Vardagen med lillebror 5v och syrran 22 manader

[knyttet]

Hej och tack för ditt svar!

Skönt att höra att man inte är den enda.. Lite semester gjorde susen för oss, hjälp med all trakig rutin matlagning och slippa städning och diskning har varit underbart! Nu har barnen hunnit växa en hel del ocksa och lillebror har blivit stor och kryper och sätter sig och grejar en hel del själv. Storasyster är klok som en bok och gosigare än nagonsin, sa nu är vi pa topp igen!

[knyttet]

Hej,

Ja, nu är vi tillbaka Tänkte att det var lika bra att köra vidare pa samma trad även om rubriken är lite missvisande.

Nu är storasyster dryga tva och ett halvt och har börjat pa dagis sedan tva mander. Dagis är toppen och hon älskar det, även om hon är lite tröttare än vanligt. Det är ett litet dagis, 14 barn mellan 6 mander och 2,5ar i samma grupp, och 5 vuxna. Jag skrev lite i en mattrad om vara bekymmer men kände att det var lite fel ställe sa jag tar allt här istâllet.

De har ingen möjlighet att ga ut varje dag pa dagis sa min plan har varit att lâmna kl 10 och att vi ska hinna med minst en timme i parken innan dagis (och egentligen en sväng efter ocksa, men har insett att det är helt meningslôst eftersom hon âr fôr trött), problemet är att sedan lillan börjat pa dagis sa vill hon ofta inte ga en cm själv och tycker parken är urtrakig (hon som brukade springa till parken och kunna leka flera timmar) och sitter bara och vântar pa att fa ga till dagis. Jag har märkt att pa helgerna da jag insisterar pa att vi âr ute trots hennes "jag vill ga hemmmm, jag är sa trött etc" sa behöver hon en viss tid av hal i tiden och uttrakan i parken innan hon slutligen tar sig för massa saker och kan sedan stanna hur lânge som helst. Men denna tiden finns tyvär inte pa vardags morgonen. Tips pa hur man kommer igang lite snabbare med att ha det kul ute och motiverar henne? Även pa helgerna känns det trakigt att hon ligger och alar pa marken och gnäller "jag vill hem" fram och till baka i typ minst en timme innan hon börjar ta sig för nagot pa riktigt.

Sen till det största problemet som jag är väldigt tacksam för hjälp. Jag vet inte om det är trots, dagisstart eller vad, men nu är vi inne i en skrikfas igen och det värsta är att jag är riktigt usel pa att hantera det, jag riktigt skäms. Men jag far krupp när hon sätter igang och ylar och aldrig slutar. Känner att jag verkligen behöver konstruktiv hjälp. Jag befinner mig i nagon slags pakttänkande som bara gar över i att jag försöker tillfredställa henne sa att hon slutar skrika, vilket hon givetvis inte gör och jag blir da tokig. Hur ska man bete sig när hon vralar och man kânner att man kokar upp innuti? Jag tänker att det är en kombination av trötthet fran dagis, samt ifragsättande av oss i och med trots och ändrade rutiner, men vad gör jag konkret för att visa henne att jag har kontroll och att hon kan vara lugn (vilket âr allt annat än verkligheten just nu)? Ibland kör jag, "oj da ska du bara skrika sa far du nog ga och vila lite med kanin i din säng sa kan du komma sen när du har skrikit färdigt och sa kan vi prata" "eller oj var du sa trött, nu sätter vi oss här lite tillsammans sa ska du se att det känns bättre snart sa kan vi prata" och tar henne i fammnen pa golvet tills hon slutat. Men det är ocksa stunder da det aldrig gar över och hon fortsätter hur länge som helst att yla om detaljer, typ pappa fick INTE lana min penna 1000 ganger i en timma, eller klassikern i parken att "hon vill ga hem" att hon "är en bebis", "inte kan ga" etc i en timme varje gang. Jag är super trött för tillfället och kânner att jag inte kan ta dessa lângre skrik perioder som kan paga en halv dag, jag far panik tillslut och skriker tillbaka, nu far du sluta skrika eller ânnu värre kastar saker i golvet. Usch, jag känner mig verkligen usel och som värdens ruttnaste mamma. Vad kan man göra när det bara skriks och skriks, kan man lugnt hänvisa till sängen om och om igen en halv dag? Tänker att hennes skrik är behov av närhet och uppmârksamhet och att skicka iväg henne bara gör det ännu värre, men och andra sidan sa känns hennes beteende oacceptabelt. Det kan ju tillâggas att vi faktiskt inte har sa mycket tid att jobba ihop eftersom vardagen med tva och lillan pa dagis inte ger utrymme till det. Men hon är riktigt kompetent nu och alla tillfâllen tas för att utnyttja hennes stralande samarbetsförmaga även om det är lite mer sällan ân förut. Jag vet hur vi ska förebygga skriken genom mycket jobb och utevistelse och skratt och humor, men känner att jag behöver hjälp med de situationerna som redan har ballat ur, hur ska jag hantera dem och behalla mitt lugn? Vet att min stress över hennes skrik gör henne ännu mer tvingad att testa och ifragasätta.

Tusen tack ni kloka

[Clara Cecilia]

Hej,
jag tänker ge två korta råd ikväll men återkommer:

sätt dig ner med Barnaboken och läs hela trotskapitlets alla delar. Och tänk en stund och gör det sen en gång till. För nu är det dags

:arrow:odla tålamod och lugn. (jag vet - det kokar inuti och irriterad blir man och lite ledsen och sen arg, typ som ett trotsbarn själv..men din uppgift är att vara hennes lugna konsekventa vägvisare)

Jag har en dotter som haft Många Dagliga utbrott av det mer fenomenala slaget från tidig ålder. Och jag har trillat i alla diken man kan trilla i så jag vet. Idag har vi tillsammans arbetat oss fram till ordningen att jag odlar ett slags buddistiskt lugn (när hon drar igång försöker jag faktiskt andas och förflytta mig själv från min egen känslomässiga reaktion, INTE försvinna, men backa i mig själv från mitt eget utbrott för att kunna vara lugn och hjälpa henne.)
Och hon har övat på att berätta vad som gör henne arg och Nu snart 3 år gammal så gör hon det. Och som hon berättar! (vissa skulle kalla det att fabulera eller ljuga men hon Berättar - bara idag var det dumma björnar som bitit henne som hon blev arg på. "Jaha?" är ett lämpligt svar vid såna tillfällen.. eller "Ojdå"...)

Men hon berättar också om saker jag missat i min brådska - att hon ville knäppa/spola/dra upp/stänga själv. Så fundera över när utbrotten kommer och se hur du kan hjälpa henne att slippa.

Och så sätt dig med Barnaboken och fundera en stund.



Clara

[knyttet]

Hej,

Tack för dina rad, det är sa sant sa sant. Det bästa med att skriva här pa forumet annars, förutom alla goda rad, är att jag oftast kommer pa saker bara genom att skriva ner och ransaka mig själv.

Lillan behöver extra uppmärksamhet och utmaning för att känna sig behövd och nöjd just nu. Da blir det ju bara värre när jag blir arg. Nu har jag varit extra positiv och uppmärksam och resultat, inte mycket brak eller skrik alls! Jag far precis som du säger lägga all min koncentration pa att inte koka upp när jag hör vralen, utan lugn som en filbunke sätta mig ner och lyssna. För det är faktiskt vad hon vill, och som du säger sa har hon oftast nagot att brätta även om det kan vara lite udda historier ibland. Jag har precis som du fatt uppleva dessa skrik utbrott fran tidig alder, men jag tyckte hittils att trotsen, om vi nu är där ännu, är en barnlek jämfört med tex 14 manader. Nu kan vi ju PRATA. Och även om jag blir tokig när hon skriker sa formulerar hon sig bättre och bättre och lyckas sätta ord pa känslor och vad hon blir arg över. Det âr ju toppen!

En annan jobbig faktor är det här himmla dagiset som hon börjat pa...Lillan tycker i och för sig att det är heeelt underbart roligt och lär sig massor och har blivit jätte stor. Men det är ju en sann himmla stress att hinna dit pa morgonen och hinna med allt med lillan innan och efter dagis, parkhäng, socialdelaktighet, mys. Jag märker att det är stressen som gör att jag har midre talamod och gör att vi kan njuta mindre. "Skynda dig och lek nu här i parken" "skynda dig att jobba" "skynda dig och mys" skynda dig och njut" Pust. Stress är som gjort för att skapa konflikter. Maste se över planeringen för att eliminera stress. Sma barn ska verkligen inte utsättas fôr stress eller stressiga mammor, dalig dalig kombination.

Kram

[knyttet]

hej,

Nu har jag en liten fundering igen. Ditt tips om att odla det absoluta lugnet och ga in i en meditativ oprovocerbar roll har verkligen gett goda resultat. Men nu undrar jag vilken roll förvisning egentligen har i trots uppfostran? Min känsla och erfarenhet är att när lillan sätter sig pa tvären sa är det värsta jag kan göra att förvisa, sängdumpa eller gud förbude bli arg. Det genererar bara världens maktkamp och att situationen urartar. Lugn, lugn, lugn och pakt och sätta sig in i hennes situation är det enda som verkar hjälpa. Att sätta gränser är inga problem, men när hon sâtter sig pa tvären behöver hon mer än nagonsin hjälp att komma rätt, konkret här och nu. En förvisning blir raka motsattsen och hennes frustration blir kolosal. Ett "nej sa där kan man verkligen inte bete sig/göra, men kom här sa gör vi sa här tillsammans. Vill du inte, nehä da blir vi sittandes, men jag är lugn och väntar pa dig och finns brevid dig" fungerar mycket bâttre än nagot "kan du inte bete dig far du inte vara med". Kan det vara olika trots personligheter som kräver förvisning medans andra inte tolererar det eller finns det situationer där en förvisning kan vara nödvändig för alla typer av barn? Jag känner mig för tillfället väldigt skeptisk till dem, men undrar om trotsalderns behov av motstand gar förlorat om man är alltför "accepternades" (i innebörden att man inte skickar ivâg ett vralandes barn som bara sätter sig pa tvâren och gör hyss)? Jag upplever inte direkt nagon skillnad fran 15 manader och fram till nu (förutom talet), hon behöver fortfarande visa, leda, hjälpa och handen om handen om olyckan är framme "oj da sa hâr gör vi ju, vad fint, tack", med andra ord ett icke accepterande av att hon skulle kunna genomföra dumheter "nej ,det blev fel, tack nu blev det rätt". Detta framför allt i riktigt kritiska situationer, i en vanligt situation av bus kan jag gott be henne sluta och plocka upp/göra om utan att detta resulterar i konflikt men nâr hon är riktigt pa tvären behöver hon hjälp att se till att allt blir bra och se till att hon inte lyckas skapa konflikt eller maktkamp.

tack fôr era kloka rad!

[Clara Cecilia]

Hej Knyttet!

Jag har exakt samma observation som du har gällande min egen dotter. Storebror - en känslig typ - tar en väl genomförd förvisning bra, han rasar av sig i sin säng och sen kan vi mötas och kramas och prata.

Men inte Lilla L! Hon blir arg, rasande arg och utom sig på ett sätt som inte är schysst.
Så jag använder inte förvisning på henne, punkt slut.

MEN med detta sagt så finns det ju situationer som när hon skriker som en galning vid matbordet för att pappa ska sitta brevid henne eller hon vill ha en rosa mugg eller någon tittar konstigt . Alltså beter sig outhärdligt för resten av familjen - och sig själv. Och inget biter. Då tar jag med henne till hennes säng och placerar henne vänligt däri och så sitter jag brevid och Ser Till att hon stannar i sängen och rasar ut.
Arg är hon och skriker och fäktas och jag sitter vänligt och lugnt och väntar tills hon är klar och vi kan gå tillbaka till bordet.

Så fort jag tappar lugnet så är det kört - en stark liten tjej som hon vill ha tydliga svar men hon vill också veta att världen håller när hon rasar runt. Så min uppgift är att inte dras med. Numer lyckas jag oftast - men inte alltid.

Förvisning är något som ska användas i nödfall - när du kokar så mycket att du inte kan hålla lugnet och situationen trissas upp och dom stridande parterna behöver skiljas åt en stund. Inte som vardagsmässig åtgärd alls! Men det gäller att hitta en väg som fungerar och känns bra - som ger en lösning, inte en som leder till maktkamp.

Trotsbarnet skakar i sina grundvalar och kollar om världen håller. Då behövs det en lugn hand vid rodret. Mitt bästa råd är att välja dina strider! Fundera vilka saker som är rejält viktiga i er familj - att sitta med vid maten, att inte skrika på bussen, att inte slåss etc. Välj tre som är bergfasta och stå ut med att strida för dom - lugnt och behärskat. Kliv av bussen vid första skriket och vänta på nästa, genomför måltiden med sur unge i famnen, ja du förstår? Det du bestämmer är viktigt måste du stå för.

Resten kan du gott pakta, lösa och lirka förbi - det är bra grejer! (Min stora pojke är fantastisk när han lägger manken till att lirka lillasyster - rösten blir ljus och mild och han säger saker som: Men IMORGON då får du ha legot Hela dagen om du vill! Va bra det blir!! Det har han ju lärt sig nånstans )

Jag har haft stor hjälp av en bok som heter Explosiva barn av Ross Greene. Det riktar sig egentligen till familjer med barn som har diagnoser, detta ord!, men det finns mycket klokt i den även för föräldrar till barn med stor vilja och hett temprament.
Han talar om korgar av viktighetsgrad i konflkter - det var en ögonöppnare för mig. Läs den!

Och som alltid - mycket utevistelse hur trist vädret än är (det har jag själv slarvat med denna jul och det Märks) och en massa uppgifter. Hon är mogen för svårare saker nu - som att skära gurka med en lite vassare kniv, steka korv, dosera tvättmedel (Grumme och tvätta händerna nogrannt efteråt )



Clara

[knyttet]

Tack för ditt svar

Ja men da känns det som att vi är pa ganska bra väg ända. Att helhjârtat försöka sâtta mig in i hennes situation och känna med henne gör dessutom att jag har lättare att inte tappa talamodet eller blir arg.

Jag väljer noga stiderna. Allt för avärja fran maktkamper och inte bli ifrgasatt pa de saker som jag verkligen värderar och aldrig skulle släppa pa och som gâller hur trakiga de än är.

Det later som en bra lösning att ta bort fran ex matbordet om man inte lyssnar pa nagot annat och sitta i sängen tills man är klar men att jag finns brevid, detta upplever jag gör en otrolig skillnad pa min tös. Hon trotsar liksom mest när hon inte har fatt tillräcklig bekräftan och uppmärksamhet och da blir det extra fel om man blir ivägskickad.

kram

[Alma]

Hej,
En annan jobbig faktor är det här himmla dagiset som hon börjat pa...Lillan tycker i och för sig att det är heeelt underbart roligt och lär sig massor och har blivit jätte stor. Men det är ju en sann himmla stress att hinna dit pa morgonen och hinna med allt med lillan innan och efter dagis, parkhäng, socialdelaktighet, mys. Jag märker att det är stressen som gör att jag har midre talamod och gör att vi kan njuta mindre. "Skynda dig och lek nu här i parken" "skynda dig att jobba" "skynda dig och mys" skynda dig och njut" Pust. Stress är som gjort för att skapa konflikter. Maste se över planeringen för att eliminera stress. Sma barn ska verkligen inte utsättas fôr stress eller stressiga mammor, dalig dalig kombination.
Kram

Känner verkligen igen mig i detta. Vi började dagis när sonen var äldre, och vi går inte varje dag i veckan - men HU vilken skillnad på vardagen. Från fria lugna morgnar, från olika äventyr varje dag att se fram emot under frukosten, till tidspress och samma tråkiga rutin varje dagisdag... Och från en glad pojk på eftermiddagen till en som ibland bara skrek av trötthet.

Det blir lätt stress i båda ändar av dagen också. För på eftermiddagen vill man hem, kunna göra och njuta av en tidig och trevlig middag ihop, för att komma i säng tidigt till nästa tidiga morgon...

Jag fick skala ned en hel del av verksamheter och ambitioner. Varken jag eller sonen orkar så mycket mer än att ta oss till och från dagiset för att kunna ha det trevligt tillsammans... På något sätt kom dagiset i mycket större centrum i våra liv än vad jag hade kunnat föreställa mig.

Vi löser det med att det inte blir mer än tre dagar i veckan. Sedan kommer ju förkylningsdagar, lovdagar, studiedagar mm. så i praktiken kanske det är två dagar i veckan. Då kommer dagis på rätt nivå.

Det är sant som många dagisfröknar säger att de barn som är där korta dagar och tre dagar i veckan inte kommer in i verksamheten som de som är där varje dag och längre dagar. Men jag föredrar att vi fortsätter att ha ett liv utanför dagis också, där vi orkar något annat än att skrika.

[knyttet]

Ja, det kom lite oväntat det där med att dagis tar upp hela ens tillvaro. Eftersom lillebror fortfarande är hemma sa vinner jag ingen tid att jobba med annat heller. Här i Paris är det jätte svart att fa bra dagis och vi har haft den stora turen att fa plats pa ett föräldrar koperativ, med höga pedagogiska ambitioner, manga vuxna och fa barn, ekologisk mat och super fina lokaler samt möjlighet att paverka och arbeta med dagisets utformning. Dock, är det minimum 10-16.30 5d/v som gäller. Men jag ser ocksa till att det blir regelbundna hemma pga av sjukdom dagar, lang helger osv. men för oss blir det nog lite mer ända. Alla föräldrar är dock med en halv dag i veckan var, sa jag delar ju en del av hennes vardag där ocksa. Men att komma ut i tid pa morgonen för att hinna skrota runt i parken i minst 30-40min är nödvändigt eftersom de inte gar ut varje dag. Sa det blir ju lite stress, men nu börjar vi fa rutin pa det hela Men det är trakigt som du säger att pa eftermiddagen se hur minst ett trötthets sammanbrott är nödvändigt.

kram

[knyttet]

hej pa er,

Nu har jag en lite fundering kring lillebror, som börjar bli riktigt stor! Han fyllde ett âr i december och samma dag började han gâ, äta heeelt själv med sked och trädde i allmänhet in ett nytt stadium.

Min fundering ligger lite runt fostring av flickor och pojkar, första och andra barn. Jag känner att jag omedvetet redan nu bidrar till att de traditionella könsmönstrena med gigantiska förväntningar pâ storasyster som en ansvarstagande, empatifylld och självständig individ. Medans lillebror inte alls har samma förväntningar pâ sig, redan nu visar pâ ett brötigare och mer fysiskt sätt att vara, samt är mycket mer beroende av mig.

Jag vill absolut inte bidra till att dessa mönster etableras hos mina barn i sâ tidig âlder och jag blev näst intill shockad när jag pâ dagis (de äldsta âr 2,5âr) sâg att killarna brötade och tjejerna var tillmötesgênde och lillgamla. Nâgot överdrivet med det fanns ändâ där.

För att ta nâgra konkreta exempel:
- Jag har varigt ooootroligt mân om att odla storasysters relation till lillebror, som hennes lillebror som hon kan ha glädje tillsammans med och som hon delar ansvaret om. Jag har nog dock försakat lillebrors relation till storasyster. Storasyster var 20mân när han föddes och hon har alltid varit jätte omtänksam och fin tillsammans med honom och jag har verkligen engagerat mig i att ta med henne i allt vad det gäller brorsan. Det finns ingen svartsjuka alls frân hennes sida och hon har aldrig varit taskig mot honom. Men däremot börjar lillebror visa prov pâ lite halv taskiga fasoner, han biter henne sâ fort han blir sur (storasyster har aldrig bitits, puttats eller slagits), han blir helt utom sig om hon är ledsen och behöver komma upp i min famn, han vill gärna rycka ifrân henne saker och ila iväg etc. Jag tänker att jag behôver lite tips pâ hur jag fâr honom att vilja jobba lite mer tillsammans och kânna glädje med sin syster snarare ân tävling. Hur bitningen bäst avleds, klappa fint eller bita i gosedjur brukar vi köra med.

Ambitionerna och nivan pa den sociala delaktigheten är ocksâ betydligt lâgre än med syrran, vi har inte samma tid helt enkelt. Ofta fâr han vara med utan att göra jâtte mycket själv, typ sitta i stolen och titta pa nâr vi diskar och lagar mat och hâlla i diskborste, lägga nâgra grönsaksbitar i kastrullen etc. Men det finns inte jätte mycket utrymme för detta och framförallt skulle jag vilja ha tips pâ saker han och syrran kan göra tillsammans som âr anpassade till hans nivâ. Kanske saker de kan hitta pâ med varandras hjälp, utan mig? Eller hur tycker ni att jag ska odla lillemans glädje till storasyster? Och framförallt hur gör man för att inte sänka kraven med andra barnet? Det tar ju tid att ha med dem i allt, och det är mer sysslor i vardagen att utföra med tvâ barn...

Tack ni kloka

[knyttet]

Hej pâ er,

Nu âr vi tillbaka. Känner att jag behöver bolla lite frâgor fôr att fâ kontroll ôver familje situationen.

Storasyster dryga 3âr har genomgâtt en trots utveckling och fâr fortfarande skrikutbrott men jag kan lungt be henne skrika färdigt i sitt rum utan att detta resulterar i yttligare konflikt, ibalnd nâr hon blir arg gâr hon sjâlv in pâ sitt rum och vrââââlar och kommer sedan ut och berättar om varför hon blev arg. Dock har hon börjat ge sig pâ lillebror lite väl hârdhänt och jag kânner att jag behôver hjlp att balansera mellan dem. Som jag skrev sist sâ har lillebror sedan tidigt gett sig pâ syrran och varit lite allmänt frusterad i alla hennes lekar där han bara âr klumpig och inte fâr vara med. Nu âr problemet att hon svarar och nâr han kommer och välter ner hennes fantastiska kreationer sâ âker han pâ en tjotablängare. Jag har sedan nâgra dagar insisterat hârt pâ oj dâ nu fâr du klappa fint och krama fôr man slâr inte varandra, men det verkar bara göra henne mycket mer frusterad över hans nârvaro och provocerar henne ânnu mer. Alltsâ har det blivit fel. Och lillebror ska vi inte tala om, han hugger som en piraya sedan han var ett ar. Han har blivit bättre och kan klappa ganska fint ocksâ men nâr han blir arg eller ivâg puttad sâ âker huggtänderna fram.

Jag har aldrig sett syrran ge sig pâ nâgot annat barn, pâ dagis är hon känd för att medla och balansera i konflikter genom argumentation osv med andra barn. Till och med de mest frusterade barnen som alltid hammnar i brâk leker hon ofta jâtte bra med utan att konflikt uppstar. Men lillebror är en annan femma. Idag pajade han hennes sandslott i sandlâdan och hon puttade honom med en san kraft att han flög tvâ meter bort och sen vrâlade hon att han inte fick förstöra hennes slott.

Handen pâ hjârtat sâ kan jag bitvis se min roll i det hela da det har varit rätt stökigt pâ privat hâll och jag varit extremt trött. den sociala delaktigheten har varit sâdär i och med semester och runt kuskande och jag har blivit lite för arg ett par gânger.

Men om hennes brâk med lillebror är en direkt reaktion pâ min och hennes relation, hur hanterar jag den faktiska situationen med ett oacceptabelt vâldsamt beteende när man blir arg?

Hur odlar jag deras samspel sâ att det inte hela tiden handlar om att leka i otakt?

Vad är egentligen skillnaden mellan straff och konsekvens? Du fär inte följa med för att om man slâss kan man tyvärr inte vara med de andra?

Skillnaden mellan muta och belôning? Om jag inte mins fel sâ uppmuntrar Anna mutor men belöningar är helt fel. Hmmm, har svart att skillja dem. "Ta nu och gör si sa fâr du x/sâ gôr vi x sen" helt fel?

Skvaller och prat. När lillebror var liten sâ uppmuntrade jag storasyster till att hjälpa mig att ha koll pa honom, ex "lillen har krypit hit eller dit, tappat det eller det" men nu blir det lite tveksamt om det är att uppmuntra (även om det ibland âr praktiskt att han en syrra som har koll pa lillebrors bus), "mamma lillen har mâlat pâ bordet/klättrat upp pâ bordet etc" Ska jag bara be henne att inte hâlla koll pâ vad han gör, att det är min uppgift osv?

tusen tack alla kloka.
kram

[knyttet]

hej igen,

Kom pâ yttligare nâgra frâgor. Vi har umgâtts med tvâ andra syskon i samma âlder under semestern, vissa delar av deras mycket irreterande beteende har totalt kompierats och körs nu hemma hos oss till min stora förtvivlan. Sa fort det ena syskonet fâr nâgot eller hittar pâ nâgot eller i största allmânhet fâr uppmârksamhet sâ hör man det andra som ett eko i världens gnâlligaste ton "jag vill ooocksâ ha/göra...." "eller "vad ska jag sitta/dricka/âta/stâ/göra" som om deras liv hângde pâ att bekräfta sig i konkurrensen med syskonet. Det gör mig gaaalen att hôra gnällekot. Ibland säger jag "ja nu var det lillebror som frâgade, nästa gâng är det du" och ibland kör jag millimeterrättvisa och jag känner rent spontant att den âr mycket jobbigt att tillämpa men hâromdagen frâgade stora tjejen om hon skulle fâ nâgon potatis till middagen idag eller om det bara var lillebror. Det blev ju lite fel...Jag vill bara inte ha den dâr överkoncentrationen pâ konkurrensen. idag introducerades även ett överintresse pâ toalett/potta dâ den andre hela tiden skulle gâ just dâ den andre satt sig osv.

Fôrmodligen bara brist pâ vettigare aktiviteter som socialdelaktighet osv. Men jag skulle ândâ vilja ha lite tips pâ hur man bemöter frâgor om millimeterrättvisa eftersom jag verkligen kokar upp och blir suuuper stressad irriterad över detta eviga "vad fâr jaaaag dâ?"

En annan frâga, nâr stroasyster blir visad till rummet och skriker och vrâlar sâ jagar lillebror oftast upp sig och blir rasande pa mig fôra att inte han ocksâ fâr gâ till sin sâng. Vad göra? Kan man sängdumpa tvâ i samma rum i varsin säng om de skulle vilja/behövas? Vi har en liten situation pâ morgonen sedan nâgra dagar tillbaka dâ allt flyter pâ bra fram tills dess att vi ska gâ ut, dâ bryter alla ihop och jag blir super stressad av att alltid fôrsöka göra färdigt allt innan sammanbrottet kommer. Men det verkar inte spela nâgon roll om vi tar oss ut en timme tidigare, det är själva iväggâendet sâ att säga som gâr ât skogen. Om bâda vrâlar, kastar sig pa marken, puttas osv, kan man pausa in dem tillsammans i deras rum och hâmta dem i tur och ordning som de anser sig färdig och sansade?

Tack igen och kram pâ er!

[knyttet]

Hej,

Ledsen att jag maler pâ men jag känner att min brist pâ kontroll pâ läget skapar en massa oreda. Jag är som sagt extremt trôtt och famlar mig omkring i tillvaron (trôttheten började vid sköldkörtels problem efter att jag slutade amma lillebror men medecin hjälper ej och jag ska nu utreda om det kan var glutenintolerans inblandat) samtidigt som jag och barnens pappa är oense om det mesta i livet förutom att vi behöver en paus frân varandra.

Detta gör att jag är ganska dâlig pâ att hantera situationer och frâgor frân barnen och konflikter uppstâr iderligen. Eller snarare jag blir irriterad, stressad och provocerad av allt. Jag skulle behöva boosta lite pâ hur jag ska möta dem mer sakligt och âterfâ nâgonslags värdighet och kontroll över situationen. En annan sak jag funderar över är tex varför barnen ofta skriker när dom pratar? Jag upplever ofta ljudnivân som aningen överdriven och hetsig och mycket stressande.

kramar pâ er (och ledsen för att det blev lite fel i förra medelande dâ jag skulle experimentera med kursivt

usch nu lâter allt pest, men vi har fantastiska stunder ocksâ nu med sommarlov och allt. Jag mâr bara pyton när jag lâter mig dras in i konflikter och blir arg pâ barnen hela tiden, det skapar ju bara en ond cirkel.

[Manfred10]

Hej!
Jag känner igen mig i en del av det du skriver. Jag ger inga point-on råd för detta är inte riktigt mitt gebiet. Men så här gör jag.

vaknar varje morgon med inställningen att idag ska bli en bra dag, då jag ska ha mer tålamod, vara tydligare mot barnen, inte bli så arg osv. Det håller inte alltid, men tanken är god. 8)

mat för både stora och små. Mitt blodsocker behöver hållas i schack.

frisk luft! här hemma leks det alltid mycket bättre utomhus, eller arbetas för den delen.

beröm, beröm, beröm och uppmärksamhet för allt som är positivt även om det är struntsaker. Vad bra ni leker! Eller vad bra att du hjälper lillebror med... osv

försök parera och undvik situationer i den mån jag kan där jag vet att det ofta går på tok. Undvik eller förekom typ. Har syrran byggt ett stort sandslott hitta på en uppgift en bit därifrån för lillebror. Eller plocka med dig honom därifrån en stund. Titta vilket fint slott syrran har byggt! Kom så går vi och hänger tvätt, typ. Eller kör med traktorn HÄR borta....

bråk om samma sak. Då försvinner saken in i ett skåp ett tag.

puttar och bråk. Man kramas och klappar fint!!! Puttas man får man inte vara med. Älta inte vidare, det funkar inte här. Sen kanske syrran får sig en brott/kramomgång med mamma?

jag hade under storebrors bitperiod en hård plastsak i fickan som jag ryckte fram varje gång han gick till angrepp HÄR kan du bita!

ta många tillfällen om dagen att pussa och krama om dina kottar. Säg att du älskar dem. Här hemma funkar det lika som att man säger tack åt en liten när denne får något i handen för att liten så småningom lär sig att säga tack själv.

man FÅR sätta på tvn eller en dvd för att sänka tempot en aning. Både stora och små behöver bryt och andningspauser.

håll med! Gå i pakt!

se till att få egna pauser under dagen/kvällen!

Hoppas nån på fostran kan ge dig mer konkret!

Jenny

[Clara Cecilia]

Hej Knyttet!

Å jag hade skrivit ett Låångt svar som jag lyckades radera när jag förhandsgranskade...
Håller med Manfred 10 och allt men återkommer med mer imorgon!

Datorer, knappar och internet... Underbart men ibland..



Clara