4, 5 åring vill inte gå på dagis

[Rosine]

Sedan julsemestern har vår son, 4, 5 år, inte riktigt kommit in på dagis igen. Han säger ofta på morgonen att han inte vill gå ditt och det blir allt svårare att lämna honom. Numera går det inte utan gråt. Han började på dagis i augusti när han fyllde 4. Han har visserligen inte hittat sin plats än där i gruppen. Ett skäl är kanske språket – vi pratar tyska i hemmet och det var alltså inte förrän han började på dagis att han kommit igång med svenskan. Han har gjort stora framsteg sedan dess men han känner sig inte lika säker som på sitt modersmål. Det andra är, som vi uppfattar det, att han inte riktigt ligger på samma ”wave” med de andra fyraåringarna. Som jag förstått från pedagogerna så går allt mycket bra när de har förmiddagsaktiviteter i små grupper på sex barn. Men om det är frilek, så kan han känna sig lite ”lost”, särskilt på morgonen när alla är ute. I vilket pappan och jag känner igen oss – vi har inte lätt att anknyta till andra människor bara så där utan att ha en gemensam uppgift eller fokus. Efter läsvilan målar sonen oftast (sin absoluta inomhus favoritsysselsättning vid alla dagstider), då har han nog hittat sin grej. Men sedan börjar han vänta på mamma eller pappa. Han går fyra dagar i veckan, 9 till 14.
Pedagogerna är mycket duktiga, tycker vi; särskilt de två som är lite äldre. Vår son har en särskilt bra relation till den ena; hon var här på hembesök innan han började på dagis och hon är verkligen än fantastisk förskolelärare. Men hon har varit sjuk då och då (och även den andra har varit sjuk ibland) och så kommer vikarie som vår son hittar nog ingen relation till. Det försvårar situationen.
Har ni tipps hur vi kan hantera detta? Han pratar faktiskt inte om det; alltså, han tar inte upp det på eftermiddagen eller kvällen. Ska vi ta upp det och fråga honom vad det är eller varför han är ledsen? Men jag har känslan att han inte kan reflektera detta än. Vilket tycker ni är det bästa sätt att bete sig vid själva lämningen? Hoppas att jag kan bolla dessa frågor med er.

[SusanD]

Hej, låter som en jobbig situation för alla inblandade. Nu har vi svenska som modersmål så där skiljer vi oss åt men annars så upplevde vi en liknande situation när Sigge började dagis.

Han började när han var fyra och gick tre dagar i veckan mellan 9 och 14. Till skillnad från sin storebror så är han en blyg kille som inte tar sin plats utan att känna sig väldigt trygg. Det tog tag, nästan ett år skulle jag säga innan han verkligen trivdes på sitt dagis. Mycket handlade nog om de stora pojkarna som tog plats och hade varit på dagis sen de knappt kunde gå. De var ju så intrimmade och även om de var snälla så var farten alltför hög för Sigges del.

Vi kände avdelningen och personalen väl och var/är mycket nöjda med dem, storebror Emil gick nämligen på samma avdelning. Första året såg vi som en inskolning och Sigge behövde inte gå alla sina dagar. Vissa veckor gick han bara en eller två dagar istället för tre. Han kunde kivas när vi åkte dit men hoppade ändå ur bilen och gick in utan trubbel. Men jag skulle aldrig lämna honom gråtande där, aldrig i livet, då tycker jag att jag hade övergivit honom totalt.

Någon direkt lösning har jag inte men för Sigge handlade om att någon, helst två speciella pedagoger, ur den ordinarie personalen mötte honom i dörren när han kom, tog honom i handen och fysiskt tog med honom in i verksamheten. De stöttade honom och såg till att han fick leka i små grupper med de andra barnen. När han var ensam med ett barn och en pedagog pratade han massor men annars var han tyst. Små grupper passade honom bra och de jobbar så att de ofta delar upp barnen. För vår del och pedagogernas del var det ok att han inte gick sin fulla tid, vi var alla helt övertygade att han ändå skulle komma in i gruppen så småningom. Bättre att det fick ta tid än att han skulle vara ledsen resonerade vi.

När han sen blev fem och hela storkillegänget gått över till skolan så blev det en helt annan femma. Då blev det plötsligt roligt att åka till dagis, han fick vara med i storgruppen som gör egna utflyckter och trivs jättebra.

Så mitt enda råd är att inte ha för bråttom och att det inte behöver vara så otroligt viktigt att gå varenda dag i början om ni har möjlighet att ha honom hemma. Han kommer ändå lära sig det svenska språket, kanske bättre om han får tassa in i verksamheten på sina villkor.

Kram Susan

[Rosine]

Tack Susan, för ditt svar och att du delat med dig av dina erfarenheter.
Jag tror att mottagningen på dagis kunde bli bättre, alltså, i den här situationen. Oftast är det min man som lämnar sonen och när sonen börjar klänga sig vid pappan, tycker pedagogerna att min man förmedlar osäkerhet. Men saken är att de, enligt min man, inte alltid agerar som du beskriver, alltså, de tar inte alltid aktivt hand om honom och gör något med honom direkt. Ibland gör de det, och då går det också bättre. Men pedagogerna kan inte förvänta sig att min man lämnar sonen rak och glad om det inte finns någon som bokstavligen tar emot honom. Särskilt den ena, yngre pedagogen verkar inte vara medveten om detta. De andra är kanske för stressade ibland. Vi behöver nog prata med dem.
Tyvärr kan vi inte minska dagistiden. Lillasystern går också på dagis och efter sonen var hemma i fyra år – och dottern i drygt två år – fick vi omprioritera. Det betydde mycket för oss att ha barnen hemma. Jag tror att detta var ett av skälen för att jag inte kunde hålla mig i mitt yrke och att min man inte har några stora chanser att fortsätta med sitt. Vi ångrar oss inte, men nu måste vi satsa mer på våra yrkesmässiga perspektiver (jag har redan bytt yrke och måste etablera mig där). Hoppas att vi kan behålla fyra dagar 9 till 14 i ett par år till, men vi kan inte reducera timmarna eller dagarna.

[Alma]

Jag känner igen mig, vi var i samma situation och det gjorde att vi tog ut sonen från dagis och väntade drygt ett år innan vi började igen.

På förskolan är det ofta lämningen som blir i fokus i diskussionen mellan föräldrar och barn. Den är visserligen viktig men sedan behövs det där individuella stödet också under dagen, dvs att en vuxen hjälper barnet med det sociala och med att känna att det finns en vuxen som tänker på honom/henne också under ensamlek.

Vikariesituationen är ett elände. Det sätter alla barn tillbaka till den osäkra tiden för inskolningen... Jag vet inte hur man ska lösa den. Här låter vi dagarna bli mycket korta när det är vikariedagar.