Det här med att kindpussas...

[Sarisparis]

Nu har jag en fundering som jag skulle uppskatta andras synpunkter pâ.

Det här med att kindpussas... Det är ju nâgot man "bara gör" här i Frankrike, som att skaka hand i Sverige. Jag tyckte att det var minst lika jobbigt att lära sig detta som att lära sig franska och jag är fortfarande inte helt bekväm med denna hälsningsvana.

Och jag är verkligen inte bekväm med att lära ut detta till mina smâ. Jag vill inte tvinga dem till kroppskontakt med nâgon, ungefär som att jag aldrig skulle tvinga dem att krama nâgon i Sverige. Men här verkar det som att kindpussandet är sâ etablerat sâ de flesta reagerar lite om barnet inte vill hälsa sâ.

Jag har inte tänkt pâ detta som ett problem, men nu funderar jag pâ om jag inte i själva verket gör mina barn en otjänst genom att inte lära dem detta grundläggande sociala spel. Samtidigt som jag inte fattar hur jag skulle kunna lära dem nâgot som jag själv inte är bekväm med.

Detta gäller alltsâ inte när man hälsar pâ den närmaste familjen och vänner, dâ har jag inga problem att kindpussas själv och mina barn brukar i de flesta fall antingen själva ta initiativ till en kram eller en puss eller i vilket fall lâta sig pussas utan tillstymmelse till protest. Jag tänker mer pâ t ex i skolan där fröken hälsar pâ barnen med en kindpuss och vâr Mellanbror varje gâng backar och tittar ner i golvet (varpâ fröken skrattar och säger hej som vanligt och inte gör nâgon grej av det, tack och lov). Jag har pratat med henne om detta och förklarat att jag inte lär mina barn denna hälsningsvana och hon verkade förstâ precis hur jag kände.

Men vad säger ni kloka därute? Gör jag mina barn en otjänst? Hur gör ni med kindpussandet?

Tacksam för all input.

[Alma]

Intressant detta. Finns så många saker man gör i ett samhälle som är svårt att lära sina barn för att man själv inte gillar det. Också när man bor där man är född.

På min sons förskola är det lite av tvärtom. Han vill kramas hej och hejdå, fröknarna har rutinen att skaka hand och stirra i ögonen. I min idé om att bli människa ingår ganska starkt att man får vara annorlunda, och att man utvecklar strategier för att kunna vara det utan att bli utstött eller att stöta ut. Men att det är bra att kunna välja när man gör annorlunda och när man följer med strömmen.

Det blir inte bra för honom i gruppen om han är den enda som kramas hejdå, så jag har tipsat honom om att prova att kramas på andra tider än när man säger hej och hejdå, och prova att säga hejdå som fröken. Har funkat, men hade inte funkat om jag hade sagt att han måste lära sig att handskaka och stirra.

Skillnaden är ju förstås att jag inte ogillar vare sig handskak eller kramar. När jag jobbade i Frankrike var kindpussarna ett av det svåraste att stå ut med. Jag visste inte att jag tyckte så illa om det innan jag fick så många äckliga pussar... Och inte visste jag att fransmännen ogillade mina svenska björnkramar så mycket heller.

Vet du att kindpussar också finns här i Sverige numera? Ungdomar i storstäder och överklass. Superdålig influens av det mångkulturella (som jag annars älskar). Ska man bli hörd av överklass så ska man visa att man kan kindpussas. Så jag har utvecklat en luftpuss-strategi och har lärt sonen också.

På samma sätt som de som egentligen inte vill björnkramas här i Sverige böjer kroppen i en båge så att det blir så lite kontakt som möjligt, och på samma sätt som de som inte vill handskaka låter handen vara slapp och okontaktbar, kan man ju utveckla luftpussarna.

Jag tror det är bra att kunna kindpussas när man bor i Frankrike, men jag tycker att det är lika viktigt att kunna låta bli också och hitta egna sätt att besvara ett försök till kindpuss på vänliga sätt.

På en global konferens jag var arrangör för, fanns en hel del människor som inte ville skaka hand. De hade fantastiskt vänliga sätt att istället hälsa på deras sätt, genom att föra händerna samman och buga. De initierade ofta detta, för att slippa att neka handen som vi västerlännningar annars sträckte ut. Bra sätt!

Själv har jag inte hittat bättre sätt att undvika kindpusseri annat än att vrida huvudet så det blir en luftpuss, och att med kända kindpussare ta initiativet själv så det blir som jag vill ha det och inte massa kindkladd.

Hur gör du för att klara kindpussandet? Något att visa barnen och låta dem utveckla egna varianter av?

[Sarisparis]

Tack Alma för väldigt kloka tankar. Ledsen att jag dröjt sâ länge med mitt svar, ibland snurrar det lite väl fort häromkring. =P~

I min idé om att bli människa ingår ganska starkt att man får vara annorlunda, och att man utvecklar strategier för att kunna vara det utan att bli utstött eller att stöta ut. Men att det är bra att kunna välja när man gör annorlunda och när man följer med strömmen.

Klistrar in min mentala pärm om klokskaper att ha med mig i livet. Det liknar lite det man brukar säga om sâ mycket annat; lär dig reglerna först sâ att du kan bryta mot dem med förnuft. Vilket innebär att jag inte gör mina grabbar en tjänst med att inte lära dem kindpussas.

Hur gör du för att klara kindpussandet? Något att visa barnen och låta dem utveckla egna varianter av?

Nu tycker jag att det är okej, har ju haft ett antal âr för att vänja mig. Men jag känner verkligen igen din beskrivning av hur du upplevde det när du jobbade i Frankrike. Jag har inte arbetat fram nâgon medveten strategi, men nu när jag tänker pâ det sâ har jag nog ocksâ en viss luftpuss-stil. 8)

Sedan jag började fundera pâ detta har jag observerat hur andra barn gör när de kindpussas och jag har konstaterat att majoriteten av de som kindpussas för att de lärt sig att det är sâ man hälsar, och inte verkar uppleva det som ett problem, verkligen kindpussas. Alltsâ trycker dit en riktig puss pâ kinden, smack bara! Sen finns det en kategori barn som inte är bekväma med det och där föräldrarna ibland tvingar barnet att gâ fram och bli pussade pâ. När det är mig de ska hälsa pâ brukar jag göra en grej av att jag är svensk och skaka hand riktigt teatraliskt och förklara att sâ hälsar jag. Det är mest mindre barn i den senare kategorin sâ det kan bli kul om man gör det rätt.

Det är egentligen för Storebror som fyllt fem som jag börjar känna mig lite taskig. Att de smâ inte vill hälsa är ju sâ vanligt att ingen egentligen reagerar. Men en femâring bör väl kunna hälsa pâ folk tycker man (tycker nog jag). Samtidigt är det ju inte alltid han inte vill, ibland hälsar han (och kindpussas) "av sig själv", ibland slâr han bakut och gâr och gömmer sig under en fâtölj (där kan han bli kvar länge, särskilt om det blir tjat om att man faktiskt vill hälsa även pâ Storebror). Och det är väl sâna gânger jag funderar pâ om det kanske är jag som borde ha lärt honom detta frân början.

Sâ jag tror att jag fâr ta en liten pratstund med min äldste, med ditt svar som inspiration.

Tack igen

[miniz]

Salut,

Ja, min femàring är nog en eländig kindpussare förutom med familjen och de han verkligen vill kindpussas med. Jag har ännu inte pratat om detta hemma och jag är en usel kindpussare själv. Jag har mina fasta pussare, men sällan tar jag initiativ och ibland känner jag mig lite dum, som att jag borde nog pussas. Men skit i det, man har lite gratis som utlänning.

Jag tycker ju att min femàring är sà liten, men han är ju fakstiskt fem... Men har inte upplevt nàgon negativ reaktion ännu sà jag avvaktar nog. Och han kan om han vill.

Min treàring pussar ingen annan än oss hemma och det är nog.
De tvà stora (7 och 9, flickor) är helt professionella.

Bises

[Sarisparis]

Tack miniz, ditt svar fick mig att coola ner mig flera vâningar.

Jag har mina fasta pussare, men sällan tar jag initiativ och ibland känner jag mig lite dum, som att jag borde nog pussas. Men skit i det, man har lite gratis som utlänning.

Ja, precis sâ känner jag ocksâ. För mig personligen gâr det alltid att skämta bort om man nu skulle fâ nâgon kommentar eller känna att det blev konstigt, man har ju den perfekta förklaringen. 8) Kanske den kan gälla halvfransoser ocksâ?

De tvà stora (7 och 9, flickor) är helt professionella.

Kanske det helt enkelt kommer med âldern ocksâ. En femâring är ju inte 'stor' än, tycker jag i alla fall, sâ egentligen oroar det mig inte att Storebror inte pussas NU, men jag börjar/började som sagt oroa mig för att om inte vi i familjen lär honom det sâ lär han sig aldrig. Men det kanske han gör av sig själv, i samspel med andra?

Jag ska nog fortsätta att försöka föregâ med gott kindpussande exempel och se tiden an. Med Almas ord i bakhuvudet dock, att det är bra att kunna 'reglerna' sâ att man själv kan välja när och om man vill göra annorlunda.

[miniz]

Precis som du säger är det bra att veta hur det fungerar i världen. Typ vilka normer som finns där man bor. För att leva i samspel med andra observerar man och kopierar. Han vet nog hur man kindpussas om han vill.

Hur är det med pappan, kindpussas det i hans familj? Pussas det mellan farföräldrarna och barnen?

Och jo, helt klart händer det att jag "skyller" pà att jag är utlänning, c'est comme ca avec une maman norvegienne... Lite fördelar ska man ju ha. Men nakna barn pà stranden har jag inte, det gàr rätt och slätt inte i Frankrike! Man fàr observera och kopiera och sà klart gàr man sina egna vägar ocksà, men ibland är det enklare att följa normerna som ràder.

[Sarisparis]

Ja, pappans familj kindpussas friskt. Papy och Mamy hälsar pâ barnen med en kindpuss och det brukar besvaras med en liten svensk kram frân barnets sida. Ibland gâr ett barn i baklâs och springer och gömmer sig och vill inte hälsa, men de tar det lugnt och den knuten brukar lösas upp utan att det blir "hets" att man mâste kindpussas och hälsa fint.

Jag tror att du har rätt i att han nog vet hur man gör, ska kanske bli lite bättre pâ att kindpussas själv sâ att han fâr lite mer att kopiera pâ. 8)

Och jo, helt klart händer det att jag "skyller" pà att jag är utlänning, c'est comme ca avec une maman norvegienne... Lite fördelar ska man ju ha.

Sâ skönt med den jokern i bakfickan!

[Tin]

Fniss vilken rolig tråd.

Här på Nya Zeeland kindpussas det också. Men bara närmsta familjen vilket ju känns lite bättre. Dom känner man ju. Å andra sidan kan ju jag tycka att det är ett väldigt pussande stup i kvarten då man kindpussas varje dag man ses, allihopa.

Garv, min 3 åring har inte hajjat kindpussar. Pussar ger man på munnen tycker hon och trycker glatt dit en blöt puss mitt på munnen på kusiner, farmor, moster etc. Försöker de vrida huvudet vrider hon tillbaka med sina små händer och pussar till ordentligt mitt på munnen. Gärna med ett ljud till "mmmmmsmack".

Garv, jag tänker ja, ska det pussas stup i kvarten får väl de nya zeeländska släktingarna helt enkelt göra det på "svenskt" vis.

Tin "mmmmsmack" på er.

[Sarisparis]

mmmmmsmack tillbax

[TorsMamma]

mmmmmsmack tillbax

Goa Ungar!

[Alma]

Så roligt att läsa om era erfarenheter!

Mina äldre anhöriga var uppväxta i Nordafrikanska och arabiska överklassmiljöer, och där var det kindpussande och allt möjligt som för mig kändes främmande här i distanshejandets, handskakandets och björnkramarnas Norden.

En och trehundra alltför blöta kindpussar blev det för min del som barn, men jag har haft en väldig glädje av det i livet.

Dels kom jag tidigt att få perspektiv på mitt eget inlärda sätt att hälsa.
Dels kom det att skärpa mitt sätt att hävda integritet.
Det kom att få mig att fundera över olika sätt att kunna kommunicera.
Det kom mig att ifrågasätta både blötpussar, kalla handskak och "hejande" på distans.

Så jag tror att även en femåring som tvingas ta emot en och annat alltför blöt kindpuss kan göra något gott av det, så länge man har föräldrar som har förståelse för att man behöver testa lite olika förhållningssätt till det, innan man hittar sin egen stil.

I förlängningen är det superbt att erfara att det finns olika sätt att mötas!