Jag tror att man hade så Hilma mycket viktigare saker att oroa sig över för i tiden, som tex mat på bordet och tak över huvudet, att ingen kunde ägna tid åt att oroa sig över barnen. Nu för tiden dock, så finns ALLT. Vi kommer inte dö av svält eller köld, tex. Så finns det så Hilma mycket olika riktlinjer som sträcker sig över hela världen, istället för att ens mamma och moster tipsade om hur man skulle göra. Man får dåligt samvete om barnet är för smalt eller för tjockt, man oroar sig över barnets matintag, utveckling, om det börjar krypa för tidigt eller för sent eller inte alls och om barnet har någon diagnos eller om det är sjukt och varför det gnäller. Man oroar sig om det skriker vid läggdags eller om man samsover för länge eller om anknytningen förstör om man lämnar bort det till mormor eller om barnet ammar på natten eller INTE ammar på natten eller varför man inte kunde amma eller varför min unge inte kan sitta still osv osv osv
Listan kan ju göras oändlig.
Kontentan av allt är att jag tror att man som mamma är så ensam och så oroar man sig över sitt barn så mkt att man för över det på barnet. Dels blir barnet då mer krävande, dels så tänker man att det är något fel på mitt barn som inte uppför sig som alla andra.
Sen finns ju en annan aspekt i allt socker och all fuskat som barn får idag, det kanske inte är så bra.. Lixom..
Det var inte jobbigt att ha barn förr för man hade inte tid med jobbiga barn då
Varför är det bara såna tråkiga rapporter man får höra jämt och ständigt? Där det ska tyckas av psykologer och familjevetare i ett kör.
Så jag numera försöker jag att inte säga något, att inte gå igång och bara låta de hållas. Att fortsätta att hålla mitt lugn, för det är där JAG mår bra 
Det kanske påverkar andra mer än att gå in i diskussion med de