I dödens väntrum

En ängel kom - och vände om. Barnasorgens alla ansikten
Therese

Inlägg av Therese »

Ingen skada skedd, Anna :!:
Det är mänskligt att fela, ÄVEN i såna här sammanhang. Det är nästan skönt att det även i sorg får lov att vara lite normalt nånstans.

För det är ju så det känns, allting känns så annorlunda, man känner sej annorlunda när man är i sorg, speciellt när ett/ens barn dör. Det är när man får känna sej lite normal, om ens bara för en kort stund som det finns hopp om livet.

Jag har varit o hälsat på min vän o hennes familj. JÄTTESKÖNT!!!
Nu känns det lite bättre i både skäl o hjärta, åtminstone för ett tag.

Nu ska jag faktiskt ha lite lördagskväll o beställa lite mat, har inte riktigt energi att handla o laga idag.

Tack för alla era värmande ord, de är bomull kring mitt hjärta :heart:

/Therese
Therese

Inlägg av Therese »

Det har gått några dagar, dagar som jag ändå känner att jag haft energi. MEN idag tog energin slut!
Det har varit så tungt!!! Antagligen för att vi ska på begravningen imorgon, o ev släpper det lite när den är över.
Det mesta jag har gjort idag har tagit emot, känts som om jag haft tyngder fästa vid mej som gjortr allt dubbelt så tungt o slitigt.
Nån bra mamma är jag inte heller, inte ens det räcker energin åt :!: :shock: :evil:
Jag är oengagerad o gnällig, går i taket för minsta lilla. Det märker ju barnen oxå så klart, vårt lilla trotsbarn (mellanflickan) kör med det ena tricket efter det andra, o oftast faller jag dit o löser det hela på FEL sätt.

Usch, jag skulle inte vilja ha mej själv som mamma som läget är nu, stackars mina barn. :cry:

Nu kommer jag att ha hjälp med barn o hem i ett par dagar då mina föräldrar är här. Förhoppningsvis ska det räcka för att jag ska komma på banan igen, tillräckligt i alla fall.

Jag har en viss benägenhet att engagera mej stenhårt i vissa saker såsom barnen tex. Känns då o då som om jag bränner ut mej? :roll:
Det är ju mycket, vi har MYCKET familj, företag, dåligt med barnvakt o avlastning (de flesta på långt håll), så det finns liksom inte så mkt till övers. När det så inträffar nåt så här sorgligt som kräver så mycket arbete o energi av mej så går jag ju på minus så klart.

Nåja nu måste jag samla mina tankar o skriva kortet till handbuketten.

/Therese
Fjällfolket

Inlägg av Fjällfolket »

åh Therese... :heart:

I allt detta är du så klok

önskar jag kunde skicka mängder med energi på posten [-o< men det går ju inte... :?
Men så många kärleksfulla och varma kramar du förmår ta emot svävar i luften omkring dig, just nu

:heart: :heart: :heart:

/Fjällmor
Therese

Inlägg av Therese »

Tack för omtanke o kramar! :heart:

Begravningar är ohyggliga, speciellt när det är ett barn som begravs. Det framkallar så många olika sortes tankar, o förstås massor av tårar.
Här sitter jag 32år gammal o har varit på 2st barnbegravningar, varav det ena barnet var mitt eget :!: :shock: :cry: Är det vanligt :?:

Sen finns det ju förstås en hel värld av människor där barnbegravningar är nåt man är med om varje vecka. Jag tänker på krigsdrabbade länder o där aids o andra sjukdommar härjar. Tänker man på dom så känner man ju sej nästan bortskämd. :oops:

Men varför :?: Varför varför varför :?:
Jag vet ju att det inte finns nåt svar, ändå kan man inte låta bli att ställa frågan, om o om igen.
Hoppas man finner svaret andra sidan livet :!: Jag är ju en trogen änglamamma, dvs jag tror absolut att änglar existerar. Barn som dör måste bara BLI änglar, hur skulle vi som blir kvar annars orka överleva :?: :!:

Jag glömde skriva i förra inlägget vad som fick upp mej ur svackan den gången.
Jo en konstig blandning, en 5-barnspappa o Carola Sörgard :!: :?: :shock:
Lite samtal om de kära barnen med en som ger/gör allt för sina barn samt lite vaggvisor o sorgvisor av Carola.
Hmm...

Nu har i alla fall "tiden efter begravningen" kommit. En grå o lång tid, jag vet att det var tungt när vi gick igenom den. Men det är absolut nödvändigt att ta sej igenom den, en viktig del i processen.
På andra sidan tar det "nya livet" sin form, hur otäckt o skrämmande det än kan låta. Men när man närmar sej det så känns det faktiskt ganska skönt.

Jag har fått lära mej massor hittills om barns sorg, o det är så makalöst att följa en liten 5-årings sorg. Mycket som vi ser som problem o hemskheter är rena självklarheter.
Man kan många gånger lyssna till barnet för att veta vad som är rätt! En sådan trygghet!
Nu önskar jag bara att sorgearbetet för alla inblandade ska gå bra o att alla ska komma ut på andra sidan.

För min del hoppas jag på ny energi o kraft att återskapa våra trygga barn o vår fungerande vardag. Jag behöver kunna fokusera mej just nu. Får se hur det går imorron.

/Therese
K-ina
Inlägg: 1485
Blev medlem: tor 09 dec 2004, 10:15
Ort: Närke

Inlägg av K-ina »

:heart: Kära du! :heart:

Ett steg i taget! Ett andetag i taget!
Jag önskar dig sömn och vila i natt och i morgon tänker jag på dig! :heart:
"Som din dag är ska din kraft ock vara" sa alltid min mormor. Det bar henne genom många svårigheter och orden tröstar mig också. Kanske även dig? :heart:
Mamma till två pojkar.
Axel född Mars -00 och Gustav född Juli -03
Skriv svar

Återgå till "Barnasorg"