Jag vill ta hem barnen från förskolan!

Forum för nygamla barntillsynstankar, konstruktiva förslagsalternativ och samarbete under personligt ansvar.
Skriv svar
Goldenne
Inlägg: 3
Blev medlem: mån 24 okt 2011, 21:38

Jag vill ta hem barnen från förskolan!

Inlägg av Goldenne »

Hej :)
Har mina 2 barn födda o6 och 09 på förskola, sedan 2010, av en anledning- för att de skall få träffa andra barn!
Jag är hemma med min dotter född 2010 och skulle gärna vilja att de andra var hemma med mig tills sonen startar förskoleklass ht 12

Problemet är att jag har låtit mig/låter mig övertalas av personalen och alla i omgivningen att de 2, helst den äldsta (sonen), verkligen behöver vara på F-skolan och har till och med erbjudits utökad tid från de 15 tim vi har nu. För hans utveckling, socialt, osv. eftersom att personalen tycker att han var hemma såååå länge (till ca 4 år) och kan ha påverkats "negativt" av det!!!!

Mina barn har alltid uttryckt ett lågt intresse för förskolan och hurrar när den är "stängd"! Min äldsta son vill vara hemma istället säger han. -Men det är ju kul för dig att komma till F-skolan och leka med andra barn, argumenterar jag. Han svarar; -Jag kan ju leka med Josephine (vår 11 mån. bebis)

Jag känner stora påtryckningar från alla och bor i en mindre stad men varje dag som de lämnas på förskolan känner jag en klump i magen. Jag känner mig FEG för att jag inte följer min intuition och vill såklart göra det bästa för barnen.
Kan jag med gott samvete ha dem hemma tills förskoleklass?

Skulle gärna vilja ha tips och råd i frågan!
Tack.
Alma
Inlägg: 655
Blev medlem: mån 24 okt 2011, 21:35

Re: Jag vill ta hem barnen från förskolan!

Inlägg av Alma »

Ta hem dem. Helst igår! ;-)

Lita på vad hör att de säger, att de vill vara med dig och varandra. Att de hurrar när de får ledigt från dagis. Ta inte ifrån dem längtan till dig och varandra innan de har den själva!

Leka med andra barn utöver de viktigaste, varandra, dig och de som ni har närmast i familjen, kan de ju göra på "fritiden". Om det skapats intresse eller relationer på dagis som sonen värdesätter kommer han säkert att våga meddela dig det med, som han gjort i förtroende om vad han anser om dagis.

Många av våra barn som säger att de vill vara hemma och inte vill vara på dagis är beundransvärda. Vi vuxna känner ju grupptrycket. Vi vet att vi som inte har barnen på dagis blir sedda som underliga och får alla möjliga dåliga epitet. Det vet våra barn också - att de BÖR älska dagis (som vissa också gör). Ändå vågar de. Ett gott betyg både på barnen och på tilliten till föräldrarna.

Vi har en fullständig övertro på att dagis skapar viktiga relationer för våra barn, tror jag (särskilt efter att ha spenderat mycket tid på dagis). När jag frågar sonen som gått en tid men nu slutat på dagis vilka från dagis han skulle vilja träffa är det bara en. Och därför träffar vi honom ibland. I valfria miljöer, utan fröknar som säger till att de måste anpassa sin lek efter en hel grupp.

Och visst vill dagis att alla ska upp till nära heltid. Det är ekonomiskt svårt att driva dagis, man får ju betalt för antal timmar per barn. Ett halvtidsbarn tar i alla fall ofta upp en hel plats eftersom det finns så få andra halvtidare att fylla upp med som också kan passa tidsmässigt med den andra halvtidaren. Och dessutom är det svårt med den gruppstorlek och pedagogik de har att barn går korta dagar eller ett par dagar i veckan. Enklare om alla är med på allt. Alla vet vad som gäller på torsdagar och vad som skedde i måndags. Och att alla barn blir inrutade på samma sätt.

Viktigast på många dagis är att alla barn hela tiden anpassar sig till att livet ska fungera för en större grupp. Det räcker med en som sticker ut minsta lilla för att hela gruppen ska balla ur. Ska 15 normalt egocentriska treåringar äta samtidigt måste disciplinen vara ganska hård. En som leker med skeden kan resultera i att alla gör det. Tillsägelserna blir många. Det finns inte utrymme för mycket av det som är vanligt barnautforskande i en större grupp.

Alla blir överens om att barnen fungerar väl om de följer och anpassar sig efter institutionens behov - inte bara barnagruppens utan också hela schemat de har, alla rutiner, vad som funkar för personalen och deras pedagogiska idéer, vad som passar lokalerna mm. Jag tror att barn ska tillåtas att ha och utveckla sina mycket specifika behov, och att bli sedda som de unikum de är. Det är vi närstående allra bäst på.

Ta hem dem och låt dem träffa andra barn i roligare former!
Lycka till!!!!
Förälder till son född 07, BB-fostrad, SHN-kurad en månad vid 2 års ålder
Goldenne
Inlägg: 3
Blev medlem: mån 24 okt 2011, 21:38

Re: Jag vill ta hem barnen från förskolan!

Inlägg av Goldenne »

Hej!
Tack för er uppmuntran och att ni delar er erfarenhet! :)
Jag har fått mod tack vare era svar och känner mig ej ensam om dessa känslor och tankar. Skall buffra upp mig och gå med rak rygg till förskolan och meddela mitt beslut.
Jag känner mig lättad, har haft en klump i magen varje förskoledag sedan starten.

Tack Alma och Rockymolo!

Skall läsa boken snarast...
Alma
Inlägg: 655
Blev medlem: mån 24 okt 2011, 21:35

Re: Jag vill ta hem barnen från förskolan!

Inlägg av Alma »

Jag hade också klump i magen den period vi gjorde förskoleförsök. Inledde dock med glada förhoppningar. Såg fram emot att få personalens input på mitt barn och att inleda samarbete. Var hoppfull om att de skulle kunna bli viktiga vuxenpersoner för sonen. Var nyfiken på hur relationerna mellan barnen skulle utvecklas och hur det skulle påverka umgänge också på fritiden. Ville att sonen, 4 år när han började på dagis, skulle få chans att träna sig i att vara i större grupp utan föräldrar ett par av veckans dagar.

Efter några veckor började förhoppningarna övergå i en magklump. Det var inte ett dåligt dagis. Men relationerna skapades liksom inte. Varken mellan personal, min son eller mellan dem och de andra barnen. Relationerna kändes opersonliga, mer som på en arbetsplats där personalen inte hinner umgås eller inte vill bli personliga. Verksamheterna var bra, men de kändes konstlade, lite som terapier. Umgänget mellan barnen på fritiden existerade inte förutom barnkalasen. Fröknarna blev inte personligheter för barnen. De var få och samma personer, men barnen kom inte ihåg vad de hette och visste ingenting om dem. Inte ens om de hade husdjur hemma.

Det var på flera sätt ett bra dagis med en relativt liten grupp och bra personal. Men när rutinerna är lagda för verksamheten passar vissa, ibland de flesta, barn inte in. Flera barn hade egendriv och var i perioder när de inte ville leda egna projekt. Också mycket bra idéer fick nej eftersom planen var en annan. Vissa barn fick nej till närapå alla egna projekt, vecka efter vecka. Många barn var första halvan av dagen uppfyllda av att sakna sina föräldrar. Personalen höll om dem som grät mest, men bekräftade inte utan försökte peppa om hur kul de kunde ha. Det är för svårt att ta hand om en tre-femåring som blir bekräftad (först sprutar ju tårarna då) så i all välmening peppade man och budskapet blev att barnen ska knipa ihop och lära sig ha roligt. På dagis hör inte föräldrar eller föräldralängtan hemma. Det gjorde ont att vara med om. Jag blev mycket sorgsen.

Sedan räknade flera av dem timmarna. "Vad kommer sen, vad kommer sen, vad kommer sen..." med gråtmild röst ända till fröken svarade "ja då kommer din förälder och hämtar dig". På föräldramötena och de enstaka barnkalasträffarna insåg jag hur lite föräldrarna visste om deras barns dagisvardag. Ett par av de mest hemlängtande barnens föräldrar var supernöjda för att deras barn trivdes så bra. Förskolepersonalen blev glad att få höra det. Också mötena med föräldrarna gjorde mig sorgsen.

Jag försökte att bygga broar mellan dagis och hem och hjälpa sonen att hitta sätt att skapa sig sin egen värld på stället. Men min son vägrade att lämnas, och han blev mer och mer noggrann med det ju längre tid vi var där. Han var tillitsfull i början men otryggheten växte. Han som alltid är positiv till det vi hittar på ville inte gå till dagis. Eftersom vi gick dit bara ett par dagar i veckan förhörde han sig om vilken dag det var och lärde sig vilka dagar som var dagisfria. Han lärde sig också att det från en dag i veckan var långt till dagisdagen och en annan var nära. Inte roligt för mig som förälder att ha introducerat något sådant. Min klump i magen blev så stor att jag blev lättad när sonen var förkyld under dagisdagarna.

Min klump i magen löstes snabbt upp när vi slutade. Men jag tänker fortfarande på barnen som jag lärde känna. Tyvärr längtar jag mer än sonen efter att träffa dem igen.

Vi som föräldrar stärktes dock av dagistiden på så sätt att vi känner att vi har något att ge. Så länge som vi orkar att jobba nattetid ibland, hålla semestrar korta och utgifter nere så går det att skapa det mesta av det som dagis kan ge - och mycket som dagis inte kan ge.
Förälder till son född 07, BB-fostrad, SHN-kurad en månad vid 2 års ålder
Goldenne
Inlägg: 3
Blev medlem: mån 24 okt 2011, 21:38

Re: Jag vill ta hem barnen från förskolan!

Inlägg av Goldenne »

Hej!
Tack Alma, du skall veta att du sätter ord på mina känslor och tankar jag haft under denna tiden. Det skulle kunna vara jag som skrev om min egna upplevelse under förskoletiden!!
Dock har jag fösökt tränga bort dessa klumpar i magen samt blivit uppmanad av personalen att inte överföra min ambivalens till barnen och blivit "upplyst" om att min ambivalens har troligen smittat av sig på mina barn eftersom de ej vill gå till förskolan osv.

Jag försökte spela teater för mina barn och ämnade efterlikna personalens uppvisningar du beskrev så väl..."se vad kul vi skall ha det" osv.

Av det som du beskrev kände jag igen mig i allt så väl, känslan av att inte kunna knyta någon relation till personalen och se hur de var opersonliga och planlagda gjorde mig också mycket ledsen och jag hade förväntningar liksom du. Möten med föräldrar gjorde även mig sorgsen då liksom alla ville säga hur mkt deras barn tyckte om förskolan osv. Du beskriver det så väl, jag tycker att det hela känns som ett välregisserat skådespel.

Jag undrar vidare hur det gick till när ni sade upp er förskoleplats, vilket gensvar från personal och hur gjorde ni så det skulle bli ett ok avslut för er son? Hur samtalade ni med er son om detta?

Jag uppskattar mycket att du delar med dig av dina tankar, känslor och din erfarenhet. Tack!
Alma
Inlägg: 655
Blev medlem: mån 24 okt 2011, 21:35

Re: Jag vill ta hem barnen från förskolan!

Inlägg av Alma »

Vad bra att mina erfarenheter kan vara till nytta och igenkänning! Tack för att du berättar.

Din personal har nog varit ivrigare i att försöka få dina barn att stanna än vad de var med oss. Men hade vi stannat efter lovet och när nya terminen skulle börja, så tror jag att de hade sagt ungefär detsamma: Var positiv så tar vi hand om ditt barn. De gråter i början, sedan är de så glada. (När ni knäckt dem, kunde jag ilskt tänka när jag såg barn som hela livet hade gått på dagis och ÄNDÅ längtade efter föräldrarna.)

Jag tänkte också mycket på hur min egen känsla påverkade sonen när vi gick dit och hur jag skulle förhålla mig till min egen stigande olust. Som i många andra situationer så vill man ju att barnet ska vara så fritt i sin egen upplevelse som möjligt, kunna göra sina egna erfarenheter och fritt kunna gilla eller ogilla. Samtidigt vill man inte spela falskt för sina barn. Likt skådespelare får man plocka upp de strängar man har som kan leda till att något fungerar, inte spela på strängar som inte finns. Och försöka lösa problemen tillsammans. Så är min filosofi.

Min son litade inte på stället, allt mindre ju längre tiden gick. Och det gjorde inte jag heller, allt mindre... Frågan för oss föräldrar blev om det var rätt period i sonens liv att tvinga honom lära sig hur man gör i situationer som man måste genomlida.

Vi försökte. Jag fattade precis vad han menade när han sa vad han inte tyckte om. Så i takt med att mina egna förhoppningar krossades slutade jag peppa om att det skulle bli kul. Jag lyssnade, frågade, sa att vi kan försöka så här och så här och se hur det blir då. Låt oss försöka. Idag gör vi så här.

Hade jag och pappan tyckt att stället var toppen och precis vad han behövde hade det säkert fungerat - för då hade vi verkligen peppat och då hade sonen känt sig tryggare. Eller om vi inte såg någon annan utväg, då hade det fått fungera. Men att peppa om man själv inte tycker det är peppigt? Kan inte vara bra.

Det dagispersonal säger om att föräldrarna inte ska visa sin ambvivalens kan ibland vara detsamma som att 1) vi är inte intresserade av vad som gör dig som förälder osäker på oss och detta dagis och 2) man absolut inte får bekräfta barnets ambvivalens eller ogillande. Det tror jag inte på. Man måste utgå från det som är, också i sig själv. Man kan bli bästa kompisen med barnet och försöka förstå och sätta ord på det som barnet ogillar, och sedan få gehör för förslag om hur man skulle kunna göra för att få det att fungera. Men att ytligt spela glad och kräva detsamma av barnet är vad jag såg personalen och många föräldrar göra, och det är sorgligt att se! Som du skriver, "välregisserat skådespel". Äckligt, för vi vuxna har ändå sådan makt över våra barns liv. Och den makten måste vi väl utöva utan manipulationer, tänker jag.

Jag var dönervös för samtalet till dagis om att vi skulle sluta. Skjöt upp det en vecka, dag efter dag... Sen tog jag mod till mig, ringde och sa att sonen slutar, tack för den tid vi fick, vi tycker inte han är dagismogen (kanske sa jag också att vi kommer söka andra lösningar, jag minns att jag var väldigt kortfattad). Den som svarade var den personal jag hade bäst kontakt med. Hon berättade att jag skulle fylla i blankett si och så och sedan att "ja det var ju synd". Javisst sa jag och tänkte att jag också hade förhoppningar innan vi började som det var synd att ge upp, men det hade jag ju gjort långt innan...

Varför var jag nervös? Varken hon, jag eller hon och sonen hade ju kunnat bygga upp personliga relationer, trots ett halvårs träffar. Vi blev aldrig så personliga att vi skulle känna oss svikna eller sakna varandra, någon av oss. Hade säkert aldrig blivit. Relationerna var på sätt och vis som mellan en patient och en läkare, en kund och en säljare. Sonen avsäger sig platsen helt enkelt, och det finns en blankett för att platsen ska fyllas med en annan. Eftersom vi inte var personliga var hon inte intresserad av varför på djupet, och jag inte att berätta heller. Det var skönt...

Nervös var jag nog också för att jag inte ville berätta en massa eller behöva argumentera. Det är inte hennes fel att stället är som det är och att jag, pappan och sonen inte är goda anpasslingar. Så jag gjorde det man ska. Spelade lite teater – som att saken var lite lättare än den var! ;-)

Vi hade en semestertid innan nästa termin skulle börja och vi måste fatta beslutet, och under den hade jag vånda och tog upp frågan om dagis många gånger med sonen. Svaren var glasklara varje gång jag frågade om vi skulle åka förbi, om vi skulle vara där en dag igen, om vi skulle träffa den och den, om vi skulle gå upp och äta lunch med dem, om han ville som de andra vara där själv osv. Nej. Jag frågar honom fortfarande ibland om han vill att vi ska åka förbi. Nej. Själv tar han aldrig upp dagis, inte ens något som han lekte eller var med om där.

Däremot tar han ibland upp det vi gjorde efter dagisdagarna (vi slutade vid ettiden). Då gick vi på en restaurang. Där tog sonen närapå anställning... Stolpade in i köket, ville och fick (!) hjälpa till, dukade av, dukade ut, hälsade gäster välkomna, spelade gitarr och sjöng, ritade teckningar åt personalen. 100 meter ifrån dagis blev sonen sig själv igen. Och där var han inte orolig när jag lämnade rummet...

Efter vår dagisperiod tycker jag att livet är så mycket enklare. Utmaningarna ligger på andra nivåer och det vi ”tvingar på” sonen är mer hanterligt både för honom och oss. Nu får han dra sig ifrån oss i mer egen takt, och vi fortsätter med relationer som för oss känns mer naturliga. Efter att ha vistats mycket på dagis tycker jag också att föräldraskapet, hemmet med omnejd, släkt, vänner och lagoma doser med barn i grupp ger bra lärdomar i livet för en som levt i fyra år.
Förälder till son född 07, BB-fostrad, SHN-kurad en månad vid 2 års ålder
Alma
Inlägg: 655
Blev medlem: mån 24 okt 2011, 21:35

Re: Jag vill ta hem barnen från förskolan!

Inlägg av Alma »

Tänkte på din fråga om vad vi gjorde för avslut för sonen. Vi gjorde ingenting annat än att jag en dag sa att nu ska vi bestämma hur vi ska göra med dagis. Vill du att vi ska gå dit? Nähä, OK, då ringer jag fröken och berättar det. (Sen tog det mig en vecka i alla fall...)

Och så inget mer med det. Hade relationerna till de andra barnen varit viktiga hade jag föreslagit att vi skulle bjuda hem dem alla till något spektakel, lekdag eller liknande. Eller bjudit dem på födelsedagskalas, om det låg i närheten.

Nu är det bara en som han gillar, men inte nämner om jag inte frågar. Den kompisen blir självklart bjuden hem när vi har något för oss som kan passa.

Det sonen behövt hjälp med i detta post-dagisliv är vad han ska svara när folk frågar om vilket dagis han går på. Det behövde han också innan vi började. "Vi har vår egen verksamhet". Ingen vuxen fattar svaret men han förstår hur han kan förklara mer. "Jo vi gör det och det..."

I hans värld är han inte "hemma" eller "med mamma och pappa". Han är heller "inte på dagis". Han är - men det är svårt att uttrycka. Vi har visserligen en struktur för veckan men den är han inte så medveten om, dvs inte att "på måndag gör vi det och tisdag det". Så när folk frågar vad han gör i den "egna verksamheten" berättar han vad han gjort i närtid som är spännande, eller om något han vet att vi ska göra som han längtar till.

Ett tag funderade jag på om jag skulle sticka upp till dagisgruppen själv och säga hejdå och tack till barnen (som jag tyckte mycket om och som jag blev en figur för). Men så fick jag veta att en fröken hade slutat, en ny kommit in, hälften av barnen hade slutat för att gå till 6-årsverksamhet och en ny hälft kommit in. Och så är det ju ganska ofta på dagis. En går, en annan kommer in. Jag också. :-(
Förälder till son född 07, BB-fostrad, SHN-kurad en månad vid 2 års ålder
Alma
Inlägg: 655
Blev medlem: mån 24 okt 2011, 21:35

Re: Jag vill ta hem barnen från förskolan!

Inlägg av Alma »

Tänkte en sak till om det du skriver i första inlägget, att du låtit dig övertalas av personalen och att du känner dig feg för att inte ha följt din intuition.

Men det är väl bra att du försökt! Och till och med testat personalens råd (så mycket du pallat, antar jag). Då vet du ju vad du har att ta ställning till. Sonen vet det också, han har säkert också försökt. Och vill hellre vara med syrran.

Tänk om fler små pojkar får vara med sina små syrror, tänker jag... Handledda av föräldrar som tycker om att vara med dem. Så bra världen kan bli!
Förälder till son född 07, BB-fostrad, SHN-kurad en månad vid 2 års ålder
annabel
Inlägg: 3
Blev medlem: tor 17 nov 2011, 17:45

Re: Jag vill ta hem barnen från förskolan!

Inlägg av annabel »

Jag vet inte hur det fungerar, men kan du inte låta dem "ta ledigt" från förskolan ett tag? Och om det fungerar bra (vilket det kommer att göra) och de inte längtar tillbaka så kan du säga upp platserna? Tänkte att det kanske är enklare för dig, än att på en gång säga upp dem, för då kan du säga att ni hade det så bra/mysigt/etc etc när ni var hemma och känner att det är rätt för er osv.

Lycka till oavsett! :-)
mortillfyra
Inlägg: 16
Blev medlem: mån 16 jan 2012, 14:00

Re: Jag vill ta hem barnen från förskolan!

Inlägg av mortillfyra »

Jag känner så igen mig!!!Tyvärr så hade jag inget val då jag var tvungen att arbeta, men barnen var "bara" tre dagar i veckan på dagis, två hemma/lediga med sin far. De trivdes bäst hemma. Idag är de hemma mycket. Och de tycker så mycket om det. Den som går i sexårsverksamhet får vara hemma när han känner för det, den veckan barnen är hos mig, och han känner för det ofta! Idag börjar min vecka igen och då ska han vara ledig tisdag och onsdag. Kankse hela veckan! Sedan, i klass ett, är det ju skolplikt med timmarna är inte långa, så jag kan hämta dem så tidigt de önskar. Är sjukskriven nu så det är en fröjd att slippa släpa dem dit de inte vill.....tyvärr blir det långa dagar när pappan har dem, han arbetar heltid, men jag har dem en dag extra så det blir bara fyra hela dagar varannan vecka. Vi byter måndag-tisdag.
Blir fyrabarnmor i sommar-och tvillingmor!
Skriv svar

Återgå till "I stället för dagis - tankar och idéer"