Dagis eller hemma?

Forum för nygamla barntillsynstankar, konstruktiva förslagsalternativ och samarbete under personligt ansvar.
Skriv svar
niqa
Inlägg: 24
Blev medlem: mån 04 okt 2010, 22:20

Dagis eller hemma?

Inlägg av niqa »

Hej,

Jag har en kille på 19månader som inte börjat på dagis och han har en 10 dagar gammal lillebror. Vi tänkte vänta tills storebror är minst 2år innan dagis, men helst skulle jag vilja ha honom hemma tills lillebror kommer att börja dvs. tills han är 3.5år. Jag hör så många olika bud. Vissa säger att han blir för mammig om jag väntar så länge och att jag gör oss alla en björntjänst. I mitt hjärta vill jag ha honom hemma och tror att han får mer uppmärksamhet och trygghet hemma. Å andra sidan är varken jag eller min man speciellt sociala. Vi kommer ej från staden vi bor i och känner inte så många, men oss personligen gör det inte så mycket för vi trivs och mår bra av lugn och ro och för oss själva. Klart att vi umgås med folk ibland, men det blir inte flera gånger i veckan. Men, vi brukar ofta hitta på saker, jag, min man och barn där det finns folk även om vi inte direkt umgås med andra. Går ofta på stan, är ute och äter, går på öppna förskolan emellanåt, har varit på babysim tidigare, är ute i lekparker (ofta inte så mycket barn vid den närmsta dock). Vi ska försöka anstränga oss för våra barns skull att umgås mer med folk även om vi inte känner behov, fast det kommer ju aldrig att bli i den utsträckningen att vi kommer att göra det flera dagar i veckan för då skulle vi själva inte må bra. Så nu undrar jag eftersom vi håller oss lite för oss själva är det bättre att han börjar tidigare och därmed får mer stimulans och tidigare får vänja sig med andra människor i tillräcklig utsträckning? Eller är det bättre att han får vara hemma och få mycket mera uppmärksamhet och lite mindre av det sociala? Vilket alternativ är bäst? Vore supertacksam för svar.
veronica mamma till
storebror f 3:e mars 2009
& lillebror f 28:e september 2010
Ewa
Inlägg: 4900
Blev medlem: tis 04 apr 2006, 14:45

Inlägg av Ewa »

Jag tycker din grundkänsla är helt riktig. Men du är inte den första att fundera eftersom den gängse normen att lämna bort små storasyskon är så stark. Här t.ex:
http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=22663 :heart:
Mamma till Stora guldklimpen född april -04 :heart: & Lilltufsan född feb -06 :heart:
Jannika
Inlägg: 4934
Blev medlem: mån 09 okt 2006, 13:34

Inlägg av Jannika »

Hej niqa!

Jag hade samma funderingar som du, samma oro och osäkerhet, när vi fick vår tvåa tätt efter ettan. Jag var helt inställd på dagisstart runt 1,5-2 år. Jag har själv gått på dagis tidigt, jag har till och med tydliga minnen från det första dagiset som jag var på mellan 1-3 år (inte alltför roliga tyvärr). Alla runtomkring mig satte sina små på dagis när föräldrapengen var slut runt 1,5 år. Diskussionerna i min föräldragrupp handlade mer om hur man skulle kunna få ut så mycket pengar som möjligt medan man var ledig istället för hur man skulle få dem att räcka hela den tid man ville vara hemma. Lite olika perspektiv redan där, eller hur?

Sedan fick jag hjälp av Anna herself när jag kurade min tvåa och slängde i farten med en fråga om när det var bäst att börja dagis för storebror? Vi skulle kunna vara hemma till 2,5 om vi snålade styggt, eller var den harmoniska 2-årsåldern ett bättre val? Jag fick ett lite oväntat svar. Stanna hemma så länge det går, åtminstone till tre eller (om Anna fick önska för alla barn), till fyra. Jag blev helt ställd och därefter följde en intensiv mejlväxling där jag fick omvärdera mina föreställningar och jag började, något motsträvigt, :lol: ta till mig Annas kunskap om barn och barns behov. Det skedde inte över en natt, men till slut började jag omvärdera de "sanningar" som vårt samhälle producerar kring dagis.

Nu när jag snart varit heltidshemma, delvis i alla fall (när vi bodde i Stockholm delade jag och min man på veckorna), med våra fyra barn och hemmafasen börjar närma sig ett slut, kan jag tacksamt säga att jag är glad över att Anna lade ner tid på att visa mig alternativa sätt att se på mig själv och min man som föräldrar, på barns utveckling och vilka värden som är viktiga. Jag ångrar inte att vi som familj tog beslutet att använda barnens första tid i livet till att dela deras liv och utveckling. Jag trodde det stod i motsatsförhållande till min egen utveckling men det visade sig också vara fel. Tid till samvaro, känslomässig närhet och eftertanke har gett mig massor på ett personligt plan som jag aldrig hade kunnat förutspå.

Det jag oroade mig mest för innan beslutet togs var att mina barn skulle bli sociala analfabeter, inte kunna få kompisar, känna sig utanför eller missa något som bara dagis kunde erbjuda. Så är inte fallet - snarare tvärtom. De är både verbala och sociala. Mina två skolbarn har massor av vänner i skolan och har inga problem med att hänga med i undervisningen. Det är inte mängden sociala kontakter som är viktig utan kvalitén på de möten man har som avgör barns inlärning och utveckling. Att de sover som folk gör nog sitt till det med. :wink: Jag är glad att vi har kunnat ge dem en stressfri tillvaro där dagarna har följt deras rytm istället för att de skulle ha fått anpassa sig till vuxenvärldens och samhällets stressigare och mer fragmentariska uppdelning av livet.

Jag tror att det är viktigare för små barns trygghet, självkänsla och inlärningsförmåga att samspela med människor som älskar dem på riktigt, som finns kvar livet ut och som investerar lika mycket i relationen som barnet själv gör, än att träffa massor av små barn i samma ålder hela dagarna och vuxna (vars föreställningar, intentioner och människosyn vi sällan vet särskilt mycket om innan vi lämnar det käraste vi har i deras vård), som får betalt för att ta hand om dem. Jag tror i mitt hjärta att det gör något väsenskilt med kvalitén i relationerna, och jag tror att den kvalitén är allra viktigast för de riktigt små. Och det ena behöver inte utesluta det andra, vi har - tillsammans! - träffat andra barn och massor av andra vuxna, men inte åtta timmar per dag, fem dagar i veckan.

Att de dessutom har fått starka band till sina syskon, sluppit de värsta avarterna av aktivitetsnoja, konsumtionshets och konserverande könsroller som tyvärr, enligt undersökningar, florerar på dagis, fått daglig kontakt med mor- och farföräldrar, deltagit i skötsel av gård, hus och hem och en massa tid att initiera och avsluta egna undersökningar av den lilla och stora världen räknar jag som bonus.

Tre av mina barn har gått på dagis också, ett fantastiskt dagis med underbar personal och genomtänkt pedagogik. Där har de börjat vid ca fyra års ålder och de har uppskattat det mycket. Jag har många vänner som är förskollärare och vars yrkeskunnande jag starkt respekterar och beundrar. Så jag är inte på något sätt en dagis-motståndare, bara starkt kritisk till slenrianmässig och alltför tidig dagisstart och frånvaro av barnperspektiv när vuxna gör sina val.

Jag ångrar inte mina hemmaår en sekund! Lycka till med dina beslut. :heart:

Kram Jannika
Trebarn
Inlägg: 162
Blev medlem: fre 07 nov 2008, 23:04
Ort: Haninge

Bra sagt Jannika!

Inlägg av Trebarn »

Hej!
Jannika, ville bara säga att jag har läst ditt svar här ovan många gånger, det är så fint skrivet.

Tack!!
Trebarn
brorsan 0507
syrran 0703 kurad vid 11 månader
Lillasyrran 0812 vinglig SM från start...
Jannika
Inlägg: 4934
Blev medlem: mån 09 okt 2006, 13:34

Inlägg av Jannika »

Tack Trebarn för respons! :heart: Jag tänker att det kan vara skönt inför livsval att få en rapport från (snart) andra sidan av hemmavalet. Även om min historia bara är en av många. Kram!
Skriv svar

Återgå till "I stället för dagis - tankar och idéer"