Dags att gå?

Mötesforum för ensamstående föräldrar
Skriv svar
oakarin
Inlägg: 208
Blev medlem: tis 08 jul 2008, 11:29

Dags att gå?

Inlägg av oakarin »

Hej!

Jag skulle gärna vilja ha lite in-put kring det här med att gå isär. Jag och min man har varit tillsammans i elva år, gifta i två. VI har en dotter på fem år och det har trots försök i över ett år inte blivit några syskon.

Jag har den senaste tiden gått igenom stora personliga förändringar. På grund av händelser i barndomen har jag varit blyg, hämmad, haft dåligt självförtroende och mått dåligt. Tack vare långvarig terapi har det nu börjat hända stora saker med mig. Jag törs mer, vill mer, orkar mer, vill förverkliga drömmar osv. Problemet är att omgivningen står still... Jag har börjat drömma om en egen lägenhet och har kommit på mig själv att attraheras av en annan man. Jag har försökt att prata med min man, men vi hamnar aldrig på djupet, bara på ytan. Han pratar praktiska saker och teknik, jag vill prata känslor och drömmar. Jag får inte ut det jag behöver och känner mig livrädd att jag ska falla tillbaka i beteendet att han ska ta hand om mig och sköta allt praktiskt.

Jag har lagt fram förslaget på skilsmässa, men samtidigt vill jag inte förhasta mig. Jag vill även att det ska bli bra för vår dotter, kan man skiljas utan att hon far illa? VI har aldrig bråkat eller skrikit åt varandra, det har istället varit ett långsamt nötande där våra personligheter sakta men säkert suddats ut.

Jag har fått ett helt nytt flyt på jobbet, drömmer om att komma ut och resa, inreda en mysig lägenhet och bara få ta det lugnt. Får jag tänka så här? Kan man sätta sitt egna i främsta rummet när man har barn? Eller är jag bara egoistisk? Hur har ni andra gjort och tänkt?

K
miniz
Inlägg: 2164
Blev medlem: sön 20 aug 2006, 17:07
Ort: Frankrike

Re: Dags att gå?

Inlägg av miniz »

Hej!

Jag ville bara säga att jag läst och vill svara, men har inte tid pà ett par dagar.
Och jag ville samtidigt säga grattis!
Vilken känsla det màste vara att bli mer levande och aktiv, efter sà mànga àr i "dvala" om jag fàr säga sà.

Tvà snabba tankar sà här pà fredagskvällen.
Kom i hàg att han är en man... Inte att man ska dra alla män över en kam, men jo, ändà lite. Män (som regel) är mer praktiska och vi mer känslosamma. That's the shit.
Min kära mor säger alltid, ja, ja de är fràn Mars.
Man fàr bara ta det som det är, det är klart att det finns skillnad pà män, men ändà. Ja du fattar kanske vad jag menar.

Kom ocksà ihàg att han kan inte läsa dina tankar!
Det tänker jag ofta pà, det är viktigt att prata och säga hur man tänker och hur man vill ha det.

Tvà snabba tankar, men jag àterkommer.

Stor kram!
fem älsklingar
nov-03, sep-05, feb-08, feb-10 och nov-12.
oakarin
Inlägg: 208
Blev medlem: tis 08 jul 2008, 11:29

Re: Dags att gå?

Inlägg av oakarin »

Hej igen!

Oj, det känns som att det är flera år sedan jag skrev inlägget! Det har hänt oerhört mycket här på kort tid! :shock:

VI håller på att skilja oss, jag har varit på lägenhetsvisning och ska köpa en trea. Vi ska ha delad vårdnad och har varit på samtal för att dra upp lite riktlinjer hur vi ska tänka kring vår dotter. På det hela taget känns det väldigt bra (om man kan säga så om en skilsmässa?!) Det går inte att lösa den här situationen på ett annat sätt. Jag kan känna lite dåligt samvete att jag splittrar familjen men jag tror att dottern mår bättre i det långa loppet av att ha stabila och glada föräldrar på varsitt håll än två som går och gnager ner varandra. Jag vill även vara ett bra föredöme för henne och visa att det är OK att trotsa vad andra tycker att man "borde" om man känner att man inte mår bra av det.

Har fått kontakt med en inre styrka som jag inte visste att jag hade! Har blivit så handlingskraftig att jag ibland kan tänka "är det verkligen jag som gör detta?!". Att ta kontakt med mäklare, bank, fixa med försäljning av huset, ta kontakt med folk och stå på sina egna ben är en helt fantastisk känsla! Vi får väl se om jag kraschlandar om några månader, men av någon anledning så tror jag inte att det kommer att bli så.

Jag har verkligen försökt att prata med min man under årens lopp. Hade vi inte pratat så hade jag kanske börjat prova med det som en sista utväg, men nu har vi verkligen delat med oss av våra tankar och det är det som gör att jag tagit beslutet att gå.

Min attraktion till en annan man har dessutom visat sig vara besvarad, så kanske öppnas ett nytt kapitel i mitt liv där lite längre fram! :D

Kram!
Maya född med planerat kejsarsnitt 25/6 2008. Beräknad till 4/7 men låg i säte så det blev snitt.
oakarin
Inlägg: 208
Blev medlem: tis 08 jul 2008, 11:29

Re: Dags att gå?

Inlägg av oakarin »

OK, så hur blev det då? Jag gick... vi separerade och flyttade till varsin lägenhet i februari. Allt gick förvånansvärt smidigt och på dagis märkte de efter ett tag att dottern (nyss fyllda 6) inte fick lika mycket vredesutbrott längre. Hon signalerade att hon mådde bättre helt enkelt. Jag mår också bättre, även om jag har mina svackor förstås. Räknade ut att jag varit i ett förhållande sedan jag var 20 år, alltså nästan halva mitt liv. Jag har inte ens avslutat det första förhållandet innan jag gått in i nästa. Var på väg att göra samma misstag igen, men den här gången har jag lovat mig själv att ge mig själv tid. Jag är trött på att kompromissa ihjäl mig, trött på att luta mig mot någon annan och inte tro att jag kan själv, trött på att inte tro på min egen förmåga, trött på att aldrig få som jag själv vill och fejka att jag är nöjd med det jag får. Ska mejsla ut min egen väg nu.

Hur som helst, nu till problemet. Vi fick "bara" ett barn, en dotter som alltså är nyss fyllda 6. Hon står sin pappa väldigt nära och lider verkligen av att bara få träffa honom varannan vecka. Hon gråter och säger att hon längtar efter honom varje dag. Särskilt jobbigt blir det när hon är hungrig, trött eller när jag ställer krav... :roll: Ibland känns det lite som teater eller test. Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera detta. Jag försöker lyssna tålmodigt och trösta men samtidigt känns det som tortyr att höra detta om och om igen hela dagarna. Jag vill verkligen att hon ska få ha rätt till sina känslor, men samtidigt får det inte bli en utpressningssituation där hon tar till krokodiltårar för att få sin vilja igenom. De senaste dagarna har jag provat att säga "jag förstår att du är ledsen, jag hör vad du säger men det finns inget vi kan göra åt det nu. Du får träffa pappa på söndag igen" med en neutral röst. Har ni något annat tips på vad jag kan göra? Tålamod på burk, någon? :wink:
Maya född med planerat kejsarsnitt 25/6 2008. Beräknad till 4/7 men låg i säte så det blev snitt.
helamig
Inlägg: 849
Blev medlem: tis 05 jan 2010, 18:48

Re: Dags att gå?

Inlägg av helamig »

Bara en tanke om ni har varannan vecka om ni skulle kunna byta oftare typ var fjärde dag??

Härligt att ni mår bättre, låter fantastiskt att få gå sin egen väg :D
T född 090917
S född 110118
A född 130328
F född 141123
oakarin
Inlägg: 208
Blev medlem: tis 08 jul 2008, 11:29

Re: Dags att gå?

Inlägg av oakarin »

Hej!

Ja, det är helt fantastiskt att kunna lyssna på sin inre röst och gå dit den leder en! Utifrån sett kanske vi har gjort ett felval då vi hade ett fint hus, bra ekonomi, verkade ha en bra relation och "lyckats". Nu sitter vi med sämre ekonomi i varsin lägenhet, men utifrån mitt perspektiv så mår jag bättre än på länge. Ingen frustration på samma sätt!

När det gäller att korta ner till tätare byten så är jag rädd för att hon inte kommer att hinna landa någonstans utan hela tiden vara på språng. Jag har förhoppningar om att allt kommer att lugna ner sig om ett par veckor då hon börjar förskoleklass. Hon kommer inte att ha tid att gå omkring och längta hela tiden, tänker jag.

Min största undring är hur jag bemöter hennes tårar och längtan? Ska vi prata, prata, prata, ska jag låta henne vara ifred, skämta med henne så att hon blir glad, avleda med aktiviteter, låta henne få ha ett kort på sin pappa på sitt rum, låta henne ringa honom eller vad? Hur gör jag rent praktiskt?
Maya född med planerat kejsarsnitt 25/6 2008. Beräknad till 4/7 men låg i säte så det blev snitt.
helamig
Inlägg: 849
Blev medlem: tis 05 jan 2010, 18:48

Re: Dags att gå?

Inlägg av helamig »

Det låter som du redan har bra förslag och säkert använda olika i olika situationer. Hon måste få tid att sörja, har en kompis vars barn var "upp och ner" ett år efter deras separation. Ringa pappa och ha kort på pappa låter väl jättemysigt. Inreda altare för pappa med kort, ljus fina saker, teckningar till pappa mm. Skypa med kamera??

Lycka till och kram!
T född 090917
S född 110118
A född 130328
F född 141123
oakarin
Inlägg: 208
Blev medlem: tis 08 jul 2008, 11:29

Re: Dags att gå?

Inlägg av oakarin »

Vi har köpt in en fin ram på IKEA för kortet på pappa. :D
Vi vuxna har även bestämt att Maya själv får bestämma om hon vill ringa till den som hon för tillfället inte bor hos. Svider lite i mamma-hjärtat att telefonen är tyst under min vecka men att den går varm hem till pappa... :roll:

Jag tror att det hela även kan bottna lite i att jag har lite dåligt samvete för att jag brutit upp familjen. Det är svårt att förklara för ett barn att detta kommer att bli bättre i längden när hon bara kan se de negativa sakerna. Trots att jag vet att det inte gör saken bättre så blir jag lite uppstressad när hon är och petar i det dåliga samvetet. Trots att var och varannan familj skiljer sig idag så är det fortfarande ett nederlag i omgivningens ögon. Hur som helst, dottern har dock kommenterat att jag är mycket gladare nuförtiden och att jag inte skriker lika mycket... :oops: så jag antar att vi är på rätt väg.

En del kan ju säkerligen förklaras med att hon är sex år också. Häromdagen undrade hon om jag medvetet försökte förstöra hennes liv. Då hade jag dels flyttat på hennes pärlor, dels missat att dra upp markisen så att hon missade att se när sopbilen åkte förbi... :roll: :D
Maya född med planerat kejsarsnitt 25/6 2008. Beräknad till 4/7 men låg i säte så det blev snitt.
helamig
Inlägg: 849
Blev medlem: tis 05 jan 2010, 18:48

Re: Dags att gå?

Inlägg av helamig »

Det är väl klart. Man vill ha bekräftelse på att det man gjort är "rätt" men det kan och ska du ju inte få från henne. Du vet att du gjort rätt och med tiden kommer allt att lugna sig. Har dom alltid varit nära? Annars brukar det väl ändra sig att dom är nära ena föräldern en period och andra nästa o.s.v

stor kram
T född 090917
S född 110118
A född 130328
F född 141123
videunge
Inlägg: 1554
Blev medlem: fre 27 mar 2009, 13:40
Ort: östergötland

Re: Dags att gå?

Inlägg av videunge »

Hej på dig

Jag kan förstå att det svider i mammahjärtat att dottern inte ringer dig just nu. Men jag tänker att hon kommer att tacka dig senare ( kanske inte i ord dock) för att du är lojal mot henne. Att det inte är fel eller konstigt att ringa den föräldern man saknar. För det är ju rätt logiskt att man gör ibland. Att du underlättar deras relation även om föräldrarnas sinsemellan inte fungerade. Ett barn skall inte behöva känna skuld för att det gillar båda sina föräldrar. Jag tycker att ni tänker klokt jag!


Kram på dig :heart:
Mamma till:
L- 2008-07-30 kurad
En ängel som vände om-10
O- 2011-02-18 SM från start
N- 2012-11-06 SM från start
A- 2018-03-21 SM från start
Skriv svar

Återgå till "Leva ensam med barn"