Vår lille ängel...

En ängel kom - och vände om. Barnasorgens alla ansikten
Skriv svar
Kråkan
Inlägg: 3
Blev medlem: fre 08 dec 2006, 12:08

Vår lille ängel...

Inlägg av Kråkan »

Nu har de gått 2 år sedan vår lille William lämnade oss... :(
Han dog i magen i v. 28 förmodligen PSD, ingen annan orsak hittad.
vår efterlängtade lille gosse.. fick inte lov att stanna!!
sorgen var så otroligt stor och vilken ångest...nu vet jag vad ångest är...lovade mig själv att aldrig mer slänga ur mig att jag "får sån ångest" över i princip ingenting... vilket kunde hända förr..mamma mia vilket stort,svart, skrämmande hål de fanns och som fortfarande dyker upp ibland.

och varför just vi, vad hade jag gjort för fel?? förmodligen något fruktansvärt och ännu värre: jag kunde för mitt liv inte komma på vad de var...
sen kom tankarna: om jag inte gjort så, inte ätit de, om jag ändå ätit de eller gjort så. så hade han säkert fått stanna... listan kan göras lång.. ännu jobbigare blev de när jag blev gravid igen.. och människor gratulerade till de "nya" barnet.. för mig var ordet "nya" fruktansvärt..vi skulle få ett "TILL" barn inte ett nytt... inget barn kan ju ersätta ett annat!

"tiden läker alla sår, men ärren finns föralltid kvar"

jag tänker på han varje dag, men inte alltid nattsvart.. vet att han finns därute och vakar över oss och ser till sin storebror och lillasyster... en dag träffas vi och får vara tillsammans. tills dess måste vi försöka leva livet vi har här och de hade inte gått så här bra, som de ändå går. utan stöd från släkt, vänner och andra drabbade.

Ta hand om varandra därute i vintermörkret!!!
/Carola
Mamma till 2 på jorden och 1 i himlen!
Lua

Inlägg av Lua »

:heart: Välkommen Kråkan! :heart:

Tack för att du delar med dig! Så oerhört sorgligt det måste vara att mista ett barn! Och det där med "nytt" barn har jag också tänkt på - mycket konstig formulering.

Kramar om /Lua.
Kråkan
Inlägg: 3
Blev medlem: fre 08 dec 2006, 12:08

Tack!!

Inlägg av Kråkan »

ja,jag blev nog bara så förvånad att de skulle kännas så mycket nu.. efter 2 år. visste ju att de skulle kännas, men blev nog nästan lite chockad över hur mycket.
och nu så står man ju lite ensam, visst finns omgivningen där runt omkring men inte på samma sätt som förr.
känns litegrann som att de tänker att nu har du sörjt färdigt gå vidare och nu har du ju ett barn till hos dig.
jag är jätteglad för mina barn här på jorden och jag älskar dem över allt annat. men samtidigt så påminns man ju hela tiden om William undrar hur han skulle sett ut nu osv.. mina barn (alla 3) är väldigt lika varann och William såg ut som en mini kopia av storebror.
men samtidigt kommer ju tankarna om lillasyster.. om vi inte hade förlorat William hade vi ju heller inte haft henne..men å andra sidan hade man ju inte vetat om henne om han överlevt...
ja de är de här med sorg...ibland tänker man lite för mycket!! men de är svårt att låta bli.. :cry:
Mamma till 2 på jorden och 1 i himlen!
annawahlgren
Upphovskvinna SHN-kuren 1942-2022
Inlägg: 15366
Blev medlem: mån 22 nov 2004, 22:46
Ort: Gastsjön

Inlägg av annawahlgren »

:cry: :heart: :cry:
:D Nio barn, arton barnbarn, tre barnbarnsbarn och några tusen nästanbarn :!:
Anna Wahlgren 6 Oktober 1942 - 7 Oktober 2022
Gäst

Inlägg av Gäst »

Kära du,

sorg bearbetas i perioder. :( Den allra första sorgen/chocken kan ta gott ta ett år - det är den perioden som omvärlden "ser" som du så mycket riktigt påpekar. Sedan tror de flesta - om de inte själva gått igenom något likande - att det är färdigsörjt. "Fas två" har de ingen aning om... :(

Vad är då denna "fas två" :?:

Efter vad jag sett/upplevt går det till ungefär så här:

Under den där första perioden är man inte så medveten om tid som går. Man lever i föreställningen att det hemska inträffade "för ett par månader sedan" - för det är där man själv är känslomässigt. Så blir man chockad när man inser att det inte är "ett par månader sedan" - det har gått ett år. :shock:

Jag tror att hjärnan har en skyddsmekanism. Det allra första man glömmer är vardagsdetaljerna. Hur rösten lät, miner, gester - det där som man inte längre blir dagligen påmind om. :cry: Och det måste man glömma - skulle man ständigt bli påmind om de där sakerna skulle inte sorgeprocessen röra sig framåt alls.
Men: när man då - vanligen efter just ett eller två år - inser att man har börjat glömma just det där vardagsdetaljerna som gjorde personen levande - kommer den känslomässiga protesten: fas två. Man vill inte glömma, man vill kunna komma ihåg - för någonstans inser man, att när man "släpper taget" om "vardagsdetaljerna" - börjar man släppa taget om också den, som har gått bort. Protesten i sin tur innebär oftast, att man letar fram just de där minnena, som har glömts bort - som en skyddsåtgärd. Det har gjort för ont att komma ihåg dem. Och när man då letar fram dem, kommer ihåg dem, blir påmind om dem, befinner man sig plötsligt åter i ruta ett - precis då man trodde att man "var färdig", och också då omvärlden trodde det...
.. och inte alltför sällan får man dåligt samvete på kuppen - då man tycker att man "borde" vara mer färdig än man är - kommit längre än man har, och inte begriper varför i all sin dar man har ramlat tillbaka till den där första intensiva sorgen... :(

Jag tror att det är samma process ni som har förlorat ett barn under graviditeten går igenom, även om jag här nu använder en metafor där den som gått bort fanns i familjen på ett annat sätt.

Vad jag vill säga till dig med den här jättelånga förklarningen är följande:

låt dig vara där du är - i processen. :heart:

berätta hur det känns - gärna för oss här, om vi får hjälpa. :heart:

att säga högt är att bearbeta. :heart:

och framför allt: var snäll mot dig själv. :heart:

Vi är med dig. :heart:
Kråkan
Inlägg: 3
Blev medlem: fre 08 dec 2006, 12:08

Inlägg av Kråkan »

Tack så himla mycket allihopa!! :heart:

känns skönt att ni finns där ute :D
skönt att kunna komma in och ventilera litegrann, man behöver det!!

till Lua och Päivi : hoppas era julbebisar bestämmer sig för att kika ut snart :D så ni hinner hem till julmyset!!

Kram Carola
Mamma till 2 på jorden och 1 i himlen!
Skriv svar

Återgå till "Barnasorg"