Vi ska separera, hur går vi till väga bäst?

Mötesforum för ensamstående föräldrar
NlNA
Inlägg: 280
Blev medlem: tis 22 apr 2008, 20:02
Ort: Halland

Vi ska separera, hur går vi till väga bäst?

Inlägg av NlNA »

Hej :!:

Det här är jobbigt :cry: .
Min sambo och jag ska separera, ett beslut som jag inte helt var överrens med från början men som jag nu accepterar. Det började diskuteras för ca ett halvår sen men jag ville inte pga att lillkillen var alldeles för liten. Nu känner jag mig mer redo och vi är överrens.
Vi bryter inte upp i vredmod och ingen är arg eller besviken på någon, det känns faktiskt helt ok :!: Hur ok det kan vara när man gråter och skrattar om vartannat :roll: .
Vi är väldigt goda vänner och enda anledningen till uppbrottet är att kärleken mellan oss är slut.
Vi uppfostrar barnen enligt AW båda två, även om det är jag som sköter inlärningen och "undervisar" sambon :wink: .

Min och sambons förhoppning är att sambon kan bo kvar i huset i minst 1 år och att jag får tag på ett boende i närheten (gärna gångavstånd). Har läst lite i BB-boken men inte allt men vi samtalar mycket här hemma om hur vi ska gå till väga, lösa det praktiska m.m.

Barnen vet inget än och tid till familjerådgivningen är bokad.
Vi vill båda ha barnen lika mycket och i början kommer vi även att vara hos varandra tills barnen sover (så gott det går).
Rutiner är vi överrens om att det är SUPER-viktigt, samt social delaktighet.

Tösen som är 3,5 år till sommaren har en tuff tid i sin trots (ifrågasätter mycket) och jag är orolig för att hur hon kommer att reagera.
Vi har haft en tuff tid då det blev fel på dagis ett tag och hon mådde väldigt dåligt av det, och då det yttrar sig med att hon än idag inte vill att någon utav oss föräldrar ska åka någonstans, fastän hon är hemma med den andra föräldern och lillebror. Kan också bli ledsen och gråta när så sker.
Lillkillen är snart 9 månader och kommer ju inte att minnas något av detta som snart sker.
:arrow: Hur gör vi bäst för att barnen ska bli så trygga som möjligt :?:
:arrow: Är det mig dom kommer att känna osäkerhet emot då det är jag som flyttar bort och hur blir det för dom att ha två ställen att bo på :?:
Läste att det var viktigt för barnen att ha en punkt som var mer fast än den andra, typ bas och jag vill att det är hos mig.
:arrow: Är det klokt :?:
Vi har pratat om att ha barnen 2 nätter, den andre 3 nätter, sen 2, sen 3 osv, för att det inte ska gå för lång tid emellan.
:arrow: Är det för lång eller kort tid med tanke på lillkillen som är 9 månader :?:
Om jag får boende i närheten av huset så kommer möjligheten att träffas bli mycket lättare och man kan gå över till den andre när man vill träffa barnen osv.
:arrow: Förvirrar detta barnen om man inte stannar hela kvällen m.m :?:

Jag är ju mest ute efter tips och råd hur vi ska göra allt så bra som möjligt utan att barnen ska tycka att det är svårt eller jobbigt. För det vet vi ju att det kommer att bli även om vi går isär på ett ganska lungt och tryggt sätt (hoppas jag iaf när vi kommer dit) :( .

Tacksam för svar :heart:
NINA
Lisa för själen kom december 2007.
Mors lilla Olle kom juni 2010.
miar70
Inlägg: 9795
Blev medlem: tis 31 jan 2006, 10:59
Ort: Alby, Ånge i Västernorrland
Kontakt:

Re: Vi ska separera, hur går vi till väga bäst?

Inlägg av miar70 »

Hej Nina!

Tråkigt med separation men ändå skönt att ni är överens.

Barn under tre år mår bäst av att ha en trygg bas, att inte behöva växla boende. De jag träffat på som separerat med små barn har löst det så att de har sin sovplats hos den ena föräldern men umgänge med båda. Den förälder som inte har boendet har då barnet på dagarna men går hem med barnet till barnets säng när det är kväll och sovdags. Man säger också att det inte ska dröja för många dagar mellan umgängena, två dagar var i ett rullande schema kan vara bra.

Ska basen vara hos dig är det alltså bäst att alla nätter sovs där (förutom i undantag) och att pappa har två eller tre dagar i stöten. Om ni sedan väljer att låta flicka sova i två hem kan funderas över, det kan vara tufft att sära på syskon.

Skickar med en länk från socialstyrelsen om växelvis boende:
http://www.socialstyrelsen.se/Lists/Art ... 411014.pdf

Kram Mia (som också separerade en gång i tiden med tre små...).
:heart: :heart: :heart: 6 barn :heart: :heart: :heart: (-9104, -9305, -9412, -0301, -0501, -0611 ) :heart: två barnbarn :heart: (-1309, -1505)
My Precious
Inlägg: 170
Blev medlem: tis 21 okt 2008, 09:04

Re: Vi ska separera, hur går vi till väga bäst?

Inlägg av My Precious »

Hej Nina!

Hjärtligt väkommen hit :)

I er situation så tror jag att ATTITYDEN är viktig. Om ni är lugna och säkra så kommer barnen att bli det oxå. RUTINERNA som ni har satt verkar hur bra som helst. Däremot så är jag, personligen, emot växelvis boende. EN bas räcker för ett barn.

Båda era barn har bott hos er tillsammans hela tiden så ni är lika trygga båda två, tror jag. Det är nog väldigt viktigt att känna sig för vad som kommer att passa. Det kan mycket väl vara så att ni korrigerar efter hand.

Ni verkar vara goda vänner så givetvis kommer det bli hur bra som helst.
En sak som man kanske kan fundera lite mer över, är vart basen ska ligga för barnen. Kanske det ställe som de känner bäst till?

KRAM

Berätta gärna hur det går!!
Mamma till coola Tara, 080520, prematurflicka (28 dagar tidig)
TUFFING SOM HUNNIT IKAPP SIG ORDENTLIGT
NlNA
Inlägg: 280
Blev medlem: tis 22 apr 2008, 20:02
Ort: Halland

Re: Vi ska separera, hur går vi till väga bäst?

Inlägg av NlNA »

Tack båda för era tips och stöttning :!:

Det känns gott att ha någon att vända sig till som varit i samma situation som jag befinner mig i nu. Har tyvärr ingen i min närhet som upplevt det med såpass små barn som jag har...
Men jag har enormt mycket stöd i mina vänner som hjälper mig igenom detta :D .

Nu står vi mest och stampar för jag har inte fått tag i något boende än och det är ingen panik heller, men jag vill helst ha flyttat ut innan det är dags för dagis till hösten för lillkillen. Tösen går hos dagmamman nu men ska omplaceras till hösten pga av att det inte fungerar med personkemin mellan henne och dagmamman :( .
Vid bytet vill jag absolut kommit till ett eget boende för både nytt boende och dagis samtidigt kommer bli tufft för oss alla i såfall :!:
I värsta fall får vi vänta med flytt för min del, men ett halvår till, tillsammans i huset är väl inte optimalt.... :wink:

Vi är överrens om att den fasta basen kommer att bli hos mig av vissa anledningar. Barnens pappa kommer att ha barnen mycket under dagen (då dom inte är på dagis) då jag jobbar (han är för tillfället arbetslös) och jag tar kvällar och nätter.
Måste säga att familjerådgivningen vi varit på 2 gånger är mycket bra. Dom ger mig mycket stöd och tips om hur vi ska tänka frammåt. Jag vill så gärna behålla VI-känslan som familj där vi alla 4 gör saker ihop som en familj men att vi inte bor under samma tak hela familjen. Familjerådgivningen ger oss också mycket vägledning om hur vi föräldrar ska agera mot varandra i olika situationer och vad vi ska tänka på när och om det inte skulle fungera lika bra :!:
Är så enormt tacksam i denna situation att vi faktiskt är väldigt goda vänner och överrens om mycket - allt för att barnen ska få det så bra som möjligt.
Visst kommer det gånger då jag vill flytta NU men samtidigt har jag lärt mig att se allt ifrån ett annat håll då jag inte längre behöver sträva efter att hålla ihop familjen och inte längre behöver ta ansvar för fler än mig och barnen. En ganska befriande känsla på gott och ont :lol: .

Frågor hos mig har börjat ta form i hur vi ska säga detta till tösen. Hur kommer hon att reagera, kommer hon att förstå, kommer hon gråta, bli rädd m.m. Och hur ska vi svara på hennes frågor så att hon förstår att det är mamma och pappa som inte ska bo hos varandra och att det inte är pga av barnen vi går isär.
Hur berättade ni det :?: Hur reagerade era barn :?: Vad sa dom, gjorde dom :?:
Berätta gärna om era erfarenheter :!:

Tack för att ni finns :!: :heart:
NINA
Lisa för själen kom december 2007.
Mors lilla Olle kom juni 2010.
My Precious
Inlägg: 170
Blev medlem: tis 21 okt 2008, 09:04

Re: Vi ska separera, hur går vi till väga bäst?

Inlägg av My Precious »

Vad roligt att höra att det är så bra under omständigheterna... dessvärre har jag ingen erfarenhet av detta personligen. Så där kan jag inte ge erfarenhets-tips. Dock vet jag av andra att barn gärna tar på sig skulden och ni måste nog hitta en konkret orsak anpassat till flickans ålder. Jag vet att det finns en rad matnyttiga tips i Barnaboken om barn och skuld. Brukar själv läsa om det då och då, eftersom jag en dag kommer ha en flicka som kommer ta på sig skuld då hennes pappa inte alls är med i bilden.

Vore fint om personer med erfarenhet kunde rycka in!

Ljus och kärlek till dig NINA!!!
Mamma till coola Tara, 080520, prematurflicka (28 dagar tidig)
TUFFING SOM HUNNIT IKAPP SIG ORDENTLIGT
NlNA
Inlägg: 280
Blev medlem: tis 22 apr 2008, 20:02
Ort: Halland

Re: Vi ska separera, hur går vi till väga bäst?

Inlägg av NlNA »

Tack för ditt snabba svar :!:

Barn och skuld, det ska jag läsa in mig på, tack för tipset. Det får bli kvällens kvällslektyr :wink:

En bra idé. Finns det någon här med erfarenheter om hur man säger till sitt/sina barn att deras föräldrar ska separera :?: Reaktioner hos barnet m.m och om hur vi som föräldrar ska agera i olika frågeställningar.

Tacksam för svar :heart:
NINA
Lisa för själen kom december 2007.
Mors lilla Olle kom juni 2010.
miar70
Inlägg: 9795
Blev medlem: tis 31 jan 2006, 10:59
Ort: Alby, Ånge i Västernorrland
Kontakt:

Re: Vi ska separera, hur går vi till väga bäst?

Inlägg av miar70 »

Hej igen Nina!

Vad fint att läsa om hur bra ni samarbetar kring barnen, det värmer! Mina barn var 2, 4 och 6 år när jag och exet separerade och vi satte oss ner med barnen kring köksbordet när vi berättade. Vi berättade att vi inte kunde bo tillsammans mer eftersom vi inte tyckte om varandra som en mamma och pappa ska göra, och att vi var tvungen att bo i olika hus för att må bra. Vi berättade att barnen skulle få ännu ett ställe att bo på, att både mamma och pappa skulle finnas lika mycket för dem men inte samtidigt. Den yngsta minns inget av det här samtalet, men de båda äldsta kan nästan återge exakt vad vi sade trots att de är 20 och 18 år i år. Så visst är det ett livsomvälvande samtal, något som sätter spår. Det är SÅ viktigt att gång på gång, ofta, under all framtid berätta för barnen att det inte är deras fel att mamma och pappa inte kan bo ihop, för precis som My Precious skriver tar barnen gärna skuldbördan vid en skilsmässa.

Pratar ihop er lite innan om vad ni ska säga, servera det med glädje och med en ton av äventyr och spänning - något nytt väntar och alla är glada åt att det kommer att bli bra! Alla fördelar och inga nackdelar :wink: . Och krångla inte till det, barnen är ännu så små så man får ta det lite eftersom. De lever i nuet och har svårt att förstå förrän det är riktigt konkret, så man får prata mycket och vara beredd att prata om det när barnen är redo. Och det kanske inte alls är när man själv är redo.

Jag tycker det låter som om ni har ett jättefint samarbete och det bådar jättegott. Håller mina tummar för att det ska fortsätta så, ni har så mycket att vinna på det. Och framför allt är barnen jättestora vinnare :heart:

Kram Mia
:heart: :heart: :heart: 6 barn :heart: :heart: :heart: (-9104, -9305, -9412, -0301, -0501, -0611 ) :heart: två barnbarn :heart: (-1309, -1505)
Pirella
Inlägg: 73
Blev medlem: ons 26 okt 2005, 11:24

Re: Vi ska separera, hur går vi till väga bäst?

Inlägg av Pirella »

Hoppas att jag inte är försent ute! Och tipsar om hur jag gjorde när jag separerade från barnens far:

http://www.annawahlgren.com/forum/viewt ... =8&t=17274

Kanske är det lite typiskt för den åldern, men det var aldrig några problem. Ungefär ett år efter att vi hade separerat tittade dottern och jag på gamla foton. Då sa hon: "Men, mamma - varför var DU i pappas hus då?". Hon mindes alltså inte ens att jag hade bott där...

Hoppas att allt har löst sig bra för er (eller att det kommer att göra det).
NlNA
Inlägg: 280
Blev medlem: tis 22 apr 2008, 20:02
Ort: Halland

Re: Vi ska separera, hur går vi till väga bäst?

Inlägg av NlNA »

Tack alla underbara för ert stöd :!: :heart:

Det har gått en tid nu och det börjar bli jobbigare och jobbigare måste jag tyvärr erkänna.
Dels för att jag inte har hittat ett boende än. Det finns lite på gång och har jag tur kan jag flytta redan i juni (så håll tummarna :wink: ).
Det har varit lite knäckande att inte hitta någonstans att bo och nu vet jag att jag bor i ett av landets populäraste kommuner... :roll: .
Exet har också börjat bete sig oansvarligt och illa emellanåt och jag börjar både bli less och ledsen över hans beteende. Inser ju klart att jag verkligen ska härifrån nu för min skull. Han provocerar mig till att också brista i uppförande och det var precis så här jag inte ville att det skulle bli :cry: :!:
Försöker så gott det går att hålla band på mig men man är ju inte mer än människa heller...

Både jag och exet vet att det kommer bli svårt att berätta för tösen när det är dags. Men framför allt för att exet kommer att bryta ihop och gråta när vi berättar det (han är den känslige av oss). Jag vet hur viktigt det är att vi gör det till en positiv och spännande sak, inga tårar och katastrof-min från oss får infinna sig som gör att hon kan bli rädd och ledsen. Har även föreslagit att jag kan säger det själv i samband med att hon hjälper mig att packa men han vill att vi är två om det och det är ju rätt. Men vad gör jag när han bryter ihop :?:
Han har svårt för det och går omkring och gråter nästan varje dag. Visst gråter jag också men jag har mer finess på det och kan prata med tösen om det när hon frågar. Är dessutom noga med att visa och berätta det för henne när jag är glad igen.

Jag är så otroligt glad och stolt över att ha kommit så här långt och varje dag är en underbar dag trots allt :heart: . Det är i nöden som vännen prövas och jag har aldrig upplevt så mycket stöd och hjälp från mina vänner och släktingar som nu :!: :D .
Jag är så enormt glad för det jag har och värdesätter varje stund jag får ihop med barnen och de underbara människorna jag har runt mig. Jag lever här och nu i mycket större utsträckning än förr och de är de små miraklerna som är livet.
Vet att jag kommer att få det skönt och härligt sen när livet utan exet kommer, även om jag kommer att sakna familjekänslan, vi. Han kommer ju alltid att finnas där som barnens far men för mig kommer det att bli en befrielse att få bli av med saker som jag märker nu har kostat och tagit mycket tid ifrån mig. Under de senaste två månaderna har jag haft en utveckling och ett uppvaknande som jag inte trodde varit möjlig :!:

Nu blev det inte så mycket frågor och hjälp ifrån min sida utan mer ett behov från mig att skriva av mig :wink: .
Men säkert hjälper det andra som kanske befinner sig i samma situation :!: :?:

Tack alla för ert engagemang och de tips och råd ni har gett mig :!: :heart:
Dagen D börjar närma sig och då kommer jag nog att behöva era erfarenheter och tips för att ta mig framåt.
Tack för att ni finns :heart:
Kram Nina
NINA
Lisa för själen kom december 2007.
Mors lilla Olle kom juni 2010.
My Precious
Inlägg: 170
Blev medlem: tis 21 okt 2008, 09:04

Re: Vi ska separera, hur går vi till väga bäst?

Inlägg av My Precious »

Hej NINA!

Skönt att höra hur det har gått. Förstår att ni nästan kommit till bristningsgränsen nu, kanske det finns ett rum att hyra? Det idealiska med bo just där man vill, kommer ju såklart att ta lite tid.

Om någon skulle provocera mig framför min dotter så skulle jag gå till ett annat rum eller säga att jag måste gå ut lite. Eller så skulle jag säga; nu känns det som om jag blir provocerad och det är inte okej. Och om det då fortsätter så skulle jag gå. Det är en finess det där. För att gapa och falla in i provokationerna leder ingenstans. Sen är ni mitt inne i en soppa, klart det blir rörigt :P

Jag kan säga att jag som lever själv oxå kan gråta, det är en del av människan. Däremot så är orsakerna andra än dina. Fast inte så att jag är hysteriskt ledsen. Jag gråter på en kyrkogård, vid min systers grav. Då är min dotter med. Jag säger då att jag älskar och saknar min syster som är i himlen.

Klart att det är svårt att berätta för en flicka att hennes föräldrar ska separera, gör det så odramatiskt som möjligt bara. Hon kommer ha båda två ändå, ingen kommer försvinna.

Jag är ÖVERTYGAD om att du kommer fixa detta, du har det bästa i åtanke och då kan det bara gå bra! Sen är ingen perfekt... men du är stark och med det kommer man som längst!

KRAM
Mamma till coola Tara, 080520, prematurflicka (28 dagar tidig)
TUFFING SOM HUNNIT IKAPP SIG ORDENTLIGT
NlNA
Inlägg: 280
Blev medlem: tis 22 apr 2008, 20:02
Ort: Halland

Re: Vi ska separera, hur går vi till väga bäst?

Inlägg av NlNA »

Hej!
Nu är jag här igen :) .
Tiden har flygit iväg och det har hänt massor... :!:
Första juni fick jag tillträde till en lägenhet i en radhuslänga, en 3:a på 2 plan med lekplatsen ochh skogen precis utanför dörren. Vi har både täppa och balkong och vi/jag trivs som fisken... Lite dyr hyra och lite långt ifrån stan men värt varenda krona :!:

Tösen har tagit det otroligt bra, men jag är inte helt övertygad om att hon har förstått vidden av det hela än.

Dagen innan tillträdet valde vi att berätta vad som skulle ske och vi förklarde det som att vi skulle ha två hus, ett mamma-hus och ett pappa-hus (exet bröt inte ihop :? ). Hos mig skulle hon ha lekplats och kunna cykla hur mycket som helst helt själv och hos pappa fanns studsmattan, gungorna och grannkompisarna. Vi drog allt positivt som fanns men poängterade att mamma bor där med Lisa och Olle och att pappa bor kvar i huset med Lisa och Olle. Ibland kommer Lisa och Olle att vara hos mamma och ibland hos pappa.
Lisa ville efter några minuter genast åka till mamma-huset och titta och efter en stund ringer hyresvärden och berättar att jag kan komma redan nu och hämta nycklarna.
Läget var perfekt och Lisa skulle absolut med och titta :D .

Allt gick prima och det har inte varit några problem sen dess vad gäller flytten. Hon har burit och burit och packat ner och upp och fått flytta mycket av sina saker själv. Hon har fått bestämma var hennes och Olles säng ska stå och lite annat smått och gott.
Dessutom informerade jag alla släktingar och vänner hur dom själva skulle bete sig när dom kom hit första gången, allt så positivt som möjligt... En gång blev det lite för bra när hennes bästis också ville ha ett mamma-och pappahus :wink: .

Däremot har vi inte dragit snacket om varför mamma och pappa inte bor tillsammans :( . Är osäker på om hon kan förstå varför vi inte älskar varandra längre men vi säger däremot att mamma och pappa är kompisar men att vi inte kan bo tillsammans. Varje dag säger jag dock till mina små underverk att jag älskar dom SÅ mycket :) och viskar det till dom varje kväll när jag tittar till dom. Det finns ingen gräns hur stor kärleken till dom är :heart: .

Barnen är mest hos mig men vi har gjort upp ett schema som innefattar nätter hos pappan. Vi har valt att göra så då det passar oss bra. Om det skulle bli fel för barnen efter en tid får vi ändra det då.
Varje fredag kl 15 till lördag kl 15 är dom alltid hos pappa. Varannan helg är dom också där från lördag till söndag kl 15 (alltså 2 nätter).
Den veckan dom bara är där en natt har han umgänget dagtid på måndagar, då han är ledig.
Ska lämna som förslag att vi delar på barnen dagtid onsdagar (har ett barn var) så att man kan få rå om ett barn helt och hållet denna dag. Detta gäller bara för sommaren då jag är helt FL och exet jobbar 50 %.

Till hösten väntar nytt dagis för Lisa och nystart för lillkillen så vi får kanske göra om schemat då men ev blir exet arbetslös igen så jag skulle gissa på att han kommer att få ha umgänget dagtid betydligt mer då... :!:

Den sista tiden har jag omvärderat min syn på exet en hel del. Vi var överrens från början om att vi skulle försöka hålla samma goda förhållningssätt mot varandra men det är nog jag som bara försöker hålla det nu... :cry: .
Den stora skillnaden är att jag ser framåt och han bakåt... :!: Han hugger på en massa saker som vi diskuterar och jag luras varje gång att hamna i provocerandets fälla hela tiden... My Precious, jag ska bli bättre...
Vi är inte alls på samma breddgrad och han drar upp gammalt groll hela tiden och lägger en massa skuld på mig.
Han påpekar allt för ofta att jag tar med mig för mycket saker till det nya hemmet och att jag vill ha pengar för saker som han tycker är onödigt att jag köper. Han kan heller inte se att han har kvar väldigt mycket i huset som har större värde ekonomiskt än vad jag tar med mig.

Mycket bottnar i bitterhet och han mår väldigt dåligt :cry: . Men jag intalar mig ständigt att jag inte längre kan hjälpa honom, jag har försökt i så många år men jag måste rädda mig själv och mina barn nu, nu är jag egoistisk :oops: .
Jag har gjort tillräckligt och ni ska bara veta hur underbart det känns att kunna släppa den biten. Jag orkar inte längre ta hand om honom och jag känner sådan frihet att stå mitt i livet och bara njuta av allt det underbara som finns runt omkring mig. Nu lever jag och i mitt hem ska bara glädje, lycka och kärlek få komma in. Allt annat kan stanna utanför, det är inte välkommet :evil: .

Jag är inte orolig när han har barnen utan snarare orolig för honom. Han har ett destruktivt beteende mot sig själv och är deprimerad emellanåt. Han går under behandling men jag vet att det inte hjälper i längden. Såren är för djupa och han har än inte gått till botten med orsaken, fastän det går. Han ser sig själv som ett offer, anser jag och då kommer man ingen vart. Ska poängtera att detta är min syn på det hela :!:
Min önskan är att han ska få må bra och att vi kan få tillbaka den bra samhörighet vi hade tidigare men då får det bli på hans initiativ. Jag anser att jag har försökt mycket men får bara knivhugg tillbaka.
Om det skulle bli bättre mellan oss och frågan kom upp om vi skulle försöka få till det igen så skulle jag svika mig själv om jag sa ja :!: Jag vet att det finns annat för mig därute och jag har lämnat en stor bit bakom mig som jag i det stora hela faktiskt är tacksam för att det blev av.
Beslutet att separera är det bästa jag har gjort och det är definitivt ingen nackdel att barnen är såpass små.
Vi har olika vägar att gå här i livet och alla ger det en lärdom, erfarenhet och utveckling :!:
Jag är fruktansvärt stolt över mig själv och allt jag har gått igenom, inte bara nu, det finns annat i bagaget också :roll: :wink: . Den bästa kommentaren fick jag av min bästa vän: "Du är den starkaste person jag känner". Sorgligt men givande 8) .

Gud så långt det här inlägget blev men jag har länge väntat på att få skriva av mig. Internetet blev inkopplat först igår och bara att få vara "tillgänglig" igen gör mig glad :wink: .

Tack alla rara som finns här :!:
Lev livet, för det gör jag :heart: .
KRAM
NINA
Lisa för själen kom december 2007.
Mors lilla Olle kom juni 2010.
Mian71
Inlägg: 296
Blev medlem: sön 16 aug 2009, 20:43

Re: Vi ska separera, hur går vi till väga bäst?

Inlägg av Mian71 »

Hej!
Jag vill bara dela med mig hur vi gjorde när jag och min sons far delade på oss. ( vi var och är ff vänner). Vi gjorde som så att vi sa till sonen som då var 3 1/2 då att vi skulle skaffa ett TILL HUS :D med glädje liksom och god attetyd.
Vi gick alla tre och tittade på vårt andra hus som vår familj skullle ha.
( pappans lägenhet). Detta fick sjunka in lite. Sen sa jag bara att där skulle pappa bo och där skulle han få ett EGET rum och då hade han TVÅ!!! :D
Jag hjälpte till med flytten , hjlpte till packa upp osv.
Vi åt nån middag i hop och liksom visade att allt var OK.
Och allt blev okej!
Han var då för liten för varannan vecka snurren så vi beslutade att huvudbasen var hos mig till en början. men ganska snabbt började han sova där nån natt och det blev ju urspännande att sova i ett ANNAT NYTT rum ;-)
Det utökade vi sen till att han var hos sin far to- sö varannan vecka samt umgänge två eftermiddagar den vecka han inte skulle vara hos sin far.
Vi var NOGA med att fasa in " skola in" honom i detta utan frågor. Barn anpassar sig så himla snabbt och liksom " gillar läget" .. Men vi var ju som sagt väldigt goda vänner och det kan ju inte funka så här .
Dock ifrågasattes inte vår separation alls. Dt var när han blev lite äldre som vi verkligen kunde förklara på ett annat sätt . Han frågar mig än idag om jag inte älskar pappa och jag svarar " jag kommer alltid älska din Pappa för att utan honom hade jag aldrig fått dig" .. då är han nöjd. jag kommer säga samma sak till min dotter som har en annan pappa som hon aldrig träffat. ( även om han är lika mycket värd som en disktrasa för mig)
Jag tror inte heller man ska jämnföra med andra tex " du vet kalles mamma och pappa de bor inte heller i hop".. Barn ( tror jag) inte kan relatera till andra utan man lär bara vara konkret vad som gäller för famijen.
Nåväl , nu skriver jag på här utan att riktigt läst tråden rejält. Men ser det funkat ganska bra för dig i alla fall.
Ville bara sticka in med en erfarnhet som funkade för oss.
Kram
En liten född 00
En "lill liten" född 09
NlNA
Inlägg: 280
Blev medlem: tis 22 apr 2008, 20:02
Ort: Halland

Re: Vi ska separera, hur går vi till väga bäst?

Inlägg av NlNA »

Tack för ditt svar!

Det är alltid givande när andra berättar om sina erfarenheter :) .

Här rullar det på och vi mår bra, jag och min lilla familj :D .
Den som mår mindre bra är exet :( .
Han har inte klarat seperationen något vidare och det märks tydligt i hans sätt emot mig.
Han anklagar mig, ger mig skuld och kommer med en massa gliringar hela tiden :cry: . Han missuppfattar ständigt mina frågor som att jag kontrollerar honom när jag behöver veta sömn- och mathändelser. Jag behöver den kontrollen för mig själv inte för att höra om han har gjort rätt m.m. :x

Ska inte tala om hur där ser ut i huset :shock: . Nu hade i och för sig han haft besök av gamla vänner till oss under helgen han hade barnen men han har inte lyft många fingrar för att fixa till huset. Jag är verkligen glad för att slippa detta men har väl lite svårt att se att mina barn ska vistas i detta kaos :shock: .

Nu kom det sig också att jag märkte på honom att han hade druckit en del. Här har det varit ett problem som vi diskuterat tidigare men som han lovade inte skulle ske när han hade barnen. Han har problemet att han inte vet sin gräns och nu fanns ju inte jag där för att tala om när det räckte (dum som jag är har jag gjort det förr...). Jag känner ju nu att han inte tar sitt vuxenansvar emot barnen och detta gör mig lite orolig. Jag vet att han normalt inte gör så här när han är ensam och nu hade han vänner hos sig som gjorde att det blev mer dricka än normalt. Men han ska ju ändå ta sitt ansvar :evil: .

Finns det någon med erfarenheter av denna typ av problem och/eller kan ni ge mig lite tips :?:
Vet faktiskt inte hur jag ska ta upp detta med honom och om jag ska låta det passera eller ta tag i det :?:
Vart kan jag vända mig :?:
Honom skiter jag blankt i men aldrig att detta får drabba barnen :!:

Det är lustigt. Jag som nästan skröt i början av denna tråd att vi hade det en sådan bra seperation, får nu ta tillbaka det :cry: . Vill ju att barnen ska ha kvar sin pappa som han var, inte som han blivit :!:

Tack för att ni finns :heart:
NINA
NINA
Lisa för själen kom december 2007.
Mors lilla Olle kom juni 2010.
NlNA
Inlägg: 280
Blev medlem: tis 22 apr 2008, 20:02
Ort: Halland

Re: Vi ska separera, hur går vi till väga bäst?

Inlägg av NlNA »

Hej :!:

Jag vill forsätta min historia :!:
I förra inlägget beskrev jag situationen med exet som lite problematiskt. Det var det då och jag var orolig men det är mycket bättre nu :D
Exet verkar må bättre även om det kommer kommentarer och gliringar fortfarande, dock har dom avtagit lite...

För några dagar sedan drabbades jag av akuta magsmärtor som inte ville ge med sig. Ringde exet som kom direkt och tog hand om mig tills min mamma kom och kunde köra mig till sjukhuset. Exet sov över här den kvällen och åkte dagen efter med barnen hem till sitt. Han var fantastisk mot mig när jag låg här i smärtor och tog över allt och fixade med barnen m.m.
Det kändes otroligt gott att kunna ringa honom och jag vet att han alltid ställer upp. Där har jag alltid kunnat lita på honom :)

Han har som sagt börjat må bättre och det syns i hans sätt mot barnen. Han väljer att inte ta upp missnöje om vissa saker när barnen är i närheten m.m och idag fick han ett härligt välkomnande ifrån tösen när han kom hit :D .
Hon blev överlycklig att få se honom och lillkillen kröp också emot honom (även om han mest var intresserad av spaden pappa hade i handen... :wink: ).
Då kände jag en sådan lycka, att detta faktiskt kan fungera och att barnen inte gör någon skillnad mellan oss föräldrar. Jag vill visa för dom att vi båda är lika viktiga och jag kommer alltid att sträva efter att deras pappa är den bästa pappan och att det är oerhört viktigt för dom att vara med sin pappa ofta.

Än ser jag inga tendenser hos barnen av att må dåligt av seperationen men vad är det man ska hålla utsikt efter om det skulle inträffa :?:
Barnen har sin bas hos mig men vi har satt upp ett schema som innefattar dessa tider hos exet:
Vecka 1: fredag 15:00 - lördag 15:00 samt måndag dagtid.
Vecka 2: fredag 15:00 - söndag 15:00.
Varje onsdag har vi även "familjedag" då vi alla ska träffas och umgås, kanske hitta på något "extra" (iaf nu när det är sommar).
Känner en viss oro hur lillkillen kommer att ta det med natt hos pappan eftersom han bara är 1 år. Jag har attityden mot honom, självklart men jag har tyvärr hela tiden i bakhuvudet att barn under 3 år inte ska ha växelvist boende.
Vad tycker ni :?: Är det för mycket nätter för lillkillen :?:
Jag har som sagt inte märkt något annorlunda med lillkillen men samtidigt vet jag inte vad jag ska titta efter :roll: .
Jag övertygar mig också om att det är i pappahuset han har vuxit upp i och känner till, det var ju här vi bodde innan seperationen (men det kanske bara är jag som försöker övertyga mig själv... 8) ).

Idag var en härlig dag att få uppleva det där mötet mellan tösen och exet :lol: . Jag blir varm i hjärtat bara jag tänker på det.
Nu sitter jag här ensam då mina små älsklingar är hos sin pappa men jag är glad för det :D . Jag behöver den här egentiden att kunna ge mig iväg och få sovmorgon emellanåt :!: Då blir jag också en bättre förälder när jag fått laddat batterierna och fått längta efter dom :heart: .

:arrow: En helt annan sak som jag behöver lite hjälp med.
Har kommit på mig själv att "hota" tösen lite ibland :oops: men är inte helt klar i om det är ett gränsfall:

Båda barnen badar i badkaret. L vill gärna hälla vatten över O men detta gillar inte O.
Jag frågar redan innan L kliver i badet: "Vad händer om du häller vatten över O?" L svarar:
"Kliva upp med detsamma"! Hon gör det oftast inte numer men är det ett hot eftersom hon fortfarande har ett val :?:

Detsamma gäller om vi ska ut och hon måste ha gummistövlar men vill ha finskorna:
Jag ger henne 2 val:
"Antingen tar du gummistövlarna eller så stannar du inne".
Är detta hot :?:

Nu är det nanedags om jag ska få ut något av min sovmorgon :wink:

Tack för att ni finns :heart:
Kram NINA
NINA
Lisa för själen kom december 2007.
Mors lilla Olle kom juni 2010.
Sarisparis
Rådgivare/advisor
Inlägg: 2797
Blev medlem: mån 10 maj 2010, 14:31
Ort: Frankrike

Re: Vi ska separera, hur går vi till väga bäst?

Inlägg av Sarisparis »

Hej NINA :D

Jag vill bara säga att jag tycker att du fixar det här sâ bra. =D> Vad härligt att exet nu börjar mâ bättre ocksâ och att han och barnen har det sâ fint ihop. :thumbsup:
NINA skrev:Har kommit på mig själv att "hota" tösen lite ibland men är inte helt klar i om det är ett gränsfall:

Båda barnen badar i badkaret. L vill gärna hälla vatten över O men detta gillar inte O.
Jag frågar redan innan L kliver i badet: "Vad händer om du häller vatten över O?" L svarar:
"Kliva upp med detsamma"! Hon gör det oftast inte numer men är det ett hot eftersom hon fortfarande har ett val

Detsamma gäller om vi ska ut och hon måste ha gummistövlar men vill ha finskorna:
Jag ger henne 2 val:
"Antingen tar du gummistövlarna eller så stannar du inne".
Är detta hot :?:
Det beror väl lite pâ hur det sägs, tänker jag. Men i praktiken sâ är det ju bara ren konsekvens och sâ mâste det ju vara ibland. Hjärtabarnskontrollanter inne pâ Barnafostran är kloka som fâ, där kan du säkert fâ matigare svar pâ dina funderingar.

Hoppas att du njuter vidare i ditt nya liv, rapportera gärna!

:heart:
Skriv svar

Återgå till "Leva ensam med barn"