Att föda ensam - ur BB

Mötesforum för ensamstående föräldrar
Låst
TorsMamma
Forumets ordförande
Inlägg: 11145
Blev medlem: fre 17 nov 2006, 09:25
Ort: Stockholms Skärgård

Att föda ensam - ur BB

Inlägg av TorsMamma »

Att föda ensam. Ur Barnaboken av Anna Wahlgren:

"När jag skriver om barnafadern, mannen vid din sida som delar ansvar och glädje med dig genom havandeskap, förlossning, förberedelser därhemma och vården av den lilla, stiger minnen av smärta fram för mig som jag inte vill gå förbi. Det är minnen av såväl ögonblick som år då jag varit ensam om att föda, vårda och fostra.

Allt fler kvinnor i Sverige föder, av olika skäl, sina barn ensamma och tar hand om dem ensamma. Hur mycket man än vill detta, kommer stunder av djupaste övergivenhetskänsla att drabba en och sarga ens beslutsamhet, glädje och förväntan.

Det tycks mig som om naturen byggt in i oss kvinnor ett extra starkt behov av skydd och delaktighet under den tid vi väntar barn, och vid den tid vi ska föda. När barnet väl är fött, känns det mycket lättare att klara sig själv.

Men finns ingen man vid ens sida under den långa väntan på barnet, slår ensamheten klorna i en bittert hårt. Även om man inte vill veta av just honom, barnafadern, är behovet av kärlek, omsorg, ömhet och uppmärksamhet så starkt, att ensamheten blir till en sorg. Man blir själv ett övergivet barn, ibland.

Ödet kan slå sönder den lycka man väntar. En älskad make kan ryckas bort från livet. I barnet lever han, men den fruktansvärda tomheten låter sig inte lindras. Man kan bara önska att släktingar och vänner då ska göra allt för att värma det liv, som ska se dagens ljus.

Ett ensamt föräldraskap kan också vara självvalt. Tusentals svenska kvinnor beslutar sig i mod, hopp och hopplöshet för att föda. De gör inte abort, trots att de inte vill, eller kan, leva med barnets far.

Barn föds under de mest skiftande omständigheter och av de mest skiftande anledningar. Barn kan födas till bot för ensamhet och överflödighet. Barn kan födas som uttryck för längtan. Barn kan födas till tecken på trotsig självständighet, till självförverkligande, till svar på ett behov. Barn kan komma till världen för att komPensera en brist, en olycklig kärlek, en ensam förstfödd utan syskon. Och barn kan, rätt och slätt, komma till av ren slump.

Det finns ingen anledning att moralisera över de yttersta skälen. Människan är inte rationell, och i alla händelser bjuder henne naturen att fortplanta släktet. Tids nog förefinns en högst konkret liten varelse av eget liv, som ska omhändertas.

Och ensamhetens skärseld ska genomlidas.

Den man, som tror han är betydelselös i sammanhang som dessa, ska veta, att även om han inte gör ett endaste dugg under exempelvis förlossningen, är tomheten efter honom ohygglig, om han går sin väg bara fem minuter.

Det går att föda ensam. Det går att fara hem med barnet ensam och ta hand om det ensam. Det går att vara ensam mor.

Men det är svårt. Man ska inte tro något annat, hur gärna man än vill ha detta barn och hur fast besluten man än är att vara ensam om det.

Är du ensam, måste du bereda dig på detta: ensam är inte alltid stark. Ensam är inte särskilt förståndig. Ensam är, vissa dagar, vissa nätter, förtvivlad. Det går inte att komma ifrån.

Har du beslutat dig för att föda ensam och varit stark i det beslutet, ska du bara inte förväxla din förtvivlan med ånger. Förtvivlan måste ha sin tid.

Ditt barn kommer till världen och det kommer till dig. Det ger dig en gemenskap vida djupare än du både önskar och våndas för nu.

Förr fanns kvinnor i det här landet som hetare än något önskade ett barn. De fick acceptera ett omöjligt äktenskap för att få sin önskan uppfylld. Andra fick acceptera en livslång barnlöshet i strid med sin vilja, därför att de inte 'blev gifta'. I dag finns inga sådana hinder. En ensam mor stöts inte ut ur samhällsgemenskapen. Tvärtom ges henne stöd. Hon är socialt respekterad. Hennes barn är inte dömt. Det ges samma förutsättningar som alla andra. Inget barn behöver längre lida för faderlöshet i skola och utbildning. Ingen kvinna är längre moraliskt förkastad för att hon är ogift mor. Det är ändå en stor sak, mot bakgrunden av vad som varit.

Attitydförändringarna härvidlag har mindre fötts ur en generösare människosyn än ur en förändrad samhällsstruktur. Kvinnor arbetar, likaväl som män. I och med att kvinnan allmänt tagits i bruk på arbetsmarknaden har hon befriats från det förtryck, som bar fäste i hennes ekonomiska beroende; ett beroende som med maktens symboler lätt lät sig utsträckas till de flesta livets områden och som snärjde henne i en flora av moraliska normer.

Mannen kan inte föda barn, men kvinnan kan; i dagens Sverige är detta hennes styrka, inte hennes underkastelse.

Tro bara inte att denna styrka ska bära dig så högt över ensamheten, att du inte känner av den.

Bittert nog finns inbyggt i ensamheten en förkrossande övertygelse om att så som det är nu, så ska det alltid vara; ur ensamheten kommer jag aldrig, och barnet kommer snarare att låsa fast mig vid den än lösa mig ur den. Men så är det inte. Du ska få se.

Minns att allt har sin tid. Inget av det tunga du känner nu, kommer att vara för evigt.

Jag har varit ensam om tre av mina förlossningar, om ett havandeskap och sedan om hela föräldraskapet i vardagen under många år. Jag har minnen som är onda, men jag skulle ändå inte vilja vara utan dem. De ger en tyngd åt glädjen över barnen. De ger skugga åt ljuset. De får ljuset att framträda klarare.

Det svåra är inte att vara ensam om ansvaret. Det svåra är, tycker jag, att vara ensam om glädjen. När ingen står vid ens sida och ser det lilla barnet, hör henne/honom säga sina första ord, följer de första, stapplande stegen, ser de små armarna sträckas ut till en första kram – då skär ensamheten djupt till en plåga också för barnets skull. Till ingen kan man säga: 'Såg du? Hörde du? Titta – vad han kan!'

Jag har gått miste om mycket av den fulla glädje, som är delad. Men jag blev också stark i ensamheten.

Hos den som är ensam om ett barn föds en djup och ödmjuk styrka."
Låst

Återgå till "Leva ensam med barn"