Uppgiven mamma...

[camilla]

Nu e jag här igen... Vi har stooora problem hemma. Min lilla fina Emma, 7 ar, vet inte hur man uppför sig, eller hon kanske vet men visar det INTE da hon e med mig. Om inte allt sker i det ögonblick hon vill, pa det sätt hon vill eller alla gör det hon ber om (=befaller) sa blir det ett liv utan dess like: tex kan hon skrika "jävla idiot" till mig i omklädningsrummet i simhallen, igar vidhöll jag att ett ar hade 365 dgr vilket hon ansag var fel da hon blandat ihop 1 ar med 1 manad da river hon ned grejer i golvet, sparkar ned stolar, idag ville hon ha feber precis som tvillingsystern som varit hemma fran skolan och eftersom termometern inte gav utslag pa feber försökte hon göra sönder den, da pappan kommer hem fran jobbet och glatt säger "hej" far han till svar "Hall käft och stick" osv. osv sa gar det pa och de flesta kvällar slutar med att jag grater, bada barnen grater och alla ber om förlatelse men freden varar lika länge som hon sover. Hon säger sig inte veta varför hon blir saa arg, hon kan inte kontrollera det säger hon men i skolan uppför hon sig perfekt och är jätteuppskattad bade av elever och lärare sa där kontrollerar hon sig. Börjar bli riktigt orolig och funderat pa att ta kontakt med en barnpsykolog, hon är ju bara 7 ar men det känns nästan ruskigt att tänka pa att hon en dag kommer bli större och starkare än mig. Hon slass men gar inte över gränsen pa sa sätt att hon slass med tillhyggen eller gör saker som hon vet är farliga som att ta stryptag tex. När jag läser det jag skrivit kan jag inte fatta att det är min lilla flicka jag skriver om, later som ett monster. Skall kanske tillägga att hon alltid haft häftigt humör men att utbrotten nu är mkt mer frekventa än innan, det är flera ggr/dag som hon aker in pa rummet för att hon inte gar att "ha bland folk". OM nagon skulle kunna ge mig ett tips pa hur jag skall handskas med detta skulle jag bli väldigt tacksam för jag känner mig som världens sämsta mamma som inte reder ut denna situation och det är ganska tröttsamt.... Tack för att ni finns...

[Luvisen]

Hua hua, låter tufftför alla! får jag fråga dig, har du läst Barnaboken?


Värme! luvisen

[camilla]

Jag har Barnaboken och har läst den måååånga ggr under årens lopp, jag kan förstå hur hon känner sig för jag kommer ihåg att jag oxå var ganska ilsken av mig när jag var liten, det jag INTE vet e vad jag skall göra åt det....

[Luvisen]

Okej, då ska vi tänka lite så återkommer jag eller ngn annan vänlig själ.

Värme!

[Luvisen]

Får jag fråga vidare?

Har du jobbat med detta om hur man talar till varandra konsekvent sen hon var liten?
Har du använt förvisning när det gäller oacceptabelt beteende när du inte nått fram med ord eller hinder?
Är det här ngt som dykt upp nu eller är det ngt som pågått i år?
Är hon upptagen när hon kommer hem med att hjälpa till och vara behövd? (sociala delaktigheten)

Värme! Luvisen

[chokladkaninen]

Hej Camilla!

Det finns ganska många trådar här om 6-årskrisare (även om just den här är 7... ), och jag kom att tänka på denna, som kanske kan vara till nytta medan du funderar vidare. http://annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?f=8&t=22960

[Clara Cecilia]

Hej,
så bra choko! Jag tänkte på just den men kunde inte för mitt liv komma ihåg.
Den är lång, suverän och har med alla svängar och ett lyckligt slut.

Och camilla - välkommen hit!

Clara

[camilla]

Efter ett allvarligt snack med dottern (inte första gangen) har vi haft 2 trevliga dagar tillsammans. Har läst traden ni rekommenderat och rannsakat mig själv och kommit pa att jag själv inte heller e sa himla trevlig alltid...lovat barnen att vara lite roligare och de har lovat detsamma. Vi hade en liten incident pa morgonen men jag insag att jag bar stor del av skulden, lyckades styra upp det och det löste sig innan svordomarna började hagla och saker flyga, pust... Fortsättning följer...
Tusen Tack =D>

[Clara Cecilia]

Ser fram emot att höra ifrån dig!

Clara
(och bara påminner om att "världens sämsta mamma" är vi alla här ibland och aldrig...)

[miniz]

Hej camilla.

Först, vad bra att du skriver, för bara det sätter saker pà plats. Du kommer förstà ert problem och hitta lösningar sà livet blir lättare att leva, för er alla.

Du har redan kommit fram till att inte heller du är sà himla trevlig alltid, och barnen speglar sig ofta i vàrt eget humör... Läste nyss att stress smittar, likadant som skratt och gäspningar. Nu menar jag inte att du är otrevlig, missförstà mig rätt.

För att gà vidare i sökandet sà hade det varit nyttigt att fà svar pà Luvisens fràgor

Har du jobbat med detta om hur man talar till varandra konsekvent sen hon var liten?
Har du använt förvisning när det gäller oacceptabelt beteende när du inte nått fram med ord eller hinder?
Är det här ngt som dykt upp nu eller är det ngt som pågått i år?
Är hon upptagen när hon kommer hem med att hjälpa till och vara behövd? (sociala delaktigheten)

Vi börjar i slutet, social delaktighet är magiskt!
När barnen känner sig behövda, vet att de är behövda är vardagen ljusare. Det är som med oss, efter en dag med meningsfyllt arbete känner man sig nöjd och kryper glatt ner i säng.

Om hon inte har social delaktighet, börja!
När man börjar kan man ha ett familjemöte var man tillsammans tänker ut vem som kan göra vad. Sedan när ni bestämt er är det upp till dig att genomföra. Försök tänka ut uppgifter och arbeten som inspirerar typ putsa badrumsspegeln, diska, fylla tvättmaskin med kläder och medel och sedan starta. Försök hitta uppgifter som utmanar, ensam och tillsammans med systern.

Humor är ocksà magiskt. Skratta och ha roligt tillsammans. Ha som màl att skratta tillsammans minst en gàng varje dag. Minst! Flamsa och tramsa, lite roar smà barn och hon är ännu liten, ett tag.

I tràden som du fick tips om (som är :thumbsup: ) finns ett utdrag fràn barnaboken om sexàringen. Det är värt att läsa bàde tvà och tre gànger.

När hon kallar er det ena och det andra, informera dà att sà säger man inte hos er. Basta! Om hon vill säga de fula orden kan hon säga dem i kudden i sitt rum sà kudden kan spara pà alla fula ord. Om hon glömmer och kallar er, kan du ta det berömda Hoppsan eller Ojdà, och fràga hur det är hemma hos er. Hur säger man till varandra? Var säger man de fula orden? Utan arga stränga miner, bara sakligt. Eller till och med meg glimten i ögat, ojojoj glömde du? (Om det passar sig, ibland är humor som bensin pà làgan, men oftast gàr det hem, men det ser du själv, du känner ditt barn.)

Femte delen i barnaboken är alltid bra att läsa, när man fàr nya utmaningar läser man med nya glasögon.
Jag vet inte hur mànga gànger jag läst den. Sist läste jag att irritation är som gift och tänk hur lite inspirerande en irriterad lärare är! Eller mamma eller make.

Sà nu har du tre saker att jobba med, social delaktighet, humor och hur man pratar till varandra.

Tankar om detta?

Kram.

[camilla]

Luvisen skrev:
Har du jobbat med detta om hur man talar till varandra konsekvent sen hon var liten?
Har du använt förvisning när det gäller oacceptabelt beteende när du inte nått fram med ord eller hinder?
Är det här ngt som dykt upp nu eller är det ngt som pågått i år?
Är hon upptagen när hon kommer hem med att hjälpa till och vara behövd? (sociala delaktigheten)

Hur man talar till varandra: Jag är helt övertygad om att de VET hur jag tycker att man pratar med varandra...vi bor i Spanien och det gar inte att jämföra med svenska komunikationsregler. Svordomarna formar liksom en stor del av det spanska spraket och en förolämning kan oxa vara kärleksfull om den sägs pa det sättet sa det e inte sa konstigt att barnen har ett ordförrad som de inte borde ha....

Förvisning e det enda som hjälpt även om jag varit tvungen att sta utanför dörren för att hon inte skall springa ut osv.

Jag har ju enäggstvillingar och Emma har alltid vara mer nervös av sig, kan inte sitta still, brusar upp och har inte samma koncentration som systern, jag kan nog säga att hon är argare av sig men att det kopmmer och gar.

Den sociala delaktigheten kunde varit bättre . De gar i 2ª klass och har läxor varje dag och prov 2 ggr/vecka sa vi har alldeles för lite tid och dessutom är jag arbetslös sa da blir det oftast att jag har maten klar da de kommer fran skolan etc för att allt skall flyta pa.... Deras ansvarsomraden har främst varit att ta hand om husdjuren (katt och 2 sköldpaddor) samt halla ordning pa sitt rum (vilket de kunde gjort bättre...) Skall försöka omstrukturera vardagen och ha familjerad!!

Vi Hörs!!

[farmor]

Nu e jag här igen... Vi har stooora problem hemma. Min lilla fina Emma, 7 ar, vet inte hur man uppför sig, eller hon kanske vet men visar det INTE da hon e med mig. Om inte allt sker i det ögonblick hon vill, pa det sätt hon vill eller alla gör det hon ber om (=befaller) sa blir det ett liv utan dess like: tex kan hon skrika "jävla idiot" till mig i omklädningsrummet i simhallen, igar vidhöll jag att ett ar hade 365 dgr vilket hon ansag var fel da hon blandat ihop 1 ar med 1 manad da river hon ned grejer i golvet, sparkar ned stolar, idag ville hon ha feber precis som tvillingsystern som varit hemma fran skolan och eftersom termometern inte gav utslag pa feber försökte hon göra sönder den, da pappan kommer hem fran jobbet och glatt säger "hej" far han till svar "Hall käft och stick" osv. osv sa gar det pa

Det är INTE ok att tilltala varandra på det sättet! Vad hör barnen av din och mannens ton till varandra om ni är ovänner
Kan du med rent samvete hävda till henne att i vår familj tilltalar INGEN en annan sådant elakt tilltal?


Hon säger sig inte veta varför hon blir saa arg, hon kan inte kontrollera det säger hon.

Vilket innebär att hon ännu behöver er vuxnas hjälp att härbergera sina känslor och deras uttryck. Bästa sättet är att hålla i o hålla om, inte att ge skuld och bestraffa ...



i skolan uppför hon sig perfekt och är jätteuppskattad bade av elever och lärare sa där kontrollerar hon sig.
ja, för hon bär med sig på insidan det hon lärt hemma och det innebär också att hon inte är sjuk på ngt sätt ...


Börjar bli riktigt orolig och funderat pa att ta kontakt med en barnpsykolog, hon är ju bara 7 ar men det känns nästan ruskigt att tänka pa att hon en dag kommer bli större och starkare än mig. Hon slass men gar inte över gränsen pa sa sätt att hon slass med tillhyggen eller gör saker som hon vet är farliga som att ta stryptag tex.
Det kommer att reda upp sig, sök hellre handledning för egen del hos en psykolog än att göra henne till en patient. Hon är säkert, som de flesta barn, helt adekvat i situationen. Det handlar bara, för er föräldrar, om att gemensamt "knäcka" hennes kod!

När jag läser det jag skrivit kan jag inte fatta att det är min lilla flicka jag skriver om, later som ett monster.
Nej inget barn förtjänas att kallas monster, men ni vuxna kan behöva hjälp att bemöta henne på rätt sätt ...


Skall kanske tillägga att hon alltid haft häftigt humör men att utbrotten nu är mkt mer frekventa än innan, det är flera ggr/dag som hon aker in pa rummet för att hon inte gar att "ha bland folk". OM nagon skulle kunna ge mig ett tips pa hur jag skall handskas med detta skulle jag bli väldigt tacksam för jag känner mig som världens sämsta mamma som inte reder ut denna situation och det är ganska tröttsamt.... Tack för att ni finns...

Det är inget att skämmas för att man kan behöva råd och stöd i sitt föräldraskap ... men det är inte optimalt att låta sina tillkortakommanden gå ut över barnet i form av straff (avvisning, att inte få vara med i gemenskapen etc.) Fundera över om hon kanske är lik dig eller pappa i sin personlighet ... om ja, prata med henne om det ...bekräfta de känslor ni själva minns från motsvarande ålder och ge hopp om att det blir bättre. = förlösande verktyg i att "leda barn" lyssna, bekräfta, normalisera och ge hopp! Håll ihop "vuxenlaget", diskutera henne aldrig då hon lyssnar utan presentera era tankar för henne i termer av "_vi_ är oroliga", "_vi_ tänker så här" osv (markerande att mamma o pappa håller ihop för ditt bästa! Låt henne inte spela ut er mot varandra!)

[miniz]

Jag är helt övertygad om att de VET hur jag tycker att man pratar med varandra...vi bor i Spanien och det gar inte att jämföra med svenska komunikationsregler. Svordomarna formar liksom en stor del av det spanska spraket och en förolämning kan oxa vara kärleksfull om den sägs pa det sättet sa det e inte sa konstigt att barnen har ett ordförrad som de inte borde ha....

Det här har jag tänkt pà och du borde nog presicera hur det är hemma hos er. Vi bor i Frankrike och "alla" säger putain (hora) för det ena och det andra, som wow, skit, hmm, typ man kan använda det var man vill, men inte hos oss.

Bara för att det är normalt betyder det inte att det är bra!

Hur barnen talar till mig tycker jag är urviktigt, lika viktigt som hur jag talar till dom.
Mina barn kan nog ord de med. En dag sa den största till mig, mamma, du vet nicka pà franska betyder inte som pà norska, nicka bollen, det betyder att älska med...

Varje gàng hon vräker ur sig fula grejer, ta tag i det.
Se pà det som en kur sà fàr hon snart nya, trevligare, vanor.

farmor har skrivit sina tankar, fina tankar om att inte göra henne till pasient och att ni kanske ska tänka pà er gemensamma ton hemma. Men, bland annat, för att kontrollera ilska

Bästa sättet är att hålla i o hålla om, inte att ge skuld och bestraffa ...

är vi inte helt pà samma linje. Inte ska man ge skuld eller bestraffa, men man kan ge andra möjligheter att vara arg än att hàllas om.
Man fàr vara arg!

Min mamma brukade ge mig en telefonkatalog med mig in i rummet, sà fick jag riva och bita och slänga pà den. Skönt var det. Riva sönder i tusen bitar, det värsta med hela grejen var när jag försökte riva 20 sidor samtidigt och orkade inte, aaargh, okej 17 neeeej, 10 dà och vilken skön känsla det var att riiiiva

Låt henne inte spela ut er mot varandra!

Det tycker jag hon inte gör heller. Hon behöver vägledning.

Tänk leda, visa, lära och hjälpa. det är du som ska visa hur det fungerar här i världen. Hur ni talar med varandra, lära hur ni talar med varandra, leda ( alltsà tala pà samma sätt), bestämma normen för er familj.

Kram.

[Luvisen]

Hur man talar till varandra: Jag är helt övertygad om att de VET hur jag tycker att man pratar med varandra...vi bor i Spanien och det gar inte att jämföra med svenska komunikationsregler. Svordomarna formar liksom en stor del av det spanska spraket och en förolämning kan oxa vara kärleksfull om den sägs pa det sättet sa det e inte sa konstigt att barnen har ett ordförrad som de inte borde ha....

Jag tänkte också på det här.
Dels tänker jag att det klart barn vet. Min älskling VET att han inte får slåss men ibland gör han det iaf för att kolla om samma regel fortf gäller. Och då ser jag det som att han temp glömde bort sig. Så första gg är OJDÅ, hur var det man gjorde nu? Och andra ggr är mer en varning. Och tredje då hindrar jag honom rent fysiskt och beklagar att han inte kan ha vad det nu är han har i handen att dänga folk med. Nu är min son en liten plutt så det är inte riktigt samma förfarande med större modeller men nästan. Om du förstår hur jag menar.

Barn testar/frågar ibland i det oändliga och då gäller det att inte tappa humöret eller ge upp. Forts led och led och led. Som miniz så fint skrev. Droppen urholkar stenen...

Och jag förstår precis hur du menar med spanskan. Det är så man rodnar, svordommarna bara väller fram, även kärleksfullt. Inte minst. Mkt vanligt i katolska länder. Jag fick en intressant förklaring på det men det ska jag inte tråka er med här.

Bara för att det är normalt betyder det inte att det är bra!

Håller med. Det betyder ju bara att ngt är vanligt förekommande. Så här talar VI i vår FAMILJ är ju mkt bra att påminna om i all evighet. Förhållningssättet man väljer att ha i sin familj ser ganska olika ut om man kikar efter oavsett hur förhållningssättet är i samhället. Som förälder måste man fundera och välja utifrån vad man själv anser blir bäst.

diskutera henne aldrig då hon lyssnar utan presentera era tankar för henne i termer av "_vi_ är oroliga", "_vi_ tänker så här" osv

Den här typen av psykologiserande samtal går mig emot. Jag är själv uppväxt med det och jag kände mig bara skuldtynd och skammad. Jag blandade lätt ihop sak och person och det tycker jag att barn/ungdommar ska slippa. Det gjorde mig bara förvirrad och tvingade in mig i tankebanor jag inte ville in i. Dvs jag slutade att agera och började bara reagerar. Det blev helknasigt och väldigt jobbigt framförallt för mig själv. Men inte kunde jag sluta för det...