Det blev bråttom med middagen ikväll, jag hade dålig koll på tiden. Alla fick sluta upp för att vi skulle hinna få till middagen i tid. Jander och Nella tömde diskmaskinen tillsammans medan jag, Nike och Milo skalade potatis. Eller försökte. Milo bröt totalt ihop över svårigheten att få till det med skalare och potatisar. Han slängde ifrån sig sin halvskalade potatis och beklagade sig högljutt över sin egen ofullkomlighet i skalarhänseende samt deklarerade att han aldrig mer tänkte skala en potatis. Då höll Nike en liten uppmuntrande monolog om hur det fungerar med saker och ting:
Men Milo, man kan inte kunna saker förrän man har tränat. Ibland måste man träna mycket innan man kan. Förut var jag jättedålig på att skala potatis men nu har jag tränat länge så nu går det ganska bra. Mamma skalar fortare än mig men det är för att hon har tränat ännu mer. Så jag vet att jag också kommer att kunna skala så där fort sen, när jag har skalat ännu fler potatisar. Man tränar sig hela tiden. Så du ska inte vara ledsen Milo, kom och träna här istället.
Varpå Milo samlar ihop sig och kämpar vidare med de bängliga och bångstyriga potatisarna. Koncentrerat och utan mer gnäll. Vilken klok och empatisk storasyster!
Malliga mamman Jannika