Så kom hösten, det blev lite extra stressigt på jobbet, mycket hemma...och så kom oron, sömnlösheten och värken tillbaka.
Ni som haft riktig panikångest vet vad jag pratar om, det är en fruktansvärt jobbig känsla. Och jag kände mig så rädd att behöva gå igenom det en gång till. Jag gick till läkaren snabbare den här gången. Jag har en mycket bra läkare som verkligen tar sig tid och lyssnar. Hon trodde att jag slutat med medicinen för tidigt, och att det kan vara ärftligt (mamma, moster äter piller), och att jag har lättare att trilla dit när jag varit där en gång. 
Nu är jag på väg uppåt, det är snart dags att försöka börja jobba lite smått igen. Förra gången kunde jag acceptera att jag blev sjuk. Den här gången känner jag mig så misslyckad. Jag måste äta piller, jag klarar mig inte, jag är en svag... Sen pratas det ju inte om det så mycket. Jo, det sägs att "det är så vanligt", "Det är så många som äter lycko-piller". Sen ser människor ut som att man är så speciell och att det är så hemskt för en att man hamnat här. Jag vill inte hålla tyst om det, vill inte skämmas, därför har jag sagt att alla får veta på jobbet.
Jag tror jag hamnar här för att jag har så höga krav på mig. Allt måste bli perfekt, jag måste hinna med allt. Göra det bästa på jobbet, hemma, med barnen, med träning, med städning. Nu måste jag ju tänka om, inte stressa. Hur gör man, hur gör ni? Vad tror ni? Är det någon som varit här, är här? 8-[
född okt -07 
. Planering och rutiner är viktigt, böcker som the secret serien har hjälpt mig att tänka positivt och då sker det automatiskt mer positiva saker i livet också.
.
...ooookej, jag är tydligen en bra skådespelare. På insidan går jag dock på högvarv, jobba heltid på nytt jobb med ny klass, sätta betyg för första gången, trotsig tvååring, man som jobbar heltid+ jourtid- pust! Det jag är mest rädd för är att jag har så många bollar i luften att jag ska glömma bort något. Den tanken stressar mig och när man är stressad så blir minnet ännu sämre ju