Behöver konkreta tips att hantera 4,5-åring.

[Ewa]

Hej alla! Givande tråd det här!

/LO och Susanne*

Tack för era tankar - en liten ögonöppnare även för mig. Min är förvisso 4 blott (imorgon \:D/), men har varit ute ur trotsen några månader nu, men har NU just också börjat bli väldans retlig och allmänt markerande i att han bestämmer själv och att göra precis tvärtom mot hur han vet att det ska gå till. Jag har nog, som ni andra, tyckt att "Hallå där, unge man - det här VET du ju hur det går till!" (med en underton av "sluta larva dig", typ ).

Jag har också insett att mer avancerade arbetsuppgifter behövs. Och till den nyttan hade vi för ett par veckor sedan familjeråd och gick igenom vad för arbetsuppgifter som var och en kan ha hand om under veckan. Mycket lyckat och sonen utbrast hela tiden: "Jag vill ha MELA jobb!" Så nu har de minst två uppgifter per dag. Helt solokvist sköts de inte ännu, och lite knorr har det varit ibland, men det är på väg. Men sen behövs mer avancerade prylar då och då också. Och det är SÅ lätt att glömma bort. Jag sköter mig för det mesta väl i dessa sammanhang. Utom när det gäller trädgården, då jag liksom går in i en arbetsdimma och är mer eller mindre okontaktbar i de värsta flytta-saker-hit-och-dit-passen. Hela förra veckan hölls det på och jobbades för fullt. Och sonen blev surare och surare och utbrast till slut: Men vad ska JAG göra då!!!!!!! Älsklingen ! Då får man ju en liten ögonöppnare om att det gäller att stanna upp och försöka hitta vettiga uppgifter som fungerar även i just det momentet. Ja, det är lätt att bli glömsk .

Lite medbestämmande är också infört sedan en tid tillbaka, då sonen får önska sig mat till en middag varje vecka, då veckans meny görs upp. Och lite annat smått och gott. Det gäller helt enkelt att försöka hänga med i att de växer. Jag glömmer lätt bort det - ibland.

Så lite vidare funderingar på övriga tankar i tråden.

Nika och Tinis:
"Hålla för" och "låsa in" - jag kan inte se det alls så dramatiskt. Återigen tror jag man är betjänt av att se nyktert och sakligt på situationen. Om man trots varningar uppför sig på ett fullständigt oacceptabelt sätt så upplever jag - varje gång - att barnet verkligen SÖKER ett klart och tydligt svar på frågan. Och att det inte är nöjt med de svar man givit hittills. Att konsekvensen då blir att man inte kan vara med i flocken SÅ LÄNGE som man beter sig så GER det svaret, tycker jag. Och min erfarenhet är faktiskt att det oftast tas emot med lättnad. Om inte just i ögonblicket, så i vart fall när barnet boxats en stund på kudden, kastat boll i basketkorgen, gormat och skrikit ur sig en smula, eller vad det nu handlat om, som man inte kunde pyssla med i flocken, men som man fick ta hand om för sig själv en stund, tills man blev klar. Jag tror att det här till stor del handlar om attityd - och att man som förälder vet vad man pysslar med och varför. Jag har skrivit om det i Förvisar fel-tråden. Om man vacklar, som ni ger uttryck för, så tror jag också att barnen känner det, och därmed inte är riktigt helt nöjda med beskedet ni ger. Vad tror ni om det?

Jag citerar mig själv ur den tråden:

I en annan pågående tråd har vi diskuterat olika hantering av när barnet använder ordet dumma. Och jag TROR att när man börjar prata (och tänka) på förvisning, så blir det en sådan stor grej. Vilket jag - åtminstone sen jag kom till lite bättre insikt om de brister jag själv hade i förhållande till sonens frågor - inte tycker att det är, eller behöver vara. Om han ex. börjar kasta boll högt inne i köket bland disk och prylar, så visar jag ju bara att "Oj, hoppsan, HÄR kan man inte kasta boll, men uppe på ditt rum i basketkorgen - DÄR kan du kasta boll. Kom så går vi upp dit!" På samma sätt om man blir tjatig med något ord som inte JAG vill lyssna på (som då t.ex. dumma), "Nej, vet du vad - dumma SÄGER vi ju inte till varandra (typ, har du glömt det?). Vill du säga dumma, får du göra det inne på ditt rum tills du är färdig. KOM så går vi dit!" Och när han är färdig, kommer han ut. Uppenbart lättad . Och det tar jag som bekräftelse på att jag gjort rätt.

Och i somliga situationer söker han ett STÖRRE motstånd, ett TYDLIGARE svar genom att upprepa ett uppenbart oacceptabelt beteende och om jag då är kontrollerat, behärskat arg (eller använder TONEN, som Anna beskrev i den länkade tråden) så har jag hela tiden situationen under kontroll. Jag vet VAD jag ska göra, NÄR och VARFÖR - och det blir inte ett lika stort uppträde som det kunde bli tidigare. För JAG är inte frustrerad, arg, vilsen utan jag VET vad jag håller på med. Och det känner han. Så enkelt och så svårt, var det för mig.

Och Kristin, i den tråden tror jag även du får lite svar på en del av dina frågor:
http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=14535
Jag tror vi diskuterat förlåt tidigare, så jag tar inte upp det nu, men hänvisar istället till den tråden.

Ytterligare reflektioner kring dina mer konkreta frågor, ska jag försöka hinna med att svara på i din egen tråd - om inte nu, så senare [-o< .

Kram

[Nika]

Tack för bra idéer, Ewa. Om att fördela arbetsuppgifter, om att få önska mat en gång i veckan!
Och lite skönt också att läsa att det är fler än jag som ibland glömmer bort!!!

Det jag ville skriva mer om igår var problemen med saker han SÄGER. I helgen sa han bland annat om grannen "titta vad tjock han är". (grannen var ute, vi inne i köket). Maken sa reflexmässigt: "Så där får man inte säga om någon, Melvin". "Men han ÄR ju tjock" konstaterade Melvin då. Helt plötsligt hade vi vuxna gjort TJOCK till något som är fult, något som är onormalt. Och det var ju inte riktigt meningen.

Annars kallar han allt och alla för "-kalsong" just nu. "Hej, din sur-kalsong" kan han säga till dagisfröken. "Din gamla kalsong" sa han till lillebror i morse och då brast tårarna på lillebror. "Jag e ingen kalsong, jag e Ville".

Alltså - det han säger är kanske ganska oskyldigt i sig, men samtidigt inget man säger till allt och alla. Och han menar att retas och vet om att han säger något dumt när han håller på så där (inte vad gäller tjock-incidenten).

Och allt är fult och dumt och bajskorv och kalsong.

Varje gång han säger så säger jag: "Så där säger inte jag Melvin och så säger inte du". Men det hjälper nada. Oftast säger han saker när vi är i helt annan miljö än hemmiljö. Då går inte att förvisa till rummet heller.

Vad göra?

[Susanne*]

Hej igen alla
Tack alla själva för en intressant diskussion. Har ju också en 4,5 åring här hemma... 8)

Nu är vi många iblandade i tråden (vilket är underbart) och missar vi alla någon fråga så fråga igen bara.

Har lite allmäna reflektioner...nu går detta skrivandet ganska fort för dagen rullar på och det är många barn hemma just nu...men fråga gärna "vad menar du egentligen". Jag kanske gör misstaget att tro att ni förstår vad jag tänker...så som jag gärna gör med barnen ibland. Rörig hjärna är bara förnamnet.

Så...

Det är två sidor i detta tycker jag: Dels hur man hanterar "olydnad" (gräsligt ord) och hur man förebygger. Förebyggandet är ju förstås social delaktighet, att bli lyssnad på/sedd, utevistelse, ledning och undervisning, sömn m.m. Den andra delen är just konsekvens av sitt handlande. Man ska inte ursäkta ett barns beteende med "oj, hon är nog hungrig" för konekvensen ska vara den samma. Vad är det annars för signal man sänder Det är ju dock vår uppgift att se till att det förebyggande fungerar.

Straff och konsekvens
Många av oss fastnar lite här. Trotsen är mer tydlig men nu kommer vi till en annan ordning och där är straff och konsekvens något som inte är helt enkelt. Jag får ofta fundera vad som är rätt här. Jag vill rekommendera alla att först läsa, och läsa igen, Fostran delen i Barnaboken. Det är en ögonöppnare på så många sätt. Från 655 och en bit framåt. AW visar med många exempel skillnaden där.

Varför är då detta så viktigt Jag har ju faktiskt förmånen att ha barn som också är större och där kan man ju se konsekvenser av både bra och dåligt vi gjort under åren. Både på henne och på kamrater blir det ganska tydligt. Vad vi vill åstakomma är ju att "de lär sig hur man ska göra", att de har kvar respekten för oss och lyssnar på oss samt då lyder oss". Lyder och respekterar gör man inte om man tycker regler och straff inte bottnar. Vi vill ju också att de ska våga göra fel och våga tala om att de gjort fel. Det gör man inte om man straffas och känner sig oförstådd.

Personligen hade jag aldrig satt ett straff som att ex. inte se Bolibompa. Om det inte absolut har att göra med det förstås. Det måste vara en konsekvens och kopplat till sammanhanget.

Ord
Har ju varit uppe här på lite olika vis.

Generellt gäller här nolltolerans för våld och att kallas folk för fula saker. Det blir ett "ojdå, så säger vi inte till varandra" man säger såhär. Men fortsätts det i provokativ anda (Tinis) så är det förvisning som gäller.

MEN

Man måste samtidigt då ha en nyansskillad i vad de förstår och vad de inte förstår, och därigenom grundlägga att lära dem empati och "vad man kan säga". Typ "hur hade du känt om någon säger så till dig". "Det är OK att tänka det men man säger inte det". Vissa saker de säger blir ju så fel - men det kanske inte menas fel utan bara upprepas. Gissa det blir fel när 4-åringen här upprepar 12-åringens snack med sina kompisar. Lyssna och iakkta varför och hur det sägs. Åtgärden beror på just det tycker jag.

Nika: Istället för att säga till honom "så får man inte säga" så får ni berätta varför man inte säger det, vad det betyder och vad man kan säga istället. Som du skriver så menar han inget illa, men de måste ändå lära sig att vissa saker säger man inte i vår kultur. Lägg inget värde i det utan undervisa (visa...lära...leda).

Kalsong är ju på en annan planhalva och i min värld så är det ingen ko på isen om någon kallas det. Det går över om ni inte gör någon grej av det. Även här kan man undervisa honom i "hur man gör" och samtidigt skoja med det. Lillebror kanske inte tar så illa upp om ni skojar till om det. Det är en svår gränsdragning vad man får säga...och inte får...och när man får. Även min 12 åring har svårt för det...och öh...kanske jag med ibland.

Klistrade trådarna.
Har ni läst dem De som jag länkade till. Handlar om 4 åringar och tycker det är kanonsvar som AW givit där och som passar in på så många sammanhang som vi diskuterar.

Hemmaplan
Det är en stor fälla att inte hantera saker när man inte är hemma. Saker ska alltid hanteras för annars blir det ohållbart. Man tar åt sidan, pratar allvar ensamma, åker hem i värsta fall.

Hm...
När vi var på långresa gjorde jag en tabbe... Sade lite irriterat till något av barnen "är du döv eller" Gissa om det har använts...ältats...när får man säga det...typ inte alls svarar den lilla mamman då.

Förvisning
Bra förklarat Ewa tycker jag. Vid behov skulle jag inte tveka. Här använder jag dock "nu får du vara på ditt rum en stund". Ibland bärs det dit och ibland får hon gå själv. Titta också på AW förklaring om förvisning under stickyn "katastrofala dagishämtningar".

Kram alla

[Susanne*]

Hej igen alla
Tack alla själva för en intressant diskussion. Har ju också en 4,5 åring här hemma... 8)

Nu är vi många iblandade i tråden (vilket är underbart) och missar vi alla någon fråga så fråga igen bara.

Har lite allmäna reflektioner...nu går detta skrivandet ganska fort för dagen rullar på och det är många barn hemma just nu...men fråga gärna "vad menar du egentligen". Jag kanske gör misstaget att tro att ni förstår vad jag tänker...så som jag gärna gör med barnen ibland. Rörig hjärna är bara förnamnet.

Så...

Det är två sidor i detta tycker jag: Dels hur man hanterar "olydnad" (gräsligt ord) och hur man förebygger. Förebyggandet är ju förstås social delaktighet, att bli lyssnad på/sedd, utevistelse, ledning och undervisning, sömn m.m. Den andra delen är just konsekvens av sitt handlande. Man ska inte ursäkta ett barns beteende med "oj, hon är nog hungrig" för konekvensen ska vara den samma. Vad är det annars för signal man sänder Det är ju dock vår uppgift att se till att det förebyggande fungerar.

Straff och konsekvens
Många av oss fastnar lite här. Trotsen är mer tydlig men nu kommer vi till en annan ordning och där är straff och konsekvens något som inte är helt enkelt. Jag får ofta fundera vad som är rätt här. Jag vill rekommendera alla att först läsa, och läsa igen, Fostran delen i Barnaboken. Det är en ögonöppnare på så många sätt. Från 655 och en bit framåt. AW visar med många exempel skillnaden där.

Varför är då detta så viktigt Jag har ju faktiskt förmånen att ha barn som också är större och där kan man ju se konsekvenser av både bra och dåligt vi gjort under åren. Både på henne och på kamrater blir det ganska tydligt. Vad vi vill åstakomma är ju att "de lär sig hur man ska göra", att de har kvar respekten för oss och lyssnar på oss samt då lyder oss". Lyder och respekterar gör man inte om man tycker regler och straff inte bottnar. Vi vill ju också att de ska våga göra fel och våga tala om att de gjort fel. Det gör man inte om man straffas och känner sig oförstådd.

Personligen hade jag aldrig satt ett straff som att ex. inte se Bolibompa. Om det inte absolut har att göra med det förstås. Det måste vara en konsekvens och kopplat till sammanhanget.

Ord
Har ju varit uppe här på lite olika vis.

Generellt gäller här nolltolerans för våld och att kallas folk för fula saker. Det blir ett "ojdå, så säger vi inte till varandra" man säger såhär. Men fortsätts det i provokativ anda (Tinis) så är det förvisning som gäller.

MEN

Man måste samtidigt då ha en nyansskillad i vad de förstår och vad de inte förstår, och därigenom grundlägga att lära dem empati och "vad man kan säga". Typ "hur hade du känt om någon säger så till dig". "Det är OK att tänka det men man säger inte det". Vissa saker de säger blir ju så fel - men det kanske inte menas fel utan bara upprepas. Gissa det blir fel när 4-åringen här upprepar 12-åringens snack med sina kompisar. Lyssna och iakkta varför och hur det sägs. Åtgärden beror på just det tycker jag.

Nika: Istället för att säga till honom "så får man inte säga" så får ni berätta varför man inte säger det, vad det betyder och vad man kan säga istället. Som du skriver så menar han inget illa, men de måste ändå lära sig att vissa saker säger man inte i vår kultur. Lägg inget värde i det utan undervisa (visa...lära...leda).

Kalsong är ju på en annan planhalva och i min värld så är det ingen ko på isen om någon kallas det. Det går över om ni inte gör någon grej av det. Även här kan man undervisa honom i "hur man gör" och samtidigt skoja med det. Lillebror kanske inte tar så illa upp om ni skojar till om det. Det är en svår gränsdragning vad man får säga...och inte får...och när man får. Även min 12 åring har svårt för det...och öh...kanske jag med ibland.

Klistrade trådarna.
Har ni läst dem De som jag länkade till. Handlar om 4 åringar och tycker det är kanonsvar som AW givit där och som passar in på så många sammanhang som vi diskuterar.

Hemmaplan
Det är en stor fälla att inte hantera saker när man inte är hemma. Saker ska alltid hanteras för annars blir det ohållbart. Man tar åt sidan, pratar allvar ensamma, åker hem i värsta fall.

Hm...
När vi var på långresa gjorde jag en tabbe... Sade lite irriterat till något av barnen "är du döv eller" Gissa om det har använts...ältats...när får man säga det...typ inte alls svarar den lilla mamman då.

Förvisning
Bra förklarat Ewa tycker jag. Vid behov skulle jag inte tveka. Här använder jag dock "nu får du vara på ditt rum en stund". Ibland bärs det dit och ibland får hon gå själv. Titta också på AW förklaring om förvisning under stickyn "katastrofala dagishämtningar".

Kram alla

[Nika]

1. Bolibompa-"straffet" handlade om att han förstörde just under Bolibompa. Då stängde pappa helt enkelt av tv:n. Efter två varningar.

2. Vi berättar självklart varför man inte får säga si eller så... också. Glömde bort att skriva det.

3. Kalsong tycker inte jag heller är något konstigt ord i sig att säga. Lite komiskt nästan. Men han säger det på ett visst sätt och det är inte ordet i sig utan sättet att säga det på så att säga. Äh, jag vet inte hur jag ska förklara. Men jag är rädd att det fortsätter med mer allvarliga ord, så att säga. Försöker skoja till det allt som oftast, men pensionärerna i området där vi bor tar det inte alltid med humor, så att säga....

[Susanne*]

Lysande förtydligande Nika

1. Då så - helt rätt.

2. Bra.

3. Förstår hur du menar och då ska det hanteras också. Försök hugg någon situation när man då använder det provokativt. "ojdå, då kan du inte vara här ute när du säger så". Det ska ju helst vara en situation som han gärna vill vara kvar i. Lyft helt enkelt hem honom (eller släpa i värsta fall) och förvisa. Se igen "dagishämtningar".

Vad tror du

Kram

[Susanne*]

Hej Tinis och alla förstås

Jag tycker det är bra att vi tänker tillsammans. Om någon annan har annorlunda åsikt så hoppas jag att de säger till.

Tinis - du svarar ju själv på dina egna frågor och funderingar.

Ord förslår inte mycket som du ju vet så mindre ord och mer action. Det kan du. PMS eller ej. Tänk igenom ett förhållningssätt och kavla upp armarna och jobba. Återigen - läs de länkar jag rekommenderat för inspiration. Ingen kan säga det som AW och se till att man får ändan ur vagnen.

Om varning eller ej. För mig är det ju ett ganska solklart icke-acceptablet beteende och dessutom ett tydligt tecken på att ord talat lite för mycket.... Hoppsan-hejsan hade jag sagt lugnt men med "tonen" och sagt "om man inte beter sig som folk så får man vara för sig själv". Han hör - det kan du lugnt räkna med. Genomför och hämta sedan för ex. då handfatstvätt etc.

Sovandet vet du ju också vad som ska göras. Tar du tag i övrigt så ger det säkert med sig det med. Han söker SVAR med stora bokstäver och utmanar dig så det ryker. Du måste stå pall - vänligt men rakt och tydligt.

Bebisspråk - ta du en sak i taget och se hur det utvecklar sig. Verkar som de flesta genomgår en bebisperiod. Skoja med honom och fråga om han vill ha blöja också. 8)

Energirika kramar såhär på kvällskvisten.

Susanne

[Nika]

En totalt misslyckad mamma känner jag mig som nu . Vilken fight vi hade precis innan sängdags. Först gjorde jag allt rätt. Sedan gjorde jag allt fel. Och nu sitter jag här och mår dåligt.

Märker mer och mer vad som stressar mig mest: när jag inte klarar av båda två samtidigt. Har ett arbete där jag sitter i kontorslandskap. Allt och alla runtomkring hela tiden. Jag är ensam om mitt jobb men alla behöver hjälp. Samtidigt. Det går ändå att hantera hyfsat. Men så kommer jag hem. Och det händer saker redan vid hämtning på dagis. En ramlar och slår sig och skriker, den andra vägrar gå hem. Vi kommer hem och jag ska försöka laga mat och det blir kaos för en ramlar ner från stolen han står på, den andre skrattar åt det hela. Jag ska trösta, jag ska förklara för den andre att man inte skrattar när någon slår sig, korven bränns vid i stekpannan, pastan har kokat klart (jag är den som lämnar och hämtar barnen och oftast lagar mat i veckorna. Maken har också gått ner i arbetstid men pendlar till grannstaden och har så lång restid varje dag....). Och jag har bara två barn!

Kvällen började med en hånskrattande storebror som kastade en bok ner för trappan trots att jag bad honom att inte göra det (boken är min kollegas och jag har lånat den och ville inte att den skulle gå sönder). Jag var lugn och bad honom hämta den, sedan skulle han få komma och lyssna på saga med mig och lillebror. Han vägrade hämta. Jag var lugn, gjorde klar lillebror vad gäller kissa pottan, borsta tänder, storebror skrek i hallen. Jag och lillebror gick in till sängen där vi brukar sitta och läsa. Sa åt storebror att han skulle hämta boken (fortfarande lugnt). Tänkte gå med storebror ner och hämta boken (handling - inte ord) och sitter på huk för att förklara för dödstrött och ledsen lillebror. Då kommer storebror och slår mig hårt, hårt i ryggen så jag nästan tappar andan, totalt oförberedd på "attacken". Då brast allt och jag gjorde allt fel. Storebror blev till slut så arg att han kastade sönder en favoritleksak och sedan bröt han ihop för det. Det blev en lååång nattning och ett lååångt samtal i sängen sedan. Älskade, stora, lilla killen så mycket känslor han har. Tur att lillebror är kurad och somnar så bra på egen hand .

Imorgon är en ny dag. Eller nåt. Känner mig misslyckad som först var lugn, sedan blev så arg. Vill inte bli så arg. Men orken räcker inte riktigt till (vi har en låååång vinter bakom oss med en lillebror som varit sjuk mer än han varit frisk, vilket inneburit många nästan sömnlösa nätter pga hosta, magsjukor, hög feber och annat och jag har inte kommit ikapp än).

[Nika]

Tinis: det känns igen det där med bebisspråk och nattningar som inte längre funkar och rutiner som plötsligt ifrågasätts eller vägras genomföras och så vidare. Små enkla saker som ALLTID funkat och som plötsligt inte funkar. Trodde lillebrors 2,5-årstrots skulle vara det värsta nu. Inte storebror. 2,5-åringar är inte lätta att ha att göra med heller, men betydligt lättare än 4,5-åringar .

Och tack för orden om PMS. Det är ju där jag är just nu. Därför allt känns extra jobbigt nu ikväll. Stackars barn.....

[blomman]

Imorgon är en ny dag. Eller nåt. Känner mig misslyckad som först var lugn, sedan blev så arg. Vill inte bli så arg. Men orken räcker inte riktigt till ).

Det där händer. Nästan alla, nångång. Man är inte perfekt hela tiden, men du vill arbeta för att bli en bättre förälder och då kan du planera för nästa gång. För det blir nog fler gånger. Att vara fyra år är lite halvjobbigt emellanåt.

Slåss man sådär hårt så tycker jag nog att man kan få markera ganska hårt att så GÖR man inte. Inte skrika och inte ta hårt i honom. Men där är en förvisning definitivt på sin plats. Men helst vill man ju bryta INNAN det blir sådär.. och det är lättare om man har en plan som man tänkt ut innan. Vad gör jag när det blir såhär..

Annars funderar jag på de där "fula" orden.
Jag har faktiskt ett antal gånger själv gått iväg. Först sagt "sådär säger inte jag till dig.." frasen och om man inte lyssnar till det så har jag sagt "Det där vill jag inte lyssna på" och gått min väg, naturligtvis väldigt upptagen av något Väääldigt viktigt
Jag tänker såhär: Om man vill reta någon är det ju väldigt svårt om personen ifråga inte blir retad, inte bryr sig alls.. det finns liksom ingen mening att retas längre då..
Eller? Vad tycker ni andra? Kan man köra nåt åt förvinsingshållet genom att själv strunta i det och gå iväg? För mig har det funkat jättebra iaf!

Delaktighet! MER; MER;MER!! Speciellt i lite krisiga perioder så mår alla så mycket bättre desto mer social delaktighet man inför.
Och jag tror att hela ansvaret för en syssla från början till slut är bra. Ska man tvätta så sorterar man, sätter igång, har koll på när det är färdigt och hänger upp.
Schema på kylskåpet är klockrent! Dessutom är )åtminstone mina) barnen väldigt stolta över sitt schema och visar upp det för alla som kommer på besök.. fortfarande, trots att det inte är nån nyhet.
Har dessutom märkt att det kommer fler kompisar vissa dagar för att de vill vara med på den sysslan som ska utföras den dagen! Och det gäller inte bara bak-dagar och dylikt utan även städa-badrummet-dagen eller moppa-golvet-dagen..
Att vara delaktig i schemat är också viktigt när man är 4 år och stoor. Man kan ju få välja vilka dagar man vill utföra sysslorna, och kanske vara med att komma på vilka grejer som är viktiga.

Nu när det är så skönt väder så kanske du kan valla ut barnen och få sitta i solen på en parkbänk tills PMS-monstret flyttat? Ute brukar allting vara lättare..

Kramar /blomman

[blomman]

Så sant som det är sagt. Måste stå PALL, Tinis!

Jag tänker "klippa"! Jag ska vara den de kan luta sig emot när det stormar, och det gör det ju när man är barn. Mig kan man lita på och oavsett hur många frågor de ställer så ska de få samma svar. Som en klippa!

[Ewa]

En ny liten finess har tagits i bruk här den senaste tiden. Vid förvarningar, diskussioner som inte gillas, instruktioner som inte ligger i det lilla egots intressen osv har han börjat hålla för öronen demonstrativt, alternativt skrika högt och övertygande:

Inget nytt under solen ! Igen och igen förundras jag över hur lika ungar är ändå. Samma har vi haft här, och jag gör som Susanne* skriver. Tar liksom inget extra för det, han hör - och VET - vad jag har att säga ändå. Håll för öronen eller ej

Och alla små rara pms-are - imorgon är en ny dag

[blomman]

Jag tänker såhär: Om man vill reta någon är det ju väldigt svårt om personen ifråga inte blir retad, inte bryr sig alls.. det finns liksom ingen mening att retas längre då..

Det här blev lite konstigt formulerat, känner jag..
Delvis är det såhär men sen blir ju det här svaret på deras fråga också. Får man säga dumma saker? Nähä, det var det ingen som ville lyssna på. Men däremot får man ju väldigt mycket positiv respons när man säger trevliga saker.
Så nu har jag förtydligat mig. Nu ska jag lägga mig och läsa om dödstraff.. väldigt intressant bok f.ö!
Godnatt!

[/LO]

Hej igen.
Här kommer ännu lite tankar kring barn strax över fyra.

Vera är inte utåtaggerande eller arg. Däremot blir hon svårt sur med darrande underläpp när vi inte förstår vad hon tänker.
Och hon ser ganska ofta till att bestämma sig för vad hon tänker/vill efter att vi sagt något - och då givetvis motsatsen.

Men det som jag tycker är jobbigast är att hon blir sur för att man säger eller gör "fel" saker och "vägrar" tala om vad som är fel. Och det är faktiskt ganska ofta som man inte kan veta vad som är fel. Jag har försökt att sluta lirka ur henne saker (vilket är svårt att låta bli) och konstaterat att jag inte kan hjälpa henne om hon inte säger vad hon vill, istället för att demonstrera vad hon inte vill.

Hon säger ofta "då ska jag ALDRIG mer leka med dig, bara pappa (eller mamma)". Jag brukar faktiskt bara svara "jasså" och inte lägga så stor vikt vid det.
Hon pratar också med en gnällig tråkig röst, som kan göra mig otroligt irriterad. Försöker verkligen bemöta med "prata med vanlig röst" och det funkar ibland, men jag tror att hon inte riktigt hör själv hur hon låter. Så ibland frågar jag om hon tycker att vi ska prata så med varandra - och så låter jag som hon gör...

Jag gav ju råd här ovan om mer social delaktighet och det är inget vi lever upp till, men verkligen skulle behöva. Hon kan ju faktiskt en hel del.
Väldigt ofta dock, när vi ska göra något och hon får ett uppdrag så säger hon att hon vill att vi ska göra det tillsammans. Och jag brukar köpa det. Alltså, då delar vi på både mina och hennes arbetsuppgifter.
Men hon skulle ändå behöva något mer att bita i, på riktigt.

Om en vecka börjar maken jobba heltid, efter att ha varit hemma ett par månader och innan dess jobbat 80% liksom jag.
Jag har blivit ordentlgit bortskämd med markservice och får väl nyttja Vera till att göra en del av det som maken gjort innan

Kommentera gärna Jag har svårt att riktigt känna när jag gör rätt.

/LO

[Susanne*]

Nu väntar sängen snart

Blomman: Steady as a rock - härligt. Och absolut tycker jag också att man kan gå sin vän i omvänd förvisning med ev. ett "ojdå...etc".

Nike: Tomorrow is another day...

Alla har vi sådana dagar och det enda vi kan göra är att lära oss av dem och vara tacksamma att vi i alla fall noterar och vill göra annorlunda. Det är en bra mamma som gör det.

Eftermiddagar efter jobb etc kan ju vara tjorviga. Jag tror det gäller att ha en plan för hur man hanterar dem och vad som fungerar bäst för just den familjen för att komma på samma planhalva. Liten fruktstund först, lite utevistelse och sedan gemensam matlagning där alla har en funktion.

En liten reflektion och fundering efter att jag läste det du skrev... Hantera färdigt storebror på en gång istället för att låta tiden gå och frustrationen öka. Snabba avslut och ny omstart. I det du skriver så lät det som storebror stod utanför och var frustrerad och ledsen, medan lillebror fick uppmärksamhet och kärlek. Hade du då hanterat färdigt storebror först så hade ni kanske kunnat avsluta tillsammans.

Viktigt med syskon är också att hantera dem som ett team så det inte alltid blir en stor blir "the bad guy" och en som tröstas. Här kan båda ibland åka in på rummet - tillsammans - för de kan ju inte vara bland folk. Vems fel det var är inte intressant då.
Saklighet är det som är nyckeln...och det vet vi ju alla hur lätt det är ibland.

Sov gott alla