En riktig gnällkärring ...

Samtalsforum med barnen i fokus
Sarisparis
Rådgivare/advisor
Inlägg: 2797
Blev medlem: mån 10 maj 2010, 14:31
Ort: Frankrike

Re: En riktig gnällkärring ...

Inlägg av Sarisparis »

Hej :D

Tack för peppande inlägg! Många bra idéer där. :wink: :mrgreen:

Här går det lite upp och ner, men mest upp tycker jag nog ändå. Just den här veckan hinner vi inte gnälla alls eftersom det är så sjukt mycket som ska fixas med (besök från Sverige \:D/ Födelsedag (nu har jag en Alldeles Äkta 6-åring :mrgreen: ) och tillhörande skolkalas, familjekalas och kompiskalas =D> ).

Så jag får be om att få återkomma nästa vecka, Madame, men tackar för fina rader som gör gott. Keep up the good work! =D>

:heart:
annawahlgren
Upphovskvinna SHN-kuren 1942-2022
Inlägg: 15366
Blev medlem: mån 22 nov 2004, 22:46
Ort: Gastsjön

Re: En riktig gnällkärring ...

Inlägg av annawahlgren »

:D Lite pepp att hämta här, kanske :?: Från Barnaboken ("Skuldens förbannelse", femte delen):


:arrow: *Under alla mina år som mor och inte minst under åren som ensam förälder har jag försökt undvika att skuldbelasta barnen. Jag går så långt att jag ser det som det allra viktigaste inte bara mellan barn och föräldrar utan också mellan människor överhuvudtaget. Skulden förlamar, omöjliggör friheten.

”Varför är du ledsen?” undrade ett av barnen. Jag svarade som det var: ”Jag känner mig så ensam.” - ”Du har ju oss!” sa barnet. Trösten var öm, men det fanns en oro i barnets röst. Den sa inte bara: ”Räcker inte det?” utan också: ”Är det vi som har gjort dig ledsen?”

Jag försökte förklara att man kan känna sig ensam även om man har underbara ungar omkring sig, att man kan känna sig ensam själv, som vuxen, om man inte har någon annan vuxen vid sin sida som älskar en och delar ens liv. Men jag såg att det inte gick bra. Barnet förstod mig inte.

Senare lärde jag mig att det är först i tolvårsåldern barnet kan börja urskilja människan, individen, bakom föräldern/ledaren/beskyddaren, och det dröjer ytterligare många år därefter innan barnet - självt vuxet - kan se sin mor eller far helt och fullt som individ.

Mitt lilla barns oroliga tröst – ”Du har ju oss” – förde med sig att jag i fortsättningen försökte skilja på mitt ”privatliv” och mitt ”modersliv”. Jag blev sakligare. Jag undvek att slänga ur mig sådant som: ”Jag orkar inte – ni är hopplösa – varför kan ni inte hjälpa till någon gång – jag står inte ut.”

I stället försökte jag tänka konkret, som de. Vad var det jag ville? Att de skulle vara tysta, kanske. Att huset skulle se ut så att det gick att komma fram. Att jag skulle få vara i fred en viss tid.

Jag begärde ju inte att de skulle göra mig lycklig, ingjuta livsmod i mig, ge mig nya krafter. Det var orimligt. Alltså fick jag försöka se till det rimliga och begära just det och ingenting annat. Och sedan – när de väl uppfyllt mina fordringar – också vara nöjd inför dem, med dem, och behålla mina egna våndor för mig själv.

Jag tog alltså ansvaret själv för mitt eget välbefinnande respektive icke välbefinnande, och jag ansåg det tvunget eftersom barnen tydligen mer eller mindre tog på sig skulden för mitt bristande välbefinnande.*

:heart: O:) :heart: O:) :heart: O:) :heart:
:D Nio barn, arton barnbarn, tre barnbarnsbarn och några tusen nästanbarn :!:
Anna Wahlgren 6 Oktober 1942 - 7 Oktober 2022
Sarisparis
Rådgivare/advisor
Inlägg: 2797
Blev medlem: mån 10 maj 2010, 14:31
Ort: Frankrike

Re: En riktig gnällkärring ...

Inlägg av Sarisparis »

Tack för pepp, Anna, Barnaboken tål att läsas igen och igen. =D>

Nu har vi kommit in i en väldigt trevlig period här och jag blir nästan mörkrädd när jag tänker tillbaka på mina utbrott häromsistens. Över småsaker! :shock: :oops:

Saker som gjorde mig vansinnig bara för några veckor sen kan jag idag skratta åt och hantera på ett helt annat sätt. Och inget har ändrats i praktiken; vi huserar fortfarande i den lilla ettan i källarplan (i skrivande stund ligger lillebror och sover bakom rullgardinen och storebrorsorna tittar på film i soffan. Jag sitter vid matbordet med min dator och har alltså barn åt alla håll på mindre än tre meters avstånd.)

Det som förändrats är att renoveringen nu verkligen går framåt och jag nu kan räkna dagarna tills vi kan flytta upp i huset och få lite mer yta samt att jag fått upp en fin marschfart med mitt plugg och inte stressar lika mycket över alla måsten. Detta gör att jag fylls med ett lugn som gör att irritationsmomenten rinner av mig som vattnet på en gås istället för att förstärka den frustration jag haft inneboende ett bra tag nu.

Det är verkligen en fråga om inställning, om Attityd, den berömda. Mår man bra och har en positiv inställning så är det ganska enkelt att möta trotsbarn mitt på hållet och skratta åt det elände som kan uppstå. Är man deppig och ser allt i svart kan samma trotsbarns utbrott ge en helt annan reaktion. Så fungerar jag iallafall. Det är tänkvärda rader du citerar ur Barnaboken, Anna, tänker särskilt på dessa: Och sedan – när de väl uppfyllt mina fordringar – också vara nöjd inför dem, med dem, och behålla mina egna våndor för mig själv.
Jag håller helt med och önskar att jag var bättre på att hålla masken eller vad man ska kalla det. Men jag är helt genomskinlig, särskilt när det kommer till stress. Det är nog något jag får ta och hålla i huvudet, och identifiera när jag känner att det bär iväg. Att vara medveten om det måste ju räknas som ett första steg mot förbättring. [-o<

Och det mest dråpliga är ju att det man tycker att man lägger ner all ens energi i under "dåliga perioder" (social delaktighet) med mer eller mindre mediokert resultet, går av sig själv under bra perioder. Barn vill vara med och hjälpas åt, men nu, med min gnällperiod i backspegeln, inser jag ju att det inte kan vara så himla kul att jobba med en sur gnällkärring. :roll: :oops:

Mycket att fundera över. Tack för bollplanket!

:heart:
annawahlgren
Upphovskvinna SHN-kuren 1942-2022
Inlägg: 15366
Blev medlem: mån 22 nov 2004, 22:46
Ort: Gastsjön

Re: En riktig gnällkärring ...

Inlägg av annawahlgren »

:D Underbart insiktsfullt och vackert =D>

Vad lär vi oss inte om oss själva av att leva och verka med små barn :mrgreen:

Som sagt, de var mitt livs universitet 8-[

:heart:
:D Nio barn, arton barnbarn, tre barnbarnsbarn och några tusen nästanbarn :!:
Anna Wahlgren 6 Oktober 1942 - 7 Oktober 2022
Sarisparis
Rådgivare/advisor
Inlägg: 2797
Blev medlem: mån 10 maj 2010, 14:31
Ort: Frankrike

Re: En riktig gnällkärring ...

Inlägg av Sarisparis »

Tack, Anna :heart:

Hoppas att detta blir mitt sista inlägg i den här tråden, vill bara dela med lite även nu när stämningen är Så Mycket Bättre här hemma. :D

Storebror, vår kära sexåring, som fått mig att slita mitt hår den här hösten, har den senaste veckan gått igenom någon sorts förvandling. Han lägger sin pyjamas under kudden på morgonen, lägger sina smutskläder i tvättkorgen på kvällen, går ner själv och fixar frukost (han tar alltså våra nycklar, klär på sig ordentligt och går ner genom hela huset och ut genom garaget och in i lilla ettan alldeles själv). Plus att han infört en ny vana här under jullovet med morgonkram, lunchkram, eftermiddagskram och kvällskram och godnattkram - till samtliga familjemedlemmar.

Han är HELT underbar, med oss, med brorsorna och med allting annat.

Och så älskar han att diska! =D>

:heart:
Clara Cecilia
Inlägg: 992
Blev medlem: ons 10 jun 2009, 19:40
Ort: Stockholm

Re: En riktig gnällkärring ...

Inlägg av Clara Cecilia »

Å vilken ljuvlig beskrivning av 6 åringen! Min i vardande ger mig vissa dagar gråa hår och vi var i chock ett tag här hemma :lol: . Det var utbrott, slåss, skrika, svära och ett evigt tjatande om Bajs och rumpor etc. Och däremellan den klokaste av kloka - nyanserad, modig, fundersam och otroligt kärleksfull. Det är inte så lätt att bli stor :heart: .
Härligt att du är i en positiv spiral!

:heart:
Clara
Mamma till V 2008, L 2010
Manfred10
Inlägg: 2276
Blev medlem: tor 06 jan 2011, 21:19
Ort: Handsjön, jämtland

Re: En riktig gnällkärring ...

Inlägg av Manfred10 »

:heart: :heart: :heart:

Manfred 100419
Hilding 110702
Mauritz 130208
Hildur 140903
annawahlgren
Upphovskvinna SHN-kuren 1942-2022
Inlägg: 15366
Blev medlem: mån 22 nov 2004, 22:46
Ort: Gastsjön

Re: En riktig gnällkärring ...

Inlägg av annawahlgren »

:D Ljuvligt, ljuvligt :wink: :lol:

Per aspera ad astra. Genom svårigheterna mot stjärnorna.

JAA =D> :heart: O:) :heart: =D>
:D Nio barn, arton barnbarn, tre barnbarnsbarn och några tusen nästanbarn :!:
Anna Wahlgren 6 Oktober 1942 - 7 Oktober 2022
Irmasmamma
Inlägg: 1253
Blev medlem: sön 04 dec 2011, 10:13
Ort: Tyresö

Re: En riktig gnällkärring ...

Inlägg av Irmasmamma »

Underbart och spännande att läsa för en som inte har så stora barn än.... :D :heart:
Irma :heart: 111108, SM från 3 veckor.
Olof :heart: 131008, SM från början.
Sarisparis
Rådgivare/advisor
Inlägg: 2797
Blev medlem: mån 10 maj 2010, 14:31
Ort: Frankrike

Re: En riktig gnällkärring ...

Inlägg av Sarisparis »

Tack alla :heart: Det är så skönt att kunna ventilera om sånt här.
Clara Cecilia skrev:Det var utbrott, slåss, skrika, svära och ett evigt tjatande om Bajs och rumpor etc. Och däremellan den klokaste av kloka - nyanserad, modig, fundersam och otroligt kärleksfull. Det är inte så lätt att bli stor :heart: .
Så bajs och rumpor kanske kan klassas som en sexårsgrej? Som går över :?: [-o< :lol:

Sexåringar är verkligen hela skalan och utbrotten går ju inte att avleda som man kan göra med ett trotsbarn.

Han är så söt vår Storebror, nu har han verkligen varit Stor i flera veckor; jätteduktig på att plocka bort och plocka fram, hålla ordning och ta hand om allt och alla. Och så häromdagen när vi vaknade lite sent och fick bråttom till skolan och jag och mannen tog varsin lillebror för att assistera med påklädning så hade vi helt plötsligt en väldigt olycklig storebror som var så ledsen för att vi aldrig någonsin hjälpte honom och att han faktiskt inte kunde klä sig själv och att han också behövde hjälp och hej och hå.

Tårarna sprutade och han var verkligen ensammast i världen i sin lilla bubbla just då. Så då fick han vara liten en stund och sen blev han stor ganska snart.

De har det inte lätt för jämnan de här små. Jag skäms för att jag haft så kort stubin hela hösten, för det är ju inte ilska och irritation de behöver en sån gång. Tvärtom.

:heart:
Clara Cecilia
Inlägg: 992
Blev medlem: ons 10 jun 2009, 19:40
Ort: Stockholm

Re: En riktig gnällkärring ...

Inlägg av Clara Cecilia »

Sarisparis skrev: Så bajs och rumpor kanske kan klassas som en sexårsgrej? Som går över :?:
Ja det hoppas jag sannerligen :lol: :lol: :lol: !
Sarisparis skrev:Tårarna sprutade och han var verkligen ensammast i världen i sin lilla bubbla just då. Så då fick han vara liten en stund och sen blev han stor ganska snart.
Precis så är det här också! Jag har faktiskt helt skippat att ta nån konflikt alls i såna lägen utan behandla honom som den lille kille han just då är och bara erbjuda famnen och tröst. Då repar han sig som sagt ganska fort.

Jag tänker att varje sån här fas/period/övergång ju ställer nya krav på oss föräldrar. Det vore ju tusan om man inte gjorde bort sig (gång på gång) innan man faktiskt fattade hur man ska hantera det, så gott man nu kan. Bara man fortsätter sikta på att möta, förstå och Själv vara beredd på den nya tiden och förändringen så man kan följas åt.

Störst hjälp har jag fått av Almas råd att inte ta konflikter mitt i affekten utan lugna situationen och Sen prata - om det behövs. Och tillsammans tänka ut en lösning. (Att jag också stått i situationer där jag blivit rejält arg i stunden och visat det är en annan sak.)

Lilla L´s utbrott varje dag vid hemfärden är nu nästan borta! Hon kom själv på en lerig dag att det vore bra om dom klädde av sig i trapphuset och gick in Samtidigt genom dörren. Hepp! ingen tävling (dörren öppnas inte förrens båda är avklädda 8) ) och bråket avvärjt. Hon är mycket nöjd med denna nya ordning. Jag med.

:heart:

Clara
Mamma till V 2008, L 2010
Sarisparis
Rådgivare/advisor
Inlägg: 2797
Blev medlem: mån 10 maj 2010, 14:31
Ort: Frankrike

Re: En riktig gnällkärring ...

Inlägg av Sarisparis »

Clara Cecilia skrev:Precis så är det här också! Jag har faktiskt helt skippat att ta nån konflikt alls i såna lägen utan behandla honom som den lille kille han just då är och bara erbjuda famnen och tröst. Då repar han sig som sagt ganska fort.

Störst hjälp har jag fått av Almas råd att inte ta konflikter mitt i affekten utan lugna situationen och Sen prata - om det behövs. Och tillsammans tänka ut en lösning. (Att jag också stått i situationer där jag blivit rejält arg i stunden och visat det är en annan sak.)
Precis, det är ju oftast helt lönlöst att föra en dialog när det stormar som värst i deras huvud. För att inte tala om att komma med Rationella Argument om hur saker och ting bör skötas. #-o :roll: :lol: Och så är det ju ganska mysigt att faktiskt få känna att ens famn fortfarande behövs för en annars väldigt stor och kapabel grabb. (Jag är mitt uppe i en sorts nostalgikris eftersom vår Lillebror fyller tre i år och börjar skolan till hösten - snart har jag inga barn kvar hemma, för att inte tala om små barn :shock: )

Och möter man honom på hans villkor när det är som värst så är han oftast bara nöjd att sen få prata om saken i lugn och ro och som du säger hitta en lösning. :thumbsup:
Clara Cecilia skrev:Lilla L´s utbrott varje dag vid hemfärden är nu nästan borta! Hon kom själv på en lerig dag att det vore bra om dom klädde av sig i trapphuset och gick in Samtidigt genom dörren. Hepp! ingen tävling (dörren öppnas inte förrens båda är avklädda 8) ) och bråket avvärjt. Hon är mycket nöjd med denna nya ordning. Jag med.
Underbart, så skönt för er alla! Smart att inte öppna dörren innan alla är rumsrena. Kanon att hon faktiskt kom fram till det alldeles själv också, då blir det nog lättare att hålla det i huvudet alla kommande gånger också. :wink:

:heart:
miniz
Inlägg: 2164
Blev medlem: sön 20 aug 2006, 17:07
Ort: Frankrike

Re: En riktig gnällkärring ...

Inlägg av miniz »

Tack för en härlig rapport Saris. 6 àringar är sà stora och sà smà. Och de är sà söta.

Jag förstod i gàr (ja, det tar tid för vissa...) att barna är speglar. Anna säger ju att man ska le mot barnen oavsätt hur man känner sig, och det är sà sant sà sant. Jag har alltid vetat detta, men nu har jag förstàtt det (tvà olika saker :roll: ).

Jag har ett dagbarn nu för tiden och hennes mamma ser alltid pà barnen med en bekymringsrynka mellan ögonen och undrar hur ska detta gà, ojojoj. Du känner säkert stilen. Det har alltid varit problem, med maten, med bajset, med mjölken, med tänderna ja tutto baletti. Och här hos oss är det INGA problem, alls. När hon blir ledsen sà blir hon fort glad, för jag söker inte orsaken för varför hon är ledsen, men söker istället en väg ut. Fram, inte tillbaka! Det är klart att blöja, ont, mat och sömn checkas av problem-listan, men jag gräver mig inte ner i problemet...

Allt detta för att säga att jag förstod hur mycket vàrt humör och ansikte betyder i alla smà och stora barns liv. I början tyckte jag det var lite fel att spela teater och làtsas vara glad, men det är inte fel. Barnet behöver inte känna sig olycklig, irriterad, förbannad osvosv bara för att jag är det. När jag är glad och nöjd är barnen det ocksà, stort sett.

Och du ska bara förlàta dig för den korta stubinen!
Ta fram känslan hur du inte vill ha det, när/om du hàller pà att trilla tillbaka dit.
Vi har alla bra och mindre bra perioder. Sànt e livet. Och tur är det.
Vi kan inte skylla pà att vi är 6 àr, själv om vi ibland uppför oss som dem. :lol:

Stor kram fràn söder.
fem älsklingar
nov-03, sep-05, feb-08, feb-10 och nov-12.
knyttet
Inlägg: 252
Blev medlem: tis 14 sep 2010, 19:12
Ort: Paris

Re: En riktig gnällkärring ...

Inlägg av knyttet »

Wow va bra sagt Miniz!! Det är verkligen sant, särskilt min dotter är som en svamp av mitt humör, om jag later minsta ilska, irritation och frustration slippra fram sa far jag det tillbaks i en överdos. Det är verkligen värt att anstränga sig att prata med vänlig röst, le och vara uppmuntrande även när man mar som sämst, med det är banne mig inte det lättaste alla ganger. Falsk teater kan det kännas som, men jag tänker att det är lite av respekt, man anstränger sig ju faktiskt en hel del gentemot andra människor omkring sig som inte förtjänar att ta emot ens daliga humör, det är ju egentligen bara att tänka samma för barnen. Jag tycker det är en god hjälp för mig att bara upprepa den insikten inför mig själv när man är sur eller arg för som du säger Miniz det stämmer verkligen. Vi har haft en riktig sur höst ocksâ och jag har inte vart pa topp direkt, och det har gnällts och brakats som sjutton. Nu tycker jag att jag börjar fa lite koll igen och vipps sa lâttar trycket hos barnen ocksa, precis som hos dig Sarisparis. Tur att vi har barnen som far oss att tvinga oss in i bättre faser i livet hela tiden.

kramar :heart:
Storasyster född 10.04.2010 Lillebror född 21.12.2011
miniz
Inlägg: 2164
Blev medlem: sön 20 aug 2006, 17:07
Ort: Frankrike

Re: En riktig gnällkärring ...

Inlägg av miniz »

knyttet skrev:Falsk teater kan det kännas som, men jag tänker att det är lite av respekt, man anstränger sig ju faktiskt en hel del gentemot andra människor omkring sig som inte förtjänar att ta emot ens daliga humör, det är ju egentligen bara att tänka samma för barnen.
Ja, men precis! Det Anna säger om att tala med barnen som kollegor, det kan làta lite konstigt, men till kollegor talar man vänligt, sakligt och lugnt. Om en kollega spiller ut kaffet du just tänkt dricka, suckar du ju inte högt och ber honom torka upp. Du säger iställey oj, vad tokigt det kan bli. Ville du ocksà ha kaffe, vi fixar nytt. Typ.

Jag brukar ocksà tänka pà mina barn som andras barn.
Hur pratar jag med andras barn?
Om de inte vill städa efter sig, berättar jag sakligt och lugnt hur det gàr till här hos oss.
fem älsklingar
nov-03, sep-05, feb-08, feb-10 och nov-12.
Skriv svar

Återgå till "Barnafostran"