Diskussionstråd om barnaboken

[Sarisparis]

Barn är olika, så enkelt är det.

Nej, jag tror inte att barn är olika. Jag tror att alla barn behöver känna verklig trygghet för att sova gott.

Däremot finns det helt klart olika familjer och olika föräldraskap. För att barnet ska känna sig tryggt sâ är det ju en förutsättning att föräldrarna känner sig trygga i sin föräldraroll. Vissa har detta naturligt och läser aldrig en bok i föräldraskap. Deras barn sover bra ändâ och inga särskilda problem uppstâr. Andra söker. Om man hittar de svar man behöver i Barnaboken, Attachement parenting, i Lars H Gustavssons eller Jesper Juuls böcker (för att bara nämna nâgra "skolor") tror jag personligen inte spelar sâ stor roll. Känns det däremot inte rätt, ja, dâ är det inte rätt.
Jag tror att Barnaboken fâtt den "kultstatus" den har genom att den är sâ personlig. Anna skrev att den är tänkt att vara en vän att hâlla i handen. Precis sâ är det för mig. Jag har läst andra böcker ocksâ, tyckt om mycket ocksâ för den delen, men den här "stämningen" (tonen, feelingen) som man finner i Barnaboken har jag inte hittat nâgon annanstans.

Eller så är det så att vi läst, vi har förstått men vi håller inte med

Det är självklart din (er - jag talar till dig ocksâ som representant för er FB-grupp *vinkar tillbaka till Marina E*) rätt att inte hâlla med, att känna att SHN, och för den delen BB, inte är nâgot för dig (er). Men det hör till vanligt folkhyfs att respektera att andra människor gör andra val än en själv. Jag tycker att er hetsjakt pâ Anna är rent osmaklig. När ni nu förlänger den med att kalla oss som är aktiva här inne pâ Annas forum för sektmedlemmar sâ gâr ni (ännu) ett steg för lângt. Jag har läst er definition av oss som en sekt och hade svârt att veta om jag skulle skratta eller grâta.
Det jag tror att ni hänger upp er pâ är Anna som person, mer än pâ det hon faktiskt säger. Om jag förstâtt dig rätt sâ använder du delar av BB i din familj. Det är ju inte konstigt alls dâ mycket av det som stâr i BB är gammal kvinnokunskap och vanligt sunt förnuft.
Det verkar svârt för er att acceptera att en person utan akademiska titlar faktiskt har mycket att komma med i ett ämne som traditionellt är reserverat till "vita rockar". Det hör till saken att Anna är mycket karismatisk, i Expressen hette det att vi här inne är "bokstavstroende sekterister som tillber en allvetande guru". Just att Anna är en oerhört stark kvinna som om och om igen fâtt stâ mitt i stormen och försvara sina idéer är nâgot som verkligen verkar reta upp folk. Snygg är hon ocksâ , kanske stör det ännu mer?

Men âter till SHN. Som jag sa ovan sâ är det naturligtvis er fulla rätt att inte gilla SHN. Men att sprida ert missnöje (för att inte säga hat) genom att ta enstaka citat ur sitt sammanhang och visa upp det som vad SHN är (tänker nu senast pâ Lady Dahmers inlägg som gjordes med er hjälp) är fel. Just i det här fallet (det lilla ap-barnet OBS Ordlek!) sâ kom familjen till en punkt dâ det inte gick längre. Jag citerar ett utdrag av krönikan:

"Mamma hade bekänt sig till s k Attachment Parenting och verkligen velat ha det så. Man samsov, barnet bars i bärsjal, man odlade fysisk närhet 24 timmar om dygnet, i princip. Men lille Nils brustna nätter blev till slut för mycket för hela familjen. ”De flesta sömntillfällena är en kamp och jag har inget självförtroende alls.-- Jag är bara arg och ledsen hela tiden.-- Värst av allt är att jag känner mig farlig för Nils”, skrev mamma till mig i sin förtvivlade desperation. Hon hade förstått att inte bara hon och pappa gick på knäna av sömnbrist utan att också lilla barnet led. ”Nils är 10,5 mån och har aldrig sovit riktigt bra och rent dåligt sedan han var 4 mån.”"

Det är just i sâna här fall som SHN kan vara till utomordentlig hjälp. Det handlar om att bryta ett mönster som blivit olidligt för hela familjen. Med SHN sâ vänder man pâ steken, med mycket tydliga medel. Men det krävs att föräldrarna verkligen läst pâ och tagit till sig grunden i SHN. Alltsâ, Lugnet, Säkerheten och Njutningen. SHN är inte en samling "verktyg" (buff i rumpan, ramsa osv) utan främst ett förhâllningssätt (den berömda attityden). Det är för övrigt en gemensam nämnare med din favorit, Tass-metoden. Utan attityden sâ blir det ingenting av det. Barnet väntar pâ ledning, det behöver känna att föräldern har koll. Om föräldern väljer att förmedla detta med SHN eller Tass-metoden eller nâgonting annat är egentligen en ren smaksak. Fördelen med SHN är att man fâr en mycket konkret handlingsplan. Och behöver man sâ fâr man hjälp här inne pâ forumet, alldeles gratis.

Som Anna sagt otaliga gânger; SHN är en kur - ett botemedel. Är man inte sjuk, sâ gâr man inte till doktorn.

Att vara förälder innebär att göra aktiva val hela tiden. Att respekteras för dessa och i allra högsta grad för de mest grundläggande borde vara en självklarhet.

Du säger i er definition av oss "sektmedlemmar" att vi "vanligen är i konflikt". Detta hâller jag verkligen inte med om. Vi söker inte konflikt pâ nâgot sätt. Att vi svarar pâ dina frâgor härinne och att vi förklarar och försvarar vâr syn pâ saken, innebär det för dig att vi är "i konflikt"?

[Alma]

Hej plutteli,
Tack för svar om hur ni tar in dottern på rummet när hon är arg, och beskrivningen att ni meddelar att ni kommer till henne när hon slutat skrika.

Jag är högst medveten om att situationer när barn som ditt slåss, bits, dukar huvudet i väggen och inte kan lugna sig själva är knepiga. Mina frågor föranleddes dock av att du kritiserade AW för att förvisa från gemenskapen:

Förlåt, men på vilket sätt ignoreras inte barnet om man förvisar det från gemenskapen för att det inte har ett önskvärt beteende?
(...)
När jag var liten hamnade jag ofta på mitt rum med kommentaren "du får komma ut när du är glad igen". Om min dotter hamnar på sitt rum är det med orden "ropa när du vill att vi ska vara hos dig igen", sen om hon fortfarande är arg/ledsen spelar ingen som helst roll.

Vi gör alla det bästa vi kan för att våra barn inte ska hämmas och få bli arga. Och samtidigt kunna hantera sin ilska. Men skillnaderna i att man får komma ut när man är glad, och att föräldrarna kommer till en när man slutat skrika, är ganska hårfin. Framför allt tycker jag inte att din metod motiverar den salva kritik mot förvisning som du riktar mot AW.

Min personliga erfarenhet (fyra barn som jag haft olika sorts ansvar för) är att det är stor skillnad att släpa in ett barn på ett rum och sedan gå ifrån dörren, än att stå där och då och då visa att man gör det.

Men kanske den största skillnaden är att jag (rätt eller inte det vet jag faktiskt inte) aldrig nämner barnets ilska eller upprördhet som anledning till att det måste in på rummet. Det är någon handling som utförts under ilskan som jag nämner som anledning. Kastat något, hällt med flit, bankat i bordet etc.

Så även mina ungar får komma tillbaka om de är fortsatt högljudda, skrikande och snörvlande. Men inte om de fortsätter att banka, kasta etc. På så sätt hoppas jag att de ska känna att det inte är deras ilska som gör att de avskiljs.

I övrigt gillar jag starkt AWs handfasta råd, som gör att man inte faller in i att prata sönder barnet. Alltför ofta ser man vuxna diskutera, förklara, motivera, vuxenprata om situationen, prata prata prata sönder barnen istället för att enkelt bekräfta: Du är arg. Jag ser det. Nu gör vi så här du och jag.

Jag tycker det är mer respektfullt än det mesta andra av barnauppfostringsråd jag läst och sett.

Ja, vi tar in henne på rummet ibland när vi känner att behovet finns. Syftet är att få henne att varva ner, när hon blir riktigt arg/upprörd kan hon inte lugna sig i situationen utan måste bort ifrån den för att kunna koppla ifrån, varva ner och diskutera det som skett. Om vi inte tar henne från situationen blir det heller inte bättre utan hon blir bara mer och mer arg vilket inte är hållbart för någon, allra minst för henne. Det är dock ungefär lika vanligt att hon själv när hon blir förbannad väljer att gå in på sitt rum (vanligare än att vi tar in henne på rummet) och smälla igen dörren som en annan tonåring
Vi bor i en trea varav dotterns rum ligger i princip "mitt i" så oavsett var vi befinner oss i lägenheten är vi väldigt nära så vi brukar inte stå direkt utanför dörren utan vara i något av de andra rummen. Vi går inte till henne om hon fortfarande skriker, ropar hon på oss men fortfarande vrålar som om hon brann brukar vi bara lugnt säga att vi kommer när hon slutat skrika så, iland kan vi gå in om hon lugnat sig lite lite men börjar hon då vråla igen så säger vi bara att vi inte vill stanna när hon skriker så högt så om hon slutar skrika kan vi vara kvar. Då brukar hon sluta skrika, men märk väl fortfarande vara förbannad! Efter detta brukar vi sätta oss i sängen eller soffan med henne i famnen och då brukar ilskan ofta gå över i ledsenhet över att inte få sin vilja igenom och sen brukar utbrottet vara över. Får hon för sig att hon ska ut ur rummet innan hon varvat ner brukar vi få skita i den biten och helt enkelt sätta oss med henne i hennes rum och hålla om henne tills hon varvar ner.
Vilken effekt den haft på andra barn detta vår tillvägagångssätt vet jag inte för hon har faktiskt aldrig haft något sådant utbrott när andra barn varit nära, på förskolan säger de dock att hon gör på liknande sätt som hemma om hon blir arg och frustrerad, dvs lämnar situationen och vill vara ifred tills hon lugnat sig lite och sen kan hon be om ursäkt/få en ursäkt av barn eller vuxen. Så ja,nu när jag tänker efter har väll vårt sätt att handla haft den positiva effekten för andra barn att vår dotter går undan när hon blir arg istället för att börja slåss som andra barn. Men så är vår dotter också en mycket omtyckt vän på förskolan De effekter det haft på vår dotter är att hon numer kan hantera sin ilska bättre, istället för att bitas/slåss som hon gjorde tidigare går hon som sagt undan på egen hand i majoriteten av fallen, ev. ger sig på döda ting som tex en kudde. Tidigare kunde hon även slå huvudet i golv/väggar under utbrott något hon också slutat med sedan vi började ta henne ifrån situationer hon inte klarar av. Min dotter är mycket lik mig i hur hon vill hantera känsloutbrott och hon blir ofta argare på min man än på mig eftersom han envisas med att vilja prata med henne UNDER utbrottet medan jag inte pratar med henne fören efteråt
Så, hoppas det gav tillfredsställande svar

Som jämförelse f.ö kan jag gå till mig själv när det kommer till detta. Min dotter vet som sagt att hon FÅR vara arg/ledsen och hon skäms aldrig över sina känslor (att alla beteenden inte är ok för det är ju som sagt en helt annan femma ) jag å andra sidan har fått arbeta hårt i vuxen ålder för att klara av att visa rätt känslor till rätt situationer. Som liten om jag var arg/ledsen ignorerades mina känslor totalt. Var jag arg hamnade jag på mitt rum (vid vissa tillfällen på balkongen även mitt i vintern) och fick order om att stanna där tills jag var "snäll" igen. Nu och då kunde mina föräldrar (vanligen mamma) öppna dörren och fråga om jag var glad och snäll igen, var svaret nej fick jag stanna kvar på rummet, var svaret ja fick jag komma ut och sen skulle vi låtsas som att inget hänt. Om jag var ledsen fick jag oftast bara höra att jag skulle rycka upp mig och att det ju inte var så farligt (vad det nu än var). Mina föräldrar kunde även få för sig att bli helt hysteriskt glada när jag var ledsen (nått som känns igen?)... De minnen jag har av detta kring hur jag kände är att jag skämdes, jag kände att jag inte dög om jag inte hade rätt känsla jämt (dvs var glad hela tiden) och när jag var runt 7 år slutade jag helt enkelt att visa annat än glädje tills jag blev runt 15 år och tonårsrevolten kom, men även då var de känslor jag visade väldigt modifierade från vad jag egentligen kände/tyckte. Dock grät jag mig till söms i smyg många många nätter (med ett öra på helspänn mot dörren ifall morsan skulle få för sig att komma in)
På så vis tycker jag det är farligt att sätta sina barn på rummet och säga att de får komma ut när de är glada/snälla igen för det gör dåliga saker med små barns självuppfattning och förmåga att hantera känslor.

[plutteli]

Barn är olika, så enkelt är det.

Nej, jag tror inte att barn är olika. Jag tror att alla barn behöver känna verklig trygghet för att sova gott.

Däremot finns det helt klart olika familjer och olika föräldraskap. För att barnet ska känna sig tryggt sâ är det ju en förutsättning att föräldrarna känner sig trygga i sin föräldraroll. Vissa har detta naturligt och läser aldrig en bok i föräldraskap. Deras barn sover bra ändâ och inga särskilda problem uppstâr. Andra söker. Om man hittar de svar man behöver i Barnaboken, Attachement parenting, i Lars H Gustavssons eller Jesper Juuls böcker (för att bara nämna nâgra "skolor") tror jag personligen inte spelar sâ stor roll. Känns det däremot inte rätt, ja, dâ är det inte rätt.
Jag tror att Barnaboken fâtt den "kultstatus" den har genom att den är sâ personlig. Anna skrev att den är tänkt att vara en vän att hâlla i handen. Precis sâ är det för mig. Jag har läst andra böcker ocksâ, tyckt om mycket ocksâ för den delen, men den här "stämningen" (tonen, feelingen) som man finner i Barnaboken har jag inte hittat nâgon annanstans.

Eller så är det så att vi läst, vi har förstått men vi håller inte med

Det är självklart din (er - jag talar till dig ocksâ som representant för er FB-grupp *vinkar tillbaka till Marina E*) rätt att inte hâlla med, att känna att SHN, och för den delen BB, inte är nâgot för dig (er). Men det hör till vanligt folkhyfs att respektera att andra människor gör andra val än en själv. Jag tycker att er hetsjakt pâ Anna är rent osmaklig. När ni nu förlänger den med att kalla oss som är aktiva här inne pâ Annas forum för sektmedlemmar sâ gâr ni (ännu) ett steg för lângt. Jag har läst er definition av oss som en sekt och hade svârt att veta om jag skulle skratta eller grâta.
Det jag tror att ni hänger upp er pâ är Anna som person, mer än pâ det hon faktiskt säger. Om jag förstâtt dig rätt sâ använder du delar av BB i din familj. Det är ju inte konstigt alls dâ mycket av det som stâr i BB är gammal kvinnokunskap och vanligt sunt förnuft.
Det verkar svârt för er att acceptera att en person utan akademiska titlar faktiskt har mycket att komma med i ett ämne som traditionellt är reserverat till "vita rockar". Det hör till saken att Anna är mycket karismatisk, i Expressen hette det att vi här inne är "bokstavstroende sekterister som tillber en allvetande guru". Just att Anna är en oerhört stark kvinna som om och om igen fâtt stâ mitt i stormen och försvara sina idéer är nâgot som verkligen verkar reta upp folk. Snygg är hon ocksâ , kanske stör det ännu mer?

Men âter till SHN. Som jag sa ovan sâ är det naturligtvis er fulla rätt att inte gilla SHN. Men att sprida ert missnöje (för att inte säga hat) genom att ta enstaka citat ur sitt sammanhang och visa upp det som vad SHN är (tänker nu senast pâ Lady Dahmers inlägg som gjordes med er hjälp) är fel. Just i det här fallet (det lilla ap-barnet OBS Ordlek!) sâ kom familjen till en punkt dâ det inte gick längre. Jag citerar ett utdrag av krönikan:

"Mamma hade bekänt sig till s k Attachment Parenting och verkligen velat ha det så. Man samsov, barnet bars i bärsjal, man odlade fysisk närhet 24 timmar om dygnet, i princip. Men lille Nils brustna nätter blev till slut för mycket för hela familjen. ”De flesta sömntillfällena är en kamp och jag har inget självförtroende alls.-- Jag är bara arg och ledsen hela tiden.-- Värst av allt är att jag känner mig farlig för Nils”, skrev mamma till mig i sin förtvivlade desperation. Hon hade förstått att inte bara hon och pappa gick på knäna av sömnbrist utan att också lilla barnet led. ”Nils är 10,5 mån och har aldrig sovit riktigt bra och rent dåligt sedan han var 4 mån.”"

Det är just i sâna här fall som SHN kan vara till utomordentlig hjälp. Det handlar om att bryta ett mönster som blivit olidligt för hela familjen. Med SHN sâ vänder man pâ steken, med mycket tydliga medel. Men det krävs att föräldrarna verkligen läst pâ och tagit till sig grunden i SHN. Alltsâ, Lugnet, Säkerheten och Njutningen. SHN är inte en samling "verktyg" (buff i rumpan, ramsa osv) utan främst ett förhâllningssätt (den berömda attityden). Det är för övrigt en gemensam nämnare med din favorit, Tass-metoden. Utan attityden sâ blir det ingenting av det. Barnet väntar pâ ledning, det behöver känna att föräldern har koll. Om föräldern väljer att förmedla detta med SHN eller Tass-metoden eller nâgonting annat är egentligen en ren smaksak. Fördelen med SHN är att man fâr en mycket konkret handlingsplan. Och behöver man sâ fâr man hjälp här inne pâ forumet, alldeles gratis.

Som Anna sagt otaliga gânger; SHN är en kur - ett botemedel. Är man inte sjuk, sâ gâr man inte till doktorn.

Att vara förälder innebär att göra aktiva val hela tiden. Att respekteras för dessa och i allra högsta grad för de mest grundläggande borde vara en självklarhet.

Du säger i er definition av oss "sektmedlemmar" att vi "vanligen är i konflikt". Detta hâller jag verkligen inte med om. Vi söker inte konflikt pâ nâgot sätt. Att vi svarar pâ dina frâgor härinne och att vi förklarar och försvarar vâr syn pâ saken, innebär det för dig att vi är "i konflikt"?

Så du menar på fullt allvar att mina döttrar har exakt samma sömnbehov i samma ålder? Att mina barn har exakt samma sömnbehov som dina? Att de finner trygghet på exakt samma sätt? Att de har precis samma behov? För det är det jag menar med att barn är olika, de har alla samma behov men MÄNGDEN de behöver varierar! Precis som det varierar för oss vuxna. Vissa barn är nattugglor, andra är morgonpigga, vissa vuxna är storsovare, andra behöver knappt sova alls. Ser man till barnet så ser man också när barnet sover mindre än det borde, min ettåring just nu tex sover som mest 14 timmar på ett dygn, och det sker i princip aldrig. Oftast sover hon 12 timmar natt (med uppvak) och sen ca 1-1.5 timme på dagen, vilket räcker alldeles ypperligt för henne. Stora tjejen å sin sida var ett vrak om hon sov mindre än 15 timmar på ett dygn när hon var ett. Så olika kan det vara

Sen som jag sagt förut, vi har väldigt olika uppfattning om när ett barn är "sjukt" och behöver botas vad gäller sömnen Hade min ettåring varit ditt barn är jag tämligen säker på att hon varit kurad för länge sedan tex.


Alma: Jag anser som sagt att det hela beror på HUR det görs, det jag vänder mig emot med förvisning vid oönskat beteende är om det görs som ett straff! Vi gör det aldrig för att straffa vår dotter, vi gör det när hon inte kan hantera situationen för att hjälpa henne att varva ner. Hon hamnar aldrig på rummet med ord som på något sätt låter påskina att det är ilskan i sig som gör att hon hamnar där, vår dotter är tex kapabel till att visa ilska utan att skrika så huvudet vill spricka Således är det skriket som gör att hon hamnar på rummet ibland, inte ilskan i sig, eller att hon slår/sparkar/bits eller ja, vad det nu är. Det händer max en gång i veckan att vi behöver ta till det, oftast kan vi lösa situationen på plats utan att behöva gå med henne till rummet och rätt ofta som sagt så går hon själv till rummet (vrålandes: "Nu är jag ARG på er, ni får inte vara med!") och smäller igen dörren. Som sagt, det gör väldigt stor skillnad för barnet om man säger "stanna här tills du är snäll" eller om man säger "stanna här tills du varvat ner och vill prata/kramas/få tröst".

[Manfred10]

Förvisningen är en konsekvens av ett oacceptabelt beteende. När Lisa ändrar sitt beteende eller är beredd att ändra sitt beteende så att det blir acceptabelt, är detta en konsekvens av förvisningen, och Lisa har tagit lärdom. Hon har tillägnat sig en norm: man knuffas inte......

Det var inget straff.

[annawahlgren]

Med tanke på trådrubriken lägger jag detta här - ett mail jag fick från en svensk chefredaktör. Inga namn :-$ Jag känner honom inte.

*Hej Anna,

Vill bara, helt privat, säga att profylaxandning, Stora Barnaboken, vagning, sova hela natten-kuren – ja, rubbet – gett mig och min fru XX sex suveräna år med en oerhört frimodig och kaxig tjej.

Jag har i ett tidigare äktenskap med tre barn varit okunnig om din pedagogik och det kostade en del, kan man säga.

Nå, i min värld är du fortfarande nummer ett och jag noterar att du har fler än ett barn.

Mediedrevet mot dig är i mina ögon nästan det värsta. Tänk vad många vuxenmobbare som har så starka antipatier. Helt obegripligt, men jag läser Amos Oz om alla humorlösa fanatiker. Där, och i ”En liten bok om ondska” av Ann Heberlein, finns en del svar till det kollektiva mörkret.

Men, som sagt, håll ut.

Bästa hälsningar

X*

[Clara Cecilia]

Ja, precis så enkelt och vackert är det.
Och ditt pressmeddelande och sen tystnad i drevet är det bästa svaret. Man orkar bara vara tyst i en sån storm om man vet att det gäller något större. Både din och Barnabokens heder kommer återupprättas. Lita på det. Det är redan på väg.

Det hör ju till dramaturgin... trist grej när det gäller journalistik.. dramaturgi. Men verklighet.


Clara

[annawahlgren]

[Sarisparis]

Vilket fint mejl du fick där, Anna.

Kloka Clara


Jag blir alltid lika förvânad av hur du tolkar det som skrivs här inne, plutteli. Jag skrev:

Nej, jag tror inte att barn är olika. Jag tror att alla barn behöver känna verklig trygghet för att sova gott.

och det fâr du till:

Så du menar på fullt allvar att mina döttrar har exakt samma sömnbehov i samma ålder? Att mina barn har exakt samma sömnbehov som dina? Att de finner trygghet på exakt samma sätt? Att de har precis samma behov?

Jag har svârt att se hur du lyckas fâ det till att jag skulle tycka att alla barn ska sova exakt lika mycket. Hur du associerar och drar dina slutsatser är för mig en gâta, men där har jag ingen influens alls sâ jag kommenterar inte vidare.

Om du läser det jag skrev ovan, med lite vilja att förstâ, sâ borde det vara tydligt att det jag menade är att alla barn behöver känna trygghet för att sova gott.

Vidare sâ skrev jag inte heller att SHN är det enda sättet att ge barn den trygghet de behöver för att sova gott. Jag skrev faktiskt till och med sâ här:

Om man hittar de svar man behöver i Barnaboken, Attachement parenting, i Lars H Gustavssons eller Jesper Juuls böcker (för att bara nämna nâgra "skolor") tror jag personligen inte spelar sâ stor roll. Känns det däremot inte rätt, ja, dâ är det inte rätt.

Men nu pratar vi tydligen sömntimmar sâ jag ska kommentera lite pâ det du skrev.

Din ettâring sover cirka 13-13,5 timmar per dygn. Anna rekommenderar ca 13,5 timmar för hela andra levnadsâret. Vissa behöver mer sömn än sâ, som din stora tjej och som mina tvâ yngsta. Jag gillar Annas klassiska mâttstock "Se pâ barnet".

Sen som jag sagt förut, vi har väldigt olika uppfattning om när ett barn är "sjukt" och behöver botas vad gäller sömnen Hade min ettåring varit ditt barn är jag tämligen säker på att hon varit kurad för länge sedan tex.

Ja, hade min ettâring systematiskt vaknat en (eller flera?) gâng(er) per natt sâ hade jag kurat. Men nu har jag aldrig behövt göra det själv, mina smâ har fixat hela nätter helt pâ egen hand och i egen takt, tack vare standardmodellen. Jag har helt enkelt satsat allt krut pâ dagarna, dâ brukar nätterna komma av sig själva. Frân och med att man fâtt in vanan med riktig mat dagtid sâ tror jag att alla barn bara mâr bra av att sova hela natten. Precis som vi vuxna.

Plutteli, det känns som att halkat tillbaka i evighetsdiskussionen om SHNs vara eller inte vara och att vi hamnat väldigt lângt ifrân det som den här trâden handlar om:

Missvisande rubrik.
Det är inte barnaboken osm diskuteras utan hur Felcia Feldts delvis självbiografiska bok ska påverka läsningen av Barnaboken.

Sâ jag föreslâr att vi avslutar här. Jag är verkligen inte ute efter att omvända dig eller nâgon annan. Att vi har olika idéer om barn och sömn och barnuppfostran spelar ju ingen roll. Vi har ju turen att fâ uppfostra vâra barn precis som vi vill.

[farmor]

Vi har ju turen att fâ uppfostra vâra barn precis som vi vill.

Nääää, ingen förälder har frihet att uppfostra sitt barn precis som den vill. Dels lägger lagstiftningen hinder i vägen, dels råder en ganska god koncensus då det gäller barns rättigheter och behov vad gäller omvårdnad. Eftersom barn, i vårt samhälle, ses som allas ansvar är det inte ovanligt att ngn i omgivningen slår larm om föräldrar kliver utanför dessa givna omsorgsramar ......

[Nimrah]

Vi har ju turen att fâ uppfostra vâra barn precis som vi vill.

Nääää, ingen förälder har frihet att uppfostra sitt barn precis som den vill. Dels lägger lagstiftningen hinder i vägen, dels råder en ganska god koncensus då det gäller barns rättigheter och behov vad gäller omvårdnad. Eftersom barn, i vårt samhälle, ses som allas ansvar är det inte ovanligt att ngn i omgivningen slår larm om föräldrar kliver utanför dessa givna omsorgsramar ......

Som vanligt! Varför läser du/ni in sådant som ngn uppenbarligen inte menar? Tror du på fullaste allvar att Sarisparis menar att det är OK att "gå utanför dessa ramar"? Det tror jag inte på, att du trodde alltså. Men ändå är du tvungen att skriva ngt dyligt? Snacka om att söka konflikter...

[extradarkchocolate]

Jag är lite nyfiken på om någon har omvärderat ett råd som förut kändes rätt, iom Felicias bok?

[farmor]

,

Som vanligt! Varför läser du/ni in sådant som ngn uppenbarligen inte menar? Tror du på fullaste allvar att Sarisparis menar att det är OK att "gå utanför dessa ramar"? Det tror jag inte på, att du trodde alltså. Men ändå är du tvungen att skriva ngt dyligt? Snacka om att söka konflikter...

Tja, en orsak till att jag reagerar är att det finns några uttryck som ofta syns i debatten som får det att brinna till i huv´et på mig. Ett av dem ar just detta att vi har rätt att uppfostra våra barn som vi vill. Ett annat exempel är "beslut som är bra för mig är också bra för barnet" (vilket i min värld absolut inte är sant) ... det finns fler exempel men de kanske vi kan lämna därhän här. Jag söker inte medvetet konflikt men det är sant att jag inte tycker att alla föräldrar är "sina barns bästa vänner" (ofta pga ren okunskap?) och det gör mig ont ....

[miar70]

Hm, jag förstår hur du tänker farmor - att alla beslut vi tar inte är de rätta "bara" för att vi är föräldrar. Men du som är familjehemsförälder är säkert införstådd med att de allra bästa för sina barn är nästan undatagslöst föräldrarna. Mer stöttning till föräldrarna så att alla barn får möjligheten att växa upp med sina föräldrar - inet omöjligt men kanske lite "svårare" än att familjehemsplacera?

Om vi nu förutsätter att vi inte menar att det är okej att misshandla våra barn på något vis kan vi kanske vara överens om att vi har rätt att uppfostra våra barn på det sätt som känns bäst?

Och jo, jag tycker att alla föräldrar har rätt att vara sina barns bästa vänner, även i de fall när de själva inte är kapabla att ta hand om dem. Fosterföräldrar har ett jättejobb här att bibehålla kontakten mellan barn och föräldrar, att vara bryggan mellan dem. Men det vet du ju redan

[Nimrah]

Tja, en orsak till att jag reagerar är att det finns några uttryck som ofta syns i debatten som får det att brinna till i huv´et på mig. Ett av dem ar just detta att vi har rätt att uppfostra våra barn som vi vill. Ett annat exempel är "beslut som är bra för mig är också bra för barnet" (vilket i min värld absolut inte är sant) ... det finns fler exempel men de kanske vi kan lämna därhän här. Jag söker inte medvetet konflikt men det är sant att jag inte tycker att alla föräldrar är "sina barns bästa vänner" (ofta pga ren okunskap?) och det gör mig ont ....

Sådana saker gör ont hos oss här inne också, om jag får tala för alla eller majoriteten. Det kanske räcker så?

[inger]

Jag är lite nyfiken på om någon har omvärderat ett råd som förut kändes rätt, iom Felicias bok?

Har du själv gjort det? Jag blir nyfiken.

Jag har haft stor behållning av Barnaboken. Men jag har inte läst den som en handbok genom barnens alla stadier utan mer övergripande.
Jag har som strävan att aldrig låta någon bok, människa eller något utanför mig själv bli en auktoritet för mig. Det bjuder jag aldrig in till. Att lyssna till barnen och till sig själv har jag alltid gjort i första hand. Frågar jag om råd lyssnar jag givetvis på rådet men aldrig utan att lyssna på mig själv. Jag är bara sån. Telefonförsäljare tex har ett helvete med mig om de nu skulle komma fram.

Men givetvis är jag jättenyfiken på om du omvärderat något råd.