Hur mycket ska jag tillåta 3,5 åringen att göra?

[Roffe]

Hej,

Är tvåbarnsmor med BB-barn från början. Nu har jag tappat fokus lite med min 3.5 åriga pojke känner jag. Har läst om tvååringen och kännt mig väldigt bekväm med det. Inte säga nej och istället visa hur man gör. Tror att mitt problem ligger i att jag inte riktigt forstått hur jag istället gör i dessa situationer nu när han är treåring.

Nu börjar han ju klarar sig att ta egna initiativ och göra saker utan mig. Eftersom han är van att få vara med oss och hantera det mesta, köket, verkstaden etc, så börjar han nu göra detta på egen hand. Detta är jag inte helt bekväm med. Har inte hitttat mitt förhållningssätt till detta. Dvs att han öppnar kylskåpet, plockar fram en massa ingredienser och rör ihop en smet. Eller går och hämtar riktiga verktyg, en stor flyttkartong sätter igång och bygga ett hus av detta.

Å ena sidan känner jag att, wow, vad kompetent han är, vad han kan, det är ju helt otroligt. Känner att jag BORDE tycka att detta var bra, han lär sig ju för livet.

Å andra sidan, känner jag mig bara matt. Jag vill i vissa fall ha ordning hemma, jag vill ha kontroll, jag vill inte alltid att han river med allt. Har jag precis diskat så känner jag en frid om det för en gångs skull kan få vara vackert undanplockat i köket. Ibland behöver ju jag också få plats och det är sådant som ger mig frid.

Hur ska jag göra?
- Uppmuntra honom och på något sätt hantera mina känslor av frustration som byggs upp och tyvärr resulterar i en sur mamma?
- eller ska jag stå för mina gränser och sätta dem. Med risk för att hans stora härliga tro på sin förmåga kvävs? Eller är det kanske bra, världen utanför ser ju faktiskt inte ut så att han får göra vad som helt överallt?

Barnaboken säger ju att det är bättre för barnet att göra verkliga saker än att leka med leksaker. Jag håller med och ser på honom att han mår bra av det. Dock känner jag att vi använt detta i så stor utsträckning så att han nog skulle vara hjälpt av att bli mer van vid leksakerna. Kan nämligen uppleva att han inte är så trygg i t ex dagismiljön där det handlar om att leka och där man inte får hjälpa till så mycket i t ex köket. Han kan då bli lite vilsen, även om han i övrigt är väldigt kompeten och trygg.

Letar efter en röd tråd i mitt förhållningssätt till att han i tid och otid tar egna intitiativ att uträtta saker. Vill samtidigt fortsätta uppmuntra honom att göra saker utan mig.

Några råd?

Mvh

[Clara Cecilia]

Hej!
Jag känner igen oss! Vi är mitt i en intensiv pyssleperiod- det byggs, skapas, klipps och snickras så det står härliga till.
Jag låter honom hålla på med vetskapen att allt är perioder. Och vilken glädje det är att ha en liten person som inte sitter och stirrar på film varje ledig sekund utan Gör något.

Med det sagt - finns det utrymme att ge honom Riktiga uppgifter dvs baka matbröd, laga maten, göra praktiska sysslor som är hela familjen till nytta?

Vad gäller ovanan vid leksaker så ger det sig. Han står ju precis inför att skaffa riktiga kompisar och knäcka lekkoden. Min pojke har gjort det nu under senhösten och då behövs inga leksaker alls! Dom förvandlas till sjörövare och prinsessor och leker som tokiga. Kanske kan ni bjuda hem något av dom barnen som han gillar bäst? Det kan vara lättare att komma igång på hemmaplan och med ett begränsat antal.

Vad gäller ordningen så tycker jag att en så stor kille också kan ansvara för att plocka undan efteråt. Så får du lite ro i själen och han Ännu mer att uträtta

Kram Clara

[annawahlgren]

Tack, Clara Cecilia

Nu börjar han ju klara att ta egna initiativ och göra saker utan mig. Eftersom han är van att få vara med oss och hantera det mesta, köket, verkstaden etc, så börjar han nu göra detta på egen hand. Detta är jag inte helt bekväm med. Har inte hittat mitt förhållningssätt till detta.

Jag förstår dig - lätt hänt; du tillhandahåller världen och han tar för sig. MEN, "världen" är inte en underhållningsarena. Du känner att något är fel här, och det är det. Ditt hem - ert hem - är ingen lekplats. I varje fall inte "bara" en lekplats. Det är också en arbetsplats. Och en plats för frid och ro mellan varven. Vilket ni alla, inte bara du, behöver. En vacker diskbänk! Ett icke rörigt vardagsrum! En undanplockad hall! En bäddad säng, icke belamrad... Ja, du kan säkert fylla i mer, mycket mer.

Barnaboken säger ju att det är bättre för barnet att göra verkliga saker än att leka med leksaker. Jag håller med och ser på honom att han mår bra av det. Dock känner jag att vi använt detta i så stor utsträckning så att han nog skulle vara hjälpt av att bli mer van vid leksakerna.

Arbete och vila är människans rytm. Kanalisera Hans företagsamhet är underbar och hans vana, om man säger, som ni gett honom, att göra "verkliga saker", är något ni ska ha pris och beröm för. MEN - med din / er missriktade välvilja har gränserna mellan arbete och lek suddats ut eller aldrig funnits. Så nu leker han med sina färdigheter utan att använda dem för något som kommer andra - "flocken" - till nytta, och då är det lek vi talar om. Inget ont i det, men som du själv säger: så går det inte till i stora världen. Man gör inte vad som helst, bara för att man kan och vet. Man ingår i en gemenskap. Man arbetar tillsammans med andra och FÖR andra, i något som går utanför en själv. Det är social delaktighet. Sedan är man ledig, och då kan man leka och koppla av och ta semester!

Så kanalisera! Lär dig fråga, intresserad av svaret. "Aha, vad hade du tänkt göra nu? Laga middag? Baka kaka? Då hjälps vi åt med det när det blir dags för middag. Bra!" Tänk samarbete, inte (självvald, av honom) underhållning. Och dra dig inte för att enkelt och klart strukturera. "NU gör vi det, och SEN - SNART - ALLDELES STRAX - gör vi det! Det blir bra." Punkt. Ta ledningen, alltså. I all enkelhet. Säg vad som lämpligen står på tapeten. Behövs inga förebråelser eller någon sur mamma för det

Och när det ska jobbas (tillsammans, eller åtminstone med din intresserade passiva medverkan), ska det både påbörjas och avslutas tydligt, och gärna ansträngas en smula under tiden, samt städas undan efteråt. Allt under den goda stjärnan av samarbete. Och då ska det tackas för gott samarbete efteråt "Tack för hjälpen! Så bra det blev när vi hjälptes åt! Så bra det blev när du hjälpte MIG!" eller vad som nu lämpar sig utifrån vad det handlar om. Poängen är att detta tackande för hjälpen - med handen, ordentligt - ger honom ledighet efter jobbet. Får han känna sig behövd i kampen för tillvaron, om man säger ("De andra klarar sig sämre utan mig") kan han också leka efteråt. Själv. Med sina egna pysselprylar, böcker och lego och vad det kan vara, och njuta av det. Han har gjort nytta. För andra.

Jag försöker illustrera med ett avsnitt ur Barnaboken. Kanske kan det inspirera och förklara lite Om du tänker längre än till en sexmånaders... Och det gör du ju :thumbsup:

***

*Till skillnad från Forskaren är halvårsbarnet Arbetaren en person som jobbar kollektivt. Han eller hon ingår i arbetsgemenskapen.

Barnets medfödda strävan till social delaktighet har länge varit tillsynes passiv. Förhoppningsvis satte du den passiva sociala delaktigheten i system vid barnets tre-fyramånadersålder. Nu blir den sociala delaktigheten aktiv. Nu och framöver tas barnet i bruk.

Mycket av Arbetarens verksamhet tangerar förstås Forskarens och tvärtom. Skillnaden ligger kanske främst i den vuxnas förhållningssätt. Medan ingripanden av alla slag är att undvika i Forskarens egenhändigt bedrivna (och uppfunna) forskningsarbete, är ledning och styrning både tillåtet och önskvärt för att inte säga nödvändigt i den aktiva sociala delaktigheten.

Den vuxna är ledaren på så sätt att han eller hon bestämmer verksamheten och tar barnet i bruk inom ramen för denna (men på barnets initiativ). Krångliga ord: om jag alltså dammsuger, och en liten älskling kommer kravlande och ser intresserad ut, tar jag upp barnet, håller dess hand om dammsugarskaftet och dammsuger vidare. Samt tackar för hjälpen och släpper ner den lilla, när något annat lockar mera.

Inom forskningen är barnet sig självt och forskningen nog. Arbetet däremot bedrivs inom den för de vuxna nödvändiga verksamheten. Barnets delaktighet däri betyder dess upptagande i den sociala gemenskapen. Och denna syftar till det gemensammas bästa, existensen, ”flockens” överlevnad (i alla fall ser saken så ut i barnets ögon). Här är ingripanden alltså tillåtna och också önskvärda. Barnets handlingar inom den sociala gemenskapen styrs så att de tjänar syftet, målet för verksamheten (”flockens” överlevnad).

Om du alltså målar en vägg, och barnet vill vara med, tar du barnet i bruk. Barnet kommer att försöka ta din pensel. Det är nu du kan ha nytta av att skilja arbete från forskning: det du bedriver, när du målar väggen, är (låtsas vi) en verksamhet nödvändig för familjens, ”flockens”, fortbestånd. I den verksamheten vill barnet dra sitt strå till stacken för att efter förmåga bidra till överlevnaden.
Om du arbetar (för att överleva), närmar sig barnet din verksamhet också för att arbeta. Din styrning blir därför inte till hinder utan till ledning: ”Så här gör man för att klara sig här i världen.”

Om nu emellertid den lilla Arbetaren tar din pensel, kan du själv inte arbeta. Arbetet är (låtsas vi) livsviktigt för ”flockens” existens och måste därför utföras. Barnet ska tas i bruk inom den sociala gemenskapen, inte peta bort dig ur densamma. Vilket naturligtvis inte heller är barnets avsikt – han vill bara visa att han kan och vill vara med.
Du ordnar alltså fram en pensel till. Den ger du till barnet. Sedan tar du den lillas hand med pensel och allt och doppar penseln i målarburken. Därefter låter du barnet måla med din egen hand om hans. ”Å, så bra det blir!” Din ton och dina ord säger att barnet avlastar dig, underlättar arbetet (för överlevnaden). Två jobbar bättre än en.

En gång till, likadant. Sedan kommer den lilla Arbetaren att försöka själv, vid sidan av dig som också målar.

”Och hur kommer det att gå med väggen?” utropar Vän av Ordning. Det går bra med väggen. Den lilla Arbetaren lägger snart ifrån sig penseln (eller stoppar den i munnen, vilket måste avstyras: risk för livsfara; dessutom ska inte arbetet utföras på det sättet. Styrning i rätt riktning: det handlar inte om lek utan om att ”överleva”). I två eller fem minuter arbetar barnet med dig. Väggen kan fixas till efteråt, diskret när barnet inte ser. Ty Arbetaren byter hela tiden plats med Forskaren, och då hinner man jobba undan (och reparera).

Och här ligger ett litet mirakel gömt.

Det barn - i alla åldrar - som tas i bruk i för de vuxna (”flocken”) nödvändiga verksamheter, så lång stund som barnet självt begär (aldrig mindre, men senare gärna mer), känner djup tillfredsställelse efteråt. I den tillfredsställelsen sysselsätter barnet sig självt med välbehag en bra stund. Det är precis som när vi vuxna efter en givande arbetsdag känner oss inspirerade att ta itu med någon trevlig hobby eller bara koppla av och verkligen njuta av tillvaron.

Fem minuters möda, alltså, som du gör dig för att seriöst ta barnet i bruk, betyder en kvarts eller en halvtimmes förnöjsam frid där barnet tar sig fritid ovanpå arbetet; en välförtjänt liten semester.

Om du tänker efter kommer du att finna att den sysselsättning knappt finns, där barnet inte kan tas i bruk. I allt som är nödvändigt för dig ligger en social gemenskap för barnet och väntar.

Är du karl och rakar dig, till exempel, är det kanhända inget arbete men icke desto mindre nödvändigt för dig. Osvikligt kommer den lilla Arbetaren att vilja tas i bruk i denna verksamhet. Finns något sätt? Visst finns det. Barnet kan faktiskt ”raka” dig, om du håller barnets hand om rakhyveln eller rakapparaten. Rakningen kan du sedan avsluta själv; barnet nöjer sig med kortvariga insatser på det här stadiet.
Och som vanligt tackar du för hjälpen på ett sätt som låter Arbetaren förstå att det knappast hade varit möjligt för dig att fullfölja någon rakning barnets insats förutan.

Den lilla har alltså inte varit ”snäll” utan avlastat dig och gjort ett bra jobb, allt under syftet av det nödvändiga.*


O:)

[Roffe]

Tack!

Clara Cecilia, vi har nog tänkt lite lika du och jag. Det är ungefär så jag försökt göra, men känner inte riktigt att det räcker för mig. Det väcker ändå någon slags frustration att inte JAG får plats på det sätt JAG vill i vårt hem. En frustation som jag tyvärr till min besvikelse märker att jag emellanåt tar ut på sonen.

Anna:
Ja behovet av en undanplockad hall känns faktiskt viktigt. Det blir nästan symboliskt som ett sätt att respektera mitt behov av att få plats nu när barnen börjar ta mer och mer plats.

Du har helt rätt, jag har låtit honom "leka" med riktiga saker (t ex verktyg) med täckmanteln att jag betraktat det som social delaktighet. Förstår jag dig rätt om du anser att jag helt enkelt hänvisar till lek och leksaker då jag inte anser att det är tid för riktigt arbete som behövs för flocken? Då är det nej till att dra fram saker där jag är "chef" dvs i kök, hall, vardagsrum etc. Vill han dra fram grejer då så får han göra det med sina saker i sitt lekrum och mina territorium behålls såsom jag vill? Har känt det som att jag därmed förvisar honom ur flocken (känt det som att jag BÖR vilja ha honom där, för att han BÖR behövas , fast att jag egentligen inte orkar ha honom där.

Tack för ditt fantastisk stöd genom hela mitt föräldraskap, Anna.

Mvh

[annawahlgren]

Förstår jag dig rätt om du anser att jag helt enkelt hänvisar till lek och leksaker då jag inte anser att det är tid för riktigt arbete som behövs för flocken?

Det bästa är ju om han ägnar sig åt lek och leksaker på eget bevåg, och det gör han om han arbetar först - arbetar inklusive ansträngning, alltså, där han både LÄR sig något och går utanför sina egna (underhållnings)intressen och sin egen person. Social delaktighet står för 1) samarbete (för det gemensamma bästa, "kampen för tillvaron"), 2) oegennytta (man gör någonting för någon annan; man hjälper helt enkelt.

Oj, nu sprang tiden ifrån mig - barnbarn ska hämtas! Återkommer

[Roffe]

Tack, nu ska jag ta tag i vardagen med nya krafter.
Tack för stödet.

[annawahlgren]

Tack för varma ord. Inte mycket tid som kom i dag heller om man säger. Dagarna har väl aldrig varit så korta (och nätterna aldrig så långa ) för mig som nu.

Jag minns när de två äldsta var små och jag höll på hela kvällarna och plockade undan efter dem, miljoner pusselbitar (och alla måste ju hittas och finnas) och Lego till förb-else och kritor och pappersbitar och klister och och och... Det tog mig evigheter att få allting snyggt igen och så visste jag ju precis vad som skulle hända nästa dag. Samma sak Med den skillnaden att det gick tusen gånger fortare för dem att "använda" allting än för mig att göra det användbart (igen). Snart började en gnagande känsla bita sig fast i mig - att någonting var fel här, fundamentalt fel.

Och det var det ju. Det är den där lilla detaljen med städning och hopplock och undanplock EFTERÅT, som man - jag då och du nu - inte får missa. Till nöds med handen om handen, men göras ska det Av den som "använt". Det gäller i resten av världen, om man säger. Och nu är din lilla gosse stor nog att faktiskt bli föremål för det som kallas - borde kallas - uppfostran. Enligt lära - leda - visa - hjälpa. (Där "hjälpa" inte betyder göra jobbet åt barnet )

Och så glömmer man aldrig att bekräfta efteråt - "Vad BRA det blev!" Dvs vad RÄTT det var - inte vad duktigt barnet var, eller snällt. Man kan gärna skaka hand också och tacka för hjälp och samarbete. (Se fyraåringen i BB. Öht står där mycket om social delaktighet, se registret - BB 2008 har det utförligaste och bästa.) På så vis sätter man också (trevlig) punkt för "arbetet", vilket inspirerar vilken med rätta nöjd unge som helst - eller stor person, för all del - att raskt gå in för att vara njutningsfyllt ledig =D>

Vi fortsätter talas vid om du vill - kom med exempel, berätta om strategier och framsteg

[Alma]

Intressant tråd, välformulerat av alla!

Jag hamnar också i situationer där lek och arbete flyter - och slåss dessutom med en oförmåga själv att avsluta egna projekt och att helt städa undan. Jag visste det när jag fick barn - hur ska jag kunna hjälpa en annan att avsluta och hålla ordning på den fysiska tillvaron när jag inte kan själv?

Jag blev visserligen bättre mycket fort. Enastående förmågor väcktes bara av att bli förälder... Men bättre innebär inte att jag blev bra. Så jag har minskat mina oförmågor med ett antal rutiner och belöningar. Och med lådor!

Först kunde det vara vilka lådor som helst. Sonen tyckte allt "kasta i låda" som avslut var kul. Med tiden har det krävts lite mer avancerade lådsystem och varierade lite knepiga lådor med lock och stapelbarhet för att det ska bli kul. Och lappar på lådorna (en sorteringsnivå där sonen får hjälpa mig medd tålamodet). Och lådor med grejor som vi ska ge bort för att få plats med de nya sakerna. Och sopning av lego, som både jag och sonen gillar. Sopa, slänga i vasken eftersom de blir dammiga, och sedan ligga på tork i torklåda...

Ingen annan blir imponerad eller hjälpt av att se mitt system för att avsluta och hålla ordning. Men många blir hjälpta av att se att det finns någon mamma som är MYCKET SÄMRE än de själva!

[Roffe]

Hej,

Bb från början med 4 åring pojke och 17 månaders pojke. Nu har jag tappat bort mig igen och behöver stöd att komma på rätt köl.

Jag känner mig stressad och splittrad i samvaro med barnen. Barnen har pga sina åldrar väldigt olika behov. Jag upplever att barnen kräver min uppmärksamhet hela tiden och att det är näst intilll omöjligt för mig och maken att fullfölja ett samtal när barnen är vakna. Känner mig hela tiden avbruten. Känner mig matt och frustrerad.

Min 17 månaders är ljuvligt charmig men väldigt intensiv. Klättrar och rör sig hela tiden, pekar, sträcker sig efter saker och gnäller otillfredsställt så fort han inte får det han vill. Jag upplever en kontinuerlig intensitet. Jag upplever mig otillräcklig då det känns som att han hela tiden vill något av mig.

4 åringen, kärleksfull go, men pratar hela tiden. Hur hantera att han pratar mycket? Känner mig splittrad och irriterad när han pratar då jag samtidigt har fullt upp med annat och inte har tid att lyssna, men känner skuld då jag ofta hör mig säga: jag kan inte prata just nu. Till saken hör att jag inte kände mig lyssnad på som barn, så jag vill gärna att han ska känna sig viktig och lyssnad på. Ska jag acceptera att han är en pratsam person eller ska jag lära honom att jag inte kan lyssna? På vilket sätt kan jag i så fall lära honom det?

Matsituationen ser ut så att jag och maken har fullt upp att lyssna på den stora och parerea den lillas gnäll och önskemål. Jag och maken har gett upp att prata med varandra vid matbordet och det känns egentligen inte som en sund balans. Alla behöver ju få plats. Dock känner jag att det blir för mycket för min hjärna att hantera maken också.

Hur styr jag upp situationen för att räcka till för båda barna OCH kunna fullfölja ett samtal med maken dagtid då barnen är vakna.

Tacksam för stöd.

[annawahlgren]

Nu har jag tappat bort mig igen och behöver stöd att komma på rätt köl.

Du har tappat bort den sociala delaktigheten. Den är livsviktig. För alla människor, små som stora. Den är ett sesam-öppna-dig. Läs på i Barnaboken oich ta tag i det, praktiskt, faktiskt och konkret

Jag känner mig stressad och splittrad i samvaro med barnen.

Lär dig tänka efter före. Du behöver återta kontrollen. Det är du som är ledaren och guiden. Barnen behöver lära sig hur det går till här i världen (ER värld, till att börja med) och vill inget annat. Tänk med papper och penna, för dig själv. Hur vill du ha det? Tänk SAMARBETE, inte evig underhållning där du är en motvillig serviceinrättning.

Jag upplever att barnen kräver min uppmärksamhet hela tiden --- Känner mig hela tiden avbruten. Känner mig matt och frustrerad.

De ställer frågor (i påståendets form). Avbruten i vad Ta med dem, sätt dem i arbete. Tacka för hjälpen efter utfört jobb - som de ska behöva anstränga sig lite för att slutföra; kräv det (de ska kunna säga sig: DE ANDRA KLARAR SIG SÄMRE UTAN MIG) - så kommer de inte att fråga efter din uppmärksamhret på långa stunder, tro mig. Arbete och vila (=lek) är människans rytm. Utan det ena faller det andra.

Min 17 månaders är ljuvligt charmig men väldigt intensiv. Klättrar och rör sig hela tiden, pekar, sträcker sig efter saker och gnäller otillfredsställt så fort han inte får det han vill.

Och vad vill han, tror du? På riktigt? Tänk efter. En sak jag kan svära på att han verkligen vill är att känna sig behövd, praktiskt, faktiskt och konkret. I själva kampen för tillvaron, den han delar - vill och behöver få dela - med er. Han vill lära sig klara sig själv (omsider). Hur gör man när man lever i den här världen? Visa honom

Och skaffa en klättervägg eller åtminstone en repstege. Och se till att han kommer ut varje dag, utan undantag, till ett ställe där han kan klättra. Små barn är inte gjorda för att sitta still i soffan med händerna i knäet. Sträcker han sig efter saker så hjälp honom nå dem, med stol, köksstege, vad du har, dig själv och din förlängda förmåga. Hans uppgift är att undersöka världen och lära sig hantera den. Det var din också en gång. Fick du hjälp när du var liten och ville - måste - begå världen, eller fick du motstånd, hinder, avvisanden och NEJ

4 åringen, kärleksfull go, men pratar hela tiden. Hur hantera att han pratar mycket? Känner mig splittrad och irriterad när han pratar då jag samtidigt har fullt upp med annat och inte har tid att lyssna, men känner skuld då jag ofta hör mig säga: jag kan inte prata just nu.

Som den serviceinrättning du har låtit dig förledas att tro att du ska vara, har du för dig att detta att LYSSNA är någonting som ska avbryta allt annat. Det ska det naturligtvis inte. På små pratsamma barn kan man lyssna med ett halvt öra och med jämna mellanrum inflika ett lagom intresserat JAHAAA, medan man fortsätter med det man håller på med (och titt som tätt tar in barnet i ). Det är ingenting märkvärdigt med det. Läs om fyraåringen i Barnaboken - alla dessa miljoner frågor och detta evinnerliga babbel Och lär dig ställa frågor i stället för att föreläsa. "Varför finns det stjärnor?" - "Ja, varför finns det stjärnor?" Och TIG, tills barnet börjat tänka och svarar själv. Det kan bli fascinerande samtal. Där DU lär dig saker och ting.

Till saken hör att jag inte kände mig lyssnad på som barn, så jag vill gärna att han ska känna sig viktig och lyssnad på. Ska jag acceptera att han är en pratsam person eller ska jag lära honom att jag inte kan lyssna?

Se ovan. Du hör själv hur bisarr din fråga är Allt en liten papegoja babblar ur sig är inte viktigt, och kan inte vara särskilt viktigt alltid, men du har trots allt två öron. Låna det ena åt honom och BEKRÄFTA att du hör honom, någotsånär. Det viktiga för honom är att få låta lilla munnen gå. Han lär sig språket och sin pratförmåga som trots allt är människans unika landvinning. Klart du kan "lyssna". Blir du för trött kan du beklaga att öronen just föll av, hoppsan, vad tyst det blev i ditt huvud men strax kommer nog öronen tillbaka. "VAR är mina öron?!" (Låt ungen leta och hitta. Skratt läker det mesta )

Sådana utmattade tricks får man ju ta till i undantagsfall, bara.

Matsituationen ser ut så att jag och maken har fullt upp att lyssna på den stora och parera den lillas gnäll och önskemål. Jag och maken har gett upp att prata med varandra vid matbordet --- .

Jag säger som du borde lära dig säga till de små barnen, i stället för att "lyssna" så förb-t (ursäkta): OJ DÅ

Paus. Plats för eftertanke.

Här luktar det överkoncentration lång väg. Låt barnen vara i fred Se till att de är hungriga - ingenting före måltiden på minst tre timmar. Servera dem maten och ägna er sedan åt varandra. Titta inte på dem, titta på varandra om det ska tittas alls. Njut av maten och babbla med varandra om hur vansinnigt gott det är! Var glada. Låt barnen lära sig, inte av vad ni säger utan av vad ni gör

Krånglas det och gnälls, låt dem tacka för maten med hand och ord (VIKTIGT) och gå från bordet, medan ni sitter kvar. Läs gärna på i "Bekymmer? Mat" i femte delen av Barnaboken.