Snälla hjälp mig att hjälpa mina barn :(

[fruPuffen]

Hejsan
Det var ett tag sedan jag skrev här, senast var det mest om sömn och läggningar... Men nu känner jag att jag har så mycket som jag skulle vilja blev bättre vad det gäller våra två pojkar som är snart 5 och 7 år. Just nu har jag sommarledigt och jag känner att jag har tid och ork att göra en förändring. Så hjälp och tips mottages tacksamt.

Det är framför allt vår äldsta som det händer väldigt mycket kring, (dock märker vi också att den 5-åringen påverkas negativt och börjar ta efter honom i vissa situationer)

Situationer som inte funkar kring 7-åringen:
*Skolan. Han har svårt att lyssna på vuxna. Vill göra bara som han själv vill. Gör tokigheter mot kompisar; slåss, drar ner byxorna (på sig själv) för att de andra ska skratta, jagade de andra med en förskärare en gång, rapar, tokar sig vi maten, härmar fröken när hon har genomgång... Ja uppträder i andras ögon mycket problematiskt och oförutsägbart. Vi håller på och gör en utredning (ska till BUP nästa vecka) om vad det kan vara. Inga problem inlärningsmässigt, snarare mycket stark elev.). Kan nämna att vi har asperger i släkten, men jag vet inte om det kan vara det.

*Hemma hos andra vuxna te.x farmor och farfar, mormor och morfar. Hemma hos folk vi är hembjudna till. Tokar, skriker, mycket problem om de bjuder på mat (vill inte ha, krånglar, vill inte sätta sig, springer från bordet, klättrar, springer omkring).
Nu senast i kväll en händelse som exempel; Vi hyr en stuga på en dams gård. Hon bjuder in oss i huset och har poppat popcorn till pojkarna, tagit fram ett spel. Det var helt oförberett för pojkarnas del. Hon sa jättesnällt att "det gör inget om man råkar spilla"... När hon sedan visar oss runt i huset och pojkarna är ensamma kvar i rummet så har de spritt ut popcorn över hela rummet . Sen springer de som tokar runt och skriker i hennes hus.

*Matsituationen hemma, ofta skrik och vill inte äta.

*Allt ska ske på 7-åringens villkor. Är vi ute och ska göra saker tillsammans så är det bara kul det som gäller honom. När han har gjort det (t.e.x. köpt en leksak) så skriker han sedan hela tiden att han vill åka hem igen och tar ingen hänsyn till att vi andra har saker som vi behöver göra.

*När vi ska åka någonstans. Svårt att avsluta lekar då.

*Ingen av barnen är torra nattetid. 7-åringen vägrar torka sig själv.

Jag och maken blir mer och mer frustrerade. Alla runt oss tycker vi är lugna och pedagogiska och har stort tålamod. Men det känns ändå som att vi måste göra ett stort fel! De lyssnar INTE på oss förrän vi hotar med att ta bort leksaker, vilket känns som ett trist sätt att använda... Vi känner oss mer och mer begränsade, vi är sociala människor men snart törs vi knappt träffa folk om de är med.

Situationer som funkar bra:
*Leka själv, helst hemma. Då går han in i fantasivärlden och kan vara där i ett flera timmar.
*Minnet och inlärning. Är otrolig på att lära sig saker utantill. Läser och räknar fast han inte börjat 1:an ännu. Kan allt om dinosaurier.
*förstår oftast vad som blir tokigt när man i lugn och ro förklarar efter att han lugnat ner sig. Jag ritar ofta gubbar när jag förklarar för honom om olika situationer.
*för det mesta fungerar det bra hemma om vi inte gör något speciellt. Vi har social delaktighet (matlagning gillar han) och är noga med sov- och mattider (de sover 19-7).
*Läggningarna fungerar bra med båda barnen.

Jag har säkert missat en massa information, men fråga gärna.
Barnen äter omega-3, undviker socker (får ekologiskt godis på lördagar), tagit bort mjölk och gluten men vi har inte sett ngn större skillnad på hans beteende tyvärr.

Som sagt, tips mottages tacksamt!

[Alma]

Hej fruPuffen,
Jag är bara en vanlig förälder med viss men begränsad erfarenhet av mitt eget, släktingars och nära vänners barn.

Min erfarenhet av BUP är att de kan vara riktigt bra. Men att man får förbereda sig så att det som man vill ska utreda är det som det fokuseras på. Formulera särskilda frågeställningar inför mötet. Vill du att sonen ska utredas för asberger, ADHD eller något - vad tydlig med det. Vill du att ni föräldrar ska utredas, dvs hur ni agerar med sonen och hur ni ska bli bättre - formulera det och fundera på vad för hjälp ni vill ha.

Man har korta tider för möten med dem. Ibland vill de vara fler psykologer på mötena. Om man under de korta tiderna är generell och försöker berätta om en hel livssituation så blir det de som väljer vad utredningen ska handla om. Behöver inte vara fel, men jag tror att du och maken säkert kan formulera detta så att det blir som ni väljer vad som ska utredas och vad för hjälp ni tror att ni vill ha.

Om man kommer dit med en generell beskrivning av läget i familjen, kan deras utredning riskera att hamna i ett långdraget flum som inte leder till annat konkret än att man får ett och annat stalltips, som man egentligen lika gärna kan få här. Och samtidigt har man dragit in sina barn i något.

Jag har fler tankar om detta men sonen min kan itne vänta och vi ska laga pizza... Diskuterar gärna mer senare!

[fruPuffen]

Tack för ditt svar Alma!
Ja det är nog bra att förbereda sig inför besöket hos BUP (vi ska dit på torsdag) och du kom ju med många bra förslag att tänka på, tack så mycket för det! Vi känner känner nog att vi behöver hjälp med både utredning och handfasta tips på hur vi ska handskas med honom för att det ska bli så bra som möjligt. Utredningen känns speciellt viktig för att det ska fungera i skolan. Det är lättare att få förståelse och rätt hjälp om han nu skulle ha en diagnos. Egentligen ska ju alla barn ha rätt till rätt hjälp, men i verkligheten väger det mycket tyngre om man har en diagnos än om man "bara" är ett "besvärligt" barn. Dessutom kanske det hjälper honom att förstå varför "det blir tokigt ibland".

Men jag är också nyfiken på hur man kan "träna" beteenden på ett bra och positivt sätt. Där kanske ni kloka människor här på forumet har bra tips? Vi försöker vara förberedande innan de flesta situationer och händelser, försöker vara positiva och börja meningar med ja... Men det händer att vi hamnar negativt och i vissa perioder när det blir för mycket. Vi blir arga och höjer rösten och det känns bara så eländigt tråkigt att behöva göra det.

Men om jag tänker efter så är det största problemet att han inte lyssnar (det säger de i skolan också). Han kan absolut inte ta en "tillsägelse". T.ex. enkel muntlig en uppmaning som att "sänk ljudet på tv:n", "sitt stilla", "spring inte där" eller så enkelt som "nu är det dags att sätta på pyjamas" slutar nästan alltid i katastrof. Han lyssnar inte, vi säger om uppmaningen 10 gånger vi blir arga. I skolan får han gå ut ur klassrummet med en fröken.

Finns det möjlighet så försöker jag att gå nära, huka mig och se i ögonen, då funkar det ibland... Men lika ofta går han in i något slags "trans" och blir då nästintill okontaktbar. Bara skriker, gör konstiga ljud eller tokskrattar... Oftast i en lite pressad och stressig situation, så jag antar att det är hans sätt att reagera på stress när kraven blir för höga.

En sak är dock att allt detta har kommit lite som en blixt från klar himmel sedan han började 6-års. Från förskolan kom inte ett klagomål, han ansågs trygg och duktig och han hade massor med kompisar. Nu ett år senare är han en elev som förmodligen inte kommer att klara skolan utan assistans... Skolmiljön är stökig med 26 barn i samma klass (varav 17 är pojkar) så det är väl inte optimalt där. Att byta skola har vi funderat kring men vi väntar med beslutet då vi ev. kommer att flytta ändå p.g.a makens jobb.

Vad gäller sängvätningen vill jag också ha mycket tips om någon har erfarenhet. Vi har tänkt prova larm nu under sommaren, vi får se hur det går. Någon med testat? Själv har jag varit lite tveksam då det känns hemskt för honom att behöva vakna av ett tutande larm varje natt, men just nu vet vi inget annat att ta till.

Jaja, det var det för idag... . Skönt att skriva av sig lite här på forumet.

[Alma]

Ja, alla barn borde ha en diagnos... . Skämtar. Jag menar att alla barn är så utsatta när de får behandling som ofta blir likadan för alla och i storgrupp samtidigt... Varje barn behöver uppleva att det är sedd. Och varje barn behöver bli sedd på särskilt vis.

Det finns säkert fler här som kan ge tips om både sängvätning och i att träna beteenden. Själv får jag spontant tanken av dina inlägg: Var varsam om er sommar så att den känns lugn, kär och lyckosam för er alla. Välj era strider, och välj att bejaka sonen i sommar snarare än att träna sådant som är jobbigt. Att träna på det han och ni har svårt för kommer du ha nog av till höst och vinter.

Om BUP har jag lite erfarenhet, från olika håll. Om du tror att sonen din kommer att behöva stöd i skolan för att inte fastna i de problem han har nu och de roller det innebär för honom - fokusera på det och se till att få honom utredd med tanke på t ex ADHD, asperger eller vad du tror han kan ha... Du har säkert läst testerna (finns på nätet), gör dem själv med maken innan mötet för att stärka er i vilken frågeställning som ska utredas.

Det är alltför lätt att en utredning famlar runt i att utreda föräldrar och familjesituation innan man utrett barnet, och för BUP att komma med råd innan barnets behov är utredda. Och det kan hända att problemställningen läggs på föräldrarna i de första vändorna – föräldrarna anses ha problem med barnet. Medan barnet närmar sig skolan vecka för vecka och kanske egentligen behöver något så enkelt som en person som hjälper till med att göra instruktionerna möjliga att ta...

Kom ihåg att det är ni som ägnat tid med sonen. Proffsen ni möter kommer att träffa honom mycket få timmar och i speciella situationer. Lita på din egen bedömning av sonen. BUP kan vara mycket bra, men det är ni som känner er son, och som vet bäst vilka behov han har.

Också jag får svårt att svara på frågor om hur du ska bemöta din grabb eftersom det är en stor skillnad om han har behov som en person med ADHD eller annat. Och du har redan en god strävan i att besvara med JA, att förbereda, osv. Du är redan klok. Och du är som vi alla andra trött ibland och därmed fastnar i skällanden mm.

Receptet på det är ju att göra saker som man inte blir så trött av… Som man blir glad av. Det är sällan att stångas ännu mer med det som är svårast! Kanske äta glass en hel förmiddag ute med kladdiga söner som man sedan kan spola av med trädgårdsslangen! Eller något annat som man allihop har roligt av och som man sedan tankar energi från.

En tanke jag slås av ofta numera är att vi föräldrar fortfarande, och med hjälp av ideologin på dagis, i skolan, BUP mm, är skolade i en rätt gammeldags syn – långt ifrån Anna Wahlgrens. Vi ska träna våra barn som om de inte hade en strävan själva. Vi ska sätta gränser på ett sätt som är rätt likt forna tiders bannor, dvs inriktat på vad man får och inte får göra. Jag tycker att detta finns även hos barnpsykologer. En massa bra snack, men vid åtgärd är det gammeldax gränssättning och för de flesta barn och föräldrar supertrist träning som gäller i alla fall.

Du beskriver din sons positiva förmågor. Det kommer du säkert att få göra hos BUP också. Se till att de sedan kommer ihåg dessa, och att behandling mm bygger på dem. För det är alltför lätt att de slinker tillbaka i det gammeldaxa och ska ägna ALL tid åt det han inte klarar bra. Men det är ju genom att få känna sig bra som man kan växa och bli bra på allt möjligt… Och det är det som skolan måste lära sig att begripa också.

Om ni ska påbörja en utredning på BUP är det ju ett litet projekt i sig för både dig, pappan, er och er son. Kanske för yngre sonen också. Jag skulle om jag vore du lägga lite krut på detta. Se till att det leder till något konkret som hjälp för sonen, fundera och läs på, diskutera med andra som gått där, fundera på hur ni vill lägga upp det med sonen, vad ni vill säga till psykologerna och inte. Och i övrigt ägna semestern åt att ge sonen och er alla i familjen så många positiva upplever av er själva och er samvaro med andra som möjligt.

Välj dina strider. Fundera på vad som är viktigast att nå framgång i, t ex med tanke på att han börjar ettan i skolan om några månader. Kisseriet om natten, är det viktigt i förhållande till hans självkänsla i skolan eller kan det vänta? Vilka personer kan ge honom känsla av att vara älskad och fantastisk precis som han är = ägnas tid åt under sommaren? Vilka kan han tanka kärlek av under skoltiden senare i höst, t ex efter sommaren = träffa och ha kul med under sommaren? Vilka kan du och maken träffa där ni kan vila lite som föräldrar och låta sonen vara som han är när han är med = träffa under sommaren… Vilka vuxna får er vuxna att känna er bra? = föreslå träff med under sommaren. Vilka barn funkar en son bäst med? = träffa. Skaffa och samla bra minnen och erfarenheter.

Fundera i övrigt på hur du ska uttrycka dig för sonen så att han får bästa möjliga tillit till BUPutredarna, så att den går så smidigt som möjligt (så att ni inte behöver boka 3 möten för att sonen vägrar göra uppgifterna de första två mötena t ex). Jag har fått vänner som fått råd från BUP att säga till sina barn att ”berätta att vi är bra på att hjälpa barn med problem…”. Själv tror jag detta är helt ödesdigert. Fundera på vad du tror med din son och hur du ska presentera BUP-projektet för honom så att han får känsla av att det är ett ställe för honom.

Barn som är speciella och inte så lättanpassliga och därmed döms som besvärliga får så många negativa epitet att det är fantastiskt att de fortfarande ens vill och orkar besvära sin omgivning. Och för oss i omgivingen är de minst sagt utmanande. Precis vad vi behöver, antagligen…

[Alma]

Trotsigt vuxenförsvar för ett speciellt barn, i en välrd av alla dessa förnuftiga vuxenmänniskor med enkla recept som inte funkar på speciella barn...

*Skolan. Han har svårt att lyssna på vuxna.

Undra på det. Många vuxna är inte roliga att lyssna på. Vissa vuxna bör man inte ens lyssna på. Skillnaden är bara att det är bra att lära sig att låtsas lyssna. Tids nog lär han sig det.

Vill göra bara som han själv vill.
Driftig. Behöver bara lära sig låtsas vara intresserad av andras projekt. Eller kanske behöver stärkas i att han inte försvinner om han följer en annans vilja. Kanske bara lite jag-svag och skör?

Gör tokigheter mot kompisar; slåss,
Vanmakt. Han har säkert hört 9 miljoner gånger att man inte ska slåss. Han behöver stärkas i situationer som får honom att känna vanmakt, inte bara höra en miljon gång till att man inte får slåss.

drar ner byxorna (på sig själv) för att de andra ska skratta,
Social ambition. Bejakas, bara att visa honom fler sätt att få andra att skratta. Och att bli bekväm i att man inte behöver roa andra också. Han duger, både som clown och som publik till en annan clown. Byxneddragning är OK som en början.

jagade de andra med en förskärare en gång,
Tja, skrämmande för oss vuxna, men hade för honom säkert lika gärna kunnat vara en boll - vad annat fanns i närheten att jaga de andra med? Att jaga och jagas ingår i lek. Jakt med vapen ingår för övrigt i de flesta actionfilmer som vi vuxna roar oss med.

rapar,
OK. Att spela äcklig ingår i rollspel. Tids nog lär han sig fler rollekar.

tokar sig vi maten,
Hoppas han får i sig något, det är det viktigaste. Och jodå, en massa annat också men hur kul är skolans matsituation? Något stör honom.

härmar fröken när hon har genomgång...
Har han anledning kanske? Har hon bannat honom 100 gånger kan man väl ge honom friheten att göra lite satir?

Hemma hos folk vi är hembjudna till. Tokar, skriker, mycket problem om de bjuder på mat (vill inte ha, krånglar, vill inte sätta sig, springer från bordet, klättrar, springer omkring).
Skittråkigt, jobbigt att se att föräldrarna spelar så där artiga mot de andra vuxna. verkar finnas krav på att man ska bete sig på ett sätt som inte sägs rakt ut. Skitäcklig mat de bjuder på som man inte känner igen. Har suttit i bil en timme, måste springa av sig.

Vi hyr en stuga på en dams gård. Hon bjuder in oss i huset och har poppat popcorn till pojkarna, tagit fram ett spel. Det var helt oförberett för pojkarnas del. Hon sa jättesnällt att "det gör inget om man råkar spilla"... När hon sedan visar oss runt i huset och pojkarna är ensamma kvar i rummet så har de spritt ut popcorn över hela rummet . Sen springer de som tokar runt och skriker i hennes hus.
De vuxna var urtråkiga, kollade på dörrar, väggar och rum och tanten sa ju att man fick ha kul. Popcorn är kul på många sätt. Vi fick spring i benen, har aldrig vuxna det?

[chokladkaninen]

Hej fruPuffen!

Du har ju fått många bra idéer och lite tolkningshjälp av Alma, så jag ville bara tillägga att 6-årsåldern ju är besvärlig för många, fullt jämförbar med trotsåldern. Det står mycket bra om 6-åringar i Barnaboken (även om just den här ju råkar ha hunnit bli 7... ) och särskilt det här känns symptomatiskt:

En sak är dock att allt detta har kommit lite som en blixt från klar himmel sedan han började 6-års. Från förskolan kom inte ett klagomål, han ansågs trygg och duktig och han hade massor med kompisar. Nu ett år senare är han en elev som förmodligen inte kommer att klara skolan utan assistans... Skolmiljön är stökig med 26 barn i samma klass (varav 17 är pojkar) så det är väl inte optimalt där. Att byta skola har vi funderat kring men vi väntar med beslutet då vi ev. kommer att flytta ändå p.g.a makens jobb.

Så om du åtminstone tills ev diagnos är klar opererar enligt hypotesen att detta är en övergående (men för alla parter förstås väldigt jobbig) trotsålder som sonen (och ni!) kommer att gå stärkt och klokare ut ur, så blir det kanske lättare att välja ett stabilt och stadigt förhållningssätt; så läser också jag Almas senaste svar till dig. Någon här på forumet beskrev sin roll i trotshanteringen som att vara en klippa att hålla sig i när världen skälver, och det tycker jag är ganska vackert. Men det betyder ju (tyvärr) inte att man ska vara trevlig, positiv och tillmötesgående hela tiden - en del av trotshanteringen är ju just att stå för de värderingar som man faktiskt håller. T ex, nu är vi hembjudna hos någon, och då uppför vi oss, annars kan vi inte vara kvar här. (Givetvis har man då på förhand specificerat vad det innebär att uppföra sig, så att det är tydligt vad man väntar sig.) Överhuvudtaget är det viktigt att vara tydlig med vilket uppförande som är OK och inte, för i en trotssituation är det ju precis den informationen som efterfrågas.
Min bästa tråd om sexåringskrisande: http://annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?f=8&t=22960 Det finns andra under favoriter och lite överallt här på Barnafostran också... Sexårsåldern är besvärlig för många små älsklingar, och för föräldrarna.

Den andra saken jag reagerade på var detta:

Just nu har jag sommarledigt och jag känner att jag har tid och ork att göra en förändring. Så hjälp och tips mottages tacksamt.

Det är framför allt vår äldsta som det händer väldigt mycket kring, (dock märker vi också att den 5-åringen påverkas negativt och börjar ta efter honom i vissa situationer)

Sådär har jag det själv, att jag inser nu att jag har stressat alltför mycket under slutet av våren, och lite för ofta valt "den enklaste vägen", t ex genom att inte konsekvent genomdriva vad jag har sagt. Framförallt mitt trotsbarn (som bara är 3,5 år, men mekanismen borde vara liknande) men även min 5-åring, har blivit ängsliga av att inte kunna lita på att jag står för vad jag har sagt i alla väder. Boten mot detta har framförallt varit att bita mig i tungan och se till att inte tänka högt inför barnen, utan inte säga något förrän jag är beredd att genomdriva det. Granska svårt för mig... Detta innebär förstås också att man inte får komma med tomma hot - utan om man presenterar något som - om vi inte uppför oss kan vi inte... etc så måste man vara beredd att genomföra detta när man blir testad, annars ska man inte säga något. 8)

Jag tänker också att Almas idé om att ni föräldrar också kan satsa på att stärka er roll som föräldrar genom att välja avspända och trevliga saker snarare än prestationer i sommar i sig kan hjälpa barnen. Ibland får jag intrycket att min stress direkt påverkar mina barn och gör dem lite otrygga, inte bara indirekt genom mina handlingar. Och sexåringar ÄR ju redan otrygga så det är inte konstigt att han reagerar mer än lillebrorsan oavsett vad det är som pågår.

Till sist en eloge för att ni håller fina sovrutiner mitt i allt detta! Om det är något som små strulputtar behöver så är det väl att vila ut ordentligt efter sitt trasslande!

[fruPuffen]

Tack återigen Alma och Chokladkaninen för era svar. Jag och maken har läst och begrundat. Ögonen tåras emellanåt blandat med små fniss, ni skriver så klokt och vackert!

Jag tänker igenom besöket på BUP som blir på torsdag och det känns mer och mer som att det är en utredning av vårt barn vill ha, framför allt för att han ska få den hjälp han behöver i skolan. Inte en utredning av oss föräldrar. Vi har analyserat oss själva och kommit fram till att jag och maken känner oss trygga tillsammans och är inne på samma linje vad gäller pojkarna, och vi är faktiskt sunda och bra föräldrar. Handfasta tips om hur vi hanterar enskilda situationer kan vi få här på forumet av er kloka människor. Och det var också så skönt att bli påmind om, Alma, att vi känner ju faktiskt vår son bäst!

Och självklart har vi en 6-årskrisare av stora mått som du ju skrev chokladkaninen. Jag vill gärna vara en klippa i den här krisen och det känns bra att tänka så.

Jag har tagit till mig också, Alma, av det som du skrev angående att sommaren. Den ska bli avlappnande och kravlös och vi ska hålla oss till aktiviteter som ger lugn, glädje och gemenskap i familjen. Igår kom vi hem från vår lilla trip med stugan vi hyrde (Med lite för mycket intryck och utflykter där, många utbrott... ). Nu ska vi hålla oss hemma resten av sommaren då jag är ledig. Idag har jag följt pojkarnas rytm på ett annat sätt (men hållit tiderna så klart för mat och sömn) men intresserat mig mera för vad de har gjort, pratat med dem mycket om deras intressen och idag har de också varit lätta att få med på att hjälpa mig (ganska självklart eller hur, man ska väl ge och ta??) Jag har inte höjt rösten någon gång idag \:D/

Den enda gången nu som det strulade var nu på kvällen innan då det skulle städas leksaker (Se där, det kom ett KRAV när man är TRÖTT och dessutom inte vill avsluta den roliga leken) och sen pyjamasen och kissningen och det där... Hela den situationen känns stressfylld och kravfylld, jag vet själv att jag inte gillar den grejen för det är så enormt tungrott och det tycker maken också. Sonen illvrålade, och då menar jag ILLVRÅLAR för att han upptäckte att jag flyttat på hans lego till fel plats. Han fastnade i sitt vrål innan pappa fick nog och sa att vi tar bort legot om han ska skrika så där och då blir han tvärtyst för legot är det käraste han har.

Tyvärr är städningen nästan alltid så här och jag tar gärna emot bra städtips, gärna illvrålefritt...

I morgon blir det en tur till biblioteket (sonens önskemål) på förmiddagen (bästa tiden) för vi ska låna böcker om rymden . Sen blir det lugnt resten av dagen... Möjligen ber jag honom och lillebror om hjälp med att rensa lite i trädgården under eftermiddagen för det är ju verkligen supermycket att göra där nu efter en veckas semester, mamma fixar det nog aldrig helt själv... 8)

[fruPuffen]

Tänkte också bara skriva ner lite vad jag ser angående min son rent utredningsmässigt och som jag kommer att ta med mig till BUP:

*Han är mycket fokuserad vid vissa områden. Dinosaurier har det varit sedan han var 2, men även starwars och nu senast rymden. Han lär sig mycket avancerade fakta om sina områden. Han kan berätta för andra hur länge som helst om sitt intresse.

*Han talar tydligt och använder avancerade ord, lite "lillgammal".

*Han är ljudkänslig. Detta tror jag är ett problem för honom i skolan, speciellt i matsalen. När vi går på bio vill han ha hörselkåpor på sig för han tycker att ljudet är för högt.

*Gillar absolut inte att man skojar med honom.

*Svårt att närma sig andra barn när de är många, att "hoppa in" i en lek är jättesvårt samt att närma sig okända barn. Att leka med få barn som han känner väl går dock mycket bra, speciellt hemma.

*Han fastnar i saker om det inte blir som han har tänkt, om vi frångår planer får han skrikutbrott.

*Skeptisk till att prova nya saker om man inte berättar i detalj vad som kommer att hända.

*Blir stressad när det ställs för höga krav ( tex klä på sig, städa, passa en tid, "uppföra sig" hemma hos vuxna utan barn) och illvrålar och gör konstiga ljud, rullar med ögonen och man får inte ögonkontakt, eller gör "tok".

*Det är viktigt för honom att ha en trygga lugna personer omkring sig och som ser honom. Han flippar ur direkt om han ska umgås med en person som inte har koll och som inte är intresserad av honom vill veta om hans intressen.

*Vi har asperger i släkten (min farbror och systerson).

[chokladkaninen]

Hej igen!

Vad skönt att ni ska ta det lugnt i sommar, det tror jag är helt rätt väg att gå! :thumbsup: Anna brukar ju säga att världen måste få vara liten innan den kan bli stor, och kanske är det så - efter vad du berättar om skolsituationen och överstimulansen där - att världen för din pojke har varit lite onödigt stor ett tag och behöver få krympa lite så att han får vila upp sig.

Sonen illvrålade, och då menar jag ILLVRÅLAR för att han upptäckte att jag flyttat på hans lego till fel plats. Han fastnade i sitt vrål innan pappa fick nog och sa att vi tar bort legot om han ska skrika så där och då blir han tvärtyst för legot är det käraste han har.
Tyvärr är städningen nästan alltid så här och jag tar gärna emot bra städtips, gärna illvrålefritt...

Den här situationen tycker jag att pappa hanterade helt rätt - när det handlar om beteendefostran så KAN man tyvärr inte vara trevlig (dock gärna lugn! ) hela tiden, utan om normen är att man ska plocka upp, så får man genomföra det, trots illvrål. Och konsekvensen är också helt logisk: det är inte självklart att man får ha något lego alls, så om man gallskriker om legot kan det mycket riktigt försvinna. Sorgligt men sant. Det man möjligen kan göra är att förbereda städningen i god tid och sedan vara konsekvent med att den ska genomföras - här har det slarvats lite med konsekvensen och det märks, barnen tar varje tillfälle att ifrågasätta det.

Har du läst kapitlet om personlighetstyperna i Barnaboken? Jag tycker att det låter som att din son är en känslig typ (det är min dotter också och jag känner igen flera av dragen du beskriver). Kommer du ihåg hur han var i trotsåldern? Var han lika utåtagerande då eller var han mera ålande?

[Alma]

Låter som en klok plan för sommaren och för utredningsstarten på torsdag!

Bra att se till att BUP fokuserar på din sons problem, hur hans egenskaper får effekter (negativa) för hans liv i dagsläget, och inte i första vändan vad ni behöver för hjälp med föräldrarollen. Ni kommer ju inte kunna vara i skolan... Och vad man själv som förälder har att lära beror ju också lite på vad man lär sig om sitt barns egenskaper.

Ska ni ha diagnos och börja jobba för rätt till resurs i skolan i höst så är det bra att ha diagnosutredningen klar. Om han inte får diagnos så kan BUP hjälpa till med att beskriva situationer som är svåra för honom, och att han i dessa kommer att behöva stöd i skolan.

Utöver beteenden så verkar det på mig (med viss men begränsad erfarenhet) som att diagnoser också ses i det sociala sammanhanget, dvs att beteendena ska utgöra problem för barnet i olika sociala sammanhang, och det ska vara upprepningar. Kan vara bra att tänka på sonens beteenden i lite längre period än 6-årskrisandet som ju närapå alla går igenom - och se till att BUP får längre perspektiv bakåt i tiden också.

Du har säkert redan tänkt på det, att du kan förklara detta när du beskriver hans egenskaper. Till ex:

*Han är mycket fokuserad vid vissa områden. Han kan berätta för andra hur länge som helst om sitt intresse.
Detta innebär socialt för honom att... (t ex att han inte får kontakt med de som inte vill lyssna, att han inte kan komma spontant in i andras lekar... osv)

*Han talar tydligt och använder avancerade ord, lite "lillgammal".
Det innebär för honom att han... (t ex har lättare att få kontakt med vuxna, att han fungerar om han får ta berättarinitiativ och de sedan lyssnar... fungerar sämre om han ska svara på andras frågor... eller vad det kan vara)

*Han är ljudkänslig. Detta tror jag är ett problem för honom i skolan, speciellt i matsalen. När vi går på bio vill han ha hörselkåpor på sig för han tycker att ljudet är för högt.

Om man vill ha en diagnos är detta ett viktigt tecken. Fundera på om det varit så under hela hans liv, om han reagerat starkare på ljud än andra barn.
Andra tecken på att man ska utredas för diagnos är andra fysiska egenskaper. Många som får någon av de vanligare diagnoserna har normal eller bra finmotorik men är långsammare att utveckla grovmotoriken och kan upplevas klumpiga, välter saker, går in i saker mer än andra barn i samma ålder mm.

*Gillar absolut inte att man skojar med honom.
När andra gör det händer detta... Så här reagerar han då...

*Svårt att närma sig andra barn när de är många, att "hoppa in" i en lek är jättesvårt samt att närma sig okända barn. Att leka med få barn som han känner väl går dock mycket bra, speciellt hemma.
När han kommer i lite okända barngrupper sker detta konkret: Han står utanför, han springer ifrån, han slåss för att komma in, han måste ta av brallorna för att få uppmärksamhet... osv

*Han fastnar i saker om det inte blir som han har tänkt, om vi frångår planer får han skrikutbrott.
Skrikutbrotten varar så länge, de avslutas då detta sker, de innebär på skolan/sexårs att han hamnar i dessa situationer...

*Skeptisk till att prova nya saker om man inte berättar i detalj vad som kommer att hända.
Det har påverkat familjen så att vi inte... och skolan/sexårs att de gjort/gör så här...

*Blir stressad när det ställs för höga krav (tex klä på sig, städa, passa en tid, "uppföra sig" hemma hos vuxna utan barn) och illvrålar och gör konstiga ljud, rullar med ögonen och man får inte ögonkontakt, eller gör "tok".
Fundera över detta i jämförelse med andra barn, ligger han långt efter andra barn i att klara vardagens bestyr som att klä på, har han svårare än andra att infoga sig i sociala situationer hos andra, osv, och vad innebär det för hans roll i 6årsverksamheten.

Asperger är du säkert redan expert på, om du vill ha honom utredd för det eller annat, var tydlig så att de också kopplar in en läkare i utredningsplanen.

Lycka till och berätta gärna efter första mötet om du vill!

[Alma]

"Illvrålefri städning" fruPuffen - det var en rolig term!

Bra råd också från chokladkaninen tycker jag.

Det här med konsekvens är uppfostrande inte minst också för oss vuxna och föräldrar, är min erfarenhet. Man orkar inte vara konsekvent om man har tusen beteendeprojekt på gång med sitt barn. Konsekvens handlar i alla fall i vårt hem om att vi vuxna måste lära oss prioritera och att komma överens om vad som ska tränas och hur. När vi ramlar in i att försöka träna och kommentera en massor av beteenden ramlar också vårt konsekventa agerande bort och det blir ett väldans förhandlande och vrål om allting.

Så glas får trilla på matbordet när de stått för nära kanten. Till dess att vi orkar vara konsekventa och påminna och visa varje gång att det ska ställas längre in... Och lego (denna härliga, förbannade leksak) har fått drälla till dess vi orkar vara konsekventa i att nu ska det städas upp.

Just nu är jag i legosvängen med sonen. På kvällarna orkar varken sonen ta tillsägelser eller vi vara konsekventa om städning, så jag kör legoracet innan måltiderna. När man är hungrig, det doftar gott och man vill äta kan det vara liiite lättare att få igenom en städning, och man har något bra att se fram emot när det är klart.

För att orka vara konsekvent med legoracet har jag fått trappa ned på andra ambitioner. Duka, städa annat och göra mer som sonen tycker är tråkigt får helt enkelt inte plats. Han har inte tid heller. Han städar lego...

Rent praktiskt städar vi lego med sopborste och skyffel. Jag blir så grinig av att plocka bitar, och sonen städar bättre också om han sopar upp det. Konsekvensen av att inte sopa och plocka tillbaka i lådor är att dammsugaren kommer fram. Nästa steg i vinter kanske blir att man leker med lego på en särskild plats i huset. Det kommer att kräva en massa konsekvens... och att vi trappar ned på annat som ska läras in...

Ett projekt till har jag och det är påklädningen. Oerhört svårt att fokusera på något så tråkigt tycker sonen. Men lättare att lyckas med nu på sommaren när det inte är så många kläder. Fast här har jag nog tagit mig vatten över huvudet, för vi föräldrar ställer inte samma krav och det blir inte bra. Kanske måste jag hålla mig till legot och låta pappan klä på femåringen som en bebis till dess att vi är på samma linje och kan vara konsekventa ihop...

Så lite av "find the easy way" gör vi här, och att försöka att låta vissa beteenden helt vara när det krävs mycket jobb med ett annat.

Man ramlar ju in i situationer där man inte kan styra vad som ska jobbas med också. Här har det inte jagats med förskärare men med sax, och det måste man ju ta tag i på en gång. Och så har han sent omsider kommit på att man kan slåss med knytnävarna (jämrans Tom & Jerryfilm!) och det måste också gränssättas förstås.

Men i många av de situationerna som barnen har med andra barn tycker jag inte att man med en femåring eller äldre barn kan stanna vid att "så gör man inte". Man måste också ta upp situationen efteråt på ett annat icke regelsättande sätt så att man lyssnar på varandra. Vad hände innan du kom på att jaga Kalle med en kniv?

Kanske kan du göra det om den där popcornsituationen nu så här i efterhand? Att han får berätta vad som hände och du får berätta vad som hände från din sida? Med en verbal sjuåring borde man i någon situation kunna öppna upp för samtal som visar att man är beredd att lyssna och tror sonen om att kunna göra det också.

Han kanske också mellan illvrålen har idéer om hur och när han tycker att lego ska städas? (Min son tycker inte det behövs ens i lugna stunder, så vårt legostädarprojekt kommer nog ta sin tid...)

Din son verkar ligga lite före min och ha flera likadana egenskaper. Berätta gärna mer så blir jag bättre rustad också!

[Susanne*]

Vilket fint samtal ni har alla.
Jag har enbart skummat tråden och kan ha missat grundläggande tankegångar som ni diskuterar. Vill här bara lämna en tanke om att också låta BUP göra sitt jobb utan att ni styr alltför mycket själva. Ni kommer med eran verklighet och genom att vara öppen för deras och mötas tillsammans kan ni nå mycket längre. Är ni fast i exakt hur ni vill ha det, hur ni vill att de ska tolka så kanske ni missar mer än vad ni får. BUP arbetar olika på olika ställen men om det fokuseras på familjen så finns i regel anledning till det. Familjen är ju ett "system" och att lyfta ut barnet och inte fokusera på alla tillsammans blir sällan bra. Det är då det blir diagnos och biologiskt tänkande. Oavsett vad man tror på eller vad problemet är så lever alla tillsammans.
Lycka till!
Susanne

[inger]

*Han är mycket fokuserad vid vissa områden. Dinosaurier har det varit sedan han var 2, men även starwars och nu senast rymden. Han lär sig mycket avancerade fakta om sina områden. Han kan berätta för andra hur länge som helst om sitt intresse.

*Han talar tydligt och använder avancerade ord, lite "lillgammal".

*Han är ljudkänslig. Detta tror jag är ett problem för honom i skolan, speciellt i matsalen. När vi går på bio vill han ha hörselkåpor på sig för han tycker att ljudet är för högt.

*Gillar absolut inte att man skojar med honom.

*Svårt att närma sig andra barn när de är många, att "hoppa in" i en lek är jättesvårt samt att närma sig okända barn. Att leka med få barn som han känner väl går dock mycket bra, speciellt hemma.

*Han fastnar i saker om det inte blir som han har tänkt, om vi frångår planer får han skrikutbrott.

*Skeptisk till att prova nya saker om man inte berättar i detalj vad som kommer att hända.

*Blir stressad när det ställs för höga krav ( tex klä på sig, städa, passa en tid, "uppföra sig" hemma hos vuxna utan barn) och illvrålar och gör konstiga ljud, rullar med ögonen och man får inte ögonkontakt, eller gör "tok".

*Det är viktigt för honom att ha en trygga lugna personer omkring sig och som ser honom. Han flippar ur direkt om han ska umgås med en person som inte har koll och som inte är intresserad av honom vill veta om hans intressen.

*Vi har asperger i släkten (min farbror och systerson).

Du har fått fina svar. Som mamma till en pojke i tonåren med diagnos inom autismspektrat vill jag ändå svara dig.
Du har en fin pojke som reagerar utifrån de perceptionssvårigheter som han har. Han gör så gott han kan utifån sitt sätt att uppleva sin omvärld. Min pojke(diagnos autismspektrat) är tonåring och vet förnuftsmässigt att hundar inte är farliga, likt förbannat blir han stel i kroppen när en hund närmar sig honom och han vet ändå att det hetsar upp hunden. Han klarar ändå inte situationen.
Det hjälper mig då att tänka att han gör så gott han kan.

Du skriver om BUP. De är inte experter på npf , jag känner föräldrar som tycker att de inte alls fått hjälp där, utan fått hjälp först när de lotsats vidare till personer som förstår npf.. Vår son utreddes på BNk(barn neuropsykiatriska kliniken i Göteborg och de kan diagnoserna inom autismspektrat). Jätteviktigt för förförståelse och utbildning hos dem som utreder.

Hörnstenarna när man har barn med de här svårigheterna tycker jag är

Maten. Du skriver om gluten och mjölkfritt. Lika viktigt är det att det är ordentliga råvaror och riktigt smör är trots att det inte är mjölkfritt ändå att föredra framför mjölkfria margariner som det är ren skit i. Många barn inom autsimspektrat mår bra av restriktioner kring mjölk och gluten, här får man pröva sig fram. Men rena och ekologiska råvaror är a och o i den mån man har råd. Socker stissar upp dem.
Jag rekommenderar boken Kärnfrisk familj. Det är en utmärkt guide när det gäller kost och motion. När det gäller kosstillskott rekommenderar jag probion(bygger upp tarmfloran många av de här barnen har störd tarmflora) Fiskolja i dubbel dos(den är inte verksam i för små doser och våra barn behöver mer). Fiskoljan ska vara flytande. D-vitamin är också bra.

Rörelse är viktigt. Gör det han tycker om och ofta. Gillar han att simma gör då det flera gånger i veckan.

Förbereda barnet i förväg på situationer. Här får man prata och leka fram hur gör då när du går hem till tant Karlsson. Öva på att tacka sitta ordentligt inte spilla popcorn etc.
Och det här låter jättehårt. Men så länge han inte kan uppföra sig kan han inte lämnas ur sikte, hos andra. NI måste vara hundra procent närvarande och bevaka hans intressen som är att uppföra sig ordentligt. Annars blir man inte omtyckt.
Min pojke har tyckt om att leka fram situationer med mjukisdjuren. Man kan visa hur bra det blir när nalle uppför sig och dåligt när nalle inte uppför sig.

Skratta mycket tillsammans. Humor läker och hjälper.

I höst ska vi till en herrgård i Värmland och träffa en neuropedagog. Vi kommer att lära oss mer om kost anpassad rörelse med mera. Nedan min signatur finns en länk.

Jag kan om det finns intresse berätta mer om det längre fram i höst. Jag gör det då på ett mer allmänt sett eftersom min son redan blivit tonåring.

[Clara Cecilia]

Ja vilket spännande samtal!

jag har bara ett tips, från Torsmamma, en bra bok.
Den heter "Explosiva barn" av Ross W Greene och finns på biblioteket. Den är klok, varm och har väldigt mycket Barnabokstänk i sig. Den är värdefull både vid en diagnos och för andra barn med hett temprament som låser sig i vissa situationer. Den kan faktiskt också vara ett stöd för skolans personal.

Den har lärt mig nya knep och framförallt fått mig att fundera mycket över hur jag hanterar situationer som framkallar hetsiga utbrott från min dotter. Och det har på kort tid blivit mycket bättre här hemma.

Läs den och se om det finns värdefullt i den för er också.



Clara

[fruPuffen]

Ojoj kära människor så mycket kloka svar!
Dagen har flutit fint idag. Det blev varken bibliotek eller trädgård (barnen ville hellre leka så det var ingen big deal och ute regnade det) men jag tänkte att han också ska få en välbehövlig paus från detta turbulenta år som har varit. Har funderat på att stress ju inte alls är bra för kroppen och hjärnans utveckling och att han ska få lugn och ro nu så mycket som det går. Kanske några nervbanor hinner växa till sig tänker jag... Han fick därför leka hela dagen idag, jag tänkte att leken är helande för barn, det är då de bearbetar... Fascinerande att se honom när han lekte själv och fick "flow" i leken och gick helt in i den, säkert 2 timmar satt han med legogubbarna och småpratade (Lillebror gjorde tågbanebygge på övervåningen så vi slapp konflikter \:D/ ). Jag ville inte ens avbryta för mellis utan jag smög dit en skål jordgubbar bredvid honom när han lekte. Funderade på detta med ensamleken som han hade som liten, vi har inte schemalagt sådant nu när de är större. Men jag tror att jag definitivt ska se till att det blir av nu under sommaren, att förmiddagarna får bli ensamlek och lillebror får vara på övervåningen med sina byggen.

Kvällen avslutades dock som igår med städkriget, men det var vårt fel för att vi inte hade tänkt ut någon plan. Till i morgon ska vi starta städningen mycket tidigare och sen ta det lugnt och mysigt tillsammans innan läggdags. Ska nog testa sopborstetricket, Alma . Sant det där du skriver att jag ska diskutera med honom om vad han tycker när det är lugnt. Det gör det hela enklare faktiskt. Han har ju blivit en matkrånglare som sagt och idag satte jag mig med honom och frågade vilka grönsaker och mat han gillade och han hade ju mängder av förslag. Ska prata om hur vi löser städningen i morgon. Allt som pratas om i förväg och att han dessutom känner sig delaktig gör ju utgångsläget så mycket bättre (och så är det väl för oss alla? ).

Och tack Alma för dina "därför att" förslag ... Bra sätt att tänka inför BUP-besöket! Och det där med att ta en ambition i taget, mycket bra...

Tack Clara Cecilia för boktipset!! ska definitivt kolla upp den! Gillar "barnabokstänket" . Toppen att höra att du har kunnat hjälpa din dotter!

Inger: Tack för att du delat med dig om din son! Ja jag har funderat kring det där med maten fram och tillbaka. Det där med tillsatser är en kluring ju, jag tror verkligen inte att det är bra för någon människa. Och den gluten- mjölkfria maten han får på skolan innehåller massor med tillsatser. Och margarin - usch... Själv äter jag LCHF sedan ett halvår och mår jättebra av det (och har gått ned i vikt ). Framför allt så har jag inga "dippar" av trötthet och inget sockersug alls. Där försvinner ju gluten och socker och vi köper nästan allt ekologiskt... Däremot äter jag ju massor av mjölkprodukter som smör, grädde och ost. Och det är där den största kluvenheten kommer in eftersom det inte då skulle vara bra för sonen att äta så mycket mjölkprodukter. Men det kanske är som du säger, jag ska prova mig fram (Enkelt vore det dock att laga samma mat till hela familjen) Jag har läst boken "Kärnfrisk familj" och blivit fascinerad av den. Ska ta och kolla lite mer på recepten där.

Skulle vara mycket intressant att få läsa mer efter din träff med neuropedagog i höst! Jag är mycket intresserad av mat och hur det påverkar kroppen .

Susanne: Vad gäller BUP så får jag bilda mig en uppfattning efter torsdagens möte. Kan tänka mig att det kan vara olika upplägg i olika delar av landet samt att det spelar in hur mycket förtroende man känner för personen som man träffar, de är ju människor precis som vi . Vi går dit med öppet sinne och vår sons bästa i fokus. Den främsta anledningen till att vi går dit nu är för att han ska känna att han lyckas i skolan, för det är där hans svårigheter visar sig mest just nu. Han behöver en stödperson till åk 1 PRONTO och med en diagnos skulle detta vara betydligt enklare att få till än utan (enligt lärare, skolsköterska och skolläkare). Det är därför jag kommer att dundra på för en utredning nu direkt. Men självklart spelar alla faktorer runt vår son in och framför allt vi som är hans familj och hur vi hanterar situationer. Men det får i så fall bli i ett senare skede.