Med Barnaboken brevid kudden: Ett familjedrama i många akter

[chokladkaninen]

BRÅK BRÅK BRÅK

Barnen bara bråkar och jag bara skriker. ](*,) Inte så bra. #-o
Och eftersom jag inte får stopp på det antar jag att det är nåt fel i mitt förhållningssätt som leder oss in i denna återvändsgränd, gång på gång.

Först av allt: Tjurighet och långsinthet, som jag skrev om sist, har avtagit. Storasyster föreslog en ny lista med förhållningsregler idag - vi har hunnit flytta sedan sist - så det här ska upprepas:

Så nu har vi en väldigt fin teckning (ev föreställande henne själv) som jag ombads komplettera med: MAN FÅR INTE SLÅSS! Man får:
- säga "gå och lek"
- visa hur man gör
- klappa fint
- slå på kudden
Efter samråd tejpade vi upp den i lagom höjd på dörren till vardagsrummet. Och den förevisades stolt för Pappa och Lillebror när de kom tillbaka.

Att mamma inte får skrika på barnen ska vi också lägga till på listan, har Storasyster föreslagit, och det tycker jag är en strålande idé.

Annar så är problemet att Storasyster (4,5 år) tar till knytnävarna alt rivs, nyps, sparkas när något går henne emot. Detta har pågått hela sommaren, och pga diverse familjepolitiska omständigheter har jag inte lyckats markera tillräckligt emot det (elller snarare följa upp mina markeringar som sig bör) när hon har varit hårdhänt mot Lillebror (snart 3 år) eller Kusinen (snart 4 år). Lillkusinen (1 år) är hon dock föredömligt försiktig med, även när hon blir dragen i håret. Alltid nåt.

Nu när vi är hemma och åter till verkligheten har jag däremot markerat mot våldsanvändningen med all önskvärd tydlighet. Det har tagit ett par förvisningar av fräsande och klösande 4-åring och några blåmärken på mig - men jag betraktar det under omständigheterna som en framgång att det inte är hon som har fått blåmärken..... [-( Och beskedet har hittat hem - hon är nu (verkar nu vara) klar över att våldsanvändning alltid underkänns. Jag berömmer henne när hon kommer på sig och står emot reflexen att slå till eller vad det kan vara, men inser efter att ha läst på lite här i min egen tråd att det återigen finns mycket att göra på det förebyggande området. Alltså att berömma när det faktiskt är lugnt. :^o Skärpning där, mamma Chokladkanin.

Med Storasyster har jag alltså en handlingsplan klar, som jag tror att jag kan genomföra nu när det är lite lugnt omkring oss. Men, det jag börjar inse är att det som händer så fort jag vänder ryggen åt dem och de ryker ihop inte nödvändigtvis är att Storasyster ger sig på Lillebror som typfallet har varit tidigare i sommar: "Man FÅR JU INTE SLÅSS! Varför gjorde du så?" säger jag, medan jag ser till att Storasyster blåser och kramar. "Han gjorde inte som jag ville" svarar hon, och jag får påminna, igen, om att man kan vilja olika saker, antingen får man försöka enas om ett sätt att leka som passar båda, eller så får man turas om, eller leka var för sig. Men detta börjar bottna hos Storasyster nu, och oftare och oftare är det istället Lillebror som provocerar henne, antingen verbalt (enl den enkla principen att påstå lite vad som helst bara för att få henne att säga NEJ så att man själv sedan kan få vråla JO, följt av NEJ, JO etc) eller fysiskt (och där har jag lite svårt att bedöma om han bara testar gränserna för hur hårt man får kramas, om man får kittlas etc eller om han har studerat sin syster och börjat slåss han med ).

Att det är (trotsaren) Lillebror som drar igång konflikterna är lite nytt för mig och svårt att förhålla mig till, och som det blir nu spänner jag ilsket ögonen i båda. För Lillebror får ju inte bråka med Storasyster, men Storasyster får ju fortfarande inte slåss, ens om hon blir angripen. Så i mina bättre stunder förklarar jag för Storasyster att hon får prata förstånd med Lillebror eller gå därifrån (i mina sämre stunder skäller jag på henne, vilket förstås ibland får henne att känna sig orättvist behandlad och bli ännu argare ](*,)) , men hur hanterar jag Lillebror? Det verkar som att hans nya grej är att använda Storasyster som en fjärrkontroll? För det är ju ändå inte henne han trotsar mot, det ska ju vara mot mig? Vad är det eg för frågor han ställer? Den andra delen är väl att försöka lära Storasyster att inte gå igång på hans provokationer.

Andra knep jag tar till är att sätta dem i arbete (oftast tillsammans) vilket funkar hyggligt, men inte så bra som äkta social delaktighet gör där de tar semester efteråt - ofta jobbar de en stund och ryker sedan ihop igen. Eller att dela på dem. Antingen skicka ut dem i olika rum eller att ta den ena med mig och sätta honom/henne i arbete.

Egentligen tycker jag att jag borde ha verktygen till att hantera den här typen av situation, men jag lyckas liksom inte. Snälla, hjälp mig att se vad det är jag missar! [-o<

[Clara Cecilia]

Jag har inget svar på lager just nu - ska fundera- men så ljuvligt att ha dig här igen kära du!

Clara

[chokladkaninen]

[chokladkaninen]

PS: efter att jag hade skrivit ovanstående igår började jag tänka att det kanske inte var så allvarligt i alla fall, att jag är lite nojig inför dagisstarten nästa vecka (första gången för 3-åringen) och därför har för höga krav och vill att allt ska funka direkt.... Men idag var det Pappa Chokladkanin som var hemma, och han hade, trots en hurtfrisk inställning och roliga jobb, precis samma problem som jag har slitit mitt hår över de senaste dagarna: barn som inte lyssnar på vad man säger, inte vill hjälpa till med nånting, och som tar varje tillfälle att bråka med varandra! :^o Och en förälder som tillslut förlorar tålamodet och skriker på dem. :-# ](*,) 8-[

Såhär kan vi ju inte ha det! [-X Hjälp!

[chokladkaninen]

Förlåt att jag spammar.... men det är åtminstone bara min egen tråd!

Jag tror att det börjar klarna lite grann:
Storasyster ber om att bli fostrad. Av olika skäl har det blivit lite lite av den varan nu under sommaren, och det är därför hon ber om det så högljutt nu. Med fördömandet av våldsanvändning har jag kommit en liten bit på vägen - hon fick svar på en av sina mer akuta frågor. Men däremot har jag tillrättavisat henne inför Lillebror, vilket jag nu inser att jag inte borde ha gjort. Det svåra är ju att båda bråkar.... #-o

Lillebror är en trotsande ål, och såna är jag inte så van vid. Någon som kan råda om hur man hanterar såna? Men ett problem jag ser är att jag försöker hålla samma föreläsning för honom som för det 4-åriga monstret. Vilket naturligtvis är helt verkningslöst, orden rinner ju bara av honom! Handling ska det ju vara när man har med 3-åringar att göra!

Kanske ska jag bara helt enkelt sätta i system att förvisa en slumpvis vald unge? Förvisar jag Lillebror för att han provocerar Storasyster så får han ju klart för sig att han inte får vara med om man uppför sig så - samtidigt som jag får Storasyster i enrum och kan läsa lusen av henne för att hon slåss. Omvänt, förvisar jag Storasyster för att hon slåss så får hon ett svar, och Lillebror... nä, det blir ju inte bra. Planen måste nog bli att Lillebror, som lyssnar till handling, ska förvisas, mycket mer och tidigare än jag lyckats med hittills, och Storasyster som lyssnar på ord ska talas med. Och sättas i arbete, förstås! Detta leder dessutom till att Lillebror, som behöver svar pronto, får förvisas först, och Storasyster, som är tillräckligt klok för att hålla frågan i huvudet en liten stund, får vänta. Känns logiskt.

En annan sak är att jag borde ingripa tidigare - sker bråket därför att jag håller på med nåt annat (läs matlagning) så blir det väl helt enkelt ingen mat då? Om de varken hjälper till eller uppför sig som folk mot varandra under tiden.... Den insikten borde ju kunna hitta hem rätt snart, och de kan förmodligen både hjälpa till med maten och hålla sig i skinnet undertiden, när de väl blir lite hungriga.... =P~ om de väl får klart för sig att det inte blir nån mat på nåt annat sätt.

Handlingsplan i övrigt
Schema för vem som gör vad (social delaktighet) ska vi upprätta till helgen.
Mer positiv uppmärksamhet när det är lugnt SKA införas
Och FRAMFÖR ALLT ska det inte skrikas nåt mer. [-( :-# [-(
Jagärlugn, jagärlugn, jagärlugn! Och visar förstås ett gott exempel för mina barn (= man skriker inte, man pratar vanligt). Samt förvisar (Lillebror!) mycket tidigare, så att jag inte hinner bli så arg. Och tillrättavisar Storasyster i enrum. Sådetså. 8)

PS Om nån läser detta och undrar så vill jag bara precisera: ja, barnen älskar varandra OCKSÅ. De hjälper varandra, vill alltid vara tillsammans, kramas och klappas. Faktum är att jag börjar tro att deras bråk med varandra inte egentligen har så mycket med deras inbördes relation att göra.... utan är ett sätt att testa oss föräldrar. Och det testet ska vi alltså skärpa oss och klara. Från och med nu. Basta!

[TorsMamma]

Kunde inte sagt det bättre själv. Precis min tanke fast bättre forlumerat!

[chokladkaninen]

Tack, Torsmamma!

Lillebror har redan fått sig en - sakligt och lugnt genomförd \:D/ - förvisning idag, och det tog skruv direkt! De har också förhållit sig till ett lugnt och beklagande hot om förvisning ("ni kommer ihåg att man inte får slåss, annars måste vi tyvärr åka hem") och valt att hålla sig lugna och inte bråka. Jag följer upp och rapporterar. 8)

[chokladkaninen]

Idag har jag förvisat hela familjen från vårt lokala Plantagenvaruhus. Vi var där för att eventuellt köpa en sandlåda, men eftersom de yngre förmågorna trots upprepade varningar inte kunde hålla sig i skinnet medan föräldrarna tittade på sandlådor så blev det inget. Jag tror att det faktiskt sved tillräckligt mycket för att den pedagogiska poängen skulle gå hem.

I detta nu har jag en liten ål som "sitter på pallen" enl Barnabokens modell, för levt rövare vid läggningarna har de gjort hela sommaren, och det är helt klart dags att ta tag i det också. Att sätta Storasyster på pallen är finfin underhållning för henne, men hos Lillebror verkar budskapet gå hem hyggligt: Vill man inte sova så är alternativet att göra något äääääännu tråkigare. Dvs sitta på en tråååååkig pall utanför rummet brevid en tråååååkig mamma som bara intresserar sig för sin dator och på sin höjd svarar Mmmm på ens försök till konversation. Gäspar gör han också, vi får se hur länge han framhärdar på sin pall.....8)

Men faktum är att det går bättre. Barnen bråkar märkbart mindre sedan jag lade upp planen och började reagera snabbare och tvärsäkrare. Och själv känner jag mig tryggare när jag vet att jag har en plan att följa, och har inte blivit arg och skrikit heller. Så moderata framsteg, är väl vad jag kan rapportera om så här långt.

[annawahlgren]

Idag har jag förvisat hela familjen från vårt lokala Plantagenvaruhus.

Tack för dagens godaste skratt, högst värmebemängt

Barnen bråkar märkbart mindre sedan jag lade upp planen och började reagera snabbare och tvärsäkrare. Och själv känner jag mig tryggare när jag vet att jag har en plan att följa, och har inte blivit arg och skrikit heller.

=D> =D>

:thumbsup:

[chokladkaninen]

Anna: - kul om man kan bidra med ett skratt!

Idag har ingen blivit förvisad, ingen har skrikit eller slagits och ingen har suttit på pallen. 8) Några varningar har i och för sig utdelats, men det har stannat där. Och så har vi haft familjeråd och bestämt vem som ska göra vad under veckorna. Lillebror förstod nog inte poängen riktigt, eller orkade i alla fall inte koncentrera sig fullt ut, men han tyckte att det var skoj nu ikväll när vi tillsammans valde ut de kläder han ska ha på sig när han gör dagisdebut imorgon och lade ut dem på golvet i Lillebror-form. Storasyster däremot deltog med stor entusiasm i schemaläggandet, förhandlade om att slippa vara Veckans Handlare och istället få tvätta mer kläder, och såg till att det noterades särskilt i schemat att ingen fick vara arg på någon annan medan man arbetade med uppgifterna ( ).

[annawahlgren]

:thumbsup:

[chokladkaninen]

Uppdatering:

Läggningsfnurran börjar också avta här. Det beror nog delvis på att båda barnen har börjat dagis så att de helt enkelt är rejält trötta när det är dags att sova.... Men jag tror också att Lillebror har börjat få tillfredsställande svar på sina läggningsfrågor: Man får ligga kvar i sängen och hålla sig hyggligt tyst när man väl har blivit lagd, för annars kan det hända att:
man får sitta på pallen, vilket är illa långtråkigt (särskilt om man egentligen är jättetrött)
man inte FÅR sova, utan får sopa köksgolvet istället
någon annan påpassligt uppfunnen förmån, t ex att man får ha dörren på glänt och P2 står på i rummet brevid med klassisk musik, tas bort. Varningen brukar räcka för att alternativet att ligga kvar i sin säng och vara tyst ska framstå som synnerligen attraktivt. Och Lillebror får vinna, lite grann, inom ramen för de av mig uppsatta gränserna Dvs, han får behålla förmånen att få lyssna på radio, eller får lov att ligga i sin sköna säng och sova. 8)

[chokladkaninen]

Hej igen!

Bråkandet har avtagit märkbart här i familjen, liksom läggningstrasslandet. Ibland bråkar de förstås fortfarande, men vi har numera klart för oss att vi ska reagera på Lillebrors provokationer lika mycket som på Storasysters reaktioner, och då går det snabbt att styra upp situationerna och påminna om vad som gäller. På dagis får vi beröm av fröknarna för Storasysters utmärkta diplomatiska konfliktlösning. Så tydligen ger vårt eviga tragglande med att hitta konstruktiva utvägar ur vardagskonflikerna resultat även i andra sociala sammanhang!

Överhuvudtaget har Storasyster, nu 4,5 år, exploderat socialt. Från att tidigare ha förhållit sig artigt men lite tillbakadraget intresserad av samvaron och aktiviteterna på förskolan går hon nu in för det sociala samspelet där med stor entusiasm! Vi tycker att det är kul att hon plötsligt har blivit så social med andra barn (men trodde oss ha läst nånstans att det brukar inträffa kring 4 år... ) men på dagis var det till och med så att hennes fröken diskret torkade en tår ur ögonvrån när hon talade om hur Storasyster "öppnar sig som en blomma".

Min fråga nu är rätt så straight forward, tror jag:
Hur mycket "härjande" är OK?

Barnen, särksilt Storasyster, kan ibland bli lite härjiga , dvs springa runt och skrika (planlöst vad det verkar för mig). Tidigare har de varit rätt lugna av sig och ev härjande har enkelt kunnat kanaliseras genom social delaktighet eller utevistelse. Men nu händer det rätt ofta att Storasyster blir härjig på eftermiddagarna, efter ordentlig utevistelse, och är svår att styra upp och integrera i nån syssla. Min preliminära tolkning är att hon är trött just eftersom hennes sociala utveckling går så snabbt under dagisdagarna - men det går att styra upp henne om man verkligen har nåt kul jobb att erbjuda, och hon ligger ofta vaken en timme eller t o m mer efter läggdags. #-o

Det kommer alltså ned till att jag inte riktigt vet VAD härjandet är, och därmed hur jag ska hantera det: ska det korrigeras eller förebyggas? Eller kanske rent av stås ut med? Jag kan lätt föreställa mig att många i min närhet skulle säga: men så där leker ju barn! Och visst verkar de ha rätt kul när de härjar - ända tills Storasyster "råkar" putta till Lillebror, är för uppeldad för att lyssna till vänliga påminnelser och frågor om hur det nu är igen man gör, och det slutar i förvisning. ](*,) Och så har jag ett egoistiskt skäl att ogilla härjandet också: jag är själv trött efter jobbet och vill INTE att barnen ska härja, särskilt inte om det riskerar att sluta med olyckor, agg och tandagnisslan. Vilket väl i sig är anledning nog att ingripa mot härjandet... :-k Alla måste ju kunna komma hem och ha det lite vilsamt, både barn och förälder?

[Ewa]

Hej!

Jag tycker ofta att väldigt livligt härjande är tecken på antingen exalterad lycka eller övertrötthet/intryck overload. I de förra fallen brukar jag hänvisa leken ut, DÄR får man härja fritt och oväsnas rätt bra (within reason förstås, med hänsyn till grannar och djur).I de senare fallen kan det vara rätt lämpligt att fixa en stillasittande liten stund för små härjare. Här åker allehanda kritor, pärlor, pyssellådor/böcker eller annat fram för att ge barnen lite andrum och andhämtning och chans att varva ner. Efter en stund har de landat och kan ta itu med matlagning eller annat som behöver göras, eller fortsätta leken. Så gör jag.
Kram

[chokladkaninen]

Tack Ewa!

Ja, det är nog ungefär så jag jobbar (=vill jobba!) också. Men efter att ha skrivit ovanstående och läst på lite här på forumet har jag också börjat påminna henne om att man får gå in på sitt rum och stänga dörren ifall man behöver skrika, eftersom det är jobbigt för oss andra att lyssna på. Och det har tagit skruv fantastiskt bra - för det är tydligen inte så kul att härja ifall man tar bort skrikkomponenten....