Plötsligt rädd 3,5 åring

[Clara Cecilia]

Hej alla!

Min vilda Lilla L har nu blivit 3.5 år. Stadig, tempramentsfull men med färre och färre utbrott av det monumentala slaget och med sin humor intakt går hon nu 4dgr/vecka på förskolan kl 9-15 och trivs ypperligt. Hon har denna terminen flyttat från småbarnsavdelningen upp till storbarnsavdelningen (där även storebror går).

Hon har växt rejält av att flytta upp och stortrivs på sin avdelning och med sina pedagoger. Men plötsligt har något hänt. Hon har blivit rädd för en personal, en ung man, som jobbar på min sons avdelning. Han är en utmärkt barnskötare, handbollstränare och har en naturlig begåvning med att pakta/kramas eller göra cirkustrixs beroende på situation. Min son tycker mycket om honom och även dom andra barnen.

Min flicka vill nu ogärna vara på gården om han är där, vill inte gå in i ett rum där han är etc.
Jag har rakt ut frågat henne om han sagt något dumt eller gjort något dumt och på det svarar hon tydligt nej. "Men jag känner honom inte, jag är blyg, jag är rädd, jag vill inte vara med honom".

Jag har talat med honom och med den övriga personalen och vi är ense om att vi måste göra en plan för detta - eftersom hennes undvikande av honom eskalerar. Killen ifråga blev själv lite ledsen (och jag vill understryka att det är en verkligt bra person) och funderar mycket på hur han ska agera.

Vad tänker ni? För mig är detta en ny situation eftersom hon är kavat, frispråkig, tempramentsfull och social som få i övrigt. Och ofta är mycket förtjust i män hon möter, mycket mörkt skägg är en höjdare tex Enda gångerna som hon varit undvikande förut är mot personer som hon senare blivit mycket förtjust i - som sin bestämda förskollärare i småbarnsgruppen. Henne undvek hon i början men älskade sen djupt. Men det här är en större reaktion.

En tanke jag har är att han faktiskt är handbollstränare och hon är mycket för bollsport. Även en av hennes favoritpedagoger är handbollsstränare. Ska man försöka nå från den vägen?

Clara

[Sarisparis]

Hej

Jag blev så häpen när jag läste det här inlägget först att jag inte alls kom mig för att svara. Lilla L rädd? Det är inte riktigt så jag uppfattat henne.

Har det hänt något mer sen du skrev? Hur hanterade ni situationen med den bestämde förskolläraren som till sist blev ordentligt uppskattad?

Jag tycker att din idé om att låta relation studsa fram i takt med handbollar och annat låter strålande. Det är ju dessutom enkelt att fixa grupplekar med boll så att det inte bara blir just han och hon vilket kanske blir svårt i nuläget. Men om "alla", eller i alla fall flera, leker ihop kanske hans närvaro kan vänjas in lite i taget.

Oavsett hur det går så tyder ju även detta på att lilla L vet vad hon vill och att hon är fullt kapabel att meddela omvärlden om hur hon vill ha det. Jag spår en strålande framtid för er lilla dam!

[Clara Cecilia]

Hej Saris!

Jo visst blir man chockad att en så kompetent och modig person blir rädd! Jag var nog till en början mest böjd att tro att det var ett litet trix - precis som hon nu vid 3.5 år börjat med napp (vilken hon aldrig varit intresserad av tidigare) Jag gör ingen grej om nappen - vi har några som leksaker i "bebislådan" och hon tar hand om behovet själv. Ju mindre fokus på nappchock desto bättre har jag tänkt.

Men även mycket starka och modiga personer kan bli rädda. Och det är nöten att knäcka här. Det är lätt att hoppa över den reaktionen, särskilt som jag och alla som känner henne väl mest reagerar med "va? ". Men det är en riktig reaktion. Frågan är på vad?

Oavsett psykologisk bakgrund så har jag tydligt talat om för henne och brorsan att vi behöver en Plan. Hon måste kunna röra sig fritt på förskolan och det måste den berörda personalen också kunna. (Kloka och snälla storebrodern erbjöd sig att snacka med personen ifråga och meddela att hon inte vill att han ska ge henne fotmassage på vilan , vilket jag berömde som tanke men också påtalade att vi behöver Lösa rädslan, inte Undvika den.)

Längre har vi inte kommit då förskolan varit stängd i två dagar - vilket resulterat i hjärtevärmande syskonkärlek och en ny lek som heter massage men som betyder att man drar ner brallorna på varandra och båda tjuter av skratt....

Jag har även talat med personalen och bett dom fundera på en Plan. Jag tror, tack för stöd, att bollsportandet kan vara en väg. Sista dagen före lovet stod hon bredvid "Personen" som berättade att min son varit grym på sit ups under rörelseleken (tack Brommagymnasterna säger jag ) och då ville hon visa olika gymnastiktrixs som hon kan för honom och skrattade och var glad. Men väl hemma säger hon att hon vill inte tala om saken och att hon är rädd för honom.

Den bestämda förskoleläraren vann henne mycket pga hon är lik mig , tydliga regler, massa skratt och massor av kramar. I början ville Lilla L helst hänga med dom mjukare i personalen (förstå mig rätt - lägre röster, väldigt vänliga men inte så mycket action ) men den som verkligen var trygghet blev den mörka bestämda.

Vi får se vad den kommande veckan för med sig. Om nån av er andra har nån idé så bolla gärna. Det är som sagt en ovan situation men jag ser att det är något som är viktigt att lyssna på - just eftersom hon är så stark. Man kan ju som sagt bli rädd ändå men det är lätt att missa.



Clara

[Sarisparis]

Men även mycket starka och modiga personer kan bli rädda. Och det är nöten att knäcka här. Det är lätt att hoppa över den reaktionen, särskilt som jag och alla som känner henne väl mest reagerar med "va? ". Men det är en riktig reaktion. Frågan är på vad?

Ingen ledtrâd till att nâgot kan ha hänt? Kom hennes rädsla redan första dagen de träffades eller växte den fram senare? (Som vuxen kan man nog lätt missa vad som triggar en reaktion hos barn; ibland fâr jag dâligt samvete när jag missförstâtt varför nâgon är ledsen/arg och sen när jag väl fâr klart för mig vad som egentligen hade hänt - ur barnets perspektiv - sâ fâr jag göra mitt bästa för att spola tillbaka bandet och möta barnets reaktion pâ allvar.)

Oavsett psykologisk bakgrund så har jag tydligt talat om för henne och brorsan att vi behöver en Plan. Hon måste kunna röra sig fritt på förskolan och det måste den berörda personalen också kunna. (Kloka och snälla storebrodern erbjöd sig att snacka med personen ifråga och meddela att hon inte vill att han ska ge henne fotmassage på vilan , vilket jag berömde som tanke men också påtalade att vi behöver Lösa rädslan, inte Undvika den.)

Ja, en plan lâter som en bra plan , tyvärr har jag inga konkreta förslag. Men jag tycker att storebrodern hade rätt i att lilla L inte ska behöva bli masserad av nâgon hon är rädd för. Om hon nu reagerar sâ starkt pâ den här personen sâ tror jag inte att fotmassage av honom är det bästa första steget pâ att fâ till en bra relation dem emellan. Men kanske att han kan fâ massera hennes fötter efter en intensiv handbollsmatch?

Lycka till med den kommande veckan. Hoppas du fâr fler svar med andra vinklar.

[Alma]

Jag har varit med om detsamma - att mycket sociala, extroverta barn plötsligt blir rädda, blyga, undvikande mot en person - utan att man begriper varför.

Jag känner en vuxenperson som nästan alltid väcker detta hos barn. En fyrbarnsfar som har barn som jobb . Jag betraktar honom ofta, hur han gör (barnen älskar honom efter den initiala rädslan): Han visar respekt för deras rädsla. Han utgår ifrån att alla barn är lite rädda, har stor integritet eller vill vänta med direkt kontakt. Kontaktar inte, stirrar inte, prata inte, locka inte med KOOOOM! undviker stora HEEEEEJ i mötet, håller avstånd men med famnen öppen.

Han visar mig hur han gör. När han kommer till ett ställe med barn som han inte känner, håller han sig upptagen med något som han har i händerna. Har han inte något med sig använder han något i rummet. De barn som öppet springer fram och säger HEEEJ vem är du, svarar han med att engagera dem rätt i "projektet". Detta för att han vet att de flesta som inte kommer fram har rädsla för honom och inte ska halka efter i kontakten.

Så småningom sätter han sig ned på huk, ger inte notis men utrymme för de barn som kommer fram. Håller fortfarande fokus på det han pillrar eller leker med. De som kommer fram ger han inte direkt ögonkontakt, utan bibehåller fokus på grejen och gör det så stegvis till ett gemensamt projekt.

Jag har sett detta hundratals gånger och gillar det verkligen. Det ger sådan frihet för barnen, de kan betrakta honom utan att han betraktar dem, blir fokuserade på det gemensamma projektet, kan närma sig honom i små steg. Det blir på många sätt på barnens villkor.

Han noterar om det är någon som inte kommit fram. Med denna har han en mängd sätt. Tappar sin sjal framför barnet, råkar rulla en kula till det barnet, osv. Ger inte upp, det får ta många gånger och långa tider om det behövs.

Kanske ett sätt som kan ge din dotter lite utrymme för eget initiativ? Att han grejar med något utan att tydligt adressera henne? Låta henne ha avståndet hon väljer att ha? Spelar lite boll, tredje gången tappar bollen i hennes riktning?

[Clara Cecilia]

Tack Alma för ditt fina svar! Jag tror du har helt rätt och situationen har blivit mycket bättre. Personalen pratade om saken och beslutade att dom skulle ordna så att hon inte i någon situation skulle vara utlämnad till att välja X (som jag kallar honom här nu) utan att det alltid skulle finnas alternativ.

Det har blivit mycket bättre. Hon nämner det ibland men jag uppfattar det mer som en markering "så här tycker jag" än som en verklig rädsla. Hon är obehindrat på gården och i lokalerna och undviker inget område längre.

Hemma har jag låtit saken vara men när hon har tagit upp det i form av "jag gillar inte" eller "inte med X - jag gillar inte X" så har jag lugnt och varmt svarat: "nähä - det behöver du inte. Men jag gillar honom. Vi kan gilla olika" och sen släppt saken. Och nu säger (skriker ) hon ofta till sin storebror i konflikter: "Man kan faktiskt gilla Olika!!"

Så det får utveckla sig i lugn och ro. Men - när jag ändå har dig på tråden kloka Alma:
Du skriver så bra om beetendefostran tycker jag och jag behöver hjälp.

Dottern (som ju som sagt alltid varit tempramentsfull och högljudd) har börjat tävla in absurdum. Det är inget vi ägnar oss åt alls, inget som förskolan premierar överhuvudtaget men hon driver just nu en hård linje om millimeterrättvisa och att hon ska vinna allt och komma först. (Djupt ologiskt - jag vet ) Hon drar på det högsta vrålet Direkt och rusar mot Dörren, Bordet, Badet, Disken, Kaffet, Bussen med orden: "jag ska, Jag ska!!!" Får hon inte då, och Bara hon, så blir det ett utbrott av legendariska nivåer.

Storebror - som faktiskt är den bästa paktaren i familjen - börjar bli altmer frustrerad av att hon skriker (vilket hon gör ofta och högt) att han inte kan få duka, öppna dörren eller dylikt och har istället börjat med tjyvnyp som att dra henne i håret, nypas litet men stenhårt etc. Ingen härlig acceleration alls.

Vi har hanterat det hela genom att ex gå igenom innan vi närmar oss hemmet vem som ska slå kod, öppna, haspa, släppa hasp, sticka nycklar i dörren etc och sett till att alla är överens om vilken uppgift dom ska utföra. Detta kan fungera men Lilla L Kan också ändra sig mitt i och kräva att få göra allt. Vilket hon inte får och då är bråket igång. Trist och tröttande.

Båda barnen har mycket uppgifter. Det jag ser är att hon skulle behöva rejälare utmaningar men jag har ingen på lager. (Ungen sköter scanningapparaten när vi går och handlar ) Hon är ute mycket, går på simskola, gymnastik och dans tillsammans med mig.

När hon blir arg har jag tänkt på dina råd om att att inte "hota tillbaka" med kroppsspråk och vänligt men tydligt be henne säga vad hon vill med vanlig röst så jag hör vad hon säger. Skriker hon i köket (för att maten är klar och hon vill rita, leka klart) så bär jag in henne på barnens rum - där det är ok att skrika av sig - och stannar där med henne tills hon är klar. Hon avskyr detta och blir rasande av det men brukar liksom bita ihop om ilskan och darrande gå ut och sätta sig. (Att stänga dörren och lämna henne själv är inte min grej då hon blir utom sig av det, jag tror ilskan blir för stor att vara i)

På kvällarna har jag i perioder "Dagens bra" vi pratar lite om saker dom löst bra eller gjort schysst mot varandra under dagen. Jag har då tagit upp när jag under dagen sett hur hon valt att inte börja skrika utan gjort på ett annat sätt och berömt det. Hon nickar och vet precis vad jag menar och fyller ofta i - "jag blev arg men jag skrikade inte så mycket".

Hon är kort sagt en smart tjej på snart 4 år med skarpt temprament och hon är en lysande humorist. (Vilket är räddningen i vissa situationer när jag lyckas dra ett dåligt skämt precis innan bråket accelererar och hon bara inte kan hålla sig för garv)
Men just nu känner jag att hon styr oss andra genom sina utbrott. Och det är inte bra för nån.

Vad tänker du? Eller nån annan klok?


C

[Alma]

Hej Clara Cecilia!
Är mitt upp i alltet hemma, här är en artikel. Läs och se om det finns något här för dig och er, och så återkommer jag med några tankar. Som jag kanske får när det lugnar sig vid läggdax!

http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/tre ... 037366.svd

[Clara Cecilia]

Hej!
Ross Green är superbra! Jag tipsar ofta om hans bok "Explosiva barn" som jag lånat och läst och läst. Ska läsa igenom artikeln ordentligt och påminna mig.

Grejen är att hon är så Kompetent på förskolan och i många situationer. Det nya med tävlingarna och styrande känns mer styrande. Förstår du hur jag menar?

C

[Clara Cecilia]

Och bara för att jag formulerade det så hade vi den lugnaste kvällen på typ två veckor !

Vi har talat om Tonen vi använder mot varandra, om Tjuvnyp, om Skrik och om att Samarbeta. Jag har påminnt vid varje tonartshöjning om vad vi talat om och det har avstannat hos båda.

Men återkom Alma - jag vill höra mer vad du tänker!

C

[Alma]

Jag har funderat. Och kommit på att jag inte riktigt förstår frågan... Alltså, jag förstår att det är situationer som blir jobbiga och att du funderar över beteenden som din dotter har, men inte riktigt vad som är kärnan i frågan.

Jag fattar det som att
- hon har svårt att vänta på något (särskilt i familjesituationer och särskilt när storebror är med?)
- hon har svårt med turtagning (särskilt med brorsan?)
(- hon vill göra mycket mer, få fler uppgifter, hon vill försäkra sig om att få vara viktig bredvid duktiga brorsan och när hon inte blir tilldelad tar hon själv tag i uppgifterna?)
- hon tävlar (hennes strategi för att få uppgifter, bli sedd, bli prisad?)
- hon kräver millimeterrättvisa (större plats? särskilt i förhållande till brorsan?)
- hon blir mycket arg, kanske frustrerad när hon måste vänta, inte får, inte får komma först. Då skriker hon. (Ledset? Argt? med mängder av resonemang eller NEEEEEJ? Håller detta på länge, kan hon lyssna under utbrotten eller tar det tid innan det går att förhandla? Trappas ilskan upp lätt eller håller hon sig till det hon började med, att hon vill låsa upp mm?)
- brorsan vill ha fortsatt plats och trycker tillbaka, ibland fysiskt (vem vinner deras kamper? Hur är deras övriga relation, när samspelar de bra? Vad gör att det funkar då?)
- ni försöker förbereda fördelning av arbetsbördor innan något ska göras, men hon har svårt att följa planen (har den för många steg på en gång? Är den för avancerad? Har den för lite utmaning för henne, som du också hintar att det kan röra sig om?)

Är detta en syskonfråga eller är detta situationer som din dotter hamnar i med många andra människor? På dagis också?

Och sedan, när jag nu listat allt jag inte förstår...

Jag funderar ofta på detta med hur vi föräldrar agerar när våra barn blir arga. Jag tycker att jag själv och många andra begränsar våra barns uttryck för ilska alltför mycket. Samtidigt trappar vi vuxna mycket ofta UPP barnens frustrationer genom att jaga deras uttryck för islka och jaga bort från var det hela började.

Exempel: Dotter vill låsa upp dörr, vi svarar att hon inte ska skrika. Dotter skriker och spottas, vi orerar argt om spottet. Dotter än mer trängd, biter, vi för långa arga resonameng om bitningar... Vad började det med? Låsa upp ja... Det värsta är när vi superargt närapå skriker och stirrar LLLLUUUUGNA DIG!!!! Hrm. Vem blir lugnad av det... )

Detta samtidigt som vi ägnar för lite tid och möda på att förstå vad som gjort våra barn arga. Vi är för snabba att se deras krav/önskningar som "omöjliga" och för snabba att reagera för att "få dem att förstå vad som är rimligt".

Det är lätt att glömma att ett barn inte har femtusen strategier för att få det utrymme, den plats, den roll, den kärlek, uppskattning, de arbetsuppgifter, mm som de behöver. När man inte har strategier blir man arg, när man blir arg har man inte så nyanserade utlopp heller och får man inte ge utlopp för ilskan blir man ännu argare...

Och jag har en vargteori om detta...

I vargflockar skapas mycket tydliga signalsystem, som också har med rangordningen att göra. Men oavsett hierarkierna, så sker utloppen för irritation och ilska i tydliga steg och med lättolkade signaler.

Vargen Loke inkräktar på vargen Bjures domän. (Kan vara mat, att få först, att komma för nära eller vad som helst.)
Bjure morrar.
Loke fortsätter.
Bjure morrar och stirrar, sänker huvudet.
Loke fortsätter.
Bjure morrar, stirrar, reser ragg, sänker huvudet.
Loke fortsätter.
Bjure närmar sig, visar tänder, morrar argt.
Loke fortsätter.
Bjure anfaller, biter hårt i Lokes läpp.
Loke lägger sig på rygg.
Bjure släpper läppen, står stilla över Loke, stirrar.
Loke blottar halsen.
Bjure drar sig ifrån.

Motsvarande i människovärlden kan vara:
Mamma säger att Dotter får slå koden och brorsan öppna
Dottern VILL ÖPPNA OCKSÅ
Mamma säger "schhhh inte skrika"
Dotter VILL ÖPPNA HASPA NYCKLA
Mamma strängt SCCHHHH nu väntar vi tills du är lugn, stirrar
Dotter spottar mamma
Mamma stirrar, DU SPOTTAR INTE, sätter sig på huk nära
Dotter slår mamma, SKRIKER
Mamma stirrrar DU SLÅR INTE! Tar Dotters händer
Dotter biter mammas hand
Mamma sätter sig på baken, tar ett djupt andetag, "nu är du arg, jag ser"
Dotter slutar bita, argskrik blir gråtskrik
Mamma säger Dotter vill hjälpa till mycket, det är bra.
(lång tid går, kanske 15 min i en ekande trappuppgång, men åtminstone sker inte mer våld)
Dotter vill gråta hos mamma, som bär in och gör alltihop med kod, haspning mm.

Jo. Jag vet att man ska reagera när ens ungar biter och slåss. Men frågan är hur, och när de är mest mottagliga för vad. Jag tror inte de slåss för att de inte vet att man inte ska göra så. Jag tror de gör det för att de inte har andra alternativ just då.

Dessa alternativ bygger man inte upp just då. När man är arg är man som minst mottaglig för att resonera om hur man är arg.

När de väl börjat spotta, bita och slåss, då får man göra som vargen Loke. Lägga ned. Inte stressa, inte uppmärksamma ilskans utlopp, inte prata mångordigt, med avspänd kropp avvärja mer våld och helst backa fysiskt, gärna sätta sig ned i slapp position, andas lugnt och tala tyst, antingen avleda helt eller bekräfta där det hela började. "Dotter vill göra mycket, det är bra."

[Manfred10]

Föreläser dunågonstans Alma?!? det här behöver jag absolut höra mer om. Här är storebror ofta arg och känner sig orättvist behandlad (min tolkning) det skavara millimeterrättvisa och hanska helst göra allting före lillebror och helst själv oxå. Ursäkta trådkapningen...

[Alma]

Hej Manfred!
Skrev ett inlägg igår, men en katt och ett barn råkade radera...

Jag föreläser inte men jag är i kontakt med en hel del föräldrar och barn och skolor kring barn som har speciella behov. Går kurser och lyssnar på mängder av andra föreläsningar, bl a Ross Greene http://www.youtube.com/watch?v=jvzQQDfAL-Q och Bo Hejlskov Elven (som bl a skriver så här http://hejlskov.se/blog1.html).

De här barnen med särskilda behov är intressanta - de hoppiga, introverta, superaktiva, explosiva. De sätter saker på sin spets. De tvingar en att skala bort mycket av det traditionella man fått i sig. Vanlig gränssättning, tillrättavisningar, traditionella sätt att visa "så här gör du" fungerar inte.

Ex på bortskalning av gammalt:
Du kan om du vill. Det kan man glömma. De här barnen vill som alla andra, men kraven är obegripliga, omöjliga eller andra omständigheter gör att de inte kan.
Du vill om du kan. Det tankesättet fungerar... Man får inta rollen att ge dem chans att kunna genom rätt kravsättning, omständigheter mm, då vill de.

Men det är inte lätt att stå i en trappuppgång med två eller fler barn och ge alla det de behöver. Jag är inte särskilt bra på syskonfrågor, tycker Anna skrivit bra om det i Barnaboken om detta är bra. Jag brukar försöka förbereda och fördela innan situationen när det går. Och sedan ta hand om dem som tyckte allt blev galet ändå...

Jag tror att de barn som behöver komma först, som känner sig starkt orättvist behandlade och och som försöker hitta strategier i millimeterrättvisor mm behöver en del förståelse och hjälp att få en roll där de blir bekväma. Mer det än tillrättavisningar.

Jag har ofta överraskats av hur bra de ofta själva kan ge råd om hur man ska göra i nästa situation. Alltså, när det lugnat ned sig. Men grundtänket, alltså det om vad det är barnet signalerar när det vill komma först och när de känner orättvisa, det måste man stå för själv som vuxen.

[knyttet]

Oj va bra du är Alma, det är verkligen alltid inspirerande att läsa det du skriver

Jag har redan fâtt skäll för trâd kapning sâ jag ska inte breda ut mig här , skriver i min egna sen istället. Ville bara säga att jag fâr perspektiv och blir sâ mycket klokare av att läsa dig varje gâng.

Tack

[knyttet]

Kan bara säga ändâ att vi har haft exakt samma situation här med dörröppningstävling och millimeterrättvisa där jag med ganska stor framgâng kör pa ung det som Alma skriver om, dvs möter inte barnet i frâgan om bekräftelse i förhâllande till syskonet men uppmärksammar dess behov av att bli sedd och behövd.

Dvs de uppgifter de tävlar om tar jag hand om själv och sâ fâr de extra mycket uppdrag utöver det istället, som är just behövda uppdrag istället för ett godkännande av tävlandet.

Konkurerar man innom familjen man motverkar dess gemensama mâl, sammarbete är effektivitet!

"Jag vill ocksâ ha/göra...(det som syster/bror har/gör)" besvaras med stor attityd och utan att skämmas "ja men det gör bror/syster och det är han/hon sâ bra pâ" "du är istället väldigt bra pâ x, skulle du kunna göra x? det tycker jag du kan sâ bra! sâ hjälps alla ât! jag gör det här, du gör det där och bror/syster gör dittan, tillsammans blir det bra"

Men förövrigt sâ skriver Alma sâ bra om hur man hanterar argheten och vi har en del av den ocksâ och har verkligen fâtt hjälp av dig Alma

[Sarisparis]

Oj va bra du är Alma, det är verkligen alltid inspirerande att läsa det du skriver

Instämmer till fullo!