Mitt barn vill dö

En ängel kom - och vände om. Barnasorgens alla ansikten
Skriv svar
mammaigen
Inlägg: 54
Blev medlem: tis 05 feb 2008, 21:02

Mitt barn vill dö

Inlägg av mammaigen »

Mitt barn som är 23 år mår dåligt sedan en längre tid, hon vill inte leva, hon vill dö. Hon är under vård inom lpt och går i terapi, numer går hon i öppenvården, bor i sitt hus och arbetar som vanligt.
Det gör så ont...så ont...så ont :cry: att veta att hon mår så dåligt.

Det gör så ont, när man är 23 år ska man skratta, dansa, åka på semester, göra roliga saker, kanske bilda familj, ha framtidstro och känna förhoppning och välbefinnande i kropp och själ.

I perioder går min vardag i hop och jag mår bra men i bland rasar allt och jag plåstrar och plåstrar, tejpar och lagar, det gör så ont....

Kanske det finns någon annan som har liknande erfarenheter att dela med sig av.
mammaigen till en liten skrutta född i juli -07.
Tre barn födda under tidigt -80-tal
kiki
Inlägg: 2322
Blev medlem: lör 11 nov 2006, 15:26
Ort: Norrtälje

Inlägg av kiki »

:heart: :heart: :heart:

Jag vet inte vad jag ska säga, ord läker inte så jag skickar kärlek och kramar.

Kristina
Mamma till Felix född januari 92, och Mio augusti 06

Social delaktighet
http://www.facebook.com/home.php?ref=ho ... 1060030067
Gäst

Inlägg av Gäst »

Åh Gud.

Vad jag lider med dig. Det mest fruktansvärda som kan hända en - enligt mitt tycke - är när en av en absolut närmaste familj inte längre vill leva. Jag vet. Man känner sig hjälplös. Rädd. Arg. Man vänder ut och in på sig själv för att hjälpa, för att stötta för att Finnas och varje minut som man inte är med och hos personen går man med en kall klump i magen. Ingen kärlek verkar räcka. Ingen omsorg verkar räcka. Den person som man själv är, verkar inte räcka. Man gör allt. Och lite till. Och ännu mera till.

Du kan alltid PM;a mig privat om du vill det.

:heart: [/code]
mammaigen
Inlägg: 54
Blev medlem: tis 05 feb 2008, 21:02

Inlägg av mammaigen »

Tack NI det värmer att utbyta tankar.
tack päivi för din omtanke, jag återkommer vid behov.

Försökte ringa henne i går men har inte fått något svar, varje gång det händer stannar tiden, hjärtat och andetagen i min kropp. Armar och ben rör sig automatiskt men på insidan står det still.
Tankar åker runt, hon jobbar, kanske tränar, fikar med en kompis, städar hela huset, vilar.....jag orkar inte heller prata med min mamma ibland.... eller vad gör hon ???

Lyssnade på en föreläsning om Ayur Veda och mannen sa....kom ihåg...Det friska är alltid starkare än det sjuka....Jag lever och andas hans ord varje dag.

Hon sa en gång...mamma jag orkar inte vara behövd. Jag vill att världens ska klara sig utan mig. Vad säger man då?

När vi träffades sist sa hon...jag är duktig på hårdvara (tekniska, praktiska saker) men kan inte hantera mjukvara (mina och andras känslor). Vad säger man då?

Det är frustrerande att stå handfallen inför hennes påståenden och frågor.

Psykologen jag träffar sa Det räcker att du lyssnar, men det känns tomt. :roll:
mammaigen till en liten skrutta född i juli -07.
Tre barn födda under tidigt -80-tal
Hege
Inlägg: 1590
Blev medlem: mån 31 jan 2005, 15:39

Inlägg av Hege »

Jag tror stenhårt på att hjärnor kan kapas, på samma sätt som flygplan. Och att önskan om att dö ofta inte är reell. Det är kapningen av hjärnan som ställer till det.

Min syster försökte begå självmord två gånger när hon var 23. Nu, 5 år efter, så säger hon att hon inte kan begripa vad det var som for i henne. Men att hon då var övertygad om att vi andra, hennes familj, skulle ha det bättre utan henne. Att vi skulle bli lättade över att hon inte var till besvär längre. Nu i dag kan hon som sagt inte fatta att hon tänkte så.

Depression är ju, tror man, ofta ett resultat av kemisk obalans i hjärnan.
Kemisk obalans kan mycket väl vara orsak til kapningen. Många som fått antideppressiv medicin som inte passat för dem kan berätta att de fick självmordstankar av medicinen.

Nils Simonsen (mycket i vinden nu efter att ha skrivit boken "varför mår vi så illa när vi har det så bra") säger att motion, snabba promenader hjälper väl så bra som valium när man har det illa. Han kan inte beskriva varför, men tror det har sig så att vi som urmänniskor rörde mycket mer på oss än vi gör i dag, och att hjärnan inte har "hängt med" i den allt mer stillsittande utvecklingen.

Jag är övertygad om att det har med syretillförsel till hjärnan att göra. Deprimerade andas nästan inte, och dessutom så grunt att man inte kan se rörelse i bröstkorgen. Hjärnan behöver syre, den kan inte leva utan det. Och utan syre blir det ju också en obalans. Kanske en slags kapning...
(Snabba promenader leder till att man blir anfödd. Som leder till att man tar djupa andetag. Som leder till att hjärnan får MYCKET syre.)

Slutligen, min syster sa något viktig till mig efter självmordsförsöken. Hon sa att ingen frågade vaför hon inte ville leva. Alla frågade varför hon ville dö.
Hon tyckte det var skillnad.
mammaigen
Inlägg: 54
Blev medlem: tis 05 feb 2008, 21:02

Inlägg av mammaigen »

Tack Hege det värmde att läsa dina erfarenheter.
Nu när mina ögon inte grumlas så mycket av tårar ser jag att jag kanske lagt mitt inlägg i fel forum :roll: :?: det kanske skulle ha legat under klagomuren :?:
Nåja.... det var många kloka ord i ditt inlägg och jag är glad att läsa att din syster nu mår gott och kunnat gå vidare i livet.

Tack för boktipset. Min dotter säger att hon mår bra när hon cyklar långt, hon cyklar till och från jobbet ofta och till å från affären etc. Hon cyklar när hon mår dåligt så antagligen gör det att hon mår bättre efteråt.

Tror precis som du stenhårt på syrebristen i hjärnan.

Det var just vid tillfället när jag frågade varför hon inte ville leva som hon svarade.... jag orkar inte vara behövd... jag har funderat ganska mycket på vad de orden kan betyda och varför hon känner det så betungande att vara behövd ?

Det är värdefullt och så skönt att få skriva av sig, tack ni som läser och skriver. :heart:
mammaigen till en liten skrutta född i juli -07.
Tre barn födda under tidigt -80-tal
cissii
Inlägg: 1256
Blev medlem: lör 24 mar 2007, 22:10
Ort: göteborg

Inlägg av cissii »

Hej

Åh vad ledsen jag blir av att läsa vad du skriver. :(
Det räcker att du lyssnar, men det känns tomt
Men jag ville bara säga att det räcker. En lyssnande mamma är en ovärderlig tillgång. Jag har själv varit deprimerad och i självmordstankar många gånger i mitt liv. Att min mamma fanns där och bara LYSSNADE, det gjorde en hel värld av skillnad. Du gör oxå den skillnaden.

(Jag vill inte komma med massa råd och tips här ang saker, men pm:a mig gärna om du vill.)

Kramar Cecilia:heart:
Celeste 061208 :heart: -
Världens Bästa Barn
Hege
Inlägg: 1590
Blev medlem: mån 31 jan 2005, 15:39

Inlägg av Hege »

Hej mammaigen

Vad lättad jag blir över att mitt inlägg mötte en sådan reaktion! Ju mer tiden gick utan att det kom något svar, ju nervösare blev jag för att jag skulle ha skrivit något som blev tatt illa upp...

Min syster är än i dag inte helt bra, men vi går inte längre med hjärtat i halsgropen eller blir panikslagen när hon inte svarar i telefonen. (Precis som du beskriver.)

Vi pratar mycket till tider, och hon har också sin variant av att det är jobbigt att vara behövd. Men då är det behövd i den sammanhang att hon har någon form av press på sig. Att hon MÅSTE komma på jobb i tid, att hon MÅSTA göra si och så uppgifter, att hon MÅSTE följa med till stan därför att hon lovade det för två dagar sedan. Alla tillfällen där det finns ett "måste", där kommer ångesten som ett brev på posten.

De förlösande orden "du behöver inte, jag tar hand om det" är ofta det som ska till för att ångesten ska släppa taget lite.

Sen är hon välsignad med den klokaste av mödrar. Som alltid finns där. I bland för trött för att lyssna, men aldri för trött för att förstå. Som aldrig kräver, som alltid ser när min syster mår dåligt. Som aldrig förvänter att min syster ska "rycka upp sig", och vänlig viftar bort oss syskon när vi kommer med den idéen. Min mamma är min systers trygga hamn när det stormar som värst. Och det är vi alla evigt tacksamma för. Oavsett vad vi hittar på härnest för att hjälpa vår syster, så är mamma oföränderlig. OCH förutsigbar. Det behöver min syster. Var hon har sin mamma är aldrig något hon behöver fundera över.

Jag tror som cissii att det du gör räcker. (Sen kan man kanske i skymundan dra lite i trådar, i fall ingen andra gör det...)

Stor kram till dig!
mammaigen
Inlägg: 54
Blev medlem: tis 05 feb 2008, 21:02

Inlägg av mammaigen »

Tack cissii :heart: tack för din omtanke att dela med dig privat, jag återkommer gärna när behovet finns.

Hege.... jag har varit på kurs fredag-söndag och kunde inte svara, det fina var att jag hann läsa ditt inlägg och bar det med mig hela helgen och du ska veta att det var ett stort stöd [-o<

Hege skrev : Vi pratar mycket till tider, och hon har också sin variant av att det är jobbigt att vara behövd. Men då är det behövd i den sammanhang att hon har någon form av press på sig. Att hon MÅSTE komma på jobb i tid, att hon MÅSTA göra si och så uppgifter, att hon MÅSTE följa med till stan därför att hon lovade det för två dagar sedan. Alla tillfällen där det finns ett "måste", där kommer ångesten som ett brev på posten.


Jag träffade min dotter i helgen, passade på att skjutsa henne hem från jobbet. :heart: :heart: det var så skönt att träffa henne. Återkommande när jag erbjöd mig sa hon...-du måste inte....-bara om du vill .... du behöver inte...(som man känner sig själv, tror man sig känna andra) Jag ville skjusa henne.
När jag tänkte på dina ord om din systers variant på måsten kan jag se likheter hos min dotter och då tänker jag att JAG VILL VARA BEHÖVD och när jag var barn fick jag inte vara behövd och HON vill inte vara behövd och jag gjorde alla mina barn delaktiga i vårt liv för att de skulle få känna sig behövd, men jag kanske missade något som gjorde att hon tog på sig och bar och bär en för stor börda. Känns lite förvirrande nu :roll: men jag ska grunna vidare.

Nu väntar dagens rutiner och jag tackar ödmjukast igen för att ni läser och delar med er, det ger mig mycket.
mammaigen till en liten skrutta född i juli -07.
Tre barn födda under tidigt -80-tal
Hege
Inlägg: 1590
Blev medlem: mån 31 jan 2005, 15:39

Inlägg av Hege »

Jag tog lite tid för att tänka innan jag svarade...

Så fint att jag kunde vara till stöd en hel helg när du var på kurs! Och utan att veta det till och med! :D

Med min syster har jag lärt mig att psyken kan kan ta helt olika vägar, även om man växer upp i samma hus, med de samma föräldrarna och lever i samma miljö. I detta tillfälle, med min mellansyster som bara är två år äldra. De två gjorde allt tillsammans innan de började skolan, hang i hop som lera och långhalm, men bara lillasyster "bröt i hop". Och det gjorde hon redan vid 5 års ålder. De har fått samma uppfostran, mina föräldrar kan inte komma i håg att de gjorde någon bevisst skillnad på de två. Min syster var helt enkelt mer känslig, har vi kommit fram till. Ingen av oss ser att vi borde ha uppmärksammat något innan det hela brakade i hop.

Jag tror inte att delaktigeten från barndomsåren skulle kunna leda till svårigheter med att vara behövd när man blir vuxen.

Jag tror däremot att depression kan föra till att det är svårt att vara behövd. Man har sig själv nog då, tror jag. Man klarar inte av tanken på att skulle ha någon form för ansvar för annat også.

Tror jag.

Stor kram till dig!
mammaigen
Inlägg: 54
Blev medlem: tis 05 feb 2008, 21:02

Inlägg av mammaigen »

Tänk vad mycket det betyder att få växla några ord med er kloka människor här på Annas forum :) jag är så glad att ni finns :heart:

Det känns mycket bättre nu när jag fått lufta mina känslor. Min dotter ska hälsa på sin stora syster efter det kommer dom hem till mamma och lilla lilla syster, jag väntar och längtar efter att få ha alla nära. Tid och nu är så viktig.

Trevlig helg på er alla
mammaigen till en liten skrutta född i juli -07.
Tre barn födda under tidigt -80-tal
Skriv svar

Återgå till "Barnasorg"