"Jag ska sparka dig tills du dör"

[My Precious]

Hej på er, jag är så arg så att jag kokar!
Min dotter är snart fem och pojken, i nedan text, är 5 år...

Två "incidenter" har hänt.
En pojke på min dotters förskola sa till henne förra veckan att hon var tjock, sen sa han: du får inte säga till fröken att jag sa så. Vilket min tös inte gjorde. Men de såg att något var fel. Men hon vågade inte säga något. Hon berättade för mig när jag kom. Givetvis så stegade vi tillbaka till förskolan när jag fick höra detta. Men jag gjorde givetvis och fröknarna pratade sedan med föräldrarna. IDAG så har samma pojke sagt till min tös: jag ska sparka dig tills du dör. Han hade blivit arg för att min dotter tagit ett annats barns skål. Min dotter hade sagt samma tillbaka. Bra att hon inte blev kuvad denna gång iaf.Förskolan glömde att informa mig om detta, utan de ringde till min telsvarare och sa att en incident hade hänt. Så jag frågade min dotter om detaljer och hon berättade att pojken sagt så. Jag ringer således till pojkens föräldrar och pratar om detta. Men de verkade INTE ta det på allvar...Vad fan gör jag?!?!

Imorrn så ska jag prata med förskolan.

Jag har försökt att framhålla för min dotter att det är POJKEN som har problem och att detta inte har med henne att göra. I telefonen med pappan så sa även han att pojken sagt indirekt till vuxna att de är tjocka. Han hade sagt till mamman men titta på den "tjocka". Provokativt. Senare till min dotter så sa jag att pojken även sagt dumt till andra...

VAD GÖR JAG??!?!!

[Alma]

Hej,
Kan kan inte ge dig råd men idéer som utgår från hur jag och sonen jobbat med liknande situationer.

Till dottern:
Tipsa hur hon kan bemöta verbalt. Jag gör rollspel med min son när liknande händer. Mycket går ut på att lära ut hur man visar en slags nonchalans, eller bemöter med en lite arrogant stolthet.

Hon får vara pojken, och repetera det han sagt, t ex "du är tjock". Du spelar hennes roll, och svarar t ex "det var det löjligaste jag hört", "har du fel på ögonmåttet?", "det där lyssnar jag inte ens på". Eller så svarar du annat som du tror vore bra för henne att svara för att han ska upphöra.

Hur man visar ett kroppsspråk i rollspel är också viktigt. Jag lär sonen hur man "näpsar av" och visar ointresse när andra säger dumma saker till en. Man kan t ex rycka på axlarna, säga "jaså" och vända sig bort. Man kan avleda, t ex bli mycket intresserad av en sten på marken och säga "jag har inte tid med dig just nu".
Man kan säga "det där vågar du inte säga till fröken, men det vågar jag!" och gå i riktning mot fröken.

Till fröknarna och de ansvariga brukar jag ta upp sådant som jag tycker är allvarligast, ofta från mobbarens synvinkel. T ex "hur kan ni hjälpa honom/henne att inte behöva göra så där, kanske detta och detta?"

Min erfarenhet är att förskolepersonal som tar den "enkla vägen" att rya och banna den som mobbar ofta förlorar. Barnen fortsätter ändå, med mer sofistikerade metoder och när de vet att fröknarna inte ser. Men när fröknar lyssnar och uppmärksammar mobbarnas behov bättre, då hjälper de också de som blir drabbade.

Min son är den som mobbare försöker ge sig på. Hittills har de inte fastnat i att rikta sig mot honom, men det kräver en hel del träning från vår sida om hur man avvärjer påhopp.

[Alma]

Kom på en situation som var väldigt lik den du beskriver. En grabb i förskolegruppen hade flera dagar retat sig på fördelar som han tyckte att en tjej fick. Han sate till henne att hon var fet och äcklig.

Hon blev ledsen, gick till fröken, fick tröst och han fick en arg blick och något senare en banna om att "så säger man inte för då blir andra ledsna". Och grabben blev ännu värre. I slutet av dagen lyckades jag vara nära när han återigen väste till henne att hon var fet.

Jag spände ut magen så mycket jag kunde, vankade fram till honom och klappade mig på magen, sade högt MEN JAG ÄR FETAST HÄR, JAG HAR DEN RUNDASTE MAGEN I HELA VÄRLDEN. DU KAN INTE KLAPPA DIG PÅ MAGEN SÅ DET EKAR, MEN DET KAN JAG!

Han blev överraskad och lite generad, men jag lockade honom att spela med. I spelet underkände jag hans försök att klappa på magen så det ekade, men jag sa att han kunde bli bättre om han tränade lite. Nästa dag satt jag bredvid honom vid mellanmålet, och frågade honom om hur lång han ville bli när han blev vuxen. På något sätt blev det samtalet och spelet om vem som kunde vara den fetaste en signal mellan oss. Att retas för fetma kom bort i mobbingrepertoaren.

Men för att hans problem ska lösas i längden behövs naturligtvis mer, och av fröknarna och inte bara av mig som är där som förälder.

Men när läget bara blir att tala allvar med mobbarna, och när de vuxna bara ger tips om att man ska vara snäll och inte dum, så kan ett och annat udda inslag behövas för att rucka maktspelet mellan barnen.

För om man får veta att man verkligen lyckats vara dum mot en annan, och har behövt den makten för att man själv känner sig osäker eller åsidosatt, då är risken att de vuxnas allvarliga samtal med en gör att man fortsätter med exakt samma medel. Om man VET att snacket om tjockis funkar när man behöver trycka ned någon, är risken att man fortsätter...

Att agera när barn kommer i roller av mobbare och mobbad är verkligen ett svårt balansspel. Man får jobba med flera metoder samtidigt.

[My Precious]

Tack för ditt svar.

Igår när pojken och hans mamma kom till förskolan så hade de gått raka vägen till min dotter och sagt förlåt.

I nuläget känner jag att förskolan tar detta på allvar. De håller dessa två åtskilda ute, då det är där de inte kan ha koll. Inne är de alltid närmare varandra och är med.

Rollspel är bra.

Nu har jag en dotter som har blivit lätt ledsen, vilket hon blev förra veckan och sa inget till fröken. Denna gång hade hon blivit arg, vilket är ett sunt tecken. Då jag själv är en sån som blir arg istället för nertryckt, så är det dels det som vi tränas på, dels att detta inte har med henne att göra. Då det är pojkens mun och val att göra så här. Min dotter råkar vara av den smala sorten, men även om hon hade varit mullig, så får man inte säga så. Ännu värre att hon, förra veckan, inte vågade gå till fröken. Igår var jag kvar på förskolan länge och ringde även då en ordinarie var på plats.

På eftermiddagen när jag hämtade min dotter så var pojkens mamma på plats. Jag pratade lite med henne och hon FÖRSVARADE sin son: han är bara 5 år och så liten.
Eh va?! Så jag sa: du KAN inte försvara honom i detta läge. Det här är helt oacceptabelt och slutar nu.


Jag har pratat med min dotter en hel del om detta. Hon verkar inte ta det på så stort allvar.

Hemma kan skoja om oss själva som: jag är stor tjock groda kvack kvack etc. Man kan göra lite ironi av det som den andra säger. För då lyckas inte den som är elak.

[Alma]

Låter som att du fått ordning på det viktigaste här! Att stötta din dotter och att få förskolan att ta det på allvar. Och förhoppningsvis så är pojkens föräldrars handling, att de gick fram och sade förlåt, en starkare signal till både honom och din dotter, än snacket som hans föräldrar hade när de förringade.

Vi råkar ofta ut för liknande händelser på sonens dagis i nuläget, så om det blir fortsättning och du vill berätta så är jag idel öra!

[rockymolo]

Man skall självklart inte säga såna saker till någon annan....men...pojken var faktiskt bare fem år. Det är ganske mycket man inte vet om hur man beteer sig och vad man inte får säge när man är så liten. Föräldrarna gjorde ju helt rätt när dom och pojken sa förlåt till din flicka.
Jag är ledsen att säga det, men din flicka får tyvärr vänja sig vid att andra barn är elaka. Barn är omogna individer som man absolut inte kan lita på. Det enda man kan göra som förälder är att prata med SITT barn. Man kan inte ändra på alla andra, utan får vara den vännen vi alla behöver när havet iblandt stormar. Var ditt barns bästa vän.Trösta henna och uppmuntra henne när hon blir ledsen. Då kommer hon att kunde stå ut med alla knäppisar därute

[My Precious]

Hej,
eftersom pojken bara var fem år så är det NU som man kan forma honom. Till min stora lättnad insåg föräldrarna detta och kan då inte använda det som en dålig ursäkt.

Inga barn som mår bra, gör på detta sätt.

Jag TROR att om man BÖRJAR hitta ursäkter etc, så är det kört.

Förskolan tog det på allvar. De accepterade inte detta beteende.

Jag lär min dotter att världen är en underbar plats med vissa inslag av tråkigheter och hur man hanterar dessa. Att uppleva hot (som för en myndig skulle kunna leda till en fällande dom) är ALDRIG ok. Oavsett ålder. Är det ett barn så ska detta ABSOLUT hanteras.

Förskolan hade en bra åtgärdsplan och var beredda att inkalla specialpedagog. Ett barn ska inte gå runt och lära andra barn etc. Nä, vidrigt!

Nåja, slutet gott och allting gott.