till den ena, en tid, och mer till den andra, en tid. Och kan då högst brutalt avvisa eller "underkänna" den som inte är prio ett just då. Det är inte så känslomässigt betingat som det låter, och man ska undvika att ta det personligt. Det är ett led i barnets vidga-världen-process. Man (barnet) hör ihop med en, och så hör man ihop med en till, men man har inte kommit så långt att man kan höra ihop med två samtidigt. Det kommer

Vill mamma komma i första rummet, ska hon göra sig till "centrum", till rådande överlevnadsgarant - och det blir hon i samma stund pappa försvinner ur huset. Vill inte pappa gå hemifrån kan han låta barnet tro det, ta farväl och låtsas gå ordentligt, och sedan spionera Det kan bli en upplevelse

[Pip]

Tack för svar.

Det är ju så svåååårt att inte ta det personligt. Fast jag vet ju så klart att du har rätt i det du säger.

Det där med spionaget var spännande. Det skulle nog vara väldigt intressant!

Tack
/Pip