Cuuurling?!!

Mötesforum för ensamstående föräldrar
Skriv svar
2lovely
Inlägg: 9
Blev medlem: tor 05 feb 2009, 14:14

Cuuurling?!!

Inlägg av 2lovely »

Hej underbara ni!!

Vill ta upp en sak som känns fängslande…

Framför er står en pappa som levt ensam med sin 9-åring. Sista tiden har hennes mamma dottern varannan helg. Pappan är alltså i princip heltidsförälder. Han gör allt för dottern; Han skjutsar, hämtar, fixar, röjer och servar. Gör frukostmackor och glas. Om hon står upp så frågar han om hon vill ha en stol. Men när andra står upp, så har han inte frågat. Hon behöver inte göra någonting själv. När jag, som flickvän till pappan, bad henne diska så sa hon nej. Pappan reagerade inte. När jag bad dottern gå och kalla på min katt som var ute, så ville hon inte men jag gav mig inte. Jag hade hundra andra saker att tänka på. Till slut gör hon det. Men katten kommer inte. Så efter en stund så går pappan ner själv för att se om katten kommer. Men det var ju hennes uppgift. Han gör allt för att vara dottern till lags. Allt för att hans barn ska ha det så lätt som möjligt. När något inte passar henne så gråter hon och säger att hon är orolig. Dottern skulle sova i samma rum som min bebis. Men tydligen så var det för mörkt därinne. Min dotter sover enligt SHN. Jag har en liten tvåa och sovmöjligheterna var att antingen sover 9-åringen i min säng då min bebis sover i spjälis ELLER så sover pappan och jag i min säng och hon på bäddsoffan. Hon sa att hon kan sova helt mörkt men när hon provade så gick det inte. Visst det kan jag köpa. Hon kan vara mörkrädd. Så hon kom ut storgråtandes. Inte särskilt kommunikativ men det behöver hon ju aldrig vara och har då inte lärt sig det. Så när jag och pappan skulle sova i min säng i sovrummet och dottern i bäddsoffan så började hon gråta igen. Men nu har hon ju en lampa tänd och tillgång till TVn. Pappan frågar; ska jag sätta på en film? Vilken vill du se? Osv osv. Så tröstar han henne hur länge som helst. Jag misstänkte då att hon var svartsjuk, hon har ju haft pappan själv i 3 år och haft en jämställd relation med honom, annars hade hon inte reagerat så här. Efter mångt och mycket så sover vi i sängen och hon i soffan. Morgonen efter så åker vi till en marknad. Hon klänger och hänger hela tiden, pappan frågar henne om vad hon vill ha. Hon får verkligen allt, eller ja, till 80 % allt. Mitt tålamod började tryta mer och mer. Det visade sig även att när pappan nämnde att han och jag sover i garderoben, då började hon gråta igen. Hela tiden så gråter hon sig till saker. Han och jag pratade lite avsides för, mitt tålamod tog slut och jag fick nog av allt daltande då det gick på min bekostnad bland annat min sömn då jag skulle jobba helgnatt. Pappan och jag tjafsade framför henne då jag brast. Han och jag har knappt nån egentid och det kändes hopplöst. Tidigare samma vecka så hade dottern varit sjuk och han ville inte hamna i en jobbig situation som hade kunnat uppstå om vi hade umgåtts. Hon var förkyld. Feber vet jag inte för ingen tog tempen men pappan hävdade det…

Vad kan detta resultera i?

Kanske hör till saken att tösen är överviktig...pga hennes sockerberoende...

Diskussionen mellan pappan och mig eskalerade när vi pratade om detta. Jag tror inte att han orkar ta tag i det.

Vad som händer mellan oss nu vet jag inte. Vet nämligen inte hur jag ska ställa mig till detta!!!!!!!!!!!!!!
Erfaren debattör och mamma till Luna född 080617
inger
Inlägg: 2187
Blev medlem: tis 01 nov 2005, 18:20
Ort: Göteborg
Kontakt:

Jag har ingen erfarenhet

Inlägg av inger »

Jag har ingen erfarenhet av den situation du beskriver.
Jag delar med mig lite av mina tankar.
Som jag ser det är det flera problem.
Ett problem handlar om att du och din pojkvän inte har egentid.
Ett annat problem är att ni har olika syn på barnuppfostran.
Ett tredje problem tycker jag är din kritiska grundton när du beskriver nioåringen som person. Om du ett ögonblick sätter på dig nioåringens skor. Hur tror du att hon skulle beskriva dig?
Jag får heller ingen bakgrund. Har pappan och hon flyttat in till dig i din lilla t våa från en annan bostad? I såfall är det en jätteomställning som hon har att förhålla sig till.

En annan känsla jag får är att du delar ut order till henne. Hon ska diska, ropa in katten och så vidare.
Hur vore det om ni alla tre samarbetade kring saker som behöver göras?
Saker som är nödvändiga för flockens överlevnad.
Man kan laga mat tillsammans. Man kan tillsammans leta efter katten. Man kan tillsammans baka.

Jag tror också att du och hennes pappa behöver kommunicera bättre med varandra om hur vardagen ska se ut och fungera.
Det är ni vuxna som har ansvar för det här.
Två underbara tonåringar


http://barnboksnatet.blogspot.com/
My Precious
Inlägg: 170
Blev medlem: tis 21 okt 2008, 09:04

Inlägg av My Precious »

Hej på er och välkomna in hit ;)

Gällande situationen som du beskriver så är detta stark grund för kommunikation mellan de vuxna. OM tösen är bortskämd så är det föräldrarnas ansvar. Kommunikationen bör således ligga hos de vuxna. Motivera och uppmuntra gärna till gemenskapssysslor, det är inte alltid så lätt att veta vad som behövs göras. Alternativt kan du kommunicera med pappan först. Vilket troligen är det bästa. Diskutera gärna saker på förhand så stressen minskar när det väl gäller.


KRAM
Mamma till coola Tara, 080520, prematurflicka (28 dagar tidig)
TUFFING SOM HUNNIT IKAPP SIG ORDENTLIGT
Skriv svar

Återgå till "Leva ensam med barn"