Vill någon ge mig ett tips?

Hjärnan växer och utvecklas när den används. Som förälder har du många möjligheter att påverka hur hjärnan utvecklas hos ditt lilla barn. Här kan du ställa frågor och bli inspirerad!
blomma2
Inlägg: 14
Blev medlem: lör 03 dec 2011, 18:03

Re: Vill någon ge mig ett tips?

Inlägg av blomma2 »

Hej!
Här kommer en liten rapport från oss:
Magläge är numera favorit! Att sitta är inte alls lika roligt längre.. Ålandet går bättre och bättre, jag upplever att hans tyngdpunkt har flyttat längre ner och benen svävar inte längre. Fortfarandede är det armarna han använder mest.
Ålandet är inte helt korsvis, men något enstaka åltag får han till det. Ett par gånger har han dragit sig upp i krypställning pc sen pladask ner igen.
Tror ni att det korsvisa kommer att komma helt och hållet så småningom? Kan jag hjälpa honom ytterligare?

Kram på er!
Luvisen
Inlägg: 2744
Blev medlem: lör 02 jan 2010, 12:02
Ort: Stockholm

Re: Vill någon ge mig ett tips?

Inlägg av Luvisen »

Bra framsteg! :thumbsup:
Bebispojken född 22 april 2009
Maratonkurning 26 dec 2009 - 12 feb 2010
Petite Soeur född 8 mars 2012
SM rookie
Hege
Inlägg: 1590
Blev medlem: mån 31 jan 2005, 15:39

Re: Vill någon ge mig ett tips?

Inlägg av Hege »

Vid att envist sitta bakom och stödja en liten fotsula i taget så det blir någonstans att sparka i från. (Böj knäet så polletten trillar ner lite snabbare :wink: ).

Vid att man får se "Hej, det går ju mycket snabbare när jag gör SÅHÄR!! Vilken överraskning!!" så brukar de små fatta. Men det kan ta lite tid.

Opp i krypställning är bra, det är steg i riktig riktning. Man provar på sin balans, får se lite hur läskigt högt det är "där uppe", och krypningen är på väg. men det kan ta lite tid innan den kommer i gång. För föräldrar är detta en viktig pekpinn, nu är det dags att åla på, för när krypningen kommer igång, då är det ingen barn som jättegärna ålar särskillt mycket.

Men jag håller med Luvisen, jättebra framsteg! Beröm och hurra till föräldrarna! =D> =D> =D>
blomma2
Inlägg: 14
Blev medlem: lör 03 dec 2011, 18:03

Re: Vill någon ge mig ett tips?

Inlägg av blomma2 »

Okej, vi ska kämpa på! Jag är mest bekymrad över att han inte fått till det korsvisa? Om han nu får för sig att börja krypa, kommer det korsvisa då ändå?
Kram och tack för era svar!
Hege
Inlägg: 1590
Blev medlem: mån 31 jan 2005, 15:39

Re: Vill någon ge mig ett tips?

Inlägg av Hege »

O ja. Var inte rädd. Det går nämligen inte an att krypa utan att det blir korsvis. :D
blomma2
Inlägg: 14
Blev medlem: lör 03 dec 2011, 18:03

Re: Vill någon ge mig ett tips?

Inlägg av blomma2 »

Hej igen!
Jag har inte varit inne här på länge då det varit fullt upp.
Vår lille kille har nu börjat krypa, dvs han tar sig upp från magläge till krypställning, armarna först och benen och rumpan sen.
Kryper gör han men fortfarande inte korsvis!!! När jag startade denna tråden la jag ett inlägg under forumet för hjärnskadade barn också eftersom vi var lite osäkra om vår kille har en hjärnskada eller inte.
Jag har hela tiden varit bekymrad över att ålandet inte blev korsvis, han drog sig fram med en arm i taget ibland och båda armarna ibland. Benen var antigen rakt ut eller så använde han dem ibland men ålandet blev aldrig korsvis, det blev lite hur som helst...
Nu kryper han som sagt, en arm framför den andra och benen "hänger inte riktigt med" om ni förstår hur jag menar? Det är oftare passgång än korsvis. Det kan se ut ungefär såhär: Vänster hand fram, höger hand fram, vänster ben fram, höger ben fram. Det är inget "flow" i krypandet och det går inte direkt fort heller.
Vi är kopplade till neurolog som ska göra en utredning men jag vill ju hjälpa honom så mycket jag bara kan, hjärnskada eller inte!!!

Vi har provat att få till ålandet igen, fram med ett lutande bord och jag puttar på benen, pappa visar med armarna. Går dåligt, han blir tokig och försöker ställa sig upp i krypställning.
Vi har också provat att sitta bakom honom och hålla i hans ben när han kryper, när han flyttar fram en hand så flyttar vi fram rätt ben. Det går inte bra, men bättre än att försöka få honom att åla igen.

Snälla hjälp oss, hur ska vi gå vidare?? :cry:
Vi vill ju inget hellre än att det ska bli korsvis! Han har dålig balans, är ganska muskelsvag så han behöver ju det korsvisa så mycket det bara går!!! Jag bekymrar mig inte över att han inte kan gå, hade han bara krupit korsvis här hemma hade vi bara gjort det dagarna i ända och jag hade känt mig lugn... :?

Har varit inne lite på pattering men han blir alldeles hysterisk om vi håller hans armar och ben samtidigt så det känns inte alls bra! Dessutom måste det väl vara en tredje person som håller i huvudet? Jag känner min son alltför väl och vet att det hade blivit katastrof! Finns det något annat sätt för att få in mönstret i huvudet??

Tacksam för många kloka svar!!!
Kram! :)
Hege
Inlägg: 1590
Blev medlem: mån 31 jan 2005, 15:39

Re: Vill någon ge mig ett tips?

Inlägg av Hege »

Hur länge har han krupit då? Det kanske tar ett tag för honom att hitta "flyten" i krypningen. Det jag menade med att det inte går att inte krypa korsvis, är att om man går fram med högra ben samtdigt som högra arm, så kommer man trilla över. Jag tror krokodiler går fram på det sättet, men de har ju hela magen i marken, och det har ju inte små barn som kryper.

Osäkra barn, som ännu inte hittat balansen kryper nog på det viset du beskriver.

Vem är det som har bedömt att er son behöver komma till neurolog, och när ska ni dit?
blomma2
Inlägg: 14
Blev medlem: lör 03 dec 2011, 18:03

Re: Vill någon ge mig ett tips?

Inlägg av blomma2 »

Hej!
Eftersom han är född 10 veckor för tidigt så har dom ständigt koll på honom på neonatalavdelningen där vi låg. Det är läkaren där som vill att vi gör en utredning eftersom han är så pass sen. Vi har fått göra en magnetröntgen men inte fått något svar på den än.

Han tog sina första krypsteg i mitten av februari så han har snart krypit i två månader kan man säga.
Hege
Inlägg: 1590
Blev medlem: mån 31 jan 2005, 15:39

Re: Vill någon ge mig ett tips?

Inlägg av Hege »

Jag förstår att ni är oroliga nu. Jag räknar till att han borde vara 17 månader nu, och det är som du själv säger, en mycket försenad utveckling.

Jag hade en dotter med försenad utveckling, och jag var inte i stånd till att ta inöver mig att hon var sen. Jag var djupt inne i en förnekelsesprocess, och rädslan nekade mig att se sanningen i ögat och ta tag. Jag litade på vårdens "vänta och se", och lot tiden rulla på.

Med de kunskaper jag har i dag skulle det hela förtonat sin mycket annorlunda.

Idag skulle jag sett och uppfattat tidigare, mycket tidigare, att min dotter inte alls utvecklades som sina jämnåriga. Jag vet nu om IAHP, och med den kunskapen skulle jag gjort som följer:

Jag skulle snabbt som attans läst boken "What To Do with Your Brain Injured Child" av Glenn Doman.
Sedan skulle jag anmält mig till kursen "What To Do with Your Brain Injured Child", som är en introduktionskurs för föräldrar med hjärnskadade barn. Kursen skulle visat mig hur Doman/IAHP tänker, och jag skulle noga reflektert över vad jag tyckte om Doman.
Sedan skulle jag, med det jag lärt under kursen, evaluerad vart mitt barn befann sig i sin hjärnutveckling. Jag skulle identifierad vilka områden hon hade problemer, och ut från det skulle jag med mina nya kunskaper, gjort ett program för henne. Genom att utföra detta program varje dag, skulle min dotters hjärnutveckling skjuta fart, och särskilld inom de områden där hon hade problemer.

Jag skulle läst på om hjärnans utveckling, och ansökt om att få komma til IAHP i Philadelphia med mitt barn, och låtit IAHPs staffmembers undersöka och evaluera vart i sin hjärnutveckling barnet befann sig, och sätta upp målet för vart vi ville att hon skulle komma att befinna sig.

Vil skulle fått ett program, designad av IAHP, för just vårt barn, med just den hjärnskada som hon hade.

Sedan hade vi åkt hem och gjort detta program i några månader.

Jag skulle läst på allt vad jag kunne, och ansökt om att få komma med på IAHPs "Intensive Treatment Program".

På Intensive Treatment Program är det IAHP som sätter upp program och lär ut det så man kan genomföra programmet korrekt där hemma. Utöver detta får man får två dagars undervisning i hjärnutveckling, och ett nytt datum för besök, vanligen 6 månader fram i tid.
Efter att ha genomfört programmet varje dag, hållit tät kontakt med IAHP under dessa månder, skulle vi återvänt till IAHP för en evaluering, och ett uppjusterat program. IAHP skulle noga evaluerat mitt barn, och efter de framgångar hon har haft, gett oss ett nyjusterat program, att åka hem och genomföra fram till det nya datumet när vi skulle återvända.

Jag skulle efter mitt möte med IAHP haft en förståelse av att hjärnutveckling inte kommer av sig själv. Jag skulle förstått att hjärnutveckling kommer av att hjärnan används. Jag skulle förstått att ett friskt barn tar sig den hjärnutveckling som behövs genom att vara nyfiken och åla runt, sedan krypa runt och efter det gå och springa runt omkring. Vad barnet ser, hör och känner genom huden bidrar till hjärnutveckling. Jag skulle förstått att ett hjärnskadad barn inte kan göra allt detta, och att någon måste erbjuda dessa stimuleringar till henne, och få henne att åla och krypa själv. Jag skulle mycket klart förstått att denna någon - det är jag.

Och - jag skulle börjat mycket, mycket, mycket tidigare. Jag började när mitt barn var fyra år.

IAHP har strikt förbjudit oss som har varit på Intensiv Treatment Program att råda föräldrar med, vad vi bedömer, hjärnskadade barn någonting som helst, för vi är utbildade att hjälpa just våra barn, med just sina hjärnskador.

Men jag har inte blivit nekad att berätta vad jag gjort med mitt barn.

I fyra år såg jag vad den norska vården hade att erbjuda. På en vecka fick jag med hjälp av IAHP än jag fick på fyra år av den norska vården.

Jag hade inte tvekat en enda sekund att göra hela resan om igen.

Vi hade inte kommit särskillt långt med endast krypning och ålning. Jag hade inte kunnat föreställa mig att det behövdes 1600 meter. Varje dag. Och jag hade aldrig upptäckt själv att vår dotter inte hade samsyn, eller hur störd hennes hörselutveckling var.

Jag skulle, även med den kunskap jag har i dag, tagit hälp av IAHP.
blomma2
Inlägg: 14
Blev medlem: lör 03 dec 2011, 18:03

Re: Vill någon ge mig ett tips?

Inlägg av blomma2 »

Hej Hege!
Jag förstår precis hur du menar men för oss känns detta som en omöjlighet just nu. Vi har fler barn här hemma som måste gå i skolan, som har vänner och fritidsaktiviteter. Det är inte helt lätt att bara åka iväg sådär.. :cry: Sen antar jag att detta program inte är gratis. Vår situation just nu gör att vi inte kan betala några större summor, inte någon i vår närmsta familj heller, tyvärr...

Så... Räcker det för oss att läsa boken och försöka ta till oss så mycket som det bara går?
Jag vill verkligen inte tänka tanken att det är helt "kört"för vårt barn bara för att vi inte kan eller har råd att ta oss till Philadelphia. :cry:

Jag har tidigare köpt en annan bok av Doman, minns inte just nu vad den heter. Är den väldigt annorlunda mot "What To Do with Your Brain Injured Child"?

Kunde din flicka krypa korsvis trorts hjärnskada? (Förlåt om det är en dum fråga :oops: )

Varm kram!
Hege
Inlägg: 1590
Blev medlem: mån 31 jan 2005, 15:39

Re: Vill någon ge mig ett tips?

Inlägg av Hege »

Hej igen.

Inget är någonsin "kört". Och ni är inte de enda som befinner er i en sån situation att ett IAHP-program är en omöjlighet.

Men jag skulle råda er såhär:

Jag tror den boken du har är "How smart is your baby?". Det är en bra bok.

Om du även införskaffar "What To Do"-boken, och läser den, så får du en bra inblick i hur IAHP tänker kring barn med skador i hjärnan. Och hur de har erfarenheter med att hjärnan kan "reparera" de skador som finns. Hur man evaluerar sitt barn, och hur man designar program för att lägga tillrätta för att hjärnan ska kunna "reparera" sig själv.

"How smart is your baby" är en bok som är gjort för friska barn, och handlar om hur man kan påskynda deras hjärnutveckling. Boken förklarar grunligt HUR man evaluerar sitt barn, och vilka program man ska göra för att denna påskynding ska kunna ske. Dessa program som är grunligt beskrivna i boken är väldigt lika de program som de hjärnskadade barnen följer.

Med dessa två böcker, och ett öppet sinne för att göra något annat än den svenska vården rekomenderar, så kan man komma långt på egen hand.

Det kommer kräva studier, mycket tid till att göra program med sonen, och en hel den självdiciplin. Belöningen är utvckling och hopp.

Många, de allra flesta av övningarna är enkla saker, som de andra barnen i familjen kan hjälpa till med att göra. Man kan göra detta till ett familjeprojekt, där alla är med på att hjälpa lillebror.

Tiden är viktig nu, det har redan gått 17 månader. Tänk inte för länge, börja heller med detta, och avsluta sedan om ni inte tycker det är något för er.
Böckerna kostar inte mycket, och det står mycket klokt i dem.

Titta in på det andra forumet, där finns nu en aktiv tråd som är startat av skruttnorpan.

Jag kommer finnas här.

Varm kram!
Skriv svar

Återgå till "Frågor om IAHP och program för friska barn "