Maste bara fa saga...

[camilla]

Jag haller givetvis med om att det vore JATTEBRA om man kunde fa valja att vara hemma med sina barn langre tid etc men maste oxa saga att man i Sverig har det valdigt bra... Har i Spanien far man vara hemma 16 veckor efter barnets fodelse, pappan far 2 dgr ledigt fran jobbet. Detta innebar ju att 4 manaders babisar gar pa dagis, ett dagis dar en person kanske har hand om 7-8 barn i den aldern dvs det ar som att slanga in ungen i en forvaringsbox. forovrigt finns det komunala daghem endast for samhallets absoluta underklass dar man befarar att barnet behover ga pa dagis for att utvecklas normalt. De privata dagisen kostar runt 1000 lappen/manad da maste man skicka med mat. Det vanligaste e att dagisen har oppet 9-14 vilket gor det omojligt for manga att kunna skota ett jobb utan ytterligare hjalp. Manga betalar nagon for att lamna in barnt pa dagis och sedan hamta det och vanta hemma tills nan kommer hem. Manga jobb innefattar att jobba pa fm och em med en lunchrast pa 2-3 tim, pa em finns inget dagis sa da far barnen vara hos mormor eller farmor (personligen skulle jag aldrig anvanda farmor som huvudsaklig barnvakt da detta innabar att mina flickor skulle fa lara sig vad flickor far gora och inte far gora...), pa lordagarna jobbas det oxa sa till slut traffar man sina barn endast pa sondagarna... Det finns inga barnbidrag etc och for att kunna kopa en bostad (finns inte hyresratter) sa behover man vara 2 som har inkomst och har man da inte mojlighet att losa situationen med barnpassning efter foraldraledigheten sa valjer manga att inte skaffa barn, det har helt enkkelt blivit en lyx att ha barn i Spanien. Man ska ju givetvis fortsatta strava frmat for att forbattra, ville bara beratta hur jattedaligt det kan vara...

[annawahlgren]

Ja, det är sorgligt. Men jag vet inte om Sverige utmärker sig för någon barnvänlighet internationellt precis. Till ekonomin kanske, och det är ju det som räknas. Ettårig barnledighet ses som barnvänlighet men sanningen, vill jag påstå, är en annan - sanningen för barnet. I Tyskland finns inga dagis för barn under tre år. Folk förväntas lösa tillsynsproblemet själva, och gör det för att de måste. Jag vill inte romantisera någonting men i historien om Kalle i samhälle A respektive B i Barnaboken finns i alla fall öppningen till ett alternativ: ett där barnet blev en icke utbytbar nyckelfigur i stället för som nu, även här, en dyr, krävande och besvärlig förvaringsartikel

[camilla]

Ja du Anna, det ar nog tyvarr sa att det ar ekonomin som styr det mesta i det vasterlandska samhallet. I detta spanska samhallet loser man problemen for att man maste, som du mkt riktigt beskriver, och man hjalper varandra i betydligt storre utstrackning inom familjen an vad man gor i tex Sverige. Jag sjalv har inga syskon, min sambo har 10 syskon sa jag ser verkligen skillnaden pa hur det ar att leva med storfamilj. Problemet e dock att dessa 11 syskon har tillsammans 13 barn, dvs lite drygt 1 barn/man och det kommer inte bli nagra fler da alla bedomer att de inte har ekonomiska mojligheter for att ha fler barn. Alla i familjen hjalper till med varandras barn men maste saga att jag inte upplever att de kanner sig mer alskade for det eller mer viktiga osv. Exemplen e manga; haromdan var jag och handlade och kvinnan som stod fore mig i kon var noga med att "beklaga sorgen" over att jag fatt tvillingar (nagot som jag sjalv alltid sett som en bonus) "fy vad jobbigt, om de ar snalla gar det ju an men jag har en pojk som e snall men min yngre dotter hon e som ett GIFT". folk stors av barnen i allmanhet, min svagerska e polis och dit ringer folk dagligen och klagar over att barnan leker pa gatan (fa lekplatser) och for ovasen, de far inte vara nagonstans. Hor dagligen hur folk gnaller over hur jobbiga, knappa, elaka deras barn resp. barnbarn e och allt detta i barnets narvaro, dessa barn maste ju verkligen kanna att de ar i vagen. Detta ar den trista sanningen i ett land som ekonomiskt har utvecklats till ett konsumtionssamhalle dar kvinnan skall ut i arbetslivet etc men pa det praktiska planet finns det fa losningar vilket ju kan forklara den superlaga befolkningstillvaxten. Detta innebar ju att skillnaden fran en generation till en annan e enorm, storfamiljen dor ut. Det hade ju varit fiint om det var som det skulle kunna vara men personligen e jag nog inte tillrackligt romantiskt for att tro...

[annawahlgren]

Det är gräsligt Jag kan bara säga att jag inte skulle vlija vara barn någonstans i Västvärlden. Här i Indien är folk i alla fall lite varmare mot sina barn och ser dem som en glädje, även om de inte alltid har mat att ge dem

[br]

Det är mycket man vill och det är många saker som ska få plats i ens liv, man ska göra karriär, tjäna pengar, "Ha" en massa saker, "skaffa barn", bo bra, resa, osv osv

Tyvärr tror många på allvar i dag att små barn har det bättre på dagis än hemma med ngn förälder eller annan närstående. Man tror att barnen utvcklas sämre om de är hemma med sin "tråkiga" mamma/pappa.

Men om vi istället prioriterade ( avstår dyra saker/kläder, semester, två bilar osv osv, )sparade pengar innan barnet föds, samarbetar med andra familjer, drar ut på föräldraledigheten så länge detgår (båda föräldrarna så att bådas arbetsgivare "drabbas") så kanske det går att låta barnet vara hemma längre?!

Jag brukar försöka tänka på lång sikt- Tänk att man kommer att arbeta tills man kanske är 70 år dvs 30-40 år till!! VAd kan det då spela för roll om man låter "karriären" gå på sparlåga några år? Kanske det är lättare att kombinera lite studier med småbarn? Kanske man i ett kort perspektiv "förlorar" ( ekonomiskt, karriärpinnar mm) på att jobba lite/inget under småbarnsår men om man tänker att man ska jobba i över 30 år till!!!?


Jag tror inte att jag har hört ngn som har ångrat att de har spenderat mycket tid med sina barn, däremot har jag hört många som ångrar att de inte fanns på plats när barnen var snå!

[Kriszta]

Ville bara komma med ett inlägg angående dagis. Jag tyckte också att allt var så bra i Sverige och att andra länder kunde ta efter oss men nu ser jag lite annorlunda på saker och ting. Vi har bott här i Tyskland i 1 år. Precis innan flytten när min son Adam fyllde 1 skulle han börja på dagis i Sverige eftersom jag ville avsluta mina studier och påbörja en eventuell kariärr. Nu blev det inte så, min son hann gå på dagis i två veckor och sedan fick min man helt plötsligt jobb i Tyskland. Jag var inställd på att hitta dagis här och blev riktigt förvånad när jag upptäckte att det fanns så få (jag tänkte faktiskt vad är det här för ett outvecklat land?) och att jag iaf var tvungen att vänta tils min son skulle fylla 2. Till en början blev jag ledsen och tänkte: nej nu kommer jag aldrig att bli färdig med mina studier och vad kommer det bli av mitt liv. Nu i efterhand känner jag mig faktisk bara dum Hela sommaren och hösten (2004) var jag hemma med Adam och omgivningen (mest vänner som inte har barn) undrade när jag skulle forsätta mina studier. Jag mådde dåligt och skämdes över att jag hade blivit en sk "hemmafru". Jag kände pressen att jag måste faktiskt ta tag i mitt liv. Jag skulle hitta en lösning. Under hösten fick vi beskedet att Adam kunde börja dagis from januari 2005. Nu skulle allt lösa sig men så blev det inte. Vi provade dagis men Adam ville inte alls och jag är övertygad om att det var för att han kände att jag inte heller ville. Jag insåg att jag vill vara hemma med honom och istället för att känna mig som en misslyckad hemmafru började jag intala mig att jag faktiskt är en mamma som är väldigt priviligerad över att ha möjlighet att vara hemma. Jag blev så glad när jag fick tag på din bok Anna och fick bekräftelse på att jag inte var konstig eller misslyckad bara för att jag valt att vara hemma. Det handlar faktiskt verkligen om prioritering precis som du skriver. Tyvärr är det svårt tror jag för min generation (född 78) att inte känna stress och press från omgivningen om att vara framgångsrik dvs karriärsmässigt. Jag förstår de som inte har råd att vara hemma men jag vill säga till alla de som egentligen skulle kunna vara hemma men som jag känner/kände press från omgivningen. Våga stå för vad du verkligen vill! Barnen behöver oss och vi behöver de! Jag känner att allt det Adam ger vill jag inte ge bort till en dagisfröken!

[br]

vi står just i begrepp att flytta utomlands, vi planerar att vara bort i två år. Min man ska arbeta och jag ska göra "ingenting", dvs vara hemma med barnen . Jag harfått många rekationer om hur detska gå för mig och att barnen kommer att vara så uttråkad att gå där och dra med mig och att de väl ska gå p ådagis utomlands osv. Ibland får jag känslan av att det finns de som inte vill att man ska tycka att det kommer att bli fantastiskt att få vara med barnen när de är små!! Jobba hinner man väl!!

[Kristin]

Hej !

Kastar mig in i debatten!

Vi bor ju i Tokyo, Japan denna vår då min sambo jobbar för Ericsson. Vi har varit här i snart 2 månader nu. Plutten våran är 7 månader. Den första månaden här var inte rolig och det berodde mest på att jag höll på att oroa ihjäl mig och därmed förstöra pluttens dagsömn som jag inte fick att fungera. Nu sedan detta har löst sig så trivs jag bättre här, men vill på inga sätt stanna kvar här en längre tid.

Anledningen till att jag inte vill stanna är att jag inte vill vara ensamstående förälder till vårt barn! För det är precis så jag känner det. Jag är med plutten hela hans dag, ända fram till läggdags och det "känns" om jag säger så. Min sambo är med oss mellan 07-09 om morgonen, men that´s it! Nu är det ju så att om vi hade varit i Sverige så hade ju sambon egentligen inte tillbringat mer tid med sonen (kanske liiite), men eftersom han är borta till 21 på kvällen (om inte längre ibland ) och jag inte kan göra något på egen hand mellan 07-09 så känns det som att det är jag som ensam tar hand om plutten.

Faktum är att nu när vi är här i Japan så umgås vi egentligen MER än när vi är hemma då vi inte har hem och hus att ta hand om här. Ingen bil, inga matinköp, inga storkok, inget gym att gå till (DET beklagar jag dock!), inga 100 vänner att umgås med (vi har INTE hundra vänner...), mm mm mm. DET är egentligen jättebra (fast jag saknar att ha ett riktigt hem)!

Sambon frågade så sent som idag om jag kunde tänka mig att stanna kvar här på ett långtidskontrakt och självklart svarade jag NEJ av den anledningen att jag vill inte vara ensamstående mamma till plutten. Kort och gott! Dessutom vill jag se mer av min käre sambo än vad jag gör nu.

Missförstå mig inte nu: jag trivs verkligen med att vara med plutten och han är "lätt" att ta han om. Glad skit! Men här i Japan har det blivit för mycket han och jag. Han är med mig så fort jag lämnar lägenheten. Överallt!

Kanske hade det varit annorlunda om vi bott i ett hus. Kanske hade det varit annorlunda om vi hade bott i t ex Tyskland där jag kan språket. Kanske hade det varit annorlunda om min sambo haft normala arbetstider? Kanske hade det varit annorlunda om vi skulle ha varit borta längre och jag hade haft ett annat tidsperspektiv (kanske läst en kurs på distans?). Jag känner att jag måste ha någon mer stimulans än "bara" min son. Sådan är jag...

Till hösten skall sambon vara hemma och jag skall börja jobba. Ser fram emot detta. Som vi planerar nu skall jag återvända till hemmet och sonen efter jul. Jag tror inte att jag kommer att vilja jobba heltid när både jag och min sambo börjar jobba. En halvtidstjänst skulle vara perfekt! Så att jag får lite både och...

Ja..det var mina tankar kring detta ämne.

Kram
Kristin -hemmafru? Nej, inte jag...

[Kit]

Tänk att man kommer att arbeta tills man kanske är 70 år dvs 30-40 år till!! VAd kan det då spela för roll om man låter "karriären" gå på sparlåga några år?

Precis, br! Och det där resonemanget tycker jag mig se allt oftare i olika sammanhang. Det inger hopp! [-o<

[br]

till Kristin
Jo, jag tror faktiskt att du skulle se annorlunda på en utlandsvistelse om du var beredd på att stanna längre! Japan är väldigt annorlunda ( jag har en vän som är där med sin familj på ett treårs kontrakt!!!) !
Däremot ska man nog inte ge sig på ett längre utlandsäventyr om man inte är helt med på detta!

Min man vill gärna bo i Japan, kanske ses vi där ngn gång i framtiden

[camilla]

Alltsa, jag menade ju aldrig att Sverige var perfekt men... Nu vet ju inte jag om det ar sa att man far vara hemma med lon tills barnen e 2-3 ar i Tyskland(?) men forutsatt att det inte ar sa sa kan man ju bara saga att det ar daligt att det inte finns barnomsorg eftersom ju detta gor det omojligt for manga att skaffa barn, hur manga har rad att vara hemmafru? Man snalar for att ev kunna jobba deltid atminstone eller dryga ut pa foraldradagarna. Det ar ju inte pa ngt vis sa att man kan leva en hel familj pa en normallon i dagens lage sa nan typ av ersattning for att vara hemma maste ju finnas om man skall kunna vara det...