Väldigt olika sätt att "fostra"

[T.Lund]

Hej alla Anna Wahlgren-anhängare

Skulle jättegärna höra om ni har några råd till mig, eller kan hänvisa mig till särskilt kapitel i Barnaboken, för jag behöver hjälp!

Har barn 8 och 12 år gamla, delar vårdnaden med deras mamma och har dom hos mig varannan vecka. Vi skildes för fyra år sen, och vi har haft våra diskussioner såklart, vi är väldigt olika som människor, men vi har lyckats uppföra oss väldigt bra och haft mailrapporter vid överlämning varje vecka, delat klipptider och skidutrustningar och allt vad det är. Jag har kämpat sååå för olika saker genom åren, t.ex. att mamman ska låta barnen sova i sina egna sängar på nätterna, och att dom behöver få gå och lägga sig i skaplig tid, och det har gått in till viss del och blivit mycket bättre än tidigare. Men nu har det kommit till en punkt då allt spårat ur, och jag har sagt att kontakten mellan oss får inskränka sig till högst praktiska saker tills vidare, då jag inte orkar med detta längre.

Vad ska jag säga när barnen berättar att:

- Igår fick jag tjugo kronor av mamma för att jag skulle göra min engelska.

- Jag fick en ny fotboll hos mamma för att jag var så duktig och städade mitt rum och hjälpte till att duka av.

- Jag får ingen månadspeng hos mamma nu på fyra månader för att jag stojade så mycket när vi åt middag hos NN.

Som här hos mig ibland tar sig uttryck på detta vis:
- Ikväll får du gå ut med hunden en kortis.
- Ja! Om jag får 20 kr...
???

- Sätt fart med läxan nu!
- Orkar inte.. jag vill ha en belöning isåfall...
??? (Ja, du får belöningen att läxan blir gjord!)

- Får jag ingen månadspeng nu för att jag kom försent till middagen?

Vad gör jag? Hur f*n förklarar jag för barnen att jag tycker det är helt uppåt väggarna att mamman mutar/hotar dom till helt självklara saker som läxor, hjälpa till hemma och uppföra sig normalt, och att komma/inte komma i tid inte har nåt med att få/inte få månadspeng att göra. Eller ska jag inte förklara? Jag vill inte hänga ut deras förälder, men jag vill inte att dom ska bli behandlade på detta vis. Den stilen hon kör är inget jag kan relatera till överhuvudtaget, och jag tror det är direkt skadligt att köra över barnens naturliga känsla för rätt/fel och den här må-bra-känslan man får när man gör något för någon annan/sig själv av ren vilja.

Sen är det ofta:
- Mamma blev så ledsen när jag gjorde det och det...
- Mamma grät på toa när jag skrämde henne på skoj...
- Mamma blev verkligen sårad när jag inte kunde uppföra mig...

och

- Jag tvingade mamma att få en BLABLABLA...
- Jag sa till mamma att "jag skulle ha en BLABLABLA" och då får jag såklart det...
- Jag lurar alltid mamma att...

VAD SKA JAG GÖRA?
Jag ser mina barn uppföra sig mot sin mamma såsom jag inte vill att dom ska uppföra sig mot någon, och hon verkar helt oförmögen att styra upp situationen, och sviker dom gång på gång med hot/mutor/straff och allmänt märkliga tilltag. Hon vill givetvis inte lyssna på mina råd, hon tycker att "var och en gör som den vill på 'sina' veckor" och att "barnen anpassar sig väldigt snabbt till vad som gäller". Men alla veckor är ju barnens veckor, inte mina och hennes. Jag får/fick ju även veckorapporter från mamman där detta styrks, typ "barnet gjorde det här och det här och jag blev jätteledsen och det sa jag till honom också och han verkade skämmas så det var ju bra", typ så. Eller "har lovat barnen belöning om läxorna sköts ordentligt nu ett tag". Det värsta i den såkallade kråksången är nästan att mamman har ett vårdyrke och ses av sig själv och omgivningen som en otroligt mild och vårdande person, och det är hon väl till viss del. Men en dålig självkänsla gör att hon främst bara vill bli GILLAD, och att fria till sina egna barn ger inga "bra" barn, vill jag påstå. Hon står liksom maktlös.

Kanske ska tillägga att när dom är här hemma är dom helt fantastiska, har sysslor på schema som dom gör utan strul, aldrig nåt större tjafs om läxor. Jag träffar dom mycket då jag har eget företag, dom går inte på fritids utan kommer direkt hem. Vi har det bra helt enkelt, och därför svider det extra att dom inte kan få vara så bra hos mamman också.

Någon som har några ord om detta? Ledsen att det blev långt och rörigt, jag är både nedstämd och upprörd.

(Dessutom är jag orolig för att dessa barn kommer att vilja bo hos sin mamma mer när dom blir tonåringar. Min omgivning vittnar om att tonåringar väljer den enkla vägen, där man får göra mest som man vill, men jag vill bara inte tro att det är sant att det är så illa.)

Pjuh, skönt att skriva av sig.

[mari]

Jag har ett enda råd.
Hos deras mamma gäller hennes regler.
Hos dig gäller dina regler.

Berättar de om något som händer hos mamma lyssnar du intresserat och respektfullt.

Sen förklarar du att du och mamma har olika sätt att se på saker. Punkt. Det ena är inte bättre än det andra.

Men hos dig gäller ditt synsätt. De är så stora att det går att resonera med dem.
När det gäller läxor har jag tidigt förklarat för mina barn att det inte är jag som lider om läxan inte blir gjord. Jag är vuxen nu. Hur känns det att gå till skolan om du struntat i att gjort läxan. 12-åringen kan testa det utan skada(är tillräckligt stor för eget konsekvenstänk).
Med hunden, hur tänker du kring att vi gemensamt ska ta hand om hunden. Etc etc.

[mari]

Med andra ord tror jag inte att du kan påverka situationen hos mamman ett dugg.

Du kan bara fortsätta vara tydlig med vilka värderingar du har.

Kritisera inte mamman inför barnen.

Ta inte ut i förskott vad de väljer och inte väljer i tonåren. Det gör ont om de vill bo mer hos mamman.
Men det är inget du kan påverka.

Det enda du verkligen kan påverka är hur de har det hos dig nu. Och nu verkar det bra.

[inger]

Välkommen hit

Du är i en tuff situation. Dina barn är i olika åldrar. 12-åringen är tillräckligt stor för att förstå att du och mamman tycker olika.
Du kan prata med 12-åringen om det utan att kritisera eller fördöma.
Barnaboken skriver mycket om att två föräldrar under samma tak måste göra likadant.
Men barn klarar att ha det olika på olika ställen.

Prata med barnen vad som gäller hos dig. Här hjälps vi åt. Här finns inga belöningssystem. Kanske jag äger inte ens så många 20-lappar.

Jag håller med Mari om att inte ta ut deras tonår i förskott.
De är ju pojkar och det kan lika gärna vara så att det uppstår fler behov av att göra saker tillsammans med dig i framtiden.

Återkoppla gärna hur det går.