Vad gör jag med pappan?

Mötesforum för ensamstående föräldrar
Siobhan
Inlägg: 277
Blev medlem: mån 23 jul 2007, 10:45

Vad gör jag med pappan?

Inlägg av Siobhan »

En liten drös med frågor och funderingar här...

Pappan till min dotter lämnade oss i början av graviditeten eftersom han inte kände sig "mogen" för barn. Innan han lämnade oss så försökte han på diverse sätt att framkalla missfall och det hela var rätt traumatiskt minst sagt.

Hur som helst, efter födseln så har han sagt att han gärna vill träffa dottern lite då och då och han har kommit hit en dag eller två ungefär en gång var sjätte månad eller så. Jag har varit positivt inställd till dessa besök och ofta sagt att han borde komma lite oftare, detta eftersom jag tycker det är viktigt att Lucia får en bra relation till sin pappa. Flera gånger har han lovat att komma men sedan inte dykt upp, och jag har alltid förberett Lucia på hans besök genom att visa bilder på "pappa" och pratat om honom...så det har varit lite trist då när han inte kommit.

Han ger mig inga pengar till hennes uppehälle utan detta får jag från försäkrningskassan.

Problemet är att han inte tar hand om henne när han är här. Han säger att det är för att jag är i närheten och att han skulle ta mycket bättre hand om henne om jag inte var där. Under detta senaste besök (han kom i tisdags) så fick han vara själv med henne eftersom jag börjat på arbetsterapi på förmiddagarna. Jag sa till honom att byta blöja och klä henne och jag instruerade honom i hennes schema, när hon skulle ha mellanmål, ensamleken, utevistelsen samt lunch. När jag kom tillbaka från jobbet hade hon samma blöja som jag hade satt på henne kvällen innan och hon hade inte fått någon mat och hon hade pyjamasen på (de hade alltså inte varit ute heller) Lägenheten var en enda röra och jag misstänker att han smiskat henne för baken var helt rå (kan också bero på att hon inte fått ny blöja) Han hade visserligen försökt ge henne välling men han hade KOKAT vällingen och gett den till henne KOKHET så att hon brände munnen.

Jag var inte glad men jag pratade lugnt och sansat med honom om hans misstag och berättade hur man tar hand om ett barn. Jag skrev också ner till punkt och pricka allt som han måste göra nästa dag.

Nästa dag var ännu värre. Nallen kom bort (hon är aldrig utan sin nalle, det är hennes älsklingssak, hennes tröst)....inget blöjbyte...hon var täckt i bajs...ingen mat...hennes bak, åh jag vill inte ens prata om det. Jag spenderade halva natten med att leta efter nallen.

Jag slängde ut honom. Sa att han fick komma tillbaka igen om han hittade nallen, men han har inte kommit tillbaka så jag antar att han gick till flygplatsen.

Nu är det så att jag har ensam vårdnat om henne och han är engelskman och bor inte i Sverige. Jag misstänker att han egentligen nog inte vill träffa sin dotter och att han behandlar henne dåligt när han är här för att han vill att jag ska säga att han inte får träffa henne mer och på så sätt blir jag den "elake" och han kan säga till vänner och familj att han jättegärna vill se dottern men elaka jag låter honom inte.

Nu är det så att jag inte bryr mig särskilt vad han säger till sina vänner och till sin familj. Jag träffar ju dem aldrig. Bör jag sluta med att låta honom komma hit eller borde jag fortsätta försöka få dottern ha en relation med pappan?

En annan sak är att han aldrig tar med sig några svenska pengar när han kommer över. Han anser att jag borde betala för hans mat när han är här och han ville också få pengar till tågresan till flygplatsen. Jag lever knapert och får minimumbeloppet från soc, så det känner lite taskigt.
Mamma till Lucia född 2007-01-19
Beckabus
Inlägg: 538
Blev medlem: ons 31 dec 2008, 20:44
Ort: Hajom, Mark

Inlägg av Beckabus »

Förlåt, men så här tänker jag..

HUR KAN DU ENS TÄNKA TANKEN ATT HAN SKA FÅ VARA MED DIN DOTTER MER???
Nu lugnar jag ner mig, och jag förstår på ett sätt dig och ditt handlande att du vill att dottern ska lära känna sin pappa, men låt det bli när hon blir stor nog själv att vilja lära känna honom.. jag tycker inte att du ska finna dig i vanvården av ditt kära barn.. Om du accepterar hur han sköter om barnet, eller missköter, så är du lika skyldig till vanvården som han är..

Hoppas att någon annan oxå ger svar från sin synvinkel, jag känner att jag bara blev så j*vla arg när jag läste ditt inlägg.. Sköt om dig och dottern, skickar goa kramar!!
Beckabus 080630, en vecka för tidigt, med planerat snitt pga sätesbjudning! Kurstart 090115!
My Precious
Inlägg: 170
Blev medlem: tis 21 okt 2008, 09:04

Inlägg av My Precious »

Välkommen hit!!
Först vill jag säga att din dotter har ett underbart vackert namn, Lucia!! Ååå så fint!!

Nu har du gott om erfarenhet om vad pappan INTE kan om barn. Att han sedan kanske vill även om han försöker på ett väldigt misslyckat sätt.

I din situation skulle jag absolut aldrig lämna flickan själv med honom. Hon känner inte honom och han förstår inte hennes signaler överhuvudtaget. Du är hennes tolk mot omvärlden.

Gör så här:
1. Sätt uppgränser. Om han kommer igen så ska han inte vara ensam med henne, du är kanske i andra rummet. Om det behöver bytas blöja så visar du hur, han kanske inte vet.
2. Om tösen ska äta så visar du hur.

Välidgt bra att du behöll sanset första gången när du pratade med honom. Förstår sen att det gick så mycket över gränsen att du slängde ut honom.

Jag tycker att det är upp till honom att ta initiativ till dottern. Du kan inte sköta det åt honom. Det har jag lärt mig absolut av många som varit i din situation samt många som arbetar med det. Det måste vara på hans initiativ annars blir så mycket fel. Men det är du som vet vad som ska göras.

Vad ska du betala med? Du har ingen budget för honom. Det var nog bara en sak han sa för att få dig att betala. Han ligger ju efter så det står härliga till med blöjor, välling mm mm mm.

Berätta hur det går!! En varm cyberkram från mig och min lilltjeja!!
Mamma till coola Tara, 080520, prematurflicka (28 dagar tidig)
TUFFING SOM HUNNIT IKAPP SIG ORDENTLIGT
Siobhan
Inlägg: 277
Blev medlem: mån 23 jul 2007, 10:45

Inlägg av Siobhan »

Ja jag tror jag ska göra som du säger och låta han ta initiativet till att träffa sin dotter och inte att jag tjatar på honom. Jag instämmer också med att jag inte kan låta honom vara ensam med henne. Problemet är bara att jag nu jobbar på morgnarna så Lucia går på dagis, nu när pappan var här så ville han att Lucia skulle vara hemma från dagis så att han fick lite mer tid med henne, och det var då han var ensam med henne. Jag tror dock att i framtiden får jag göra så att hon helt enkelt får gå på dagis på morgonen och träffa pappa efter dagis, eller så får han följa med dig dagiset och vara med under deras aktiviteter. Han är extremt charmig så jag är säker på att han kan få fröknarna att gå med på det.

Jag tror att hans agerande är passiv aggressivitiet. Tex om jag säger att jag är fasligt förtjust i min tekanna, så kan jag garantera att den kommer gå sönder under dagen...och han kommer vara väldigt ledsen över det och be hemskt mycket om ursäkt och att det inte alls var meningen osv. Sådana människor är rätt svåra att ha o göra med.
Mamma till Lucia född 2007-01-19
Siobhan
Inlägg: 277
Blev medlem: mån 23 jul 2007, 10:45

Inlägg av Siobhan »

Jag förstår dock inte varför pappan är så arg på mig. Jag har alltid behandlat honom bra, och även om han beter sig dåligt mot Lucia och mig så skulle jag aldrig säga något negativt om honom framför henne. Det enda jag gjort "mot" honom var att vägra framkalla missfall (på Irland är abort förbjudet) och egentligen så har han ingen rätt att klaga över det eftersom jag gjorde klart från början att om jag blev gravid så skulle jag inte göra abort. Så jag förstår inte all denna passiva aggressivitet som han riktar mot mig och Lucia?
Mamma till Lucia född 2007-01-19
My Precious
Inlägg: 170
Blev medlem: tis 21 okt 2008, 09:04

Inlägg av My Precious »

Hej igen!
Det är bra att du behandlar honom bra för tösen. Den dag som hon förstår att hon kommer dels från dig och dels från honom, så kommer hon må dåligt inom sig om den ene pratar ner den andre. Så har jag hört i alla fall. Att ha gränser är behjälpligt. Sedan så tror jag att man ska utforma gränserna när man är på bra humör, eller i alla fall någorlunda. För gränser bör aldrig upprättas under ilska, då blir det ju fel.

Om man är tydlig från början och håller sig till det som man sagt, då är det aldrig att göra något emot någon.

Vilken fin ide, att han kan vara med henne på dagis. Hoppas att det fungerar bara.

Det svåraste som, enligt mig, är alla mänskliga relationer, då det alltid finns risk att bli sårad, ledsen och allt annat. Vet man då på förhand vad man tycker och har ett mål i sikte, så kan det bli lättare. Målet här är deras umgänge. Än så länge är hon nog för liten för att kommunicera och berätta för dig om vad som hänt. Du vet ännu inte om han smiskade henne, vilket gör mig ursinnig om han har gjort, för att inte nämna din moderliga instinkt... Du gör ett toppenjobb, det är jag övertygad om.

Det är inte säkert att han är arg på dig, det kan vara andra saker också, men oavsett vilket så ska du inte ta det på dig. Det enda som du kan ansvara för är att du menar vad du säger. Vilket du gör. Därför är det viktigt med konsekvens. Att han lär sig att du menar vad du säger. Och varje gång. Då ökar ens trygghet. Även hans. Är jag fumlig nu ;)

Läste igenom ovan och det lät nästan som barnuppfostran, eller?

Berätta hur det går!!
Mamma till coola Tara, 080520, prematurflicka (28 dagar tidig)
TUFFING SOM HUNNIT IKAPP SIG ORDENTLIGT
Siobhan
Inlägg: 277
Blev medlem: mån 23 jul 2007, 10:45

Inlägg av Siobhan »

Tack så mycket för ditt fina svar Morgana! Det kommer nog dröja ett bra tag innan pappan kommer igen dock tror jag. Han brukar bara dyka upp en-två dagar ungefär två gånger om året. Men om och när han kommer igen ska jag verkligen försöka ordna så att han kan gå till dagiset med henne, på så sätt kommer han inte vara ensam med henne vilket jag inte tror att han klarar av än.

Jag vet om att pappan har en massa personliga problem och en mycket traumatisk och problematisk barndom bakom sig där han bland annat blev övergiven av sin egen pappa. Så jag förstår varför han inte klarar av relationen med sin dotter. Men trots att jag har sympati för honom och hans problem så måste jag tänka på Lucia och hennes trygghet.

Ett exempel: Två människor (A och B) sitter i en soffa. A slår på B, B säger "kan du sluta med det där?" men A fortsätter. Tillslut så flyttar B till fötöljen istället. B kan förlåta A och ha sympati för A...men han flyttar inte tillbaka till soffan igen!
Mamma till Lucia född 2007-01-19
My Precious
Inlägg: 170
Blev medlem: tis 21 okt 2008, 09:04

Inlägg av My Precious »

God morgon!!

När jag läser igenom vad du skrivit så är det första som kommer upp: "Bränt barn skyr elden". Med tanke på det som du skrev, så är det en god tanke att inte låta han vara ensam med tösen. Personalen på dagiset känner ju flickan, byter blöjor, lagar mat, så han kanske kan lära sig något där, vem vet? För då är det personer som han inte varit känslomässigt bunden till, då kanske det är lättare för honom att ta till sig och lära sig, så det kan ju bara vara bra!

Trauma är inget som är lätt att hantera, likaså att bli övergiven. Men tanke på att situationen är som den är, så kanske han tänker extra mycket på sin barndom nu, när han upplever situationen igen, om än den motsatta. Självklart kommer den lilla snäckan först! Sen tycker jag att du ska prioritera dig själv. Ju bättre du mår desto bättre mår den lilla.

Ditt exempel kan tolkas på många sätt. Där person B verkar inte kunna klara av att flytta tillbaka till soffan i nuläget, men vem vet? Det kommer nog inte vara så för evigt. Alla förändringar tar tid, och vet man vad som gäller i situationen och på vilka områden som man själv kan påverka, så är det en bra grund att stå på. Jag tycker du verkar ha koll på läget och jag tror helt och fullt på dig!!

KRAM
Mamma till coola Tara, 080520, prematurflicka (28 dagar tidig)
TUFFING SOM HUNNIT IKAPP SIG ORDENTLIGT
MammatillAlina
Inlägg: 1
Blev medlem: ons 18 feb 2009, 19:25
Ort: Jönköping

usch

Inlägg av MammatillAlina »

Jag förstår grejjen lite.
Jag lever ensam med min dotter som nu är 1 år och var även ensam under hela graviditeten då hennes pappa inte var redo och ansåg att jag skulle göra abort.

Alinas pappa bor ca 40 mil härifrån kommer o hälsar på ca 1 gång i kvartalet.
Han tror att han känner henne och tar förgivet att hon vet att han är pappa och vad det innebär. Hans mor håller med och påstår att Alina mycket väl vet att han är pappan, trots att han bara träffat henne 4 ggr. Han tror att han kan allt om henne osv och tycker hon ska få komma upp till honom ensam i sommar. (Trots att han aldrig bytit en blöja, när han väl fått mata stressar han på som tusan, lämnar vagnen utom synhåll när hon inte är fastspänd o andra grejer som han inte tänker på)
Inte en chans har jag sagt, då jag inte litar på honom en sekund, då han tänker mer på sina egna behov än hennes, att väcka henne o hålla henne vaken tex då hon behöver sova bara för att han vill umgås, trots att jag sagt att hon verkligen behöver sova för hon sover rätt dåligt om nätterna och ska orka med hela dagen.

Han gör ju aldrig illa henne rent fysiskt, men provocerar mig genom att inte lyssna på vad jag säger o tror att han vet bäst om allt. Trots att det är jag som umgåtts med dotra mi 24-7 i ett års tid

Jag gör så att han enbart får komma hit på helger o jag lämnar aldrig huset utan att Alina är med mig.

Jag kan inte sätta mig in i exakt din situation men jag förstår känslan av att inte lita på pappan och att vilja att sitt barn får växa upp med en relation till pappan.
Men gör så att du säger till honom att bara komma ned på helger då du är hemma
och för att du ska lämna dem ensamma måste han vinna din tillit.

Lycka till!!!
En mamma är egentligen bara en flicka som blivit stor
Siobhan
Inlägg: 277
Blev medlem: mån 23 jul 2007, 10:45

Inlägg av Siobhan »

Oh ja...precis så känner jag också! Pappan till mitt barn bor på Irland så han träffar henne mycket sällan. Han följer inte heller rutinerna när han är här och han har ingen aning om hur man tar hand om ett barn. När jag försöker vänligt förklara hur man gör och berättar om hennes schema osv, så nickar han och säger att han "vet"...men ändå så gör han inte rätt. Han har också sagt att han skulle vilja ha henne själv nångång, men jag tror faktiskt inte jag vågar. För mig hade det varit härligt med lite egentid och kanske till och med en sovmorgon...och jag önskar verkligen att jag kunde lita på honom. Men det kan jag inte för tillfället. Jag har också sagt om och om igen att han måste VISA att jag kan lita på honom, men varje gång han ser henne så gör han något dumt...och han kommer med bortförklaringar. Det allra allra värsta var när han kom och besökte henne när hon bara var två veckor gammal. Vi skulle till bvc på morgonen och han bar henne nerför trapporna till barnvagnen...helt plötsligt så tappade han henne på stentrappan!!! Han skyllde det hela på att han var "morgontrött". Men oavsett hur trött jag är så hade jag aldrig aldrig tappat min dotter på det sättet, det är något som jag är övertygad om.
Mamma till Lucia född 2007-01-19
My Precious
Inlägg: 170
Blev medlem: tis 21 okt 2008, 09:04

Inlägg av My Precious »

Hej ;)

Välkommen MammatillAlina!!

Vad fint att ni tar upp detta otroligt viktiga ämne... Min första reaktion var att man ska alltid lite på sin magkänsla så att det som man tvekar på, det ska man heller inte göra. Nånstans inom sig finns en instinkt som vet bättre.

Nu när barnen inte kan prata och uttrycka hur de känner sig eller vad de har upplevt hos pappan, så kan det vara en GOD idé att vänta tills de kan berätta hur de har haft det. Det rådet fick jag av en barnpsykolog och jag tycker det låter förnuftigt. Själv så har pappan till min dotter inte varit inblandad överhuvudtaget tills han kom med ett erbjudande: att när han fått delad vårdnad så ska jag lämna lillan till hans mamma, dvs lillans farmor. Hon är snart 80 år och har inte någon direkt ork och har inte vågat lyfta tösen hittills. Farmodern och jag kommer fint överens. Hon är djupt besviken över sin son.
På det otroligt löjliga erbjudandet så svarade jag att när han har köpt blöjor, våtservetter, barnpuder, bodies, byxor, tröjor, pyjamas, matstol, barnschampoo & barnolja, strumpor, skor, ytterjacka, regnställ, spjälsäng inkl behagligt spjälskydd, barnsäkrat hela lägenheten, gått föräldrautbildning och lärt sig barnpsykologi, städat lägenheten, särskilt golvet då hon kryper, och då han har lärt sig hela Sova-Hela-Natten-metoden utantill och den verkligen sitter, handdukar som absorberar bra, barnalvedon och kan barnmedicin... då är han välkommen att höra av sig och möjligen ställa krav. Sen dess har jag inte hört av honom. Detta var kanske i januari ;) Lika bra att tala om vad han kan göra så att jag kan se att han har äkta intresse.

Jag har och kommer ha höga krav på den som får passa min dotter. Hon är främst mitt ansvar och de första åren är så viktiga för resten av livet. Jag vill att hon behåller sin integritet och har all potential att forma sin egna personlighet och hon ska alltid veta att JAG finns här. Hon kan alltid vända sig till mig och ska lita på mig. Idag så vet jag att hon litar på mig helt, då hon sover hela natten, jämt, även när hon är sjuk. Det finns heller inget som kan hindra mig om något skulle hända henne. Då menar jag INGET! Då ska inte en svikare ha möjlighet att påverka henne.

Om någon hade tappat henne så hade den personen absolut inte nånsin fått hålla henne igen. Det är bevis nog.

Stå på er, det är ni som är era barns tolkar, ni som känner spädbarnen vet precis vad barnen behöver och när de behöver det.

KRAAAM
Mamma till coola Tara, 080520, prematurflicka (28 dagar tidig)
TUFFING SOM HUNNIT IKAPP SIG ORDENTLIGT
Linnan
Inlägg: 127
Blev medlem: tis 28 mar 2006, 16:55

Inlägg av Linnan »

Ursäkta, men jag tycker att det låter som om pappan till Lucia är en psykopat. Psykopater har lätt för att charma andra när det passar deras syften, de vet också precis var de ska sticka in kniven för att göra störst skada! (som det där du skrev om tekannan) Han förstår naturligtvis att det allra viktigaste för dig är Lucia, hennes hälsa och välmående. Jag måste varna dig å det grövsta för att låta denna man vara ensam med ert barn!!!

Jag vill inte skrämma upp dig egentligen men jag har en bekant som var tillsammans med en man med sådant beteende och det slutade inte bra för deras dotter när de separerade. Inte alls bra.

Jag hoppas verkligen att det inte ska behöva vara så för er. Det är sån stor press på att alla föräldrar idag till varje pris ska ha en relation med sitt biologiska barn. Tro mig biologi är ingen garanti för ett bra föräldraskap. Du behöver inte oroa dig över att hon ska sakna sin pappa, man saknar inte någon som gör en illa. Och det finns säkert andra förebilder...

Hur som helst, varm kram, och mycket kärlek till dig och Lucia.
mathias.josse
Inlägg: 3
Blev medlem: tis 07 sep 2010, 13:52

Inlägg av mathias.josse »

Min spontana reaktion som man och pappa är såklart att det är sorgligt att denna pappa inte förstått sin uppgift som pappa.
Jag tänker att alla barn har rätt till båda sina föräldrar.
Att beröva ett barn rätten att träffa den andre föräldern är ett övergrepp mot barnet.
Jag tycker du ska ta kontakt med familjerätten, och få till stånd ett möte, där du kan framföra dina ösnkemål på ett övervakat umgänge, eller att du är med.
pappan till din dotter har många egna problem som han måste jobba med innan han kan bli en ansvarsfull pappa.
Dock tänker jag, att han kan älska sin dotter som vilken annan pappa somhelst.
Jag väljer att försöka se det goda hos varje individ, jag menar attd et finns hos honom också, sålänge han inte är själv med er dotter, iaf inte sålänge han inte mår bra själv, så kan han ju inte skada er dotter.
Jag tänker också att övning ger färdighet, har man aldrig tagit hand om ett barn kan man inte förväntas klara det heller, det som en kvinna påstod i sitt inlägg, att kräva att pappan ska gå en massa utbildningar och kurser, är ju rent idiotiskt, hur många mammor har gått sådana kurser??
Hoppas allt ordnar sig för din dotter och hennes pappas relation, hon behöver honom, oavsett hur han är, det var inte hon som valde honom som sin pappa, det var du som kvinna. Kram
pappa till sex barn, fyra i ett tidigare äktenskap, jag har arbetat med barn i tjugo år.
My Precious
Inlägg: 170
Blev medlem: tis 21 okt 2008, 09:04

Inlägg av My Precious »

Välkommen mathias.josse!!

Vad kul att en man kommer in hit och ger sina värderingar, alltid lika värdefullt. Jag instämmer med att ett barn har rätt till båda sina föräldrar, däremot kan det vara svårt när den ene bor utomlands och inte verkar ha något som helst intresse.

När jag skrev om föräldrautbildning så får man nog läsa hela mitt inlägg för att förstå hur jag menar.

Ett barn väljer inte sina föräldrar, det är kvinnan OCH mannen som har valt varandra. Men inte nödvändigtvis att skaffa barn. Det finns tillfällen då det bara händer och då får ju båda ta ansvar men tyvärr är det inte alltid så. Som i mitt fall. Då det var jag som bar barnet, så utvecklade jag snabbt känslor i min kropp för min lillfia. Det kom starka lyckorus genom kroppen och det var underbart. Det är lite annorlunda att vara mamma än pappa men givetvis är båda lika viktiga.

Må väl allesammans!!
Mamma till coola Tara, 080520, prematurflicka (28 dagar tidig)
TUFFING SOM HUNNIT IKAPP SIG ORDENTLIGT
mathias.josse
Inlägg: 3
Blev medlem: tis 07 sep 2010, 13:52

svar

Inlägg av mathias.josse »

ja, visst är det så att om man bor utomlands så försvåras självklart kontakten.
Vad gäller känslan av att vara mamma eller pappa så känns det ointressant att jämnföra.
För barnet är i centrum oavsett, och borstestt från amningen och den abolut första tiden i livet, (symbiosen) så är båda föräldrar lika viktiga.
Hur vi vuxna känner eller inte känner inför vårt föräldraskap blir i den diskutionen sekundärt, grundkänlsan, den kärlek man känner för sitt barn skiljer sig inte åt, vare sig man är man eller kvinna.
Däremot kan både mannen och kvinna missbruka och inte förvalta den känslan, vilket blir lika tragiskt oavsett vem som gör det.
pappa till sex barn, fyra i ett tidigare äktenskap, jag har arbetat med barn i tjugo år.
Skriv svar

Återgå till "Leva ensam med barn"