Forskning om dagisbarn under 3 år?

Forum för nygamla barntillsynstankar, konstruktiva förslagsalternativ och samarbete under personligt ansvar.
Skriv svar
hannah
Inlägg: 227
Blev medlem: lör 23 jan 2010, 10:01

Forskning om dagisbarn under 3 år?

Inlägg av hannah »

Hej,

Är det någon som har en bra referens vad gäller förskola för barn yngre än 3 år? Alltså någon forskning, uttalande av experter (någon annan än Anna Wahlgren) eller liknande?

Tack för svar!
/H
Annie 20091023
Martin 20110705 (v39+0)
Lilla A 20131006
helamig
Inlägg: 849
Blev medlem: tis 05 jan 2010, 18:48

Re: Forskning om dagisbarn under 3 år?

Inlägg av helamig »

kort om tid men Eva Rusz. Googla på henne. Sen finns det tydligen mkt mer har jag hört. Det borde gå att söka på det också på google.
T född 090917
S född 110118
A född 130328
F född 141123
Sarisparis
Rådgivare/advisor
Inlägg: 2797
Blev medlem: mån 10 maj 2010, 14:31
Ort: Frankrike

Re: Forskning om dagisbarn under 3 år?

Inlägg av Sarisparis »

Hej hannah :D

Jag vet inte om det finns nâgon riktig forskning i ämnet, men jag tycker att det Nina Björk skriver är intressant. Här är lite av vad hon skrivit, gâr att hitta mycket mer.

http://www.dn.se/kultur-noje/vi-ar-pa-helt-fel-spar

http://www.dn.se/kultur-noje/hur-mater-vi-lycka

:heart:
hannah
Inlägg: 227
Blev medlem: lör 23 jan 2010, 10:01

Re: Forskning om dagisbarn under 3 år?

Inlägg av hannah »

Tack för era länkar!

Jag ska gå igenom dem i kväll. Anledningen till att jag vill läsa på lite i ämnet är att jag alltid har hört att barn under tre år inte har någon glädje av dagis (om de inte kommer från dysfunktionella familjer typ) och jag har liksom haft det i bakhuvudet när vi funderat över vår egen situation.

Vår snart 3-åriga dotter är numera inskolad på en förskola, föräldrarkooperativ - eller sekt som jag ibland får lite vibbar av :-) - och trots alla farhågor och beslutsångest så känns det väldigt bra. Hon känns mogen för den typen av verksamhet som jag inte tror hon hade varit för bara några månader sedan. Mina vänner frågar nu triumferande om det har gått bra, dvs tycker hon att det är KUL!. Tro fan att min spralliga och kaxiga tjej tycker att det är kul med oändligt mycket nya leksaker, en massa goa barn och mysiga pedagoger. Hon tycker även att det är kul att gå på Liseberg eller åka till glasskafet. Bara för att de tycker att det är kul behöver det ju inte vara bra. Eller t.o.m. BÄTTRE än hemma. Men jag ser något viktigare än att hon tycker att det är kul: hon är sig själv när hon är där, hon tar sig utrymmet att pilla med grejer i fred och hon tar del av och bidrar till fantasifulla och utförliga lekar. Hon går 2 dagar á 5 timmar vilket även pedagogerna (som alla uttryckligen tycker att barn inte själva har någon nytta av förskola innan de är 3) trodde skulle bli för lite för henne eftersom alla andra barn går fulla veckor. Nu med lite av facit i hand tror dem att hon kommer att komma in i gruppen ändå :-).

Eftersom det nu gått så bra (för att hon inte gråter när vi lämnar henne och har kul och VILL gå till dagis) så trycker nu mina vänner på att "där ser du, hon GILLAR det, stackars lilla tjej som inte fått vara med tidigare". Och det är här jag skulle vilja vara lite påläst. För ja, NU verkar hon faktiskt ha behov av det (tror ju knappast hon hade blivit socialt störd om vi väntat ett år till) och eftersom hur gärna vi än vill så kan vi inte erbjuda henne kontinuerlig kontakt med de jämnåriga barn hon hittills kunnat träffa ganska ofta. Deras föräldrar har börjat jobba och då orkar ingen något mer när arbetsdagen är slut. Så nu kändes det här som ett shysst alternativ. Särskilt som hon aldrig backat för att göra saker utan oss även tidigare och just den grejen aldrig känts som en issue.

När jag var med i verksamheten under inskolningen funderade jag mycket över just det där med treårsgränsen. För jag tyckte det var rätt tydligt i denna gruppen. Min dotter är den yngsta 09:an och jag har som sagt upplevt att hon ganska nyligen blivit medveten om relationer. De flesta som var äldre hade tagit ett tydligt steg till. De som bara var några månader yngre var låååångt i från med i gruppen på samma sätt. Barnen på småbarnsavdelningen uppfattade jag alla som lugna trygga barn som hade bra kontakt med pedagogerna, men de hade inget som helst utbyte av varandra. Ibland kunde jag se dem sitta och banka på samma hink i sandlådan och skratta, men de gjorde ingen skillnad på att sitta själva eller med något annat barn. Däremot på att vara själva eller med en vuxen.

Väldigt spännande att få vara med faktiskt, för själv har jag ju i stort sett bara erfarenhet av mina egna barn och barn i större grupper har jag ingen erfarenhet av alls.

Min känsla inför att lämna min egen lilla kille när han är 2 år och 3-4 månader nästa höst är väldigt blandad. Vi kommer nog köra upplägget med 1 dag ledig, en halvdag ledig och 3 st 9-15 dagar. Han kommer säkert också att tycka att det är kul och gilla att vara där....men det spelar ingen roll då jag kommer att veta att han inte BEHÖVER det alls. Han behöver hellre oss.

Ja ja, nu ska jag läsa era länkar och se om jag kan hitta mer i ämnet själv och se vad det sägs om vad som är bra för en treåring och om det stämmer med mina egna ringa iakttagelser.

/H
Annie 20091023
Martin 20110705 (v39+0)
Lilla A 20131006
Alma
Inlägg: 655
Blev medlem: mån 24 okt 2011, 21:35

Re: Forskning om dagisbarn under 3 år?

Inlägg av Alma »

Jag har ögnat det lilla av forskningsstudier som ploppat upp, och det är inte mycket och inte särskilt givande om man själv funderar på vad man ska göra med sitt barn. Jag tror inte det går att forska vetenskapligt, i alla fall inte kvantitativt, på hur barn utvecklas på förskola jämfört med på andra sätt. Man får bilda sig en egen uppfattning, precis som jag antar att folk gjort i alla tider när de bestämt sig vad de vill och kan göra för sina barn.

Mitt synsätt är att barn (och vuxna) anpassar sig. Sedan är det vi föräldrar som väljer vad vi vill vad våra barn ska anpassa sig till. Inskolningen är det minsta problemet, den är bara lite olika lång innan barnet vänjer sig vid hur det blir och tydligen ska vara.

Ett som man inte verkar kunna "anpassa" eller kuva hos oss människor när vi är barn är behovet av anknytning till en vuxen och känslan av att vara utlämnade om vi inte får det. Känslan av att vara utlämnad finns på dagis om inte anknytningen till någon i personalen är mycket stark, så stark att personalen blir en likvärdig ersättare för föräldrarna. Jag har aldrig sett en sådan stark anknytning på dagis, men jag har sett mer eller mindre trygga relationer. Och i dysfunktionella hem kan dagisvistelse var som helst innebära att få viktiga och friskare exempel på relationer än de hemma.

Mer av mina observationer: Lite större barn från 2 och uppåt skriker om de känner sig utlämnade oavsett om de får gehör eller inte. Under 2 anpassar de flesta sig till att de inte får svar på skrik efter föräldrarna, och upphör därför för det mesta med detta förutom korta stunder. Föräldrar är några som finns vissa tider på dygnet. I övrigt är man tydligen med andra, även om man längtar hem.

På många avdelningar med barn från 0-2,5 år är stämningen ganska lugn och hemtrevlig. Alla barnen har mycket fysisk kontakt med personal som byter, tvättar och klär på dem. Personalen har ett tydligt ledarskap, man utgår ifrån att barnen behöver mycket stöd och stark anknytning (det går inte att byta blöja på en 2-åring som man inte har relation till), och att gemensamma lekar leds och initieras av de vuxna. Föräldrarna brukar också vara mycket vaksamma på att barnen är trygga, och ha mer kontakt med förskolan än senare.

Sedan från 3-6 kan det bli annorlunda. Det är färre personal per barn (dagispengen är mindre ju äldre barnen är). Börjar man på dagis för första gången och är en av de minsta är det tufft. Barn som är nära halvmetern längre och mycket tyngre leder lekar och sociala samspel i högre grad. Många föräldrar känner att de inte besitter den "lekkunskap" och fostransutlärning som pedagoger har, och bevakar och frågar därför inte lika mycket om barnens trygghet på dagis.

Detta är inte forskning, detta är mina observationer från när mina anhöriga gick på dagis till nu när sonen och våra vänners barn gör det. Jag tror att många föräldrar skulle göra en stor insats för förskolans inriktning, för sin egen självkänsla som föräldrar och för förståelsen av de egna barnen bättre om de var ute på olika förskolor, några heldagar per termin.

Många föräldrar när de hämtar barnen, har inställningen att barnen varit på ett sorts lekis. Haft kul med kompisarna där, under ledning av vuxna, duktiga pedagoger. Perspektivet att de lämnades kanske sex eller åtta timmar tidigare glömmer man gärna vid hämtning. "Har det varit bra" frågar föräldrarna och personalen tänker på de goda stunderna om dagen, vill klara sitt (omöjliga) jobb och vill peppa föräldrar och barn. Barnet vill också ha klarat dagisdagen väl och de tänker dessutom oftast på den senaste leken. Många föräldrar går hem med barnet i handen under månader och år utan att någonsin få veta att barnet gråter eller är tysta långa stunder om dagen i saknad och ensamhetskänsla, och att varje eftermiddag efter lunchvilan är en kamp för många av dem.

Förskolepersonal gör sitt absolut bästa, är min erfarenhet. De borde vara högt avlönade: Jobbet innebär ett enormt ansvar, kräver mycket av ens person och ens liv. Man orkar i stort sett ingenting annat än att sova när dagarna är slut. Under arbetstiden har man inga pauser och kan bara genom särskilda överenskommelser med kollegorna ringa ett telesamtal. Man är i princip oersättlig som person. Måste man gå till tandläkaren en dag blir det oro i barngruppen och personalgruppen också - barnen knyter inte an till en pedagog som kan ersättas av en annan. Utan till en person.

Många av oss som väntat med att sätta barnen i verksamheter med stora grupper i pedagogisk verksamhet har svårigheten att det inte finns andra barn att leka med. Till och med svårt för korta stunder.

Det gör att behovet är stort att samarbeta. Att man ibland får åka en bit för att träffa jämnåriga. Att man får ta reda på vilka lekparker (som det oftast är) som barn med föräldrar träffas på efter dagis (som är vanligt) och pipa dit och säga hej. Att ens barn under en tid i livet leker (lär sig leka) med yngre barn vars föräldrar är hemma med dem. Och inte minst, att man tillsammans med barnet också är med andra vuxna, så att ens bästa föräldraegenskaper kommer fram.

Men det gäller att ha lite perspektiv på detta med att leka med andra jämnåriga också. Vad är mest värdefullt för en ett- två och treåring... Jag tror att träffar med de närmast anhöriga är viktiga - 100-åriga mormorsmor, den 10 år äldre kusinen eller det 1,5 år yngre barnet, föräldrarnas vänner och deras barn, en mamma med ett spädbarn i parken, tanten i affären eller på fiket, grannen och hans hund, bibliotekarien... Det är jättespännande att se hur mamma eller pappa agerar tillsammans med dessa och vilken roll man själv får. Mamma, pappa och de som de agerar tillsammans med är superpedagogerna som visar hur det är att leva i den här världen.

För 4-5-åringar tror jag att lekis och grupplek med andra barn är bra, särsiklt som förberedelse för skolan (som är obligatorisk från 7 års ålder, dvs 3 år efter man fyllt 4 vilket är en låååång tid. Börjar man redan som treåring har man alltså längre tid än man levt på sig, att lära sig att vara i gruppedagogiska sammanhang). Men det behövs för barnens del fortfarande inte 6-8 timmar om dagen och inte varje dag. Långa dagar (som för mig är över 5 timmar) är för andra orsaker än att barnen behöver det. Jag tror att förskola under långa dagar blir bättre om vi är öppna för att barnen gör ett enormt jobb som inte alltid är kul.

Många förskolepedagoger vittnar också om detta. Treåringar kan visst ha kul och nytta av förskola. Men inte långa dagar. Däremot behöver förskolorna långa dagar per barn för att få ihop det. En halvtid för ett barn tar ofta en hel plats, men ger inte heltidsersättning.

Och så kommer det andra abret för oss som vill ha korta förskoledagar för våra barn. Vilka jobb kan man ha 4-5 timmar om dagen (inklusive resetider från och till förskola som gör att det kan bli 3 arbetstimmar om dagen)... och kanske inte alla dagar i veckan?

För mig innebar det att byta karriär helt. Och för maken att stanna kvar på ett jobb han egentligen inte gillar. Och för oss alla att leva på betydligt längre ekonomisk nivå än innan sonen kom. Men å andra sidan innebar det att vi har kraft och glädje för familjelivet och föräldraskapet. Den kraften som tidigare gick in i jobb, husrenovering, resor och annat...

En lösning passar inte för alla. Därför tycker jag det är konstigt att förskolelösningar anses passa för alla också.
Förälder till son född 07, BB-fostrad, SHN-kurad en månad vid 2 års ålder
rockymolo
Inlägg: 14
Blev medlem: tis 19 apr 2011, 13:16

Re: Forskning om dagisbarn under 3 år?

Inlägg av rockymolo »

Inte så tokigt skrivet...men det är typiskt att dom fleste tror att man måste tränas i grupp innan skolan. Tillhör man en normalbegåvad familj klarar man utmärkt gruppsammanhang när man börjar i skolan utan nån som helst träning innan. Det rekker med så mycket mindre än man tror...

hälsning" alla barn hemma till skolstart"
hannah
Inlägg: 227
Blev medlem: lör 23 jan 2010, 10:01

Re: Forskning om dagisbarn under 3 år?

Inlägg av hannah »

Tack för intressanta inlägg,
Alma skrev:Det gör att behovet är stort att samarbeta. Att man ibland får åka en bit för att träffa jämnåriga. Att man får ta reda på vilka lekparker (som det oftast är) som barn med föräldrar träffas på efter dagis (som är vanligt) och pipa dit och säga hej. Att ens barn under en tid i livet leker (lär sig leka) med yngre barn vars föräldrar är hemma med dem. Och inte minst, att man tillsammans med barnet också är med andra vuxna, så att ens bästa föräldraegenskaper kommer fram.
Jag håller helt med. Jag tror att tiden med oss föräldrar eller andra nära vuxna i helt vanliga vardagssituationer, eller inte vanliga situationer men viktiga, är av större betydelse och uppskattning än att leka med andra barn i en stor grupp.
Alma skrev:Detta är inte forskning, detta är mina observationer från när mina anhöriga gick på dagis till nu när sonen och våra vänners barn gör det. Jag tror att många föräldrar skulle göra en stor insats för förskolans inriktning, för sin egen självkänsla som föräldrar och för förståelsen av de egna barnen bättre om de var ute på olika förskolor, några heldagar per termin.
Jag fick vara med under 1 dag när min dotter skolades in. Det var väldigt intressant och min starkaste känsla när jag gick därifrån var att känna mig väldigt skeptisk till alla de föräldrar som bedyrar att deras lilla 1.5 åring ÄLSKAR dagis och har mycket roligare där än med sina föräldrar. Jag tyckte att de små barnen såg ut att må bra och var harmoniska, men att tro att det var den bästa miljön för dem fick mig nästan att skratta. De stora barnen kända jag att de kunde skapa miljöer som de själva ville ha medan de små barnen "bara var" om ni förstår vad jag menar. Hela tiden kände jag; vilken tur att det är en bra miljö på detta dagiset för alla de barn som måste gå här. Aldrig kände jag att det är för (de små) barnens skull.
Alma skrev:Många av oss som väntat med att sätta barnen i verksamheter med stora grupper i pedagogisk verksamhet har svårigheten att det inte finns andra barn att leka med. Till och med svårt för korta stunder.
Så är det för oss. Tills innan sommaren fanns det några barn som var hemma eftermiddagar i närområdet men de är numera hela dagar på dagis och orkar inte leka när de kommer hem, då det ändå är snart dags för mat och kväll för våra barn. Det vi gjorde mest var att packa oss i väg och samarbeta med andra föräldrar. Dessa samarbeten finns inte heller längre eftersom deras barn börjat på dagis/flyttat från stan. Vi märkte att det inte fanns någon annan än lillebror och oss föräldrar som vår dotter kunde träffa regelbundet och bygga en relation med. Inte ens far och morföräldrar finns tillgängliga i den utsträckningen. Det är rätt galet, för vi har ju egentligen ett väldigt stort socialt kontaktnät och vi bor i ett område med hög andel barnfamiljer. Men på vardagarna är alla, små som vuxna uppbokade i olika former av ospontana verksamheter. Det är ett tråkigt samhälle tycker jag. Men därför började vi snegla för förskolan och därför tycker jag nu att det känns bra att hon får vara med där 2x5 timmar i veckan. Det är tydligt att hennes nya bekantskaper är viktiga för henne, de är "hennes". Jag tror inte att hon hade påverkats negativt om hon inte börjat förskola redan nu som treåring, men jag tror att det är rolig utmaning för henne som hon antagit med entusiasm. Det enda som är dåligt är att jag inte får vara med henne och att tiden då vi kan göra andra viktiga saker ihop har minskat. Det ena utesluter dock inte det andra och det är därför jag vi gör som vi gör.
Alma skrev:Jag tror att förskola under långa dagar blir bättre om vi är öppna för att barnen gör ett enormt jobb som inte alltid är kul.

Håller helt med. Jag blir frustrerad när alla mantramässigt berättar för mig att deras barn äääälskar sitt dagis och att de läääängtar till dagis när det är helg för de själva kan inte stimulera sina barn. Om man åtminstone hade varit ärlig med uppsåtet; att de går där för att man måste jobba, så känns det i alla fall som lite mer respektfullt mot barnen. Som att de också bidrar till något genom sin insats att orka med dagis hela långa dagar.
rockymolo skrev:Inte så tokigt skrivet...men det är typiskt att dom fleste tror att man måste tränas i grupp innan skolan. Tillhör man en normalbegåvad familj klarar man utmärkt gruppsammanhang när man börjar i skolan utan nån som helst träning innan. Det rekker med så mycket mindre än man tror...
Jag tror inte att man MÅSTE generellt. Men säkert är det så att det passar en del barn. Jag hade ingen sådan förberedelse alls, inte någon av mina syskon heller, men jag kan inte komma ihåg att det var något annat än väldigt spännande att börja skolan och att jag klarade vad som krävdes av mig. Det är nog helt enkelt inte antingen eller.

Om man söker ett "rätt" på hur man ska göra för att förbereda sina barn inför livet så kommer man nog att snubbla. Bara för att en väg inte är nödvändig så är den inte nödvändigtvis skadlig. Bara för att ett val känns bättre än det andra betyder det inte att det andra nödvändigtvis är dåligt. Det sammanfattar nog vad jag kände inför de små barnen på min dotters förskola; alla kanske inte far illa, men det hade varit bättre om de hade fått vara hemma.

Förresten, väldigt intressanta debattartiklar av Nina Björk. Jag har inte läst något av henne i just denna frågan tidigare. Jag blir bara förvånad hur det hon skriver kan vara så provocerande? Jag tror att det hör i hop med det jag skrev ovan; om man kunde vara lite mer ärlig med sina uppsåt, så blir det lättare att hantera sitt dåliga samvete och visa respekt för barnens insats också.

/H
Annie 20091023
Martin 20110705 (v39+0)
Lilla A 20131006
Alma
Inlägg: 655
Blev medlem: mån 24 okt 2011, 21:35

Re: Forskning om dagisbarn under 3 år?

Inlägg av Alma »

Hej hannah! Vi tänker lika.

Jag har vänner som bor riktigt lantligt, med få och inga barn runt dem. Trots att de är bönder eller hemmajobbare där barnen kan vara med, går barnen på dagis från 3 år med transporter på 3 och 5 mil enkel riktning... För att de vill att barnen ska se något mer än hemmet, komma i sociala sammanhang med jämnåriga osv. Jag förstår dem. Det är ett sammanhang där jag tror att dagis är en riktig tillgång - för barnen.

Vi har inte helt samma men liknande situation här, men vi har hittat några föräldrar som vi samarbetade med när barnen var yngre. Och så finns ju perioderna när folk får sitt 2a och 3e barn och är hemma och har kortare eller inga dagisdagar för sina äldre barn. Det har också varit bra.

rockymolo skrev:
Inte så tokigt skrivet...men det är typiskt att dom fleste tror att man måste tränas i grupp innan skolan. Tillhör man en normalbegåvad familj klarar man utmärkt gruppsammanhang när man börjar i skolan utan nån som helst träning innan. Det rekker med så mycket mindre än man tror...

Jag tror detta också. Framför allt lär man sig vara i grupp när man är mogen för det. För mitt barn tog det 5 år innan han var intresserad alls. Så var det för mig också - innan den åldern hade jag ett par, mycket viktiga barnkompisar vars föräldrar umgicks med mina. Vid 5 eller 6 började vi leka i gäng och det var spännande. Då började vi också ha behov av hemligheter och gemenskaper där föräldrarna inte var direkt inblandade, men inte förr.

Vill du berätta mer om hur du gjort med dina barn eller om du har erfarenhet av barn som inte lekt i grupp och hur de upplevt sin skolstart?
Förälder till son född 07, BB-fostrad, SHN-kurad en månad vid 2 års ålder
rockymolo
Inlägg: 14
Blev medlem: tis 19 apr 2011, 13:16

Re: Forskning om dagisbarn under 3 år?

Inlägg av rockymolo »

Jag har fyra barn, varav 2 går i skolan och två är hemma. Jag både arbetar och pluggar hemifrån. Mina barn har aldrig gårtt på förskola, och ingen annan aktivitet heller innan skolstart( 6-årsverksamhet)Har under alla dessa år ständigt fått höra att barnen måste få gruppträning innan skolstarten, men min erfarenhet är att det är bara trams. Jag har vid flera tillfällen varit med under skoldagen och observerat barnens socialisering.
Mina barn klarar sig minst lika bra, om inte bättre än alla dessa overstimulerade dagisbarn. Sen har jag lagt märke till att mina barn glatt lämnar hemmet, går själv eller tar skolbussen varje dag, i motsätning till många barn som gråter vid lämning, gråter när dom måste vare på fritids och saknar sina föräldrar under skoldagen. Efter många år hemma är mina barn värkligen motiverade och det gör att dom lär sig lättare. Nu vet jag att så kan vare tillfället med många barn som har gått på dagis också, men kontentan är att vi har blivit intjutat så mycket dagispropaganda att man knappt tror det är sant när barnen kommer till skolan...och det faktiskt går helt fint utan "gruppträning"
Kommer att ha alla mina barn hemma tills det är dags för skolstart. Självklart har vi haft mycket socialt umgänge under dessa år, med grannar vänner och vänners barn, familj och kusiner. Annars forsöker vi tillämpa AW Barnaboken råd, med social delaktighet, ute varje dag,mycket skratt och glädjen med små barn. På kuppen slipper man alla dagissjukdomar. Man blir inte rik, men man blir fri!!!
Bellan
Inlägg: 537
Blev medlem: mån 20 dec 2010, 19:57

Re: Forskning om dagisbarn under 3 år?

Inlägg av Bellan »

Trycker på gilla-knappen ;) för ditt inlägg Rockymolo
/Bellan
Lillan - 10, Kurad och sover gott sen -11
En ängel som kom och vände - 16
Liten, nyår -18
Irmasmamma
Inlägg: 1253
Blev medlem: sön 04 dec 2011, 10:13
Ort: Tyresö

Re: Forskning om dagisbarn under 3 år?

Inlägg av Irmasmamma »

Bellan skrev:Trycker på gilla-knappen ;) för ditt inlägg Rockymolo
/Bellan
Och jag med! :D Inspirerande!! =D> \:D/ :heart:
Irma :heart: 111108, SM från 3 veckor.
Olof :heart: 131008, SM från början.
Skriv svar

Återgå till "I stället för dagis - tankar och idéer"