med gråten i halsen

[strömming]

I började dagis i vintras när R var liten. Som hon "borde". Jag gick in i förlossningsdeppression och orkade inte ta hand om varken I eller R på ett bra tag och maken var hemma och tog hand om oss alla tre ett bra tag.

Hon var 1 år och 7 månader. Efter någon månad verkade hon tycka att det var roligt att gå dit och gick glad iväg. Sedan blev det värre och värre. Nu har hon varit hemma hela sommaren. Sovit bra, ätit bra, skrattat, sjungit och lekt med lillebror. hjälpt mamma och pappa med alla viktig saker. Idag började dagis igen. Vi har pratat om dagis men I säger bara -ijis inte gå dagis. idag grät hon hela morgonen men trots det tog jag henne till dagis, lämnade ett gråtande barn där och la lillebror att sova och gråter själv för att jag gjort så mot min "stora" tjej. R ska vara hemma minst ett år till med mig eller min man, I och R har gläjde av varandra och har skoj på dagarna även om I inte alltid uppskattar hans hårda nypor (men dagisbarnens nypor lär vara hårdare?) Det känns helt fel. Jag ska hämta henne innan luren och sedan vill jag aldrig mer lämna henne där.

Maken och jag har lite olika syn på det hela (men jag kan inte få honom att läsa BB heller dock är han ett fan av att barnen sover bra nu) och han tycker att hon behöver stimulansen på dagis medan jag tror att hon mår bra hemma. Men det är jag som får lämna ett gråtande barn och ett barn som inte äter på dagis och som inte sover mer än 30 minuter på vilan.

Jag vill ha min solstråleunge! Och jag vill ha henne hemma. Hjälp mig att orka stå emot dagis tills vi verkligen måste ha henne där! För hennes skull!

Nu är det dags att väcka lillebror efter luren!