Tack Tina
Blev jätteglad när du damp ner i min tråd
. Roligt att vi "träffas" på andra ställen än där vi brukar
.
Känns skönt att veta att det finns fler som har "tröttisar"
.
Har tänkt på dig ofta då jag vet att du mått dåligt men samtidigt beundrar jag dig enormt då jag vet att du är mycket ensam om dagarna och veckorna.
Hur har du klarat det, hur har du fått dagarna att flyta och inte tala om kvällarna som fortfarande här är mycket övertröttande...
Jag är beroende av min sambo
.
Att vara ensam med två gör mig livrädd
Samtidigt är jag expert numer att backa och låta lillkillen somna in och om själv och ibland behöver jag inte ens vagna
. Har lärt mig nu när han ber om hjälpen och är inte längre rädd för att tösen ska väcka honom.
Attityd: Vi bor och lever här också
Sova är hans ansvar, mitt att bara hjälpa honom. Hans skrik ser jag också som bara frågor och jag kan ge han svar varje gång utan att tycka det är jobbigt
Men jag klarar inte:
Åka iväg på ärenden till stan
.
Gå promenader med lillkillen, inte ens till lekplatsen
.
Hälsa på hos kompisar, släktingar
.
Jag får sådan ångest över allt detta och behöver ta tag i det snart, jag vet, men vill INTE.
Sambon frågar då och då om vi inte kan hitta på något eller bara åka till någon en liten stund, men det knyter sig direkt i min mage och jag blir så ledsen för att jag inte klarar det, än
.
Försöker förstå min rädsla och tankar men det mesta kretsar kring att jag bara vill vara hemma här i tryggheten där jag har koll på allt.
Vet var tillägget finns, vattnet och vattenkokaren m.m om jag skulle behöva detta
.
Det är skönt att veta att tösen får sin utevistelse hos dagmamman, för jag klarar inte än att ge mig iväg med båda två någonstans och detta skapar en väldig ångest hos mig.
Jag vet att jag kan följa mantrat: "Vad är det värsta som kan hända, Vad ska du göra åt det" och då känns det genast mycket bättre
. Men där är vi inte än
.
Jag har fortfarande svårt att se någon form av "schema" hos lillkillen då han ena dagen orkar vara vaken 1,45 timme och nästa dag bara 45 min.
Har de senaste dagarna verkligen lagt ner energi för att ta reda på hans intressen för att vara vaken och det han uppskattar mest är "samtal" och "blöjbyten"
. På kvällen är han också mycket nöjd med att bara få ligga i sin korg och titta på sina "leksaker" och suga på nappen (enda tillfället han få den, då han verkar ha ett litet sugbehov). Är inte helt överrens med mig själv då, då jag inte "hör" om han ber om hjälp att få sova en stund.
SD är det inte mycket utav och bara 2 min magläge, sen räcker det
Däremot har vi kommit varandra så mycket närmre varandra nu och kan ha långa härliga samtal och skratta åt varandra
.
Jag ÄLSKAR det och är den största ljuspunkten under dagen som jag då och då tar till mig då det ibland inte är lika lätt.
Jag vill inte det ska verka som att det är synd om mig men jag skulle behöva läsa eller få råd om det finns några trådar där någon annan också haft ångest om livet "utanför" dörren och när det till slut har vänt.
Detta är min kamp och jag har inte en enda gång sen Anna skrev till mig lagt någon skuld på lillkillen. Detta är absolut inte hans orsak och jag känner mig så ren i hjärtat när jag tänker på det
Han glädjer mig mer och mer varje dag och det är jag så tacksam för
.
Jag är bara så orolig över att jag inte kan hjälpa honom med att vara vaken och få sina rutiner som både han och (inte minst jag
) behöver - kontrollfreak som jag är.... Måste verkligen kasta den "rocken"
Det är kanske där "kampen" sitter
.
Tina: Hur såg Ingrids schema ut när hon var ca 2 månader och en liten tröttis
Hur löste du "nattningen" av Dag samtidigt som du hade Ingrid. Sov hon ett extrapass då eller var hon med er
Kruxet här är att lillkillen som sagt inte orkar vara vaken mer än 45 min ibland och det hinner jag inte en läggning av tösen på (inkl välling, saga, tandborstning mm.) och inte heller om han skulle sova 45 min...
Hänger du/ni med
Tack för att ni finns