I juletid

[annawahlgren]

Så går året mot sitt slut, och julen står för dörren.
I det djupaste vintermörkret ligger framför oss den helg som är ljusets och värmens helg, gemenskapens, familjens och barnens helg, men också ensamhetens och ångestens obönhörliga skärseld för dem som ingen gemenskap har.
Låt mig berätta om en liten händelse:
Med alla de fyra mindre barnen var jag inne i staden och julhandlade. Varuhuset var starkt upplyst, överfyllt av varor och fullpackat med människor. Listan på det som skulle köpas var lång. För mig som har svårt att välja var det samma elände som alltid, och timmarna blev många innan vi äntligen kom ut, lastade med påsar.
Vi satte oss på ett lågt litet räcke för att pusta ut inför hemresan.
Framför oss var en kall och vinterfrusen plantering. Där fanns något som väl om sommaren sprudlar av vatten; där fanns plats för bänkar och blommor. Nu var där dött.
Men en handfull människor hade samlats där ändå. Alla var inte nyktra. Alla var inte välklädda. Alla såg inte ut att komma direkt från badkaret. Men alla tittade vänligt på barnen.
Efter en stunds tvekan närmade sig en man.
"Det var fina barn!” sa han. Andedräkten stod vit omkring honom och skar mot hans rödlätta ansikte. Han var berusad.
Han satte sig på huk bland barnen.
"Nu ska vi sjunga", sa han. "Vi ska sjunga Bä bä vita lamm."
Och så började han sjunga. Det blev det där om ullen, och sedan blev det Bä bä igen, från början, och ullen igen ett par gånger.
Barnen såg blyga ut men föll in i sången. De stod med halvt nerböjda huvuden och kikade försagt på mannen som satt på huk, och som på det sättet blev mindre än de själva.
"Nu ska vi dansa kring granen", sa mannen sedan. "Alla håller varann i handen! Vi bryr oss inte om att det inte är jul än. Stolpen här borta kan vi ha. Den får bli gran."
Barnen tog varandra i händerna och bildade med mannen en ring. Fortfarande var de lite blyga, som de alltid är inför främmande, men de gick snällt runt lyktstolpen med mannen, som ur minnets glömda djup försökte erinra sig den sång vi sjunger hemma i vardagsrummen på julafton.
Barnen mindes inte riktigt de heller. Sprucket och ojämnt steg de tunna rösterna mot den kalla luften. Men mannen log och blinkade och stampade till då och då, för att markera takten.
Så blev han trött och gick bort och satte sig på räcket.
Barnen samlades tveksamt ett stycke från honom. Jag reste mig och sa att vi nog skulle gå.
Då gick barnen fram till mannen, en efter en, och omfamnade honom.
Om jag blev förvånad blev mannen överväldigad, nästan bestört. Han såg på dem, från den ena till den andra, och han fick tårar i ögonen.
"Gud välsigne er", utbrast han. "Gud välsigne er, små barn!"

[kokos]

Det var en väldigt vacker berättelse. Gud välsigne alla barn. Det enda jag behöver denna jul är min sons tindrande ögon.

[Fido]

Jaa, den texten är en som jag ofta återkommer till i barnaboken.
God Jul Alla små och större