förskola 4 år

[helamig]

H
Vi är på dag åtta i inskolning, börja på förskola.

Vi provade när han var tre men då var jag själv osäker och av olika anledningar (t verkade inte tycka det var en bra ide´) så har vi nu väntat ett år.

sju första dagarna har gått bra. På fjärde dagen ville hon själv att jag skulle gå och har cyklat med full fart dom andra dagarna och tyckt att det var roligt. Så idag. Bakslag. Sa redan igårkväll att hon inte vill att jag ska lämna henne där. Tänkte att jag stannar en stund trots att fröknarna säger att korta avsked är det bästa. Hon blev så ledsen och nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Jag lämnade henne idag. En fröken fick hålla fast henne när vi gick. Har ringt och hört att det gick snabbt över.

Jag vill helst att hon är där sina timmar iaf den mesta tiden 3*5 h. Jag vill att hon ska tycka att det är roligt. Hur gör jag för att komma dit? Hur många dagar är ok att hon är ledsen när vi går? Vad säger jag om hon pratar om det på kvällen och inte vill att jag ska lämna henne på förskolan?


Så svårt det här..

[Nat]

hejsan,

Först och främst, jag förstår att du tycker det är jobbigt och att det gör ont i hjärtat.

Det kommer mer eller mindre alltid bakslag när man skolar in, det kan vara super skoj några dagar och sen kommer en dålig dag (som vi alla har) och då är såklart en helt ny plats, nya fröknar och barn något som är jobbigt. Små barn som skolas in kan ofta vara lättare att skola in (första tiden) men sen kommer nästintill alltid även där en stor protest, men den kommer då ofta senare.

Att barn protesterar mot att bli lämnade är helt normalt, sen att hon protesterar så kraftigt, det är övergående.

Precis som med sömnen måste du och pappan visa att det är rätt att hon ska vara på fsk, och att ni är trygga med detta. På exakt samma sätt som med sömnen måste ni visa hur man seglar skutan och vara trygga, lugna och förklara att "nu är du några timmar på fsk med snälla fröken x, kl y kommer mamma och hämtar dig igen" puss puss lämna sedan utan att vända dig om 25 gånger.

Helt ok att ringa och kolla läget, personalen är van...

Jag tycker definitivt att man ska prata om förskola hemma med barnen. Både VARFÖR barnet är där, vad man GÖR på förskola, vilka barn som går där, vad man äter, etc etc. Sen tycker jag inte att man ska haka upp sig på frågor i stil med: "tycker du om att vara där?", "är inte fröknarna snälla?". Det tror jag mer oroar än hjälper barnen.

Vi har själva precis bytt avdelning för vår 3-åring och även där fick vi en hel del protester. Vi pratade om det en massa samt spelade även teater (sonens förslag) där han var pappa och sen lämnade han mamma (mig) på förskolan. Sen skulle jag gråta lite men då skulle han säga att han kommer snart. Sen dagen efter fick jag inte gråta då skulle jag leka med en sopbil och med Simon (hans kompis). Han riggade upp en hel scen hemma med en massa rekvisita och jag fick ha hans lilla kånkenväska
Detta verkar ha hjälpt mycket och han springer nu glatt till grinden på förskolan och säger åt mig att skynda på

Ge det lite tid, ge absolut inte upp, då bekräftar du att förskolan är farlig utan kör vidare med glada avsked och återseenden. Prata förskola på kvällarna, spela gärna förskoleteater och riktigt låt henne älta detta nu en tid. Visa INTE att du tycker att det är jobbigt med allt detta kring förskolan

Lycka till

[annawahlgren]

Tack, Nat Nu svarade vi visst samtidigt

* * *

Läs i Barnaboken om Oscars mamma som ska på kurs, tycker jag - om Övertygelsens röst (sid 639 ff i BB 2008).

Några rader från Nyheter i rutinerna: Fast föda om små älsklingar som är tre och fyra månader kanske också kan ge dig lite ljus i mörkret. Lillen får ffg mosad banan (sid 272):


*Barnet förhör sig med stora, frågande ögon om huruvida detta verkligen kan anses riktigt. Då gäller det att se uppmuntrande och bekräftande ut; inte tänka eller säga med avslöjande tonfall: "Milde tid, hur ska nu det här gå? Tänk om Lillen inte tycker om banan?"

Lillen kommer inte att nicka gillande. Lillen kommer inte att hjälpa till: "Mums, hördudu, det här var verkligen smaskens. Banan får klart godkänt. Det vill jag ha varje dag klockan två."

Säker på handen serverar man tveklöst banan och meddelar därmed Lillen att banan hör till livets verkliga glädjeämnen samt har ätits av folk i alla tider.

En och samma portion kan få petas in flera gånger. Det är ingenting att bekymra sig över. Det betyder inte att Lillen ogillar banan. Men det är mycket Lillen ska konfronteras med: skeden, själva ätandet, den annorlunda konsistensen, det stötvisa serverandet, bristen på bröst eller flaska. Lillen tycker säkerligen ingenting alls på det här stadiet. Lillen är upptagen med att försöka lära sig.*


Din lilla flicka ger inte dig uppmuntrande tillrop och bekräftande nickningar på att det du beslutat - för det har du ju faktiskt - är rätt och riktigt och toppen på alla sätt och vis. Tvärtom väntar hon sig - precis som Lillen i sin oskuld - uppmuntrande nickningar och bekräftelser från dig. Att du, kan man säga, tar ansvaret för det du har beslutat och inte lägger det på henne, vilket du dessvärre gör med dina frågor till henne, uttalade eller ej:

Jag vill att hon ska tycka att det är roligt

Det går att begripa och det kommer, det är jag alldeles övertygad om - hon är stor nog och nyfiken nog och mogen nog nu att både vilja och kunna vidga världen, den utan mamma. Så du gör helt rätt, detta ligger i barnets intresse. Men hon kommer inte att tala om det för dig i ord. Hon kommer att tala om det i handling, omsider. Men du måste tala om för henne både i ord och i tveklös handling att detta är precis vad det är dags för nu och - ja, du "serverar tveklöst banan och meddelar därmed Lillen att banan hör till livets verkliga glädjeämnen samt har ätits av folk i alla tider" :-({|=

Förstår du? Gråter hon, ge henne det rätta svaret: håll om med glädje och värme, i kanske fem sekunder, kyss henne och se glad ut, lägg gärna hennes hand i frökens (=överlämna åt förskolan bokstavligen), vinka hej då och backa och VÄND och GÅ. Utan att vackla och utan att se tillbaka och skona henne därmed från din oro. Vill du gråta själv och tycka synd om henne (och dig själv) så låt henne inte märka det. för då ställer du verkligen till det för henne

Barn frågar i påståendets form. Gör tankeexperimentet, när hon protesterar, att protesten / gråten inte är en missnöjesyttring / ett tecken på olycka utan att det är din lilla flicka som frågar dig.. "Vill DU att jag ska gå på dagis "

Då kan du inte svara med att begära att hon ska stärka dig i ditt beslut eller, än värre, ta det på sig själv.

Har det slagit dig att din lilla fyraåring kan vara orolig för dig Hur ska DU kunna klara dig utan HENNE? (Små barn har, om allt är som det ska vara, ett sällsamt självförtroende och är övertygade om sin egen betydelse. Med visst fog, får man säga Man ska heller inte bortse från deras starka beskyddarinstinkt.) Vänder du på steken på det viset, ser du vem det är som ska övertyga vem om det riktiga, genomtänkta, utvecklingsfrämjande etc etc i att gå på förskola när man är fyra år.

Roligt får hon, som hon hade direkt i början innan hon ställde frågor till dig om ifall du var med på det här och fick din måttlösa oro till svar. Det är ett farligt spår att slå in på: tycker du synd om henne, tycker hon nämligen i ett nafs också synd om sig, dvs tror dig. Då får hon bekräftat precis det du befarar, nämligen att det inte alls är roligt på dagis utan både farligt och fel (=vargen).

I stället för att fokusera på ROLIGT - det kommer, och det är hennes sak - tänk VIKTIGT och BRA, och stå för det

Vad säger jag om hon pratar om det på kvällen och inte vill att jag ska lämna henne på förskolan?

Se det som en fråga - enligt resonemanget ovan. En del små älsklingar nöjer sig med ett leende: "Äsch, det där är bara fördomar!", varpå man kan ägna en timme eller två åt att försöka förklara vad fördomar är för någonting... Skämt (?) åsido, se till att hon skrattar inför kvällen - troll spricker i solsken - och att allt prat om morgondagen blir kort och får sig en liten lyster: "JAAA vad spännande det ska bli när du berättar för mig vad som händer I MORGON! Det vet vi inte! Mern det får vi se! Puss och kram, sov så gott!" Och du kan t o m utsträcka dig till att berätta vad DU ska göra i morgon, du som tyvärr inte har någon förskola att gå till.

LYCKA TILL - det kommer att bli så bra, det här \:D/

[helamig]

Tack nat och fina Anna som betyder så mkt för mig. Du är min idol Jag är så glad för era svar.

Jag fastnade på kroken när jag sa att jag skulle stanna en stund när hon bad om det (vargar) men jag var så fokuserad på att inte lämna förtidigt eftersom jag trodde det var en del av det blev fel sist (vid tre år)

Igår gick det jättebra. Hon sa att hon ville att jag skulle stanna och jag sa att jag inte kunde det att hon skulle klara sig bra där och att jag sen skulle komma och hämta henne. Lämnade snabbt över och vinkade hejdå.

Så glad att det vände, hoppas det håller i sig. Jag vet ju att hon kommer ha roligt där.

kramar

[annawahlgren]

Rara du!

O:)


:thumbsup:

[Nat]

Underbart =D>
Tänk bara attityd attityd och lite mera attityd så snart det svajar, för det gör det ju faktiskt i perioder med barn

[rockymolo]

....fast hon kanske inte måste gå....jag hatade att gå på dagis och är så tacksam att mina föräldrar ordnade så jag slapp vara där.


Barn tar faktiskt inte skada av att inte gå på förskola

[helamig]

Rockymolo. Visst behöver inte alla gå på förskola men..

Hon tycker ofta det är tråkigt hemma. Vill ha andra att leka med. Inte många hemma i hennes ålder. Hon tycker det är roligt att vara där när läskigheten gått över.

Jag tycker hon växer av att vara där. Lär sig nya saker mm

Väldigt snälla och bra pedagoger och fin barngrupp.

Jag känner mig sliten och behöver avlastning.

Vi har en mellantjej som är väldigt trotsig och behöver tid och lite vara ifrån varandra.

Så summa summarum. Vi testar så får vi se. Med attityd