Pappig 20-månaders

Skriv svar
Tessanbessan
Inlägg: 10
Blev medlem: fre 03 okt 2014, 18:34

Pappig 20-månaders

Inlägg av Tessanbessan »

Hej! Nu var det längesen jag hade vägarna förbi här. Och det finns bara en enda anledning till det, och det är Anna som hjälpte mig tillbaka till livet och uppför stupet. Ett evigt tack är fortfarande på sin plats.

Först ett litet glädjebesked: vår nu 20-månader gamla (unga;) tjej ska bli storasyster. Hon kommer klara detta uppdrag med den äran, så som hon klappar och kramar och pussar på bebisen i magen och förbereder både det ena och det andra inför syskonets nedkomst.

Till det mer bekymmersamma för den numera blödiga och hormonstinna mamman. Hon är väldigt pappig. Inte så lite väldigt heller, utan extremt. Det är många situationer där enbart pappa och absolut ingen annan gäller. Hon klamrar sig fast och skriker hejdlöst efter honom om han inte är på plats i kritiska situationer. Min man har varit hemma med henne sedan januari, ca ett halvår nu då. Och vi har väl mest förklarat hennes pappighet med det. Det smög sig sakta på och jag tyckte till en början att det var skönt, ja jag hade ju haft henne på mig dygnet runt i ett år och nio månader i magen innan dess. Så jag kände mig ganska fri och om hon var gnällig så var det liksom en befrielse att lämpa över henne på pappan. Han tyckte ju också att det var lite skönt, han som stått handfallen i oräkneliga situationer tidigare där bara mamman dög.
De senaste två-tre månaderna har de extremt pappiga situationerna uppstått vid nattning och när hon är ledsen (om hon ramlat etc). Och detta var egentligen inte heller ett issue som vi brydde oss om. Vi har bara tänkt att det är en fas som går över.

Tilläggas bör också att hon är världens charmör denna lilla prinsessa. Sedan hon började sova hela nätter har hon upptäckt hur kul man kan ha på dagarna och hur skönt det sedan är att få lägga sig och sova så att man är pigg till dagen efter och alla äventyr som väntar då. Hon pratar och busar, springer fort och snappar upp nya saker i ett tempo där vi föräldrar inte alltid hänger med. Hon blir sur om hon inte får hjälpa till hemma och hon vet precis hur man fyller och sätter på tvättmaskinen, hon hjälper alltid att tömma diskmaskinen, hon är med när vi städar och har sin egen trasa för att inte tala om den viktiga vattningen av blommor. Tur att man har en sån hjälpreda som påminner en om det, annars hade ju alla våra blommor varit döda;)
Hon är stor i en liten kropp och är smart som få, kanske den smartaste jag känner.

Men åter till det som börjar bli ett bekymmer. Det är bara pappa som kan natta! Jag gör på exakt samma sätt, eller VI gör exakt på samma sätt ska jag säga, och det är ju det sättet vi har gjort sen vi gjorde kuren. Men hon blir vansinnig! Det blir ett krig.
Trodde det skulle bättras av att jag har semester. Men jag har vart hemma i två veckor nu, och det är fortfarande enbart pappa som gäller. Dagtid är det inga problem, då går hon till vem av oss som är närmst. När jag kommer hem från jobbet blir hon själaglad och det spritter i hela hennes kropp med saker hon vill visa och vad vi ska göra.

Vi har diskuterat detta lite hur vi ska göra. Ska jag ta nattningar trots krig? Jag förklarar för henne vad som gäller och jag vet att hon förstår, men hon totalvägrar. Det brukar då sluta med att jag inte orkar/vill/tycker synd om henne som får skrika sig till sömns och så fort pappa då kommer med ramsan så tystnar hon. Och om han tar nattning från start så blir det ju aldrig nåt krig. Och då är det ju bekvämt att ta den lätta vägen ut om man säger så.
Och spelar detta egentligen någon roll? Ska vi låta henne "få" pappa de sista tio vakna minutrarna utan att tvinga på henne sin arma mamma?

Har försökt hitta något om detta i Barnaboken men kanske inte letat tillräckligt. Hon sover sedan hela nätter, äter oss ur huset och är (oftast) en solstråle på dagarna. Uteaktivitet, social delaktighet, skrattet-till-gonattet, schema etc etc är inpräntat i ryggmärgen så där känns det inte som vi har nåt att hämta.

Just det, när jag tar middagsluren som vi alltid gör i vagn kl12, så är det nemas problemas. Somnar utan protest trots att det är av "fel" förälder.

Råd? Tips? Funderingar?

Hälsningar en vanligtvis stark mamma (helt och hållet tack vare Anna), men som nu har en liten fnurra på mamma-tråden
TorsMamma
Forumets ordförande
Inlägg: 11193
Blev medlem: fre 17 nov 2006, 09:25
Ort: Stockholms Skärgård

Re: Pappig 20-månaders

Inlägg av TorsMamma »

Hej Välkommen tillbaka och grattis till syskon på väg!! :lol:

Jag är ju lite rak och ärlig jag... Varför leta problem där inga finns?

Min son är jättepappig ibland i flera år, sen är han mammig något år osv... Just nu får bara jag lägga min 8-åring. Är jag hemma gör jag så klart det med glädje! Är jag inte hemma så nöjer han sig med pappa. Är ingen av oss hemma funkar farfar osv...

Så om pappa är borta en kväll kommer förmodligen både din och dotterns attityd vara annorlunda. Och det funkar! Men jag skulle ärligt talat låta henne ha pappa som lägger så länge han är hemma och har möjlighet. Pussas och kramas rejält på kvällen innan och busa där!

Saker komma saker gå, men rutiner bestå! När hon är 3 händer andra saker och 4 andra osv....

Njut nu av graviditeten och att pappa faktiskt är så poppis! Jag hade en tid med min son när han inte ville vara snäll, säga jag älskar dig, jag älskar pappa mest osv... Tror det höll på i 1,5-2 år! Men de menar det inte, och just då är det svårt att ta det. Men det vänder, bara man är lite cool och fortsätter vara snäll och trevlig. En gång sa jag rakt ut, JAG BLIR ledsen när du säger så. Jag förstår nu att du älskar pappa mest, men du behöver inte säga det till mig så jag blir ledsen. :wink:
Tor 2006
:heart: BB barn från början. Sov sin första 12h natt 5 dagar före 4 mån, Diplomerad SS vid 6 mån
:heart:

:heart: FTLOC child from the beginning. Slept his first 12 hour night 5 days before 4 months. :heart:
Tessanbessan
Inlägg: 10
Blev medlem: fre 03 okt 2014, 18:34

Re: Pappig 20-månaders

Inlägg av Tessanbessan »

Hej Torsmamma och tusen tack för kloka ord!

Nej, det var väl egentligen min känsla också och vi har även pratat om det hemma: att det är egentligen inget problem, hon är pappig vid nattning och då får det vara så, punkt.

Nu däremot har ett problem uppstått, eller vi har skapat ett problem, jag vet inte. Vi är precis hemkomna efter två veckors semester. Innan dess sov hon borta två helger i rad (en hos farmor och en hos mormor som hon känner väldigt väl båda, och tidigare har det aldrig varit ett problem). Dessa två nätter hade hon däremot inte somnat utan sparkat bakut och blivit vansinnig vid läggdags. Så både farmor och mormor gör vad de tror är bäst: står kvar vid sängen, hjälper inte, tar upp och myser en stund, lägger igen, hjälper inte, står kvar ytterligare, tar upp igen, osv.

Dottern kom snabbt in i rutin hemma igen, men det strulade ändå lite grann både vid läggning och några uppvak på natten. Vi är lite i chock men tänker inte så mycket på det. Vi kan räkna antalet uppvak på natten på ena handens fingrar sedan oktober (åtta månader alltså), så vi släppte detta. För att inte tala om nattningar, rena drömmen, vi lägger ner henne, ramsar ut och sen är det bra med det.

Åkte strax efter detta på semester. Nattningarna går inte som smort direkt, vi tänkte mer på att det är ny miljö, för varmt, lyhört osv. Trodde att hon skulle vänja sig inom ett par dagar. Vi upptäcker i samband med detta inte mindre än sex nya kind-tänder, både uppe och nere, och sätter ihop det med nattningsproblematiken. Hon sov oftast hela nätter, det var några nätter hon vaknade framåt vargtimmarna och skrek besinningslöst och då lyfte vi över henne till vår säng. Det är något som aldrig hänt hemma, men i situationen vi var i så fann vi ingen annan utväg.

Nu har vi kommit hem och vi inser att hon måste kuras om.
Eftersom hon är så pappig så blev det naturligt att pappa tar det. Vi är inne på tredje natten nu, och det går absolut inte enligt plan. Första natten var värre än värst, hon blev vansinnig redan innan hon kom in till sitt rum. Hon pekade in i vårt sovrum och "sova där". Min man körde all in iallafall på en första kur-dag, det var 1,5 timmes kamp och helvete. Hon har extrem kraft i sin röst nu, vilket jag inte upplevde på samma sätt när jag kurade henne när hon var knappa året. Jag satt och väntade på att det skulle knacka på dörren och att antingen polisen eller socialen skulle stå där.
Ramsan tog inte, hon blev bara mer och mer förbannad för varje gång hon hörde den. Han ändrade röstläge utefter hennes sinnesstämning, men hon vägrade lyssna. Vi testade klassisk musik men det var inte heller en hit.
Efter detta sov hon till kl6, och då var pappa på det igen med ramsa och solfjädring. Hon lyckades aldrig lugna ner sig, och kl7 gjorde han morgon.
Igår, andra nattningen, gick något bättre. Hon lugnade sig direkt hon la sig i sängen, men så fort han ramsade ut så skrek hon upp sig. Och sedan vågade han inte gå ut riktigt lika snabbt utan det kan vara så att hon hann somna innan han ramsade ut. Det tog ändå 20 minuter.
Hon vaknade en gång inatt vid midnatt, ramsan tog inte, han solfjädrade en gång, hon lugnade sig och han tror hon hann somna innan han gick ut. Sedan vaknade hon igen, men då klurade hon ut det själv och somnade om på egen hand.
Klockan sju gjorde vi morgon och då ville hon verkligen inte gå upp.

Daglurarna, matrutiner och annat funkar jättebra. Hon är ett lättskött barn, gnäller sällan och är världens goaste lilla tjej.

Dagens nattning blev ännu värre än de första två dagarna. Hon sparkade bakut och ville in till vår säng så det var en kamp redan innan hon hamnade i sin säng. Idag bäddade jag och hon hennes säng tillsammans (en av hennes uppgifter, mamma är ju inte bra alls på att bädda ;) och då pratade hon hej vilt om att hon ville sova och bäddade ner nallen så att han skulle vara kvar där tills hon skulle lägga sig. Så då trodde jag att det skulle bli lugnt.
Men idag tog nattning 1 timme. Det är som att hon blir arg av ramsan. Hon vägrar lyssna på den och skriker som om det vore det sista hon gör i livet.

Vi har både SHN-boken och Barnaboken, vi har läst på om kuren igen och även om trots, och vi vet ju verkligen vilken befrielse som kommer av att få det att funka.
Men något missar vi ju uppenbarligen. Så här var det inte ens när jag kurade henne från början, tredje natten sov hon och somnade själv om jag kommer ihåg rätt. Jag vet att det var några bakslag utmed vägen men efter uppföljningsveckan så har det till 99,9% varit smärtfritt. Vi har kvar exakt samma tider, måltidsrutiner etc sedan dess. Om det har vi fått höra både det ena och det andra från omgivningen. Men vi har hållt oss till vårt schema. Vilket vi även gjort nu under tiden det har strulat. Det sitter ju så djupt i ryggmärgen att det liksom går av bara farten, vi behöver ju inte kolla på klockan längre utan det bara kommer naturligt.

Denna gång är vi ju dock inte utom oss av sömnbrist, varken vi vuxna eller barnet. Men eftersom det funkat så länge så var jag helt övertygad att hon skulle fatta grejen, hon gillar att sova och vet att det är det man gör på natten för att orka med nästkommande dag.

Men ja, frustrationen över om vi inte fått tillbaka våra goda rutiner innan syskonets nedkomst börjar bli stor.

Tips, pepp, invändningar... jag tar emot allt:)

//Therese
mamaA
Rådgivare/advisor
Inlägg: 1641
Blev medlem: tor 08 nov 2012, 13:37
Ort: Ystad

Re: Pappig 20-månaders

Inlägg av mamaA »

Hej!
Ja, ni har skapat ett problem genom att ge ett annat svar än ni brukar när ni lät henne komma över till er säng. Att det blir en svårare kur nu är helt normalt, hon frågar högljutt om ni verkligen vet vad ni gör och blir arg av ramsan eftersom den gällde ju inte under semestern.

Nu är jag ingen kurexpert men jag har för mig att solfjädern borde ni väl släppa så här långt i kuren, ramsan måste få sin chans att ta fäste och det tar tid, helt normalt. Hon FÅR lov att vara arg, jättearg t.o.m., det är ledsen vi vill undvika.

Har pappa samma rädsla för vad grannarna/polisen etc ska säga? Attityden är ju ett måste i kuren som du vet. Kan mormor och farmor inte använda era rutiner med ramsa och inte stå kvar i rummet och inte plocka upp, så kan hon helt enkelt inte sova där. Min fyraåring fick nattlampa när han sov över hos farmor och det tog sin modiga tid med skrikiga läggningar sen innan vi kom på rätt köl igen. Vissa barn klarar olika regler och andra inte, speciellt inte när de är små.

Kram :heart:
James 11-03-05
Finn 14-09-19
SM-barn så klart!
TorsMamma
Forumets ordförande
Inlägg: 11193
Blev medlem: fre 17 nov 2006, 09:25
Ort: Stockholms Skärgård

Re: Pappig 20-månaders

Inlägg av TorsMamma »

Hej,

Jag kan inte annat än hålla med MammaA :heart:

Det har tagit vaddå 4 v och komma på "fel" bana. då kan ju tyvärr inte allt ordna sig på 1-2 nätter, hon är äldre, utsövd, trotsig osv... Lite tålamod tack och våga verkligen TA ramsdiskussionen och sluta med att säga den sist och en bekr. på det i 2 dagar! jag vet det är konstigt att ha en läggning på 1 timme när man känner att man kan få slut på den på 30 min, men denna tid kommer gynna er framöver! Jag lovar, våga ta tjuren vid hornen 4-5 dagar så kommer lugnet åter. Tänk på att arga barn är svår för att inte sägad omöjliga att verktyga, här får man avvakta lite och sen ge den i särklass hurtigaste ramsan man kan infinna. Sen rejält med Strauss!! Jag har kört både Mozart, annan klassisk och hos Anna Strauss, och nu Strauss igen, den är tveklöst den bästa musiken, så glad och hurtig att man tror man är på Cikus!! HÖGT skall det vara. När hon lugnar sig sänker ni och när hon är tyst stänger ni av. Ger en bekräftelse.

Hon är förvirrad och ni är lite chockade, så ladda om, skriv ut lathunden och ta fram en plan A och en plan B. Ni klarar detta! :lol: =D>
Tor 2006
:heart: BB barn från början. Sov sin första 12h natt 5 dagar före 4 mån, Diplomerad SS vid 6 mån
:heart:

:heart: FTLOC child from the beginning. Slept his first 12 hour night 5 days before 4 months. :heart:
Skriv svar

Återgå till "Säkra Sovare med fnurra på sömntråden"