Babyen på mage og utvikling

[JH]

Vet bara att på de flesta BVC här i Stockholm så pushar de föräldrarna att "magträna" en stund varje dag från ca 2 månader i alla fall. Bättre än inget...

[HannaManna]

Jag ska kanske också säga till rådgivningssystemets försvar att man nog här också regelbundet kontrollerar att barnet kan ligga på mage, kan hålla upp huvet, kan ta stöd av sina armar osv. och uppmuntrar till att träna magläget regelbundet, små stunder, om ungen inte trivs. Så bättre än ingenting är det förstås, och antagligen skulle man ta i tu med saken om man upptäcker att något barn inte alls ligger på mage. Men det jag kanske egentligen ville säga var att man inte tillräckligt har understrykit att det verkligen är viktigt, och varför det är viktigt.

Ja, jag ville egentligen inte klaga så mycket som jag gjorde... jag har väl blivit lite ivrig och upprörd, därför den här reaktionen.

[Hege]

Kjäre HannaManna
Av alle mammor, så er jeg glad jeg nådde ut til deg!! Og jeg er glad for det du skriver om at du når forstår VARFÖR, da er jeg altså ikke helt tokig til forklare.
Som du selv skriver, så går det ikke an å varsle faren over ennå for Alexandra. Syrebrist er allvarlige ting, og det kan lede til skjebnesvangre fölger for den lille. Dette skriver jeg ikke for å skremme deg (du er mycket klar over dette redan), men fordi i ditt og Alexandras tilfelle så gjelder det å väre före var. Komme evt. problemer i förkjöpet, for MYCKET kan rettes til om man börjar i tid.
Det aller förste jeg vil si er at det er viktig at du litar på din egen bedömning. Om något gått galt med Alexandra, så er det sannsynligvis du som kommer til å oppdage det först. En mammas känsla for slike ting skal man ta på störste allvar. Om du möter leger som ikke er enige med deg, så gå til noen annen.
Alexandra bör få ligge på mage hele sin vakna tid, og hun bör sysselsättes sammen med voksne i korte stunder gjennom hele dagen. Her er det sensorisk berikelse som gjelder (se Februarikrönikan), mye å höre, se og kjenne på. I mellom sysselsettingsöktene bör hun få hvile seg (fortsatt på mage), for det er viktig å ikke trette henne ut.
Når hun begynner å åle, så sörg for at hun åler så mye som mulig, målet er minst 50 meter om dagen. (Begynn i det små, og med korte strekninger mange ganger om dagen). Det kan ta flere uker å komme opp i en slik lengde, men gi ikke opp.
Når hun begynner å krype, så kryp med henne så mye som mulig. Begynn i det små, og ök på til man kommer opp i flere hundre meter om dagen. Flere korte distander mange ganger om dagen, det er ikke lov å trette henne ut.
Disse rådene er helt ufarlig å fölge, og om det skulle vise seg at alt har gått bra med henne, så har dere ikke utsatt henne for noe farlig.
Men dersom det viser seg at syrebristen har fått fölger, så kan det hende at dere har klart å begrense skadeomfanget. Fortsatt har dere ikke gjort noe farlig, og dere har bygd opp en veldig god relasjon til Alexandra. Det skjer noe i forholdet mellom foreldre og barn som kryper sammen på denne måten.
Du vil aldri få slike råd av leger og fysioterapeuter, ganske enkelt fordi det ikke er noen tradisjon i den vestlige verden å tenke at en hjerneskade kan repareres. En hjerneskade er en hjerneskade, og dermed basta. Ikke noe å gjöre. Derfor vet ikke legene hva mageleie har å si for hjernens utvikling, og at en skadet hjerne kan starte en egen reparasjonsprosess, og dermed påskynde den hjerneutviklingen som har saktat ned på grunn av skaden. De som oppfordrer til mageleie (de få legene som gjör det) begrunner det med at nakkemuskulaturen styrkes, og at motorikken blir bedre. De har sett at det skjer når babyen ligger på mage, men de vet ikke hvorfor. Mageleie förer til sterkere nakkemuskler og armmuskler, men det er ikke derfor Alexandra skal ligge på mage, DET ER FOR FOR AT HJERNEN HENNES SKAL VOKSE OG UTVIKLES. De sterke musklene er bare en fin sidoeffekt. Vi skal åt de delene av hjernen som KONTROLLERER disse musklene, det er derfor hun skal ligge på mage.
Sist men ikke minst så skal du slutte å tenke på hvilken skada du har gjort med å ikke la henne ligge på mage fra födselen av. Du visste ikke om det da, og kan inget gjöra åt det nu. Men du vet det nu, og det er det du skal konsentrere deg på. Nu skal du väre glad for at du har funnet denne sidan, og om du tror på det jeg har skrevet her, så skal du gå igang med å väre före var.
Og vär inte rädd. Mest sannsynlig har ingen skada skjedd, men man kan ikke vite, så derfor går du i gang med ål og kryp just i tilfelle det skulle väre noe. Så vet du med deg selv at du gjorde hva du kunne. Tro meg, den kjenslan er viktig. Om vi ikke hadde lyktes med Felicia, så hadde jeg i allefall visst at jeg gjorde hva jeg kunne. Jeg satt ikke med hendene i knäet og grät.
Om du ikke har lest historien om Felicia her på Annas sida, så anbefaler jeg lesning under kvelden. Hos oss ble sykdom og fortvivlan bytt ut med optimisme og utvikling.
Jeg önsker deg all lykke, og er beredd til å hjelpe deg mer om du önsker det. Jeg deler gjerne av meg med det jeg har fått läre.
Goda kramer fra Hege

[Anina]

Jag har försökt följa ditt råd i gästboken och vara tillsammans med honom på golvet men han lugnar sig så sällan där- och jag räddar honom inte utan försöker locka och lugna och lämna ifred. Han skriker och snurrar runt och jag vänder tillbaka.

Han är rätt så intensiv i både glädje och gallskrik. Så vi har gett efter förut- burit när han varit riktigt liten och nu är det hoppgunga och lite gåstol som fungerar. Han är fem månader nu.
ann

Vi hade problem med magläget också. Det kan ha berott på att dottern hade skena (ett stöd som håller benen böjda, då barnets höftleder är lösa). Barnet kan bara ligga på rygg med skenan. Hon hade den sina 2 första månader. Efter att skenan togs bort kände hon sig otrygg av att ligga på magen, skrek sig halvt blå, så vi undvek det. Läste här på forumet om hur viktigt magläget är, och vi började ha henne så ofta som möjligt på mage. Det blev väldigt korta stunder i början, mellan 1 och 5 min. Vi tog alltid snabbt upp henne innan hon hann bli ledsen, och sen lade vi henne på mage igen efter en kort stund. Sådär höll vi på i kanske en vecka. På en dag vände det. Jag lade ett leksakspiano framför henne, som hon inte intresserat sig för tidigare. Jag låg också själv på golvet en stund. Hon började banka på pianot, och efter den stunden har hon haft det trevligt på magen ! Nu, två veckor senare (hon fyller 7 mån nu), kravlar hon sig omkring i rummet, och stortrivs.

Kort sagt Ann, så tror jag att det börjar gå bra såsmåningom! Kämpa på!

[annawahlgren]

Tack, Hege Storartat skrivet och SÅ viktigt

Och tack, alla Det här är så djupt väsentligt allt.

Jag vill bara lite off-the-record påpeka att BVC:s rekommendationer om "magträning" stammar mindre ur kunskap om maglägets oefterrättliga betydelse än om den pinsamma "biverkning" som ryggläget visat sig ha, nämligen plattskalle. Den vill inte etablissemanget ha på sitt samvete. I USA går små barn omkring med specialkonstruerade hjälmar, som ska försöka pressa tillbaks den runda huvudform de föddes med men den gubben går inte särskilt bra. Redan efter sex månader är det ganska kört

Och visst kan man väl leva med plattskalle, som håret döljer framöver. Men innanför plattskallen sitter hjärnan som skulle få växa och utvecklas fritt.

Jag ska inte än en gång säga vad jag tycker om dessa manliga s k forskare som 1992 stilpulerade det naturvidriga ryggläget för alla västvärldens spädbarn. Så nu har jag inte sagt det

[Isobel]

I USA går små barn omkring med specialkonstruerade hjälmar, som ska försöka pressa tillbaks den runda huvudform de föddes med

[HannaManna]

På Heges begäran flyttar jag hit den här frågan, som tangerar det som diskuterats i den här tråden.



Hej Hege!

Jag har nu beställt Domans bok, den om att läsa, från en bokhandel här i Finland. Det gick bra att få tag på den, och en del av de andra böckerna också. Den borde komma om ett par veckor ungefär. Så då ska vi se vad det blir av vår lästräning Very Happy

En sak började jag undra över när jag läste om Glenn Doman och hans institut på nätet. Det gick ju att hitta mycket information som talar väldigt positivt om Doman och hans filosofi och metod, men också en hel del som inget gott hade att säga. På många ställen hävdades det tex att det inte finns några som helst vetenskapligt godtagbara bevis eller undersökningar som visar att Domans metod faktiskt fungerar. Stämmer det verkligen? och om det stämmer, hur kommer det sig då att det är så, när tex ni (och väl många andra) upplevt sådana enorma förändringar och framsteg hos sina barn tack vare institutet? Det vet jag ju, att man ska ta det mesta man läser på nätet med en nypa salt, åtminstone förrän man fått reda på hurpass seriös källan är. Började bara undra, du behöver inte känna att du måste försvara institutet eller något sådant, har själv ingen kritik att komma med, funderade bara på vad de så motstridiga åsikterna kan bero på.

Många hälsningar,

Hanna, och Alexandra som övar krypning för fullt på golvet brevid mig Very Happy

[/LO]

Hej HannaManna.
Hege svarar nog säkert men här är min spontana reaktion.

Det finns inga pengar att tjäna i att forska på området, när det inte krävs några kemikalier som kan massproduceras och säljas som smör om ungen själv ska göra det mesta jobbet. Det är ju de stora läkemedelsföretagen som lägger beslag på (och har) de stora ekonomiska resurserna att bedriva forskning. Och det behöver ju ge avkastning.

Jag har ju ingen aning om hur mycket forskning som gjorts men det är i alla fall min gissning.

/LO

[ia]

Hej hej! Mycket intressant trad, det har!

Vill bara kommentera det LO namner. Det finns ju massor av medicinsk forskning som inte bedrivs i vinstintresse, pa akademiska instutitioner, men ocksa pa fristaende institut och sjukhus, ofta med koppling till akademin. Men om det nu ar sa att det inte forskas sa mycket kring det har (vilket det kanske anda gors, jag har ingen aning) sa kan du kan alldeles sakert ha ratt, LO, men jag skulle gissa att anledningarna snarare kan vara de har:
1. Det ar kontroversiellt, och darfor kanske fa svart att fa pengar till av de vanliga fonderna som finaniserar icke-vinstdrivande medicinsk forskning.
2. Det ar studier som tar lang tid, och alltsa inte ger avkastning i form av publikationer tillrackligt snabbt for manga (kanske sarskilt unga) forskare.

Inte sarskilt bra anledningar i vilket fall, sa klart! Men ville bara nyansera lite.


maria

[Hege]

Jeg er helt enige med de to siste innleggene. INGEN vil sponse forskning til noe som ikke förer til ökt medisinbruk. Skulle man forske av sitt hjertes godhet? For å hjelpe hjerneskadde barn, og ikke tjene penger?

Og HannaManna har rett, det finnes en hel del negativt om Doman, og ikke bare på nätet men også blant läkare. Glenn Doman selv ble först forundret over dette (for 40 år siden!), for han hadde virkelig trodd at verden skulle bli glad over at han utvecklade en metod til å hjelpe hjernskadde barn, men verden viste vrede og sa at han for med lögn. Numera har han sluttet å undre, og sluttet å bry seg om den negative kritikken, og fokuserer heller på de barna han klarer å hjelpe til et bedre liv. Det hender titt som tätt at han ikke klarer å hjelpe et barn, og fokuset havner da på det barnet. (SE, det virker inte, vad var det vi sa!)
Man "glömmer" å se, eller vil ikke se de barna som faktisk blir bedre.

Det finnes helt riktig ingen vitenskapelige studier som beviser at Domans metode har noen virkning. Litt av problemet kan man lese om i krönikan, der det står at IAHP dessverre ikke kan gjöre sine barn om til rotter, og dissekere hjernene deres for å bevise at det faktisk har funnet sted hjernevekst og utvikling. Det skjer jo visserligen i djur!
Man kan selvsagt sammenligne to barn med helt lik hjerneskade, og gi den ene Doman-behandling, og den andre ikke, og så se hva som skjer med dem. Men det er vanskelig, när sagt umulig å finne to slike barn siden hjerneskader er så forskjellige, og gir så forskjellige utslag. Dessuten sier Doman klart at de vil IKKE stille med kontrollbarna (ikke snakk om at noen av deres barn ikke skal få behandling), men at de gjerne er med på studier hvor noen andre har en gruppe kontrollbarn. Ingen slike kontrollgrupper er noengang stillt til rådighet for IAHP. IAHP har ingen behov av å oppvise resultater fra en slik gruppe, for de mener at ethvert barn må få sammenlignet sin egen utvikling mot seg selv. Altså, hva kan barnet i dag som det ikke kunne for 6 måneder siden? Og heri ligger utvikling som kan komme av seg selv UTEN Domantrening, og så er man like langt når det gjelder å peke på fremgang som kommer ved hjelp av Doman.
(Det er på grensen til humoristisk når man sier at ; Dette hade nok kommet av seg selv bare tiden var mogen, når det gjelder en åtteåring som kryper for förste gang i sitt liv.)

Läkare og andre fagfolk liker også dårlig at det kommer en amerikansk mann og sier det MOTSATTE av det de sier, og har en forenklet fremstilling av hva som skjer i hjernen, og metoder som de ikke er enige i. Derfor går de langt i å hevde at Domans metoder ikke virker. Mange ganger uten å ha satt seg inn i hva metoden går ut på, eller å ha snakket med en eneste forelder.

Doman tilbyr noe som savner sidestykke og sammenligning i hele verden, og er noe så "villt" som en påstand om at en hjerneskade kan behandles, og barnet kan få et funksjonsnivå som friske barn har. Om han har rett, så er mye av det nevrologer og leger sier HELT FEIL, og det faller en del tungt for brystet.

Domaninstituttet har undervist foreldrene til omtrent 20.000 barn som har fått hjernestimulering i sine egne hjem. Disse barna var/er mellom 0 og 20 år, og alle disse barnas resultater er publisert i Domans egne rapporter, som utkommer fire ganger i året. Her står barnas resultater, barnets fulle navn, og by og land, og det er fritt frem for hvem som helst å ta kontakt med disse barnas foreldre for å forhöre seg om det er riktig det som står i rapporten. Så vidt jeg vet er dette helt unikt.
Foreldrene har levende beviser hjemme hos seg selv på at Doman fungerer, og er ikke så opptatt av de vitenskapelige bevisene (inkludert meg selv), men jeg ser helt klart problemstillingen som du fremlegger. Det er fort gjort å velge bort Doman etter det man kan lese på nätet. Men setter man seg inn i det, så finner man at det er logisk og fornuftig, og rett og slett nödt til å väre sant, for alt faller på plass når man setter seg inn i hva Doman har funnet ut i löpet av de femti årene de har hjulpet barn. Anna reiser til USA og feirer 50-årsjubileet(!) sammen med dem i mai, og når Anna går god for en metode, da må den väre til å stole på. Eller hur? (smile)

Det er mye i den tradisjonelle medisinen som heller ikke er vitenskapelig dokumentert, noen hevder at det dreier seg om minst 50%. Det finnes ikke NOEN studier som beviser at t.ex fysioterapi virker for hjerneskadde barn, (med tanke på at barnet skal bli frisk fra sin hjerneskade) men likevel blir hjerneskadde barn tilbydd fysioterapi over hele verden. Man har erfart at noe virker, men kan ikke bevise hvorfor. Det samme gjelder hos Doman. Hos Doman har de prövd ut saker, ser at det virker, men det er ikke alt de kan forklare like godt. Men de ser alltså at det virker, og for mange foreldre er det mer enn godt nok. Dessuten er ikke noe av det Doman foreslår farlig på noen måte, og virker det ikke, så har man ikke utsatt barnet sitt for noe farlig. Det er mer enn man kan si om mange medisiner som tilbys barna våre (f.ex. medisin til epileptikerne).

Jeg er glad denne tråden fortsetter, og at innspillene og spörsmålene kommer fra dem som virkelig er intressert. Det er ikke noe som er mer frustrerende enn å snakke for döve örer, og her kan jeg ”laste på” uten å plage noen som ikke vil vite.

Og jeg er glad for at dere orker å lese de lange innleggene mine. Men jeg er inspirert av Anna, en dame som ikke er kjent for å fatte seg i korthet. Og deri ligger noe av hemmeligheten til hennes suksess. Hun sörger for at folk forstår HVORFOR. Og det kan ta noen sider. Men i det samme man forstår HVORFOR babyen er redd om kvelden, så klarer man av en SHN-kur. Og i det samme foreldre forstår at hjerneskaden sitter I HJERNEN, så blir det lettere å behandle hjernen (der årsaken jo finnes) istedet for å behandle de lamme armene og beina (som fysioterapeuter gjör), eller som logopeden, gjöre tungeövelser med et barn som ikke kan snakke. (Det er jo ikke tungen det er noe galt med…) Å forstå HVORFOR er det mange som hopper over. Og da kommer suksessen sakte.
Jeg er så glad så mange av dere virkelig vil forstå hvorfor. Jeg skal fortsette å svare så lenge denne tråden finnes.