Beteende hos en femåring

[Bellan]

Hej!
Jag har en go och glad femåring hemma som senaste veckan (sen semestern började) har visat upp ett beteende som jag inte vet hur jag ska bemöta. När hon haft kompisar här har hon blivit arg och sur (sagt elaka saker till de andra, kastat saker och gått iväg och surat i ett annat rum), jag har pratar med henne (frågat vad hon känner, förklarat vad de andra känner och försökt hitta en lösning) och hon har gått rakt tillbaka till de andra barnen och sagt högt och argt att de är dumma. Jag har inte sett henne göra så här förut, alls.

Hon har gått på förskolan i ett år och fått med sig en hel del andra beteenden därifrån som jag inte direkt gillar (tex fula ansikten och bebiesröster). Sista dagen jag hämtade på förskolan var jag lite tidig och när hon lekte klart och städade pratade personalen om att hon "inte var så mycket 'min' längre" något som de inte nämnt tidigare, utan att hon tar för sig mer men också ofta ska bestämma. Min fråga handlar inte om förskolan (men jag tror att det kommer där ifrån) utan om hur jag hjälper henne genom det här och jag möter henne så att hon inte beter sig illa. Senaste två månaderna har hon ofta kommenterat att hon inte får bestämma någonting alls och att det alltid är någon annan som bestämmer allt (både vi vuxna och hennes kompisar).

Skulle bli sååå tacksam för lite kloka ord och stöd!
Bellan

[Bellan]

Hej igen!
Under kvällen fortsatte jag läsa här på forumet och jag hittade en favorit-tråd http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=11468 där jag verkligen gillar Annas (långa) svar. Tack!

Jag (och pappan) har tappat vår fostran så vi får fixa vår attityd men sen tror jag förskolan inte följer Annas riktlinjer, tyvärr. Hur hanterar man det? Alltså att förskolan inte ser det positiva utan förstärker det negativa genom att skuldbelägga. Tex om mitt barn tycker att något är orättvist i leken så får hon alltid höra att hon ska låta det andra barnet få som de vill utan att bekräfta barnets egen känsla (jag tror de tänker att de ska bli mer osjälviska på det sättet), eller tänker jag helt fel här? Om jag förstår Anna rätt så ska man bekräfta det som barnet känner och sen visa vägen med positiv attityd utan att skuldbelägga (tex genom att säga "jag vet att du förstår" det eller "jag vet att du kan")?

Har jag förstått det rätt att jag (vi) behöver gå i pakt med barnet (säga "jag förstår att du känner" och bekräfta det barnet känner och sen hitta en lösning tillsammans) och att vi behöver börja våra svar med "ja...vi gör det när vi har..." (så att det blir positivt men med vissa restriktioner) och att vi ger barnet ansvar som hon kan klara av (sluta dalta, tjata och lägga oss i och inse att hon är stor nog att klara av saker på egen hand), har jag missat något?

/Bellan

[TorsMamma]

Hej Bellan,

Jag har ju då en (snart) 9 åring, kanske Mari eller någon annan har bättre tankar. Men när min son började skolan så märkte vi mycket samma. Jag har gjort precis så som du beskriver, men honom med. Suttit i bilen på vägen hem och sagt att jag förstår, detta är dina känslor, du har rätt att känna så här. MEN, man kan inte bete sig hur som helst även om man exempelvis inte gillar någon. Utan man måste vara trevlig!
Vet jag att jag har en kompis hemma som det lätt blir bråk med, så ser jag till att ha ett aktivitetsschema på plats. Min son får ta bort de leksaker han känner att han inte vill dela med sig av, de ställs undan. Sen har jag ett program, typ pyssel, laga mat ihop, baka en kaka tillsammans. Man kan liksom inte vänta sig att barn skall "styra upp" leken själva, utan ibland måste vi föräldrar hjälpa till och visa vägen.
Jag hade en gång 3 pojkar hemma och så fort jag märkte minsta lilla gnissel, satte jag dem i köket med stora direktiv om att skära grönsaker, koka pasta, smaka av såsen osv... Alla var så glada så glada.
Så sätt dem i arbete, skapa ett projekt runt typ matbordet, så alla får vara med och det blir lite lika en tid.
Nu är det ju sommarlov, så försök släppa Förskolan just nu. Jobba hemma med pepping och aktiviteter.

[Bellan]

Tack TorsMamma för ditt svar!
Precis, jag vill att hon ska veta att det är fel att säga "du är dum" till kompisen, för det är ju inte okej, men hur gör man när hon är mitt uppe i det arga och beter sig dumt? Hur får jag henne dels att lugna ner sig och dels lär henne att man kan tänka det men inte säga det? Och hur får jag henne att förstå att man inte alltid kan få sin vilja igenom utan att vara otrevlig mot andra? Det känns som ett ämne som är aktuellt ju nu eftersom hon själv ofta pratar om att hon inte från bestämma något alls hemma eller på förskolan.

Bra tips med det där med social delaktighet även för kompisarna. Och jag har faktist gjort som du skrev, plockat undan sakerna som hon inte vill dela med sig (lärde mig det när hon var yngre ) för annars blir det sådant liv kring vissa leksaker.

Ja vi får jobba i sommar med bb-tänk, är det något mer än att pakta med barnet och börja mening med "ja" och social delaktighet som vi behöver tänka på? Eller är det något som man till och med inte ska göra med en femåring av dessa?

/Bellan

[TorsMamma]

är det något mer än att pakta med barnet och börja mening med "ja" och social delaktighet som vi behöver tänka på? Eller är det något som man till och med inte ska göra med en femåring av dessa?

Ja, att man kan göra för lite!

Händer det att hon blir minsta otrevlig, ta henne i armen och säg, kom med här! I värsta fall får man hålla i dem en stund så de är lugna. Men än viktigare FÖRBERED henne INNAN kompisen kommer! Säg det att om det blir otrevligt kommer jag och hämtar dig och så pratar vi lite lugnt och lugnar ner oss ihop. Ge något till kompisen att syssla med och ta henne till sidan. är hon lugn så säg bara kort, kommer du ihåg vad vi pratade om? Men helst jobbar du förebyggande genom att just ha ett aktivitetsschema på plats så tiden inte hinner med att bråka eller vara otrevlig på.

[Bellan]

Hej!
Tack för svar. Att förbere tycket jag låter som bra tips. Samtala om hur vi är ,ed kompisar, vilka lekar som är okej och vilka leksaer som mitt barn vill dlea med sig av. Att sen hålla fast i armen är inget som jag skulle göra ( eventuellt vid ett handgripligt slagsmål mellan barnen men inte annars) men vi är olika som föräldrar.

Under de senaste dagarnäa har det kommit fram att kompisarna som var här hade varit rimtigt elaka när vi vixna inte hörde och jag kan förtå varför mitt barn blev så arg. Hur jag ska hantera personalen vet jag inte. Jag får väl se om det är värt att ta ett samtal efter sommaren.

/Bellan

[TorsMamma]

Hej,
Ja oftast har våra barn ganska rätt och vårt jobb är ju att vara deras bästa vän!

Att sen hålla fast i armen är inget som jag skulle göra ( eventuellt vid ett handgripligt slagsmål mellan barnen men inte annars) men vi är olika som föräldrar.

Nu tänker ju jag mig då inte något hårt eller våld med i detta. utan snarare att man i handling tar dem lite mjuk i armen och föser dem åt sidan så man inte "korrigerar" dem framför någon annan. Någon gång har min son blivit så arg att jag fått fösa i armen åt sidan hålla om honom tills han lugnat sig och sen försöka prata. mera för att just slagsmål INTE skall ske.

Jag tänker mig att om man liksom redan står och är arg, skriker eller så behövs ett mera "lågaffektivt" bemötande där man kanske just inte säger så mycket utan mera i handling hjälper dem att gå åt sidan, och ge både sig själv och andra lite utrymme att samla sig på.

Bara så jag förtydligar, inget hårt handlag eller hålla fast med våld här som jag förespråkar.