Frågor om en tvååring

[chokladkaninen]

Hej Hannah!

Skönt att det löser sig med vilan, jag tror att du gör rätt med att vara lite mer flexibel nu.

Ang nattblöjan så har vi båda gångerna släppt den samtidigt med dagblöjan - vi väntade en vecka eller så tills det satt hyggligt på dagen bara. Så det är det enda sättet jag har personlig erfarenhet av. Då var de ju lite yngre än din tjej, men de här åtgärderna var befogade:
Sluta med välling om ni inte redan har gjort det. Behövs nån form av nattslurk (det gör det inte hos oss då vi äter middag sent) så håll den i fast form istället: macka/banan/en näve nötter etc. Våra barn har - nu - vattenglas vid sängen om de blir törstiga, men jag har varit ganska tveksam till att införa det, både för att jag inte vill att de ska hinka vatten precis innan de somnar och för att jag inte vill att de ska välta ut glasen (samt ev ha sönder dem) i sina sängar och på parkettgolvet... Så länge hade vi istället en vattendrickarrutin i samband med kvällskisset och tandborstningen.
Nån gång ibland dröms det mardrömmar här - vi har lärt barnen att det är kroppens sätt att väcka dem för att den vill kissa. Dels är det antagligen sant, åtminstone delvis, för de kissar undantagslöst efter att ha vaknat av en mardröm, och dels är det användbart både för att de får något slags "förklaring" till den läskiga drömmen, och dels för att själva proceduren att gå upp och kissa gör att tankarna skiftar så att de inte är rädda längre. Vi började med detta efter att ha försökt ramsa uppvak när Storasyster hade en sömnfnurra i samband med blöjborttagning och trotsintåg - då somnade hon visserligen om, men vaknade igen efter 20 minuter... för hon var ju kissnödig! #-o

(Parentes: detta händer inte särskilt ofta, och sist var för ett par veckor sedan då Lillebor, snart 4 år, vaknade och grät förtvivlat: det framgick efter ett tag att han hade drömt att något hemskt hade hänt med hans skor. Nåväl, han fick kissa och somnade sedan om och sov fint resten av natten, men på morgonen när vi skulle gå till dagis kunde jag inte hitta ...vadå? Hans skor, förstås! Det visade sig att han hade glömt den hos grannen eftermiddagen innan då han hade varit där och lekt. Vårt undermedvetna är ett spännande ställe! :thumbsup:)

Om det är ljust ute, alltså tidig morgon, går ev kissnödigt barn upp och kissar själv och går sedan och lägger sig igen. Det här händer ännu mer sällan, och vi har inte gjort nåt särskilt för att förtjäna det - jag tänker mig att det kanske ger sig självt för det lilla barn som ju rutinerat sköter sina toalettbehov själv på dagtid. Om ingen annan är vaken är det ju bevisligen fortfarande natt, trots att det börjar bli ljust ute, och då går man och lägger sig en stund till.
Glöm inte att dubbelbädda sängen (med dubbla lager lakan och plast samt nåt uppsugande material emellan), ifall det skulle hända några olyckor i början.
Och kom ihåg att presentera det hela som ett stort framsteg och en förbättring av Stora Tjejens levnadsstandard (vilket det ju är). Det är lyxigt att slippa jobbig nattblöja! Skulle hon ha motsatt inställning så kan de ju helt enkelt ta slut. Kanske även i affären? Och hon kan själv hjälpa er att hitta på hur ni ska lösa det problemet.

Till sist en liten varning: Min dotter klarade av att ta bort spjälsängen vid dryga 3 år - min son gjorde det inte. Han bara rann ur som en liten bäck om våren. Och det har kostat oss en del trassel. Visserligen klättrade han ur spjälsängen också (det gjorde inte hans syster, men hon blev så attans tung att lyfta i.... ) men de där gångerna när han nästan har varit redo att somna men ändå har runnit ur sängen hade nog spjälorna fått honom att istället ligga kvar. Det hade besparat honom mycket övertrötthet och oss en hel del härjande. Jag har insett att det finns tungt vägade skäl till att Anna rekommenderar att man behåller spjälsängen tills trotsen är slut.... Så fundera noga på var ni tror att hon står utvecklingsmässigt innan ni byter. Och sedan presenterar ni även det bytet med hipp och hurra, förstås!

[hannah]

Tach choko för fantastiskt och inspirerande svar!

Vi har väntat på den där torra nattblöjan, men jag misstänker att det inte kommer att hända så länge den finns där att kissa i. Lilltjejen är inte en sänguppstudsare på morgonen, oavsett när hon vaknar utan ligger alltid och halvsover/drar sig i minst en halvtimme (det vet jag nu efter att ha spenderat många nätter i samma rum under semestern). Så att tänka sig att hon skulle frivilligt gå upp ur sängen för att gå på toaletten när det finns ett enklare alternativ går inte riktigt.

Tack för varningen angående sängen. Vår tjej hoppar ur lätt som en plätt nu för tiden, men innan sommaren gjorde hon det inte och jag hade anledning - och erfarenhet- att fasa inför att byta ut spjälsängen. Någonsin. Men under sommaren har det hänt mycket. Nu är spjälorna inget hinder och under hela semester sov hon i olika öppna sängar; på madrass på golvet, på en brists i segelbåten, i vanlig säng, på en soffa, i övervåningen på en vångingssäng (!). Inga problem. Är det sovdags så är det och då ligger hon kvar i sängen även när vi lämnar rummet och även om hon inte somnar på studs. Nu när jag säger att vi ska resa bort är hon mest intresserad av sängen och vill försäkra sig om att hon ska få sova i "stor säng". Jag kan inte tänka annat än att det är ett bra läge, och introducera den nya sängen med en rejäl fest och (göra slut med nattblöjan).

Jag återkommer med resultatet!

[hannah]

Hej igen,

Nu har det gått en tid sedan vi bytte till vanlig (liten) säng och tog bort blöjan. Efter att ha gett henne chansen att klara hela natten bara så där har vi landat i att ta upp henne och låta henne kissa innan vi går och lägger sig. Det är inte särskilt kul för henne och hon blir ganska ledsen och vill bara tillbaka till sängen. Men hon kissar i alla fall och om hon över huvud taget vaknar riktigt så somnar hon om på studs. Sen klarar hon sig till morgonen. Men här har vi nu märkt ett mönster som inte riktigt ger sig. Hon vaknar alltid runt sju istället för som innan med blöja sova till minst halv 8. Det första hon gör när hon vaknar är att gå raka vägen till toaletten. Enstaka gånger har hon sovit till efter halv 8 men då har hon dröjt ända till efter frukost med att kissa. De mornar hon vaknar runt sju kommer hon direkt och kryper ner bredvid mig och ligger som att hon försöker somna, vilket hon aldrig gör, men vaknar hon närmare 8 så kommer hon in och säger att det är morgon nu.

Min slutsats är såklart att hon vaknar "för tidigt" av att hon är kissenödig och skulle egentligen behöva sova lite till (men det är för sent på morgonen för att riktigt kunna somna om - hon ligger ändå i minst 30-40 minuter).

Vad tror ni, kommer det att ge sig? Är "att hålla sig" något som mognar fram? De gånger vi inte tar upp henne och kissar har det utvecklats från att kissa i sängen innan 03 till att gå upp och kissa 06 (och inte somna om).

En liten detalj som ger mig en vink är att hon i går vid 22 vaknade och var ledsen. Jag kunde inte förstå vad som var fel (jag har faktiskt börjat utgå från att något ÄR tokigt när något av mina barn vaknar eftersom de aldrig gör det annars) men hon somnade om efter en liten stund men vaknade och var ledsen 30 min senare. Då sa hon direkt att hon var kissenödig när jag kom in i rummet. Hon måste vaknat och känt sig obehaglig utan att koppla vad det var. Runt den tiden sover hon stenhårt och har tidigare kissat ner sig strax senare om vi inte tagit upp.

Det känns alltså som att det är en process att klara nattkissningen själv. Så kanske det inte är för alla barn, men jag tror på något sätt att det kommer att lösa sig med tiden plus att vi får avväga när vi ska sluta ta upp henne innan vi går och lägger oss. Svårt.

Jag undrar helt enkelt om era barn har klarat sina hela 12 timmarsnätter direkt. Är det en piece of cake för alla andra? Eller är det så att nätterna inte så sällan frångår det stabila 12 timmar i sträck?

/H

[miniz]

Hej.

Vàr lilleman som är 2,9 àr har slutat med nattblöja för ett bra tag sedan. Han vaknar ofta pà natten och gràter, vi vet inte varför, möjligen är han kissnödig eller nojig för att kissa i sängen eller nàgot helt annat som inte är kissrelaterat alls. Grejen är att han kissar i sängen varje vecka.
Blöja känns helt fel, vi har aldrig tagit upp honom pà natten för att kissa, därimot har vi ett superenkelt system för byte av säng mitt i natten. Vi har madrass och täcke brevid sängen som vi byter och slänger kissgrejerna i tvättmaskinen och alla fortsätter sova som förr.
Vi avvaktar situationen, räknar med olyckor i ny och ne. Storebror 4,9 àr har en olycka ca. varannan mànad. Han har ocksà skydd i sin säng, men vaknar inte förän morgonen, han är en god sovare!

Sà mitt ràd är att ge det tid. Om hon vaknar pà morgonen för att kissa, sà behöver hon nog kissa. Men ofta är det en vana och inte ett riktigt behov, om du förstàr vad jag menar. Kroppen vänjer sig och det har blivit hennes rytm. För att hjälpa henne fàr ni bryta denna vana, men hur?

Har ni försökt väckarklocka? Väckarklocka är guld. Dà är det inte hon (eller blàsan) som bestämmer när det är morgon, men väckarklockan! Välj en fin väckarklocka tillsammans och làt henne stänga den pà morgonen. Om hon stiger upp innan klockan ringer för att gà pà toa, fàr hon gà tillbaka till sin säng till det är morgon.

Kram.

[hannah]

Tack Miniz!

Det låter som att min dotter inte är ensam om att behöva vänja sig vid de nya nattliga kissrutinerna.
I morse vaknade hon halv sju och var jätteledsen. Kissenldig såklart, men det är som att hon inte själv fattar vad hon ska göra för jag hittade henne halvvägs ur sängen helt förvirrad. Det är ju kolmörkt i deras rum så det hjälper henne knappast. I natt står dörren på glänt med en svag lampa utanför. Efter toabesöket ville hon själv tillbaka till din säng, men även om det var tyst till hon kom upp igen kvart i 8, så tror jag faktiskt inte att hon somnade om. Hon är bra på att ligga tyst kvar i sin säng, länge! Så idag var hon så trött så trött. Stumpan, hon vill och behöver verkligen sova.

Och i kväll runt 22 vaknade hon och grät igen. Det har hänt en gång tidigare. Lika förvirrad snurrade hon runt ovanpå täcket,som att hon letade efter vägen ner från sängen. Jag bar henne till toan där hon kissade jättemycket. Sen somnade hon om direkt.

Det känns så tråkigt bara, att hon NU, tre år, ska börja vakna och vara ledsen på nätterna. Vi har ju inte haft nattvakna barn sen lillen var nyfödd och nattammade!

Men hon fixar det snart. Eller så lär hon sig att gå upp och kissa själv vid behov om nu 12h är för långt vissa nätter.

/H

[hannah]

Nu är jag tillbaka med nya erfarenheter med min stora treåring.

Att sluta med blöja på natten har inte varit en självklar process här hemma, men till slut verkade det som att hon vande sig vid hur det känns när man vaknar kissenödig och det var inga tveksamheter kring hur hon skulle hantera det längre. Nätterna då hon sov hela vägen till riktig morgon blev fler och fler även om det emellanåt hände att hon kom upp och kissade en gång på natten. Men då smög hon upp själv och kissade och kom sen in till oss, som förklarade att det inte var morgon och ledde tillbaka henne till sängen.
Men det var då.

Sen kom förkylningen med nästäppa likt hon hade en klädnypa på näsan. Tidigare har hon inte störts på natten av det trots att hon då inte kan suga på fingrarna lika lätt. Men denna gången var det KATASTROF att vara snorig. Hon vaknade mitt i natten och jobbade upp sig till panikskrik på 10 sekunder och hon var helt okontaktbar. Nästa natt vaknade hon 2 gånger och nästa 3 gånger. Samma visa. Till slut pallade inte lillebror längre utan vaknade han också. Skitjobbiga nätter. Då bestämde vi oss för att eftersom nätterna ändå är helt kassa och hon inte kan suga på fingrarna (förrutom ett par timmar direkt efter nässpray) så köra på operation avväjning av fingersugning. På med Stop o väx. Två nätter var lika uppbrutna som de tidigare, men 3 sov hon natten igenom och kom in till mig och sa stolt att hon sovit hela natten utan fingrar i munnen! I ca en vecka nu har nätterna varit lugna, men antingen kommer hon upp under natten och kissar eller så vaknar hon vid halv sju (morgon=7.30) och kissar då och somnar förmodligen inte om. I natt vaknade hon med panikskrik igen, men nu vet jag inte om det var för fingrarnas skull (fortfarande med stopp o väx) eller om hon drömde. Helt klart är i alla fall att nätterna för vår 3 åring inte är som de varit. Och hon är trött. Såklart. Det är ju bara enstaka nätter hon sover 12 timmar. Och aldrig mer än 12!

Samtidigt har hon genomgått en personlighetsförändring. Min soliga, stentuffa, sjukt optimistiska och entusiastiska lilla tjej som helt ärligt aldrig gnällt i hela sitt liv eller frivilligt missat något potentiellt spännande eller kul, och som varit ohämmat social och inbjudande till alla att vara med. Hon har nu blivit svårmodig, lynnig, känslig och osocial. I alla fall för att vara henne. Hon bjuder sällan till vid spontana möten med barn eller vuxna och när hon är tillsammans med andra barn går hon ofta undan. Jag kan inte förstå att det är samma tjej som jag i somras fick förklara för varför man inte alltid får vara med när andra gör något kul. Att det liksom inte är ok att alltid slå sig ner mitt i någon annans picknick eller deltaga i en okänd barngrupps lek. Man måste i alla fall fråga innan.... Men nu, hon leker helst inte alls med andra barn om det inte är de få hon träffat och känner mest. På förskolan har jag aldrig sett henne vara med i någon lek tillsammans med de andra barnen. Hon är med, men ändå själv. Fröknarna har en helt annan bild än mig. De tycker att hon är imponerande självständig och delaktig trots att hon går där så lite jämfört med de andra barnen. Det verkar som att när hon tycker att de andra gör något som hon verkligen vill vara med på så tvekar hon inte. Då är hon med.

Jag antar att detta är en naturlig fas, men jag måste erkänna att jag saknar min glada tjej som alltid bjuder in människor vi träffar till sin värld. Förut var det jobbigt att se hennes entusiasm när det var barn på lekplatsen och snara besvikelse när de antingen skulle gå hem direkt eller inte ville leka med henne, eller hennes förhoppning om att något av grannbarnen vill komma ut och leka efter de kommit hem från dagis. Något de sällan orkade. Nu är det jobbigt att se att hon inte ens vill fråga dem.

Jag förstår att hon har en tuff period nu och jag märker ju samtidigt att hon börjar förstå nya dimensioner av livet och tillvaron. När världen gungar måste man få dra sig tillbaka lite antar jag. Men hur kan jag stötta henne?

Jag försöker tänka på att ge henne utmaningar hela tiden. Vända varje tendens till trots eller bråk till ett skratt eller ett nytt problem som ska lösas. De raka enkla svaren i ren handling har nyanserats med berättelser om hur saker och ting funderar - då har jag hennes fulla uppmärksamhet och öronen och ögonen slukar mig nästan - och är noga med att berätta vad jag har för planer för dagen. Och det viktigaste, jag kramar och håller om henne så ofta jag kommer åt. Hennes närhetsbehov har aldrig varit större (det här är en tjej som aldrig velat bli buren eller sitta still i knä och det inte varit nödvändigt).

(Nu fick jag precis avbryta för att hon började gråta. Fann henne upp och ner i sängen och blev lugn då jag lade henne till rätta och stoppade om henne. Skumt.)

Är det någon som känner igen beteende förändringen och som har några kloka ord jag kan ha med mig på vägen?

/Ange

[TorsMamma]

Hej Ange,

jag skulle vilja säga så här. Repetera kaplitet 8-mån ångesten, 1,5 års förtrotsen och nu då det hon verligen har 3-års trotsen i Barnaboken, du kommer få så fantastiskt många AHA upplevelser och råd hur du kan stötta detta.

Världen måste få vara liten innan den blir större.

Min son är lite som du beskriver din dotter, jag stöttar och pratar och gör vad jag kan, mer kan vi liksom inte göra. Hjälp henne sätta ord på sina känslor, tänk på att med 3-års trotsen behöver man också ren uppfostran nu.

[Alma]

Jag känner igen en del. Sonen som alltid sade JA GÄRNA! till allt som alla föreslog och som aktivt tog initiativ till mycket, hade en försenad trotsperiod vid 4 där det var nej till allting, och hade stora ensamhetsbehov.

Under den tiden utvecklade han också sina nära relationer, med farmor och med en kompis. Med resten var det ganska jobbigt och gruppaktiviteter upplevdes mer eller mindre som ett tvång.

Efter den perioden kom den glada, positiva grabben tillbaka, men bättre rustad och mer sofistikerad i hur han tog sig an tillvaron.

Som förälder är det så lätt att tro att som det är kommer det alltid att vara. Jag togs på sängen av alla nej och togs också på sängen när det plötsligt lättade och kom tillbaka till JA! igen.

Jag tror det viktigaste under gungnings/trotsperioder är att göra precis det du beskriver: Ösa kärlek i alla former, gärna fysiskt om det accepteras, hålla fast vid det man brukar göra i vardagen och förbereda barnet för det som ska komma, ge uppdrag i vardagen så att barnet vet att det behövs, reducera antalet aktiviteter där det kör ihop sig.

Och inte vara rädd att ta emot protester och frustration. Det är OK att bli arg när man måste göra något man inte vill. Det är OK att bli arg på föräldrar också.

Anna Wahlgren skriver en massa bra om trots, jag har verkligen gillat de kapitlen men för stunden är de som bortblåsta. Förhoppningsvis har de "smält in" i mina tankar, här är en liten annan erfarenhet som jag kom att tänka på:

Hade nyligen träff med min numera vuxna kusin. Hela barndomen tyckte jag så mycket om hennes pappas sätt mot henne. Han lyssnade och tog emot, bekräftade, löste kriser med samtal och var aldrig yvig, impulsiv, högljutt arg eller fysiskt tvingande som min pappa kunde vara.

Min kusin berättade att hon blev och ännu blir explosivt arg på sin pappa. Man fick ALDRIG vara riktigt arg, kände hon. Man skrek, spottade och stampade, försökte krossa glas och allt möjligt och ÄNDÅ STOD HAN SOM EN LUGN SILL och sade mjukt "ja nu är du arg..." Hon upplevde det som fullständigt kvävande!

Kanske bra att tänka på också. Att vi alla behöver ett slags motstånd, att vi behöver se känslomässiga reaktioner hos våra föräldrar också. Och att vi inte helt kan resonera oss igenom trotsens ilskor eller kan undvika alla konfrontationer. Vi måste leva igenom dem också.

Min son som är i början av en sexårskris ser ganska nöjd ut när jag förskräckt rusar in i rummet och skriker att det luktar bränt. He he, innebrasa mamma, säger han kolugnt vid en liten hög med papper som pyr på golvet. En minut innan var det han som var utom kontroll och jag som var kolugn. Nu känner han igen sig i sin mamma...

[hannah]

Tack alma!

Jag såg inte ditt svar förrän nu och det var fint att läsa. Jag tror och förstår nu att detta är en period och att den positiva tjejen kommer komma tillbaka. Jag tycker faktiskt att hon redan är på god väg, och som du säger, det är i en ny tappning.

Vi har precis sagt upp dagisplatsen till förmån för en dagmamma som vi haft kontakt med länge men som inte har haft plats förrän nu. Jag har varit tveksam och inte säker på att det är bättre än det lugna och ordnade föräldrarkooperativ hon är på nu, men i veckan föll det på plats. Min man och mina barn träffade dagmamman och hennes kollega, som hon samarbetar dagligen med, med alla barnen på lekplatsen. Dagmammans 4-åring och min dotter fann varandra direkt och försvann i en egen värld av lek. De har aldrig tidigare träffats, men personkemin var tydligen slående. Den kontakten har hon inte fått med någon i dagisgruppen, så nu känns det såklart väldigt bra. Tror också att en liten dagmammegrupp passar henne bättre just nu än en större grupp där alla barnen går 5 dagar i veckan och långa dagar. (Nu är jag dessutom gravid igen och om allt går bra kommer jag att få barn i oktober. Vår lillkille kommer alltså inte att hinna börja på någon förskola ändå och dottern kommer att hinna börja i förskoleklass innan vi båda börjar jobba igen. Så dagmamma känns extra bra nu.)

Allt nytt som dyker upp med förstabarnet blir till en sån stor grej för att man tror att förändringen är kronisk. Jag känner inte alls samma oro för nr.2 när han kör olika race. Nu vet jag att inget varar för evigt, speciellt om man söker sätt att hjälpa den lille på. T.ex. hur omöjligt det kändes att dottern skulle klara sig utan blöja på natten, sova i vanlig säng, sluta suga på fingrarna. Men nu är inget av det ett problem. Det är många veckor sedan hon behövde komma upp och kissa på natten och nu går hon inte ens och kissar direkt hon vaknar på morgonen. sängen är lika självklar som spjälsängen och fingrarna suger hon aldrig på längre. (Sugbehov har nog kvar ändå, hon fick tag i mitt finger häromdagen och började suga på det som en liten bäbis...?). Just fingrarna var tufft för henne, men hon var liksom med på racet och ville sätta på det illasmakande nagelmedlet. Hon verkade också stolt när hon inte stoppat dem i munnen. Om man aldrig i sitt liv somnat utan något att suga på så tycker jag det är otroligt strongt att fixa det så bra som hon gjort. Sjukt stolt över henne, men jag hoppas att det inte kostat henne för mycket.

Ja ja, inga mer frågor för denna gången. Livet flyter på och vi ser fram emot att få berätta för barnen (nåja, lillkillen lär ju inte fatta så mycket) om att det kommer syskon. Tror att det kommer att bli uppskattat.

/H

[Alma]

Vad bra du ordnat det för henne! =D>

Och visst är det en test av en själv med första barnet. Dels för att man inte vet hur man kommer klara olika perioder som föräldrar, och dels för att något konstigt gör att man tror att tillstånd kommer vara länge...

Och vad HÄRLIGT med ett barn till!!! GRATTIS!