Dessert

[Sarisparis]

Hej

Jag skriver här inne dâ det känns som ett problem jag inte skulle ha haft om jag bott i Sverige. Och kanske mâste man själv ha upplevt den franska efterrättskulturen för att förstâ mitt problem.

Sâ här är det:

Storebror är en sockergris av stora mâtt och skulle kunna leva pâ frukost och mellanmâl (goûter) och efterrätter om det var upp till honom. Dessutom är han allmänt väldigt liten i maten, undantaget frukost dâ han lugnt kan äta bâde tvâ och tre skâlar med yoghurt och flingor plus smörgâs (inte nutella och sylt, utan Kalles Kaviar 8) ). Han äter väldigt lângsamt och har svârt att sitta stilla. Han halkar av stolen, snurrar runt, pillar pâ en tâ... Pâ helgluncher har jag ibland försökt vänta ut honom, men jag har alltid kommit till en punkt dâ jag avbrutit mâltiden dâ mitt tâlamod trutit. Rekordet är pâ en timme och trekvart.

Sedan en ganska lâng period sâ har det blivit en vana att han äter ytterst lite av huvudrätten och sedan väntar väldigt aktivt pâ efterrätten som han glufsar i sig fort och glatt. (Efterrätt hos oss är fruktkompott eller yoghurt, ibland nâgonting i stil med Danette, men inte ofta.)

För en vecka sen sâ slutade jag helt med efterrätter, alldeles spontant (blev tokless pâ att se honom inte äta i evigheter och sen kasta sig över efterrätten ). Jag deklarade helt enkelt att om man inte äter sin mat sâ är man inte hungrig och är man inte hungrig sâ orkar man ju inte efterrätt heller. Och hej pâ dig Vän Av Ordning ekar det i mitt huvud när jag putsar ut sâna här smâ fraser. #-o
Sâ nu äter han, till exempel, bara en liten potatis. Och sen inget mer till nästa mâl. Dâ han äter en liten potatis till. Han klagar inte pâ att han är hungrig, men vissa dagar äter han verkligen nästan ingenting. Serverar jag pasta kan han däremot ta om bâde en och tvâ gânger, men jag vill ju inte ge pasta var och varannan dag heller.

Storebror har accepterat denna nya ordning utan nâgon som helst protest. Om Mellanbror (som ocksâ blir snuvad pâ efterrätt) säger nâgot i ämnet sâ förklarar Storebror mycket pedagogiskt (en blivande Vän Av Ordning ) att om man inte är hungrig för maten sâ är man inte hungrig för efterrätt heller.

Det känns som att jag hamnat pâ helt fel spâr här och tar tacksamt emot râd och synpunkter. Det ska kanske tilläggas att det inte är sâ här precis varenda mâltid, ibland äter han bättre, men det har blivit nâgonting som jag börjat uppleva som ett problem.

[TorsMamma]

Hej,

Låter som om du har min sparris till ål vid matbordet. Vi kör ju inte heller med efterrätt, men så är min son MYCKET smal och ingen socker gris heller för den delen.

Vill bara säga att detta skulle lätt kunna ha varit jag som sa också. Nu säger vi istället att skall man bli stark som pappa, eller som en gladiator eller bara jättestark så måste man äta kött, vill men sen orka vara stark så måste man äta potatis, pasta osv.. för att sen bli smart äter man lite grönsaker också. Sen blir man mätt på fett. Lite förenklat. (men han är ju också 5 år)
På dagis äter han av rent grupptryck och så säger de till honom att skall man vara en stark och stor "tiger" (som hans grupp heter) så måste man äta mycket. Jag är dock rädd att när han börjar skolan och ingen pushar och peppar honom att äta så kommer han gå ner än mer i vikt och vi får mycket klagomål från BVC om hans vikt kan jag lova.

Men när jag är ensam, så får han faktiskt bara sitta och äta i typ 40 min sen tar jag bort maten, för jag pallar inte att se honom sitta där och fixa, leka och hålla på samtidigt som man trugar in en tugga eller två, för att efter typ 1 timme få i det sista som pappa gör. (så gissa vem som har matvargarna i vår familj?).

En gång fick han gå och lägga sig hungrig, då klagade han stort och jag sa bara, du får vänta till frukost. Och jo min son är lika dan, han äter rejäl frukost, typ dubbel macka med just Kalles Kaviar på och lite ost men inget smör. Eller så äter han ostkaka med äppelmos.

Ingen hjälp kanske men en lika dan...

[videunge]

Ojojoj här har vi en till vill jag lova.

Storasyster är en miniätare av rang. och jag känner SÅ väl igen beskrivningen om hur lång tid en måltid kan ta. Jag har faktiskt medvetet kortat tiden man får äta. Efter 40 min så stänger köket för att man skall hinna bli någorlunda hungrig till nästa mål. Sen brukar jag försöka fokusera på annat och låta liten äta i fred, dock gärna ge positiva kommentarer om annat än själva matmängden. LIten här har precis börjat kunna använda både kniv och gaffel och är jättestolt. Det kan jag tex berömma när hon kan eller så.
Om det serveras efterrätt här hemma så brukar liten få en anvisad portion av den vanliga maten ( ganska liten) som så att säga krävs för att man skall få efterrätt. Orkar man ingen mat orkar man ingen efterrätt typ. Det fungerar faktiskt klockrent.

Sen har jag kommit på ett litet knep för att inspirera lilla sparrisen. Jag ser till att äta väldigt varierat, gärna med flera färgglada grönsaker. LIten blir nyfiken och rätt vad det är så smakar hon. Härliga kommentarer som Varför får bara DU sånt där mamma? Bingo!

Kram

[Sarisparis]

Tack för svar ni kloka damer.

Som vanligt sâ blir allting väldigt mycket bättre när man väl formulerat sitt inlägg nâgorlunda i huvudet och satt det pâ pränt pâ forumet.

Sen jag skrev sist sâ har Storebror ätit i ganska normal takt om än inte vad jag skulle betrakta som normal mängd för nâgon i hans âlder. Men som du säger TorsMamma, sâ stâr det utom allt tvivel att jag har att göra med en sparris. Jag ska se till att behâlla den irritation som tyvärr uppstâr hos mig INOMBORDS sâ att den inte smittar av sig pâ Storebror.

Jag tog till vara pâ ditt tips videunge och utökade antalet tillbehör sâ att det blev lite mer intressanta saker pâ tallriken och det uppskattades. :thumbsup:

Nu har vi inte haft efterrätt pâ en dryg vecka och det verkar inte saknas. Jag var rädd att det skulle upplevas konstigt av Storebror dâ det är sâ totalt inbakad i det som räknas som en mâltid här. I skolan fâr de efterrätt varje dag och hos Papy och Mamy sâ känns den ibland viktigare än huvudrätten. Hädanefter kör vi pâ en helsvensk zon här hemma. 8)

[miniz]

Vi har en likadan och bor i Frankrike. Men det är inte helt sant, ibland äter han sà det bara flyger, medan andra gànger gàr det inte alls, men yoghurt med socker, jajamensann, pas de probleme. Jag har bestämt (och àterbesrämt) mig för att acceptera att han äter i perioder och inte truga när han är i sina inte-äta-sà-mycket-perioder. För efter regn kommer solsken och han äter bra och normalt igen. De smà liven växer nog i ryck och napp ocksà, och hur mycket föda behöver egentligen en liten, smal, geleaktig fyraàring.

Vi kör inte med "privé de désert" men man fàr dessert i samsvar med det man ätit. Dock är en yoghurt én yoghurt, hos oss fàr man aldrig tvà... Man kan fà en bonus om det är fil eller faisselle om det inte varit musportioner till middag dà.

Och vi kör ocksà pà att när maten städas undan är det slut, för bàde dessert och couscous. Men eftersom min man är fransk sà har vi làààànga sittningar runt bordet, sà det är sällan bràttom, men vissa gränser har vi ändà. Men det tar lätt 45 minuter, plättlätt. Om jag och barnen äter ensmma är det undanstökat pà en kvart, tjugo minuter.

Jag tycker det är bra att du kör svensk stil hemma, inte behöver man göra allt de andra gör. Man gör som man tycker!

Kram.

[chokladkaninen]

Hej Sarisparis!

Vi har också problem med efterrätt, av samma kulturella skäl, fast ändå lite annorlunda...

Pappa Chokladkanin är inte ett efterrättsfreak i fransk bemärkelse, som ska ha yoghurt och ost till varje pris - däremot är han en kronisk småätare, och som både namnet och hans härkomst antyder, är det CHOKLAD som är den stora grejen. =P~ Jag, å andra sidan, är för ett svenskt förhållningssätt: man småäter inte, utan sötsaker äter man då och då, och då är det som efterrätt efter maten. Tyvärr är jag också värsta sortens sockerjunkie, vilket gör att jag har ambitionen att hålla småätandet till ett minimum, men ändå faller dit och tillåter BÅDE småätande och efterrätt med jämna mellanrum.

Det här är ingen bra kombo. Särskilt vår dotter, som snart fyller 5, är en sockerråtta (Lillebror är betydligt mindre intresserad) och lär sig a) av sin far att det är OK att äta små doser av choklad och kex mellan målen eller åtminstone till efterrätt i princip dagligen; och b) av sin mor att socker och efterrätter bör begränsas men att man sedan ändå plötsligt kan äta hur mycket som helst av det - och helst då i hemlighet... och hur sunt är det, liksom?! ](*,) 8-[

Pappa Chokladkanin och jag har haft många olika dealförsök om detta genom åren, och så länge barnen var små så funkade det hyggligt med sötsaker endast som efterrätt, och inte varje dag - och ev småätande sköttes diskret och utom synhåll för barnen. Men nu funkar det inte längre, eftersom barnen hjälper till vid handling och matlagning och har koll på vad som finns i skåpen, och vilka chokladaskar som tar slut... Och samtidigt vill jag ju förstås lära dem, särskilt flickan, att ha ett avspänt förhållande till sötsaker och hantera dem bättre än vad jag själv har gjort. Min mamma har alltid haft ett problematiskt förhållande till mat och särskilt efterrätter och sötsaker, och överfört den här älska/hata-relationen på alla oss döttrar, och den är inte sund - jag vill att den slutar hos mig! [-X

Problemet är att jag vill och försöker ändra mitt beteende - men Pappa Chokladkanin är inte särskilt intresserad av att förändra sitt. Vilket på ett sätt är rimligt, eftersom han inte mår dåligt av sitt.... Men å andra sidan gör det saken svårare för mig, eftersom det då 1) finns sötsaker hemma; och 2) barnen får budskapet att det är OK att småäta dagligen.

Är det nån som känner igen denna kulturella clash? Och/eller har förslag på hur vi ska handskas med den?

[Sarisparis]

känner igen mig i den här kulturclashen.

Vi har samma här. Jag anser att man äter vid bordet när det är matdags, maken tycker att det är helt ok att gâ och ta en bit choklad / en bit bröd / en kaka / ... ungefär när som helst. Sen kan jag gâ loss pâ nâgot gott pâ kvällen, men det här konstanta smâätandet är jag ganska bra pâ att hâlla mig undan (undantagsdagar finns förstâs 8) ).
Sen barnen blivit lite större (ok, storebror, de mindre har varken koll eller intresse än) sâ har det blivit lite mer smygätande frân makens sida, utan att vi pratat särskilt om det.
Det jag stör mig mest pâ hos oss är makens sätt att smâäta kopiösa mängder under middagsmatlagningen - en halv baguette kan lugnt försvinna innan vi ens hunnit till bords. Och är barnen med och lagar maten, vilket brukar vara fallet, sâ är det ju inga hungriga grabbar som kommer till bordet.

Jag förstâr ditt dilemma och jag har inga bra râd till dig, du verkar ju redan veta precis hur du vill ha det. Sen att ta sig dit är ju en väldigt personlig väg. Men jag tror att du har kommit en bra bit pâ väg bara genom att vara medveten - med din dotter i tanken - om vilket mönster du vill föra vidare. Däremot tycker jag att pappa chokladkanin fâr ta och samarbeta lite mer. Om han inte vill ändra sina vanor, kan han inte skaffa ett alldeles eget och väldigt hemligt chokladlager som inte barnen vet om? Och vara lite mer diskret med själva intaget?

Jag antar att ni inte tillbringar hela dagarna tillsammans, sâ under veckan behöver det väl inte vara ett problem? Pappa chokladkanin kanske kan hâlla sig till efter barnens läggtid?
Pâ helgen kan det kanske vara mysigt att göra en gemensam "sockerpaus" utanpâ matschemat. Vi gör sâ ibland, efter lunchen när de minsta sover, sâ fixar vi riktigt gott kaffe med alla tillbehör och och sâ en god bit choklad till det. Sen sitter vi och lyxfikar maken, storebror och jag. Det är en fin stund som uppskattas av alla. Ett bra tillfälle att prata om saker och ting i lugn och ro ocksâ om det behövs. En bonus hos oss är att vi alla föredrar mörk choklad och det drar ju ner pâ de mängder som "behövs" för att sockermättnad ska uppstâ. 8)

Lycka till