kaos, skrik och noll ensamlek

[Lurvisen]

Hej!
Känner mig villrådig. Har två vilda flickor.
Har en 7- åring och en 4-åring. 7-åringen har en utvecklingsstörning och vi har haft enorma problem med henne. Det har blivit bättre med träget arbete, enligt bland annat iahp, och åldern. Tidigare hade hon utbrott över saker vi inte förstod, hon har svårt att tala, och blev galen över minsta lilla. Så fort hon inte fick vad hon ville (oavsett hur vi hanterade det kändes det som, vi har gått i pakt, börjat med ja osv). Nu är det lite bättre, men fortfarande måste vi vara väldigt medvetna föräldrar hela tiden. Så fort vi missar att hantera det på bästa tänkbara pedagogiska sätt så är krisen där igen. Och ibland spelar det ingen roll hur ”bra” vi är. Det här sliter så, att det hela tiden blir ett ”jobb” att vara förälder. Vi måste vara på topp varje minut.

Det som är i särklass allra jobbigast är att hon skriker så mycket och inte kan vara själv ens en minut. Skriker högt och gällt när hon leker och är glad, skriker så fort hon gör sig minsta lilla illa, skriker när hon är arg. Skriker för att retas och trotsa.

Allt detta har smittat till lillasyster också. Självklart är det vi föräldrar som borde hanterat allt på bättre sätt. Men vi har verkligen gjort vårt allra bästa. Det har varit svårt att orka dessa år, med ett barn där alla vanliga sätt och metoder inte funkar. Det är tufft när trotset varar i så många år, när potträning varar i många år och varenda färdighet måste läras in. Inget kommer av sig självt som för lillasyster.

Lillasyster har ingen diagnos och när inte storasyster är hemma så fungerar det bra. Visst är det trots och annat tjafs, men inom ”normala gränser”. Men jag tycker mig se en tendens att även lillasyster nu har svårt att sysselsätta sig själv, och hon är skrikig och rätt bråkig i andra sammanhang ovkså, även om det är bättre när inte storasyster är med.

Båda barnen är extremt hetsiga. Det ska brottas och springas, klättras och skrikas, knuffas och bråkas. Ingen av dem kan sitta stilla mer än några få minuter, och bara om jag sitter bredvid, för att läsa eller kanske rita lite. Jag försöker vara noga med att de ska vara delaktiga och ha ansvar och hjälpa till, men det blir så ofta bråk och skrik, och ”jag kan inte”, ”jag vill inte”.

Storasyster har aldrig kunnat sysselsätta sig själv mer än någon minut. När hon var baby inroducerade vi egenlek, men det har aldrig fungerat. Jag har varit, tycker jag själv i alla fall, enormt kreativ och hittat på saker som verkligen borde appellera till henne. Men hon kan helt enkelt inte koncentrera sig på något mer än någon minut. Även om jag sitter bredvid. Det är samma i skolan- där” uppför” hon sig, men behöver att någon sitter bredvid honom hela tiden, annars gör hon ingenting och börjar flyta iväg och störa någon annan. Men hemma börjar hon att skrika eller så ger hon sig på lillasyster-retas eller slåss, för att då händer det något.

Jag känner mig så usel. Har verkligen försökt allt jag kan och vet. JAg kan inte komma på vad jag ska göra mer. Jag vet att jag borde ha varit och vara lugnare och mer tålmodig, men det känns omänskligt. Så fort jag hör skriket så knyter det sig i magen, jag blir rasande och det märks nog såklart även om jag anstränger mig för att tala mjukt och visa mig tålmodig. JAg kan inte ens gå på toa ifred, kan inte skala potatis en minut, inte svara i telefonkan inte göra någonting utan att höra ”mamma, mamma mamma!!”, eller så hör jag hur de börjar bråka och slåss och skrika. Jag måste vara med hela tiden. Det händer att jag tappar det och också skriker tillbaka: TYST!! Hur ologiskt är inte det? Jag skäms så när det hänt, och är noga med att be om ursäkt och förklara att mamma inte heller får skrika.

Barnens pappa försöker ju också göra så gott han kan. Men det är jobbigt för vi tänker rätt olika kring uppfostran. Jag utgår från barnaboken, men han är mer konservativ och tycker att de ska uppföra sig. Han säger till som han skulle säga till en vuxen, han är, enligt mig, helt opedagogisk, och det blir bråk flera gånger varje dag. Mellan honom och barnen, och ibland mellan honom och mig.

JAg vet inte vad jag ska göra, hur jag ska orka, hur jag ska kunna hjälpa mina barn att hitta lite ro och frid i att syssla med något själv ett tag, eller gå runt och ha tråkigt ett tag utan att börja skrika eller bråka. JAg vill inte ha ett hetsigt hem fullt av arga stirriga barn och vuxna. Jag vill ha en hem där aktiv lek och bus gärna får finnas, men också möjlighet att kunna välja lugna aktiviteter. Hur ska jag göra för att minska skriket, för att få storasyster att kunna sitta och leka med något själv mer än 30 sek och få dem att lugna sig en aning och inte alltid springa, utan också kunna välja lugnare aktiviteter.
Jag trodde aldrig att jag, jag av alla, skulle få ett sånt här bråkigt och hetsigt hem.
Ibland tänker jag att vi bara skulle börja om. Flytta till ett nytt hus, en ny plats, sära på barnen en månad och sen börja om igen.

Någon som har några tips till en desperat mamma som ser detta som en sista chans? Tack snälla.

[TorsMamma]

Hej,

Jag tänker så här. För 4-åringens del kan du ju läsa barnaboken och typ delen "fostran om man så vill" den är kanon.
För båda tror jag nyckeln är "social delaktighet" och då menar jag inte lite i just ert fall. Dessa barn behöver sysselsättas, enorma mängder så ni kan visa HUR man beter sig och HUR man sammarbetar.

Även den minsta av bebisar brukar uppskatta en lugn sekund om de fått enorma mängder social delaktighet. sysselsätt dem med att rensa i trädgården, HÅRT ARBETE, massor. De skall vara så slut att de inte orkar bråka, leka tufft och mest vill ta det lugnt tänker jag.

Laga mat, duka, diska, städa, tvätta, vika tvätt, osv.. de bara måste sysselsättas i mängder. Du får ge dem var sin egen uppgift som kan funka.

Det är nog det bästa rådet jag kan ge dig. Anpassa jobbet till deras nivå, men det skall vara jobbigt.

Det är först när de är riktigt slut (förmodligen du också) som de kommer att ge dig en lugn stund. Det är i alla fall min erfarenhet.

Det finns för övrigt massor att läsa här bland trådar. Sök på typ 7-åringar och kanske 6-åringar kan passa bättre in på din 7-åring tänker jag. Vilken mental ålder skulle du säga 7-åringen har? Jobba därefter nu.

[Lurvisen]

Hej och tack för snabbt och fint svar!

Ja, du har rätt. Har tittat runt hela dagen på andra trådar och bläddrat i boken och jag tror att social delaktighet är stor nyckel här.
Jag har förlorat min magkänsla och känner mig som en så svag förälder. Jag vet liksom inte hur jag ska göra när lillasyster rätt och slätt vägrar hjälpa till med någonting. Nej, jag orkar inte. Jag viiillll inte! skrik och tandagnisslan och stora protester. JAg tar ofta handen och gör med/åt.
Den stora är lättare att få med, men jag vet ofta inte hur jag ska få dem att göra någonting. De bara springer iväg och skriker och vägrar. Jag försöker ofta att vi gör bredvid, tillsammans och ska mysa efteråt med bok (som de gillar) eller fika eller bäst av allt baka. Det kan funka ibland. Men känns inte helt bra att ha belöningar hela tiden. Det känns inte som jag lyckats förmedla att jag behöver dem, att deras bidrag är viktigt.
Ska fortsätta läsa, man blir ju väldigt inspirerad och får lite styrka.

[Sarisparis]

Hej Lurvisen och välkommen hit säger jag ocksâ.

När du letar runt bland gamla trâdar (finns mycket att hämta!), missa inte den här:

Riktiga arbetsmyror

Lycka till!

[inger]

Hur ser deras mathållning ut?

Det kan påverka barn enormt mycket tänker jag när du beskriver dina barn som hetsiga.. Vissa människor är enormt känsliga för vete och socker som stressar systemet. Se över maten och dolda socker och vetefällor råder jag. Frukostflingor kan innehålla socker ketchup gör detta etc.

Det finns många föräldrar till barn med utvecklingsstörningar och andra diagnoser som försöker lägga om kosten och bli mer medveten om vad man äter. Jag tillhör en av dem även om mina barn är ganska stora nu.

Jag tänker också på motion, att vara ute i friska luften och röra sig verkligen röra sig rejält är också stressavlösande.
Det går att gå ut och springa även med små barn om man gör det på deras villkor. De behöver bli svettiga varje .

[Lurvisen]

Oj, vilken första dag med nya tag. Satt och läste gamla trådar om social delaktighet och annat hela igår kväll och halva dagen idag. Var väl förberedd när eftermiddagen kom och hämtningen av barnen. Hade klurat och skrivit upp olika jobb de kan göra och började direkt.

Lillasyster fick sopa trappen utanför ytterdörren, storasyster ta in posten och noggrant stänga brevlådan. Gick superbra! Väl inomhus så satte jag lillasyster på att lägga in tvätt i maskinen och sätta på maskinen och noga kontrollera att den startade och började snurra. (jag hjälpte med tvättmedlet). Efter det behövdes handfatet i badrummet göras rent med en särskild svamp och borste. Då började det knorras lite. – jag orkar inte. Jag är trött. Men det gick att motivera ganska lätt. – kolla vad snyggt det blir. Du är ju nästan redan klar! Gud vad snabb du är. Hon fortsatte en liten stund, men sen blev det för ”jobbigt” så då konstaterade jag att det ju faktiskt var klart. Åh, så bra. Tack. Vad bra att du kunde snygga upp så. rent och fräsht det är. Under tiden hade storasyster börjat ta fram bakgrejer med bunkar och pallar och förkläden, så det blev en slags belöning att få baka tillsammans.

När pajen stod i ugnen så fick lillasyster torka bordet i vardagsrummet och storasyster ställa i ordning alla skor i hallen och sopa där. Lillasyster bröt ihop och var så trött. Orkar inte!! Började hoppa runt (trots denna enorma trötthet) och slog då pannan i bordet. Yl! Samtidigt börjar det ryka från ugnen, något gammalt fett ligger och ryker på botten. Och så inser jag att stekpannan jag satte på har stått och torrbränt ett tag. panik lite varstans. Men det ordnade upp sig.
Tyvärr glömdes lillasysters uppdrag bort och det avslutades inte ordentligt.

Några andra uppgifter försökte jag också med, och en första insikt från dagens uppgifter är att storasyster (som är den som brukar vara mest ”krävande” mestadels med glädje tog sig an uppgifterna och faktiskt slutförde det mesta på egen hand. Fantastiskt! [-o<
Lillasyster är den som mest vägrar och är trött och orkar inte. Måste komma på bra sätt att få igång henne. Känns inte ok att hela tiden ta hand om hand eller lyfta in en sprattlande skrikande unge i tvättstugan (där får man skrika, ligger bakom köket så rätt bra plats).

Men nu har nattningen varit helt upp o ner. De sover i samma rum i varsin säng. Jag brukar läsa en bok (som jag väljer, annars blir det alltid trams och tjafs), sen kliar jag på ryggen och sjunger en visa och kliar den andra på ryggen och sjunger en visa, puss och kram och så får de lyssna på en sago-cd och jag går ut. Det är inte enligt boken, men det fungerar väldigt bra för oss. Enstaka gånger är det trams från storasyster, men det brukar mest vara att hon inte är tillräckligt trött.
Men nu var det lillasyster om var som förbytt! Först skulle hon sitta och läsa och ”läsa med” i sagan. Då störde hon ju storasyster så efter en varning så bar jag in storasyster i vår säng. (hur gör ni som har barnen sovandes i samma rum?). Det känns ju inte så bra, och är verkligen en engångslösning. Lillasyster skrek för full hals och eldade upp sig mer och mer tills det var rena hysterin. – jag måste ha hostmedicin! –Jag hostar.
Och så framkallar hon hosta och hostar högt och hårt jättemycket så att hon nästan kräks.
Och springer upp. Jag visar bara tillbaka med ett god natt god natt och sov så gott. Ungefär 65 gånger…. Är stolt över att jag lyckades behålla lugn och tålamod. Storasyster blev orolig inne i vår säng och började hojta. Men jag där gick jag bara inte och sa om hon vill sova i min säng måste hon vara tyst. Allt är bra. Jag kommer och lägger mig bredvid dig sen när du har somnat.
Jag vet- katastrofalt!

Hur som helst, tillslut börjar lillasyster skrika – jag måste berätta nåt för dig!! Och sen övergick det i - jag orkar inte sova!!

Och två minuter efter det blev det tyst överallt och nu sover alla. Och jag sitter och utvärderar. Nöjd över några saker, mindre nöjd över några saker. Imorgon fortsätter jag, måste utveckla min plan.
Det svåra är att motivera lillasyster som ”arbetsvägrar”. Och hjälp, om nattningarna ska bli så här. Hur ska man göra om de sover i samma rum och börjar störa varandra?


Inger- Tack! Det är superviktigt. Jag är väldigt medveten om kost och motionsdelarna. Vi äter bra. Jag lagar bara ”bra” mat, från grunden, bra råvaror. De får i sig en del socker via skolmat och dagis (även om de säger sig vara sockerfria). Och visst bakas det ibland bullar och sötsaker här hemma. Men jag är väldigt noga med maten och min stora tjej får tillskott av fiskolja och d-droppar. Vi prövade att helt ta bort kolhydrater under ett halvår och det var ingen skillnad i beteende eller på något annat vis heller. Vi är ofta ute och de rör sig mycket. Vi tänker mycket på korsvisa rörelser och vi tycker att träningen har gett resultat. Hennes motorik är mycket säkrare nu och även samordningen av rörelser. Hon är en klängapa och klättrar och klättrar och klättrar, springer med fina korsvisa rörelser och armpendling, hoppar på studsmatta och gillar att göra barnyoga, gymnastik och circuslek.
Just mat och rörelser känns som den enda bit där jag känner mig säker som förälder och är trygg i att vi gör bra och ”rätt”. Här har läsningen av trådarna kring iahp varit guld värda!! SÅ tacksam. [-o<
Fast jag ska nog tänka extra på om de fått sin dagliga dos av spring ute de dagar det är extra stimmigt och bråkigt. Finns nog ett samband. Ska bli noggrannare med det.

[TorsMamma]

Hej igen,

Vilken första dag!!! =D>

Att sitta ner i "familjemöte" och göra upp schema för vem som gör vad och när kan också vara bra. Vi har ett enkelt schema med bilder, där man ser vem som dukar, lagar mat och diskar exempelvis. Sen står allas namn på vem som gör vad vilken dag. Alla har en var. Men vi bestämmer det tillsammans. Så man får tycka.

Sen tycker jag du skall se den lillas "jag orkar inte" som en fråga. Hon orkar ju liksom inte sova heller.

Så, hon märker att OJ, nu är det nya grejer på gång. Vad händer nu? Vad skall jag göra? Är detta rätt? kan jag verkligen sova när du ändrar allt detta? osv... Svaret är ju alltid "ramsan"

Javisst, sov så gott. Annar har kurat barn som typ var 9 år gamla med bara ramsan, så se det som frågor som måste få svar. Vad händer om? Hur kan? osv...Alla påståenden är frågor hos en 4 åring.

FOrtsatt lycka till!