Arg och ledsen 5-åring

[oakarin]

Hej!

Vi är mitt uppe i processen att skilja oss, vilket naturligtvis påverkar alla i familjen (mamma, pappa och 5,5-årig flicka).
Dottern har börjat reagera med att vara arg, trotsig och krävande. Eftersom jag själv är uppe i processen så är mitt tålamod inte på topp. Hennes pappa är en "slalomförälder" som elegant svänger sig ur situationerna och låter henne få som hon vill. Han vill inte ta konflikter utan blir den roliga lekpappan som stojar och ska göra henne glad. Jag blir å andra sidan den tråkiga mamman som sätter hårda gränser och måste kompensera för det pappan inte gör. I februari går flyttlasset till två lägenheter så fram tills dess (och även efteråt) måste vi hitta metoder som fungerar. Vår dotter beter sig på följande sätt:

"jag behöver inte hjälpa till med något hemma. Alla uppgifter är tråkiga och jag tycker inte att jag behöver göra något".

"Får jag inte som jag vill så skriker jag högt. Får jag ändå inte som jag vill så skriker jag ännu lite högre och kallar mamma för dum och feg".

"Att negativt som händer mig kan jag skylla på någon annan. Ramlar jag med cykeln är det mammas fel, ja allt dåligt som händer kan nog skyllas på mamma eller någon annan..."

"Serveras det mat som jag inte gillar kommenterar jag det högt och ljudligt om och om igen ackompanjerat med ljud som verkligen understryker hur oerhört äckligt allt är".

"Mina föräldrars uppgift här i livet är att roa mig. De ska leka med mig hela tiden och gör de inte det ballar jag ur och skriker. Jag kan inte ta ett nej, utan börjar kalla alla elaka och dumma".

Jag vill verkligen hjälpa min dotter! Jag inser att vi inte kan ha det så här! Hon beter sig på ett sätt som testar tålamodet till bristningsgräns. Hon är en stark person så man måste vara väldigt tydlig mot henne med gränser. Jag har verkligen försökt att erbjuda henne alla möjliga arbetsuppgifter men hon nekar till 99% av dem med motiveringen att de är tråkiga och att hon minsann inte behöver hjälpa till. Hur ska jag hantera detta? Enligt BB är ju en femåring nöjd med tillvaron och villig att hjälpa till, men när det kommer stora livsförändringar i vägen, hur gör man då? Hur kan jag låta henne få ur sig sin frustration utan att vi behöver bli ovänner på vägen?

Tacksam för alla tips!

[videunge]

Hej på dig

Ni är så klart mitt i en jobbig situation. Kram till er Jag är inte duktig på skilsmässor och hur man tänker men jag har en annan tanke då våra töser nästan är jämngamla. En 5,5årig tjej som våra kan mycket väl komma in i 6 årskrisen. Min är det definitivt Så mitt råd är att läsa kapitlet om 6åringen i stället.

En 6 åring kan man behöva behandla som lite mindre än de är mitt i krisen.

Dom behöver behövas även om det sker med STARK övertalning. Även om de protesterar först så kommer lättnaden oftast senare. Jag bokstavligt DRAR med mig min 6 åring och när hon väl kommer i gång så uppskattar hon det.

Man får inte bete sig hur som helst. Var tydlig med vad du kräver i upppförande precis som med ett litet trotsbarn tänker jag.

Glöm inte heller humorn, skratta så ni kiknar helst och försök få till Mötet varje dag när ungen är på lugnare humör. Det gäller att grabba de tillfälletn som ges. Ungen behöver det.

Inte lätt när man är mitt i en skilsmässa men om det går, försök prata ihop er hur ni skall möta dottern.

Kram ohch lycka till

[oakarin]

Hej och tack för snabbt svar!

Ja, jag har nog alltid tyckt att hon legat lite före mentalt i utvecklingen så det är nog ingen dum idé att läsa på om 6-åringen. Hon beter sig väldigt hjälplöst i dagliga situationer, tex när hon ska klä på sig (vilket jag ju vet att hon kan och därför blir irriterad och frustrerad när hon ligger på golvet och låter som en bebis... ) så jag måste kanske släppa på kraven och hjälpa henne lite mer en period.

Jag tror att jag är lite "skadad" ifrån mitt jobb och beter mig lite utifrån det. Jag är lärare på ett gymnasium och träffar dagligen på elever som är helt handfallna och som aldrig verkar ha behövt ta ansvar för något alls! De beter sig som att de aldrig hört ett "nej" i hela sitt liv och som är så söndercurlade att de knappt vet hur man ska bete sig. Min största skräck är att jag ska vakna upp en dag och ha en fullständigt bortskämd tonåring hemma som inte kan eller vill hjälpa till. Får bli bättre på att inte ge mig när det gäller kravet på att alla ska hjälpas åt.

Jag tänker även att hon inte har några syskon att "slipa" sig emot så det blir vi föräldrar som får stå pall hela tiden. Jag kommer att medvetet se till att vi ofta umgås med andra barn så att hon får lära sig att nöta sin vilja mot andras.

Skrattet ja... måste försöka tänka på det mer. Vi har skrattat en del, men inte så mycket som vi skulle kunna! Jag försöker vara en lite spexig mamma som sätter byxorna på huvudet på henne, men när man själv mår kasst/är stressad är det lätt att glömma bort. Tack för påminnelsen!

Fortsättning följer!

[videunge]

Hej

Ja, jag har nog alltid tyckt att hon legat lite före mentalt i utvecklingen så det är nog ingen dum idé att läsa på om 6-åringen

Samma här... jag hängde inte heller med på att min glada 5åring plötsligt var på väg mot 6. Läsa på är toppen :thumbsup:

Hon beter sig väldigt hjälplöst i dagliga situationer, tex när hon ska klä på sig (vilket jag ju vet att hon kan och därför blir irriterad och frustrerad när hon ligger på golvet och låter som en bebis... ) så jag måste kanske släppa på kraven och hjälpa henne lite mer en period.

Känner igen det där så väl. Tror det var Alma som körde med "hur många kläder vill du ha hjälp med idag typ. Jasså bara 2, heja dig! ja typ. Man kan faktiskt i princip kräva mer av en 5 åring än av en 6 åring. De är för upptagna med att utvecklas...

Jag tror att jag är lite "skadad" ifrån mitt jobb och beter mig lite utifrån det. Jag är lärare på ett gymnasium och träffar dagligen på elever som är helt handfallna och som aldrig verkar ha behövt ta ansvar för något alls! De beter sig som att de aldrig hört ett "nej" i hela sitt liv och som är så söndercurlade att de knappt vet hur man ska bete sig. Min största skräck är att jag ska vakna upp en dag och ha en fullständigt bortskämd tonåring hemma som inte kan eller vill hjälpa till. Får bli bättre på att inte ge mig när det gäller kravet på att alla ska hjälpas åt.

Jag tror att det är stor skillnad på att anpassa kraven lite när det stormar i barnets inre mot att söndercurla ett barn. Dessutom är du ju så medveten om vad du inte vill göra. När livet lugnar sig så ökar man också kraven lite fint. Det fixar ni kanon.

Får bli bättre på att inte ge mig när det gäller kravet på att alla ska hjälpas åt.

Toppen! =D>

Skrattet ja... måste försöka tänka på det mer. Vi har skrattat en del, men inte så mycket som vi skulle kunna! Jag försöker vara en lite spexig mamma som sätter byxorna på huvudet på henne, men när man själv mår kasst/är stressad är det lätt att glömma bort. Tack för påminnelsen!

Låter kanon. Ju mer kaos det är i livet ju mer behöver man skratta och det är nyckeln till många situationer. Ser fram emot fortsättningen.

Kram

[Alma]

Att ha beslutat sig för skilsmässa och samtidigt bo samman är knepigt. Man har föräldraskapet tillsammans, och ändå inte. Mamma och pappa är redan två skilda världar, fast i samma rum. Frågan är om ni kan börja med varannan vecka-ansvar eller varannan dag redan nu?

Det är mycket lätt att man projicerar ilskan man har på den andra föräldern på barnet - och att man upplever det som att man kompenserar. Jag talar av egen erfarenhet här. Man TROR t ex att man är mer principfast och ställer fler krav pga brist av det från andra föräldern. Egentligen borde man ofta rikta detta mot den andra föräldern och inte mot sitt barn...

Jag tror inte man behöver vara rädd för att man kan curla ett barn för mycket genom att
- lyssna på det
- försöka förstå varför vissa saker är svåra
- bekräfta vad barnet känner, ändra sig om man tolkat fel
- hitta olika lösningar på problem som barnet har och upplever

Jag tror inte heller att man ska ta alla konflikter med sitt barn. Dvs man får välja sina strider. Särskilt i perioder som är svåra för en själv som en skilsmässa är, då får man sovra ännu mer.

Vad tror du om att prova detta för en period?

- Strunt i om hon hjälper till eller inte. Erbjud och välkomna samarbete men kräv inte och kommentera inte när hon säger nej.

- Ramlar hon från cykeln och det är mammas fel så är det mammas fel. O ja (överdriv och clowna), jag borde satt på stödhjul, jag borde givit dig en trehjuling... Och japp, det är synd om den snart sexåriga som ramlar från cykeln, för det känns som ett misslyckande. Stackars dig, och din mammas fel var det också. (På allvar.) Fast du gumman, jag är med dig och nu ska du få plåster.

- Får man inte som man vill och skriker högt så svarar mamma helt lugnt. Bekräftande - ja du får inte det som du vill. Och sedan avledning dvs fokus på något helt annat eller ge barnet en paus och utrymme för protest - och när det går förslag på annat.

- Matsituationen (detta är min egen akilleshäl så ta mina råd med nypa salt) - kommentera inte dåligt uppförande. Diskutera inte olika rätter, var saklig. Här är maten, här äter man, välkommen. Vill man inte äta, varsågod, gör något annat.

- "Mina föräldrars uppgift här i livet är att roa mig. De ska leka med mig hela tiden och gör de inte det ballar jag ur och skriker. Jag kan inte ta ett nej, utan börjar kalla alla elaka och dumma".

Man kanske också kunde uttrycka det
- Jag vill att mina föräldrar ska vara med mig hela tiden. Det känns som att jag behöver dem så mycket nu. När de inte är med mig blir jag så förtvivlad att jag skriker. Det är lättare att känna ilska än ledsnad, därför brukar jag bli arg.

[oakarin]

Tack för mycket kloka råd och tankar! Ska ta till mig detta!

Jag har nog försökt att hålla hårdare i ramarna för att bygga upp någon slags struktur nu när det gungar lite i tillvaron. Ska nog prova att gå andra vägen och lätta upp det hela lite.

Ja, att bo ihop är lite knepigt. Det är som en låtsasvärld där allt ser ut som vanligt men inget är sig likt. Vi bråkar inte utan är artiga och belevade med lite sammanbitna käkar... Vi har redan börjat dela upp oss, ska ta upp det med ex-maken om att dela ansvaret fullt ut ännu mer.

Att dottern vill ha full uppmärksamhet och leka hela tiden är förståligt, men samtidigt har jag svårt att få ihop det med övriga livet. Hon vill alltid leka precis när jag ska börja laga mat och nappar inte på erbjudandet om att hjälpa till. Jag har då precis kommit hem från en lång dag på jobbet och ser inte fram emot gap och skrik varenda kväll. Jag kanske ska erbjuda henne att sitta med och berätta om sin dag medan jag lagar mat? Alltid finns det väl nåt hon kan fastna för att göra i köket till slut.

Jag tror att många pusselbitar faller på plats den dagen vi har varsitt boende. Just nu är det som att leva lite i vakuum.

[Alma]

Att hon sitter och berättar om sin dag vid bordet medan du lagar middag låter bra! Om hon gillar att rita kanske hon också vill rita upp dagen och du kika lite då och då under middagsstöket.

Gäller att hitta så många situationer som möjligt när man slipper säga "nej jag kan inte nu". Och jag vet att det är knepigt ibland, men det underlättar om man tillåter sig att inte samtidigt hålla ambitionerna höga om att ungen ska hjälpa till mm.

Hoppas att du och maken kan hitta lösningar som tar er ur låtsasvärlden. Den är tärande. Sänk kraven på dig själv lite under tiden - så ofta du kan. Vacuumtillvaro frestar på, man behöver fylla på med så goda stunder som möjligt.

Jag har också försökt hålla i ramarna när det gungat, men för min del ser jag att en hel del av det jag egentligen gör är att bli mindre flexibel (mindre påhittig i att formulera krav, regler mm på sätt som kan tas in av omgivningen) och att jag blir principfast i onödigheter (TA PÅ DIG TOFFLORNA...) och att jag till och med missar det centrala - hur mår min omgivning, vad behöver de egentligen och hur kan vi ha det trevligt ihop? Tofflorna kanske inte var det viktigaste just då, ens för att hålla i ramarna...

I min familj behöver vi vara så kallat true-true, dvs hårt ställda krav ska verkligen gälla något som är viktigt och som är sant och logiskt. Om jag ryar som en galning över tofflor så vet omgivningen att det handlar om något annat och mig, hur jag än försöker motivera det med kalla golv, förkylningar, strumpor som måste lagas mm. Det ÄR inte viktigt att ta på sig tofflorna JUST NU, annat än för en mamma som försöker klamra sig fast i ramar kring något icke true-true... Helt annat är det med regler kring tändstickor, trafik mm, där vet barnen att man talar sanning när man är snabb, strikt och principfast utan förhandlingsmån.

Däremot inte sagt att man inte ska ha tofflor här hemma eller att jag måste vika från det. Men om sonen är inne i ett viktigt eget projekt så är det ofta bättre att jag väntar med mitt krav, eller helt enkelt ger honom toffelservice...

Detta lite om att välja sina strider. I perioder där man har det knepigt: Välj bort i första hand de som handlar om allmän lydnad och att göra som mamma säger. I andra hand välj bort allt som inte är true-true, dvs fokusera på det som är riktigt viktigt. I tredje hand välj att kräva ett minimum för att vardagen ska funka, som att borsta tänder, klä på sig mm och avlasta i detta när det behövs. Och i fjärde hand, gör så mycket du kan av det som fungerar bra och där ni har roligt tillsammans.