men jag har haft mycket att älta...Förlossningsberättelse 070412 2dgr före BF
Jag hade haft en mycket märklig dröm och låg och smådåsade och funderade. Klockan var ca 05,30 om morgonen. Patrik hade sovit dåligt och varit uppe på natten. Brevid mig låg Virve och sov så gott (hon har en förmåga att komma tassandes vid 4-tiden och kryper upp mellan oss så tyst så jag inte märker henne förrän hon ligger där). Solen hade redan gått upp på andra sidan berget.
Plötsligt knäppte det till och vattnet gick. Det fullkomligt forsade ur mig och när jag reste mig upp plaskade det på golvet.
”nu gick vattnet i alla fall” sa jag till Patrik som sin vana trogen kastar sig på telefonen och ringer sina föräldrar. Virve är lika klarvaken i ett kick och vi börjar babbla om att nu vill bäbisen komma ut och det blev blött i sängen etc etc.
Några sammandragningar känner jag knappt – eller ja- inte mer än vanligt då jag varit ruskigt öm i hela bäckenet i minst en månad. Den främre fogen svider och visst drar det lite i musklerna, men inte så det stör…
När jag ringer förlossningen uppmanar de mig att vara stilla så mycket som möjligt, och ligga ner i bilen så inte navelsträngen trillar ner före bäbisen – som ju var rörlig senaste MVC-kollen.
Jag duschar och Virve hjälper mig klä på mig byxor och strumpor. Farmor/svärmor ringer och säger att de kör som små blå, men jag lugnar dem, så bråttom är det inte. Sammandragningarna känns, men inte mer än att jag kan djupandas och slappna av genom dem.
Patrik går ut och fäller ner mitt säte. När jag ska pussa hejdå till Virve går hon upp på en stol så jag ska slippa böja mig ner. Wilhelm sov ovetandes vidare i sin säng.
Jag går med försiktiga steg ut till bilen, stödd på Patrik. Främre fogen svider…
Vi småpratar på vägen in. Jag njuter av en underbar soluppgång och tidig försommarmorgonluft.
Jag ringer min pappa för att meddela att vi är på väg in, han är ju barnläkare på sjukhuset…
Jag är lugn och avslappnad och behöver inte anstränga mig allt för mycket för att andas igenom sammandragningarna.
Väl på förlossningen blir jag liggandes i det första rummet i ca 4timmar. En undersköterska med elev tittar till mig ibland, liksom min barnmorska, Annelie. Jag är lite undrande över varför ingen kollar efter hur pass öppen jag är, och också lite förvånad över att det tar sån tid… att inte värkarbetet kommer igång bättre.
Jag får akupunktur i fötterna för att hjälpa fostret komma ner i bäckenet. Jösses vad det brände till när hon satte nålen i vänster fot (på ömse sidor om fotknölarna, vid hälen). En nål i huvudet, i gamla fontanellen (vilket orsakade skrattanfall hos mig och Patrik) för avslappningens skull. Inte vet jag om det hjälpte men, men…
Fostervatten fortsatte forsa ur mig vilket roade min far som kom och hälsade på ”titta hon har kissat på sig” utbrister han glatt! Ha Ha…
Jag har det allmänt kallt och blött och tråkigt. Tillslut kommer BM med barnläkare som också har en ”elev” med sig. De konstaterar att nu är fostret iaf ruckbart så då får jag röra på mig.
Jag kommer ur mina plaskblöta kläder och i sjukhusrocken. Sen ska jag flyttas till ett annat rum, men då det verkar vara ganska fullt får jag ett vanligt vilorum (ingen förlossningssäng, lustgas el.dyl). Nålarna i vänster fot värker så jag ber att få alla nålar uttagna.
Där ligger jag ytterligare någon timme och kollar på tråkig tv. Djupandas vid behov och undrar vad det är som händer egentligen. Vid tolv går parkeringstiden ut så vid 11 går Patrik ut och betalar en ny P-biljett. Sen fortsätter vår väntan…
Nu ligger jag och får arbeta lite mer genom sammandragningarna. Är fullt avslappnad i armar och ben och får flämtandas för att ta mig över kulmen på SD. Just som det känns riktigt behagligt och jag har koll på situationen så kommer de båda USK in och börjar härja med mig. Vill att jag ska lägga mig på sidan men jag protesterar först och säger att jag har det så bra som jag ligger. Då förklara de att hjärtljuden har gått ner så den lille mår inte så bra… Men när jag kommit över i sidoläge blir hjärtljuden bättre igen. Sen kommer BM in och undersöker mig – 5cm konstaterar hon. Strax kommer även barnläkaren med bihang in för att undersöka. De bökade runt friskt – fy vad det var jobbigt! Sen bad de få in en UL apparat och konstaterar att liten ligger med ansiktsbjudning och ryggen mot min rygg. Ett omöjligt läge att föda normalt förklarar de för mig och förbereder mig på att det nog blir kejsarsnitt.
Först överväger jag att ta snittet med en gång för att få det överstökat med. Värkarna börjar bli ganska jobbiga och jag har ju fött ”normalt” förut så det kändes inte så viktigt den här gången. Men BM säger att det är ju iaf bäst för bäbisen att få födas normalt så om vi kan avvakta en halvtimme-en timme så vore det bra. Jag går med på en halvtimme – max! Jag ber dem också meddela min pappa så han kan vara närvarande ifall det blir kejsarsnitt.
Det blev en halvtimme from hell! Efter allt bökandes och undersökandes så eskalerar sammandragningarna kraftfullt, med krystimpulser i sin kulmen. USK eleven står brevid mig och är jättesöt, men när hon tar min hand och säger ”du får klämma så hårt du vill” så bara jag släpper hennes hand och säger ”jag måste slappna av!”
Tack gode gud för flämtandningen, men fy på mig att det är den jag tränat minst på såklart!!
Nu kom sammandragningarna med ett par minuters mellanrum och jag ligger på sidan och flämtar, flåsar och frustar högljutt!. Vid nått tillfälle kommer BM in och säger ”det är väldigt viktigt att du inte trycker på”. Hon hör väl att jag inte riktigt kan parera krystimpulsen när den är som starkast… Men inte ett ord hör jag om HUR jag låta bli att trycka på. Vad tror de? Att det bara är att låta bli eller ??? Då blev jag upprörd 1a gången…
Hon tar prover inför kejsarsnittet och försvinner sedan igen. Jag håller stadigt i Patriks hand för varje sammandragning.
När jag känner att jag snart inte orkar längre frågar jag Patrik hur lång tid det gått, 28minuter ungefär. Vi får vänta ytterligare några lååååånga minuter innan ”teamet” dyker upp igen. Då ska det undersökas å bökas. ULmaskinen rullas in igen – men nu kan de konstatera att liten i a f har vänt sig med magen mot min rygg, fast fortfarande ansiktsbjudning. Då passar min tarm på att göra sig påmind också och jag påkallar BM´s uppmärksamhet för att få hjälp. Jag märke allt hennes äcklade min, men vad 17 kunde jag göra åt det!? …
Så ligger jag där med kraftiga sammandragningar/krystningar och frustar som en brunstig älgko, vad får jag höra då?:
-Ja nu ser ju allt bra ut… då ska vi bara rulla in dig i ett annat rum så ska du få krysta sen…
Upprörd nr2
AAAAAARGGGGHH!!!! Jag måste få krysta NU!
De kajkar iväg med mig i korridoren och jag får ögonkontakt med den BM som tidigare gav mig akupunkturen, jag flämtar ”gud, bäbisen kommer nu- jag måste få krysta!” Hon bara ser medlidsamt på mig.
In i förlossningsrummet bär det av. Där inne får jag syn på sängen och tänker bara att de skulle bara våga lyfta över mig till en annan säng nu också. Men de gör de iaf inte.
BM undersöker igen och jag flåsar och flämtar allt mer förtvivlat och okontrollerat.
Sen hör jag min pappas röst ”Jag är här nu” tätt följd av Patriks röst ”du måste andas ordentligt” Då kunde jag ta mig samman och tänka ”jag kan ju det här – skärpning!”
Så andas jag in, ut, in och trycker på. Jag minns inte hur många gånger jag fick krysta, men det var nog inte mer än 3 tror jag. Sen kom lille knyttet ut.
Fy vad han såg ut! Blå och svullen i ansiktet och jag han tänka några otäcka tankar innan BM förklarade att de ser ut så när de kommer med ansiktet före. Jag får upp honom på magen och klipper navelsträngen själv. Sen är jag bara helt färdig en stund, men har snart återhämtat och kan njuta av att allt gått bra i alla fall – trots allt…
Det känns så tråkigt att det blev så hysteriskt på slutet. Det är ju krystandet som är det häftiga! Det blev jag snuvad på nu känns det som – bara för att personalen skulle ha det på SITT sätt.
När jag ett par veckor senare blev uppringd av min BM förklarade hon att det var nödvändigt att vara på en förlossningssal OM det skulle hända något… Ja, Ja…
Jag är besviken på förlossningspersonalen, att det inte finns en mer öppen/ärlig kommunikation med föräldrarna. I synnerhet som jag för tredje gången föder utan smärtlindring och med profylax. Jag kunde precis lika gärna ha varit en blindtarmsoperation… och alla vet ju att det lönar ju sig inte att försöka prata blindtarmen till rätta!?
Sen undrar jag också hur 17 kejsarsnittet skulle ha gått till… Har ofta hört att ”det skulle ha blivit kejsarsnitt, men fostret hade redan kommit för långt ner så det var för sent”. Jag hade ju redan krystvärkar så jag undrar bara om de hade tänkt ”dra upp” fostret igen för att få ut det genom ett snitt? Kan man göra så?? Känns ju lite sent påkommet att ringa och fråga det nu…
Men, men så blev det i alla fall. Och jag är inte helt avskräckt från att prova en gång till… Även om maken säger att det räcker med tre… Men om han har fyra vespor så …???
Varmaste GRATTIS 
Jag tycker du skötte din del på bästa sätt och lilleman kom ju ut hel och välbehållen. Jag tycker gott du kan ringa och höra om de där sista detaljerna du undrade över, annars ligger de bara och gror. Min andra förlossning var mindre kul och jag hann aldrig bearbeta den ordentligt, vardagens alla bestyr trängde sig på direkt med storebror hemma och allt. Innan min tredje förlossning hade jag en genomgång av journalen med min barnmorska på MVC. Det var toppen! Vi tolkade tillsammans varför det blev som det blev och vad/om jag kunde gjort det annorlunda. Efter det kunde jag istället fokusera på hur jag ville att nästa förlossning skulle bli.
berättelse. Skönt att höra era åsikter. Ska kanske ta och ringa till förlossningen igen och prata lite till... det är ju onekligen så att tankarna gnager! Å guben är det ju ingen idé att diskutera med - det är ju ett avslutat kapitel i hans värld! (vad gött de har det ibland!)