4-åring vill inte berätta

[Tetz]

Hej alla kloka

Min vanligtvis glada och lättroade dotter har börjat visa upp sidor som gör mig lite orolig.

Hon vill nästan aldrig berätta hur hon haft det på förskolan eller hur hon haft det om hon varit hon en kompis och lekt. Detsamma när hon varit på barndans som hon är en gång i veckan. Jag har försökt att fråga på lite olika sätt: 1. Hur var det på dansen? 2. Var det roligt hemma hos kompisen? 3. Vad gjorde ni på förskolan idag?

Vad/hur jag än frågar så snörper hon ihop munnen, sätter armarna i kors och säger "Jag vill inte berätta" eller "Inget roligt" Igår tjuvkikade jag på hela danslektionen och hon hade jätteroligt. Hon log och skrattade hela tiden och jag såg på henne att hon hade roligt. Men efter lektionen när jag frågade om hon hade roligt så blev hon sur och svarade Nej

På förskolan får vi detaljerad information från personalen, och andra föräldrar berättar att deras barn pratat om hur kul de haft med min dotter på dagen. Men vad säger hon? "Nej, jag har inte lekt med nån. Jag ville inte det." [-(

Jag vet inte hur jag ska hantera det här. Jag blir orolig när jag ser hur otroligt lik hon är mig... Jag hade (har...) ofta en känsla av utanförskap trots många sociala kontakter och roliga aktiviteter. Kanske projicerar jag nu, men jag vet inte hur jag ska hjälpa henne.

Kloka tankar

[videunge]

Hej på dig

vet inte om jag har så mycket klokt att tilllägga MEn jag känner igen det. Min stora tjej är ju några månader äldre än din och för ett par månader sen var hon PRECIS likadan. vägrade berätta vad som hänt och jag blev precis som du helt ställd. vad är det nu? Har också en tendens att projicera btw...
Jag märkte som du att jo hon verkade visst ha det bra. jag fortsatte att glatt fråga hur hon haft det osv och en dag så lossnade det. vet inte vad det var, någon annan kanske har en klok tanke men själv funderade jag på om hon helt enkelt testade. typ vad händer om jag inte säger nått. som sagt jag har ingen som helst bra förklaring men här har det slutat och nu pratar hon som folk igen oftast.

kram på dig.

[Sarisparis]

Samma här.

Det är ytterst sällan nâgon av mina stora berättar nâgot spontant om vad som hänt under dagen. Ställer jag den direkta och öppna frâgan "hur var det i skolan idag?" sâ fâr jag garanterat svaret "bra" och sen är det inget mer med det. De berättar noll och ingenting.
Men vet jag pâ ett ungefär vad som hänt (via fröken, nâgot annat barn..) och kan frâga typ "hur gick det egentligen till den där leken med den blâ bollen?" dâ kan jag fâ höra massor av detaljer och sen av bara farten kan de berätta om annat. Eller om jag vet vilken sâng de sjungit och börjar sjunga den sâ kan det fâ igâng prat även om annat. Det gäller att hitta rätt "knapp".

Jag var ocksâ lite orolig i början, jag frâgade runt bland andra föräldrar och de flesta hade samma situation. Sâ jag har slutat oroa mig. Jag tänker att jag skulle känna pâ mig om nâgot var fel, om barnet i frâga helt plötsligt inte vill gâ till skolan, om det ser ledset ut vid hämtning eller sâ.

Sâ min slutsats (som med ganska mycket annat btw) är "inga nyheter är goda nyheter" och "den dagen den sorgen".

Sen tar jag varje tillfälle till kontakt med personal (är t.ex. klassförälder) för att fâ mer inblick i verksamheten och jag har varit väldigt tydlig med att jag vill att de kontaktar mig direkt om nâgot inte är bra.

[Tetz]

Sarisparis och videunge

"Härligt" att det finns fler surpuppor till fyraåringar därute Jag fortsätter fråga utan att pressa och hoppas på det bästa 8)

Men jag ska nog fundera ett par varv till på hur delaktigheten funkar... Hon behöver göra nytta, min lilla stora älskling. Och är hon lik sin mamma så behöver hon rejäla utmaningar, men föredrar så lite jobb som möjligt


TACK!

[Alma]

Jag blir glad av föräldrar som vet att man samtidigt kan ha kul, skratta - och känna sig utanför. Den kunskapen har du hjälp av när du ska hjälpa din dotter genom hela livet! För just så kan det vara, man kan ha båda samtidigt. Och man kan lära sig leva med ett utanförskap OCKSÅ om den känslan stannar kvar... det vet du säkert om du levt med den själv. Vad glad att du har erfarenhet av det, det är mycket svårare att hjälpa sitt barn där man inte har det!

Jag tycker närapå aldrig att frågan "hur var det på..." funkar med barn under 18 eller så... Jag har en gladpuppa till son som säger "kul!" oavsett hur något varit, och därmed ger lika lite information. Däremot har jag liksom Sarisparis fått igång bra samtal när jag frågat om detaljer.

Som idag när sonen varit på museum. "Fanns det några skattkistor därinne" kan jag fråga och få en hel berättelse om vad han gjort och upplevt där. Eller när han varit med kompisar. "Var den och den där?" (Jag frågar om dem som jag är intresserad av hans relation till.) Och så kan jag fråga om vad kompisarna gjorde och på vilket hurmör den ena elelr andra var; "såg du honom skratta idag?", "tyckte hon att det var kul att rita, vad ritade hon?" osv. Och på så sätt får jag veta en hel del om hur sonens dag varit.

Varför det är så svårt för barn att svara på våra frågor om "hur var det", "var det kul" kan jag bara gissa. Kanske känner de i frågorna vår starka förhoppning om att allt var bra, och inte vill göra oss besvikna eller göra det mer komplicerat för oss? Kanske tror de att vi tror att bara man skrattar och är glad så är allting bra, och vill inte bli besvikna av att vi vill att allt ska vara så enkelt? Kanske tror de att de kommer att bli missuppfattade på något sätt och inte vill ta risken? Kanske är det dödstråkigt för dem att avlägga "rapport" om dåtid när det finns så mycket i nutid man vill dela?

[Anna09]

Hej!

Ville bara säga att här finns en till! Haha, fast hon har aldrig berättat annat än vid eget initiativ, och då har jag lyssnat och funnits där.

Inget att bli orolig för!!!

Möjligtvis lite