Tonåring vid 4 års ålder...

Samtalsforum med barnen i fokus
Skriv svar
Anna09
Inlägg: 1597
Blev medlem: ons 17 jun 2009, 13:35
Ort: Göteborg

Tonåring vid 4 års ålder...

Inlägg av Anna09 »

Hej!

Har en tråd gällande sömnfnurra på Säkra sovare - men den här gäller beteende... :roll:

Ester har sedan någon månad blivit en ganska arg liten tjej. Från att ha varit solstråle i 4 år har hon nu svängt en del och blivit stundtals ganska otrevlig i sitt sätt. Ett par ex:

:arrow: Hon kan skrika sina svar på frågor eller uttryck.

:arrow: Hon gnäller mycket när vi skall hitta på något hon inte är sugen på. (men när vi väl är ute eller på gång är allt tipp topp som vanligt)

:arrow: Hon har många nya tankar gällande döden, att bli gammal och kan säga att hon vill vara arg. På oss eller på sig själv.

:arrow: Hon är inte lika kramig eller uppsökande kärleksfull som hon alltid varit förut.

Hon är en mycket självständig tjej som kan otroligt mycket, klär alltid på sig själv helt och hållet, toalettbesök fixar hon dag som natt - på egen hand. En fråga om hjälp kan hon ta mycket förolämpande trots att hon nästan bett om hjälp.

Vi försöker bemöta henne med förståelse och lugn (såklart tryter vi ibland när gnället upptagit en hel morgon :roll: :oops: ). Jag frågar henne varför hon är arg, visar att hon får vara det inom rimliga gränser, att det är okej att tänka tankar och att de ibland kan göra en arg eller ledsen. Hon kan bli lättad när vi berättar om att vi också känt samma saker osv osv.

På dagis flyter allt jättebra. Enligt fröknarna är hon jättenöjd och leker med massor av kompisar, tar initiativ och hittar på fantasilekar lika mycket som hemma. Det nya beteendet är med andra ord gentemot oss föräldrar.

:arrow: Social delaktighet är hon inte lika pigg på längre. Hon får många chanser varje dag och varje gång hon vill vara med och fixa och greja har hon bra förutsättningar och vi hugger på varje gång. Mycket uppmuntran i form av att vi jobbar tillsamans (hon får ganska utmanande uppgifter som hon blir stolt över att klara av). Hon älskar att springa ärenden in till mormor och morfar som bor bredvid oss etc. Hämta ägg eller annat jag "måste ha" just då. Fiktiva och riktiga ärenden (mycket trovärdigt i det förra).

:?: Är detta en fas? Vilka erfarenheter har ni andra haft? Trotsen följde regelboken och var över en bra lång tid innan detta började.

:?: Vilket förhållningssätt bör vi ha när hon är som värst humörmässigt?

Vi är konsekventa, har inga belöningssystem what so ever gällande självklara saker som sömn, mat, toabesök, tandborstning, påklädning. Är tydliga med vad som är okej och inte.

:arrow: Ester är mycket enveten, viljestark. Hon är en stark semla, utan tvekan.

:arrow: Hon säger ofta att "jag VET, mamma", "du har redan sagt det".

:arrow: Jag säger ofta att gnället måste sluta och hon kan själv påtala när vi kommer ut och allt gått bra att "mamma, jag gnällde inte någonting idag"... varpå jag inte vet om jag skall berömma henne eller skämmas för att jag kanske får henne att må sämre över sig själv med den hemska SKULDENs förbannelse..... :oops:

Långt inlägg blev det..... hoppas ni orkar svara... :heart:

:heart:
//Anna
Mamma till Ester - :heart: född feb 09, kvällsmålskurad juni 09
Alma
Inlägg: 655
Blev medlem: mån 24 okt 2011, 21:35

Re: Tonåring vid 4 års ålder...

Inlägg av Alma »

Hej Anna09,
Sonen hade närapå exakt samma period när han var 4. Från att närapå alltid glatt säga JA! till att säga mycket NEEEJ!, bli högljudd, och så tankar om döden. Han ville heller inte så mycket som tidigare.

Jag analyserade inte saken mer än funderade över om vi hade förändrat något i hans liv, om vi ställt högre krav i ett sjok eller så men kom till att det var något i honom själv. Kom fram till att det var någon slags inre process.

Vi drog ned på tempot så mycket vi kunde, såg till att inte boka upp helger mm, klargjorde tydligare för honom hur veckan skulle se ut och lät honom vara med i förväg och ge förslag. Sedan höll vi oss till detta så mycket det gick.

Vi drog ned på kraven på måsten, gav honom mer 'service', och berömde för det han kunde och ville göra i form av avdukning, städning, påklädning mm. Sa ofta att vi visste att han kunde, men bara inte idag...

Med gnäll eller domderande tal brukar jag säga att jag har svårt för att lyda order och inte får lust att hjälpa eller ge när det gnälls. "Kan du be om det på annat sätt så får jag mycket lättare att...". Dvs man kan kommentera och ge uppmärksamhet på gnäll och andra otrevliga tilltal genom att berätta om sig själv, effekten det får.

Jag är övertygad om att det är en period, som speglar någon inre process som säkert någon annan kan förklara. Och min tro är att såsom man bemöter henne när hon är i gugning nu, så lär hon sig att bemöta sig själv också.
Förälder till son född 07, BB-fostrad, SHN-kurad en månad vid 2 års ålder
Anna09
Inlägg: 1597
Blev medlem: ons 17 jun 2009, 13:35
Ort: Göteborg

Re: Tonåring vid 4 års ålder...

Inlägg av Anna09 »

TACK för ditt fantastiskt insiktsfulla svar!!! :heart:

Jag skall läsa det flera gånger och även visa det för maken - vi är så tacksamma!

Kram!
//Anna
Mamma till Ester - :heart: född feb 09, kvällsmålskurad juni 09
Alma
Inlägg: 655
Blev medlem: mån 24 okt 2011, 21:35

Re: Tonåring vid 4 års ålder...

Inlägg av Alma »

:D Bra om det kom till nytta!

Jag glömde en sak som jag använt för att inte tappa humöret när gnäll-, nej och högljudda perioder kommit. Humor.

Hur man skojar är så personligt. En sak jag minns att jag gjort är att föra dialog med mig själv när jag talar med sonen. Det blir som en lite avancerad dialogteater med honom, som varit bra när han reagerat som din dotter "jag VEEET mamma, du har redan sagt det!"

Jag: "Nu ska vi klä på oss! NEEEJ säger du, JOOO säger jag. Få höra!"
Sonen: Tyst, tittar.
Jag: "Först overallen. NEEEJ säger du, SKORNA först. NEEEEEJ säger jag, skorna SEEEN."
Sonen: Roas.

Och så håller jag på. Mest gör jag skämt om hur tjatigt irriterad jag kan vara. Skoj tycker sonen och situationen blir lite mer avväpnad.

En annan situation när sonen blir för högröstad: Jag viskar. Och försöker bekräfta det jag kan bekräfta.

Sonen: JAG VILL INTE DET KOMMER ALDRIG PÅ FRÅGA ALDRIG ALDRIG!
Jag: Det där tyckte du var en urdålig idé...
Sonen: JAG VILL ALDRIG TA PÅ MIG DE DÄR VINTERSKORNA MER!
Jag: Aldrig mer de där skorna, då får vi leta hurredu...Kan du ta fram pallen och kolla i skåpet efter andra skor...
Sonen: Nej det vill jag inte.
Jag: Usch nej det är besvärligt... Höga skåpet eller de här vinterskorna?

Vi försöker bemöta henne med förståelse och lugn (såklart tryter vi ibland när gnället upptagit en hel morgon :roll: :oops: ). Jag frågar henne varför hon är arg, visar att hon får vara det inom rimliga gränser, att det är okej att tänka tankar och att de ibland kan göra en arg eller ledsen. Hon kan bli lättad när vi berättar om att vi också känt samma saker osv osv.


Bra detta, fortsätt berätta och visa vad du själv känner. Personligen tror jag mer på att visa än att samtala om känslouttrycks gränser mm. Att spela upp som en teater för att visa vad man själv kan känna tycker jag funkar bättre.

Och ibland är det spänningslösande att bara svara ett upprört NEJ eller liknande med "Det är OK gumman, vi börjar om. (Paus.) Hur vill du göra?"

:?: Vilket förhållningssätt bör vi ha när hon är som värst humörmässigt?


Med ett lugn som syns i hela kroppen, och som hörs i rösten. Med långsamt tal, inväntande av det hon vill säga, låt det bli pauser. Det är så lätt att man svarar för snabbt, höjer rösten själv, stirrar stint i ögonen och spänner egna kroppen. Inte så lätt för våra små att tolka det som att vi vill ha mer lugn och samtalston...

:arrow: Jag säger ofta att gnället måste sluta och hon kan själv påtala när vi kommer ut och allt gått bra att "mamma, jag gnällde inte någonting idag"... varpå jag inte vet om jag skall berömma henne eller skämmas för att jag kanske får henne att må sämre över sig själv med den hemska SKULDENs förbannelse..... :oops:


Bra tanke om eventuell skuldbeläggning. Du kan kompensera genom att säga "Jaså inget gnäll idag, ja men då gnäller vi ordentligt nu en stund hurredu,,, GNÄLL GNÄLL GNÄLL!"

I övrigt finns en tråd inledd av NINA i Barnafostran som kanske kan ge fler tips.
Förälder till son född 07, BB-fostrad, SHN-kurad en månad vid 2 års ålder
Skriv svar

Återgå till "Barnafostran"