Diskussionstråd om barnaboken

Fritt pratforum för personligt vänskapskackel och allmänt diskussionsforum
Skriv svar
plutteli
Inlägg: 135
Blev medlem: sön 03 maj 2009, 20:09
Ort: Luleå

Re: Diskussionstråd om barnaboken

Inlägg av plutteli »

Susanne G skrev:Jag är inte ett dugg intresserad av att ge mig in i denna diskussion.
Jag kunde bara inte låta bli att kommentera det som plutteli skriver om att barn inte ska ignoreras. Att det är basic psykologi.

Är det något som Anna kämpat för så är det att barn INTE ska ignoreras. Hon skriver inte i bb att barn ska ignoreras utan tvärtom. Den som säger något annat har inte läst boken. Så enkelt är det. 8)

När det dök upp olika nannyliknande uppfostringsskolor i Sverige för några år sedan där föräldrar kunde gå kurser var Anna snabb med att förkasta dem som för auktoritära. I någon av dem fick föräldrarna tipset att ignorera sitt barn på 2- 2,5 år när det stod och grät bredvid.
Nu smyger jag ut igen. :mrgreen:
Förlåt, men på vilket sätt ignoreras inte barnet om man förvisar det från gemenskapen för att det inte har ett önskvärt beteende? På vilket sätt ignoreras inte barnet under en kur om det är "argt" och därför varken skall verktygas eller ramsas utan på sin höjd ges husljud?
Jag är f.ö inget fan av nannymetoder, inte ens lite. När jag var liten hamnade jag ofta på mitt rum med kommentaren "du får komma ut när du är glad igen". Om min dotter hamnar på sitt rum är det med orden "ropa när du vill att vi ska vara hos dig igen", sen om hon fortfarande är arg/ledsen spelar ingen som helst roll.
Mamma till S 080818 och V 110126
kiki
Inlägg: 2322
Blev medlem: lör 11 nov 2006, 15:26
Ort: Norrtälje

Re: Diskussionstråd om barnaboken

Inlägg av kiki »

plutteli skrev:
Jag tror helt klart att det finns en risk att barn med oönskat beteende blir för lätt utesluten ur gemenskapen, sen är det basic barnpsykologi att veta att ett barn som lir ignorerat gärna hemfaller till dåligt beteende bara för att försöka få nån uppmärksamhet, en ond cirkel är skapad!
du har helt rätt plutteli och som många trådar här på forumet vittnar om är barnen trygga, glada, utvilade, sammarbetsvilliga och sällan visar upp dåligt beteende. :lol: Det räcker för mig :heart:

Kristina
Mamma till Felix född januari 92, och Mio augusti 06

Social delaktighet
http://www.facebook.com/home.php?ref=ho ... 1060030067
Hege
Inlägg: 1590
Blev medlem: mån 31 jan 2005, 15:39

Re: Diskussionstråd om barnaboken

Inlägg av Hege »

Och så sägs det att det är VI, sekteristerna, som är bokstavstrogna...

Jag är mycket väl känt med illustrationer, metaforer, billedlig språk, tolkningar, verktyg, överförd betydning, budskapet i heheten, jag har även förmåga att SE helheten!

Vill man inte vedkänna sig något av det ovanstående, ja, då är det inte konstigt att diskussioner som detta rullar på i åratal. Frågan är hur länge någon i det här forumet orkar svara.
Jannika
Inlägg: 4934
Blev medlem: mån 09 okt 2006, 13:34

Re: Diskussionstråd om barnaboken

Inlägg av Jannika »

farmor skrev: För mig är det ett axiom i all mänsklig kommunikation att vill man slippa bli missförstådd så skall man uttrycka sig på ett sätt som inte kräver tolkningar av mottagaren ....
Jisses! Då skulle inte en mänska kunna skriva, alternativt säga, ett ord. ALLT går att tolka på olika sätt beroende på vilka erfarenheter och glasögon man har. Det borde väl du som är någon sorts familjehemsperson känna till. Däremot kan man sträva efter att vara tydlig men det hjälper ju inte alltid ändå. Det behövs vilja från (minst) två håll för att kommunikation ska fungera.

Om det vore så enkelt att varje människa, stor som liten, som skrek blev lugnad av "tröst" vore väl världen full av sovande barn? Föräldrar som i all välvilja klistrar sig själva och sin överkoncentrerade oro vid barnet i tron att det ska hjälpa barnet att sova märker ganska snart att barnet inte alls gör just det. I stället gör föräldern om verkligheten och bestämmer att det är "naturligt" för barn att sova dåligt. Alla barn som då sover som folk måste det enligt det synsättet vara "något fel på". Eller så har man fått ett "snällt barn" av ren "tur".

Men både plutteli och farmor, ni gör det så enkelt för er. Ni avfärdar allt som ni uppfattar som "ignorerande" och missar helt poängen med att kuren är en process. I början får inga föräldrar rådet att vänta eller avvakta, då är det blixtsnabb reaktion som gäller. Föräldrar som börjar kuren uppmanas att vara vakna hela natten just för att inte missa minsta knyst. Däremot en bit in i processen kan det vara på sin plats att vänta, lyssna och låta barnet få vara ifred! Som i all mänsklig samvaro kräver det känsla för feelingen (ett gammalt musikerordspråk) och kommunikation. Kuren är ju just en kur för de som dragit på sig sömnproblem. När det nya sovmönstret etablerat sig behövs inget ingripande överhuvudtaget eftersom barnet sover natten igenom. För barn som är standardmodellade behövs ingen kur alls. En sån liten unge lägger man innan h*n blivit övertrött, ramsar och sedan går man ut ur rummet medan den lilla gullegrodan gör kväller på sitt vis, nöjt jollrande.

Precis som med all annan utveckling behöver man ha tillit till barnets egen förmåga. Våra förväntningar styr vårt agerande. Tror man inte att barnet klarar vissa saker så ser man inte heller det som säger annorlunda. Man klär t ex inte på en två-åring som "kan själv". Då kan det bli både gråt och tandagnisslan. Jag skulle vilja se den två-åring som så snöpligt blivit snuvad på sin kompetens tacksamt ta emot "tröst". Tror inte det. :D Det enda som hjälper är att ödmjukt backa och låta barnet göra det som barnet själv vet att det kan. Det handlar om respekt för barnet och tillit till dess förmåga.

Jag minns en kur-kurs i Gastsjön där vi hade en kurbebis som hade hållit sin mor vaken nätterna igenom. De som var i hans kur-lag hade laddat för en hel natts vak, beredda och på alerten. Han blev tillrättalagd, ramsad för. Vid första lilla protesten blev han buffad lugn, och sedan ut med ramsa. Lite gulligt knorrande och bökande hördes från det mörka rummet innan han somnade. Hans kur-team var lite förvånade över det snabba insomnandet med tanke på mammans historier. En timme gick, kur-teamet på vakt, två timmar, tre timmar, fyra timmar, hela natten passerade utan ett uppvak. Han var så tacksam över att få bli lämnad ifred, både från sin mors oro och fysiskt, att han sov som en sten. Utanför hans rum pågick samtal, höga skratt och diskmaskinens surr från köket så han kan inte för en sekund ha känt sig övergiven, då hade han inte sovit så bra. Han kan knappast heller hunnit blivit "kuvad" av en vända med buff och glatt ramsande.

Det är så lätt att ta lösryckta meningar ur sitt sammanhang och tro att man har förstått helheten. Det finns alltid minst två sätt att se på samma sak. Är ett barn som sover hela natten "kuvat" eller tryggt? Har vi tillit till det barn som får somna om själv eller är det ett övergivet barn? Vilka ord vi väljer styr vårt sätt att se. Vem ska avgöra vad som är rätt? Vi får titta på barnet och lyssna till vår egen känsla för feelingen. Finns det ens ett rätt? Kan det vara så att det finns flera rätt, eller flera sätt, och att vi måste ha tilltro även till föräldrars förmåga att göra val som passar den egna familjen och den egna familjesituationen? Det tror jag.

Mvh Jannika
Susanne G
Inlägg: 1202
Blev medlem: tis 23 nov 2004, 18:15
Ort: malmö
Kontakt:

Re: Diskussionstråd om barnaboken

Inlägg av Susanne G »

Jannika! Klockrent. =D> \:D/
Susanne G
Dotter född 25/6-04
Kurad vid 4-månader.
Dotter född 31/10 -09. Sm från start.
Alma
Inlägg: 655
Blev medlem: mån 24 okt 2011, 21:35

Re: Diskussionstråd om barnaboken

Inlägg av Alma »

plutteli skrev:Om min dotter hamnar på sitt rum är det med orden "ropa när du vill att vi ska vara hos dig igen", sen om hon fortfarande är arg/ledsen spelar ingen som helst roll.
I så många diskussioner om AW kritiseras Barnabokens eller andra råd och värderingar på grunder som man upplever hamnar snett. Kritiken stämmer helt enkelt inte med vad Barnaboken föreskriver.

När kritiker istället som här föreslår alternativa sätt, blir det intressantare. Så tack plutteli för detta alternativ!

Så du eller ni föräldrar förevisar henne alltså in på rummet ibland?
I vilka situationer då? Vad är syftet? I vilka situationer upplever ni att hon har behov av att "hamna på sitt rum"? Hur sker det - tar ni henne till rummet eller ber henne att gå dit själv? Stänger ni dörren? Går ni därifrån, eller som AW förespråkar står strax utanför? Om hon fortfarande är rasande, ropar att ni ska komma, går ni in? Eller får hon ta sig ut själv? Vad gör ni om hon fortfarande är rasande? "Hamnar" hon på rummet igen? hur undviker ni att barnet åker in och ut på sitt rum under samma konflikt eller raseriutbrott? Vad har er metod haft för effekt på er dotter och på andra barn?
Förälder till son född 07, BB-fostrad, SHN-kurad en månad vid 2 års ålder
Alma
Inlägg: 655
Blev medlem: mån 24 okt 2011, 21:35

Re: Diskussionstråd om barnaboken

Inlägg av Alma »

farmor skrev:Jag har många gånger läst AW:s svar till föräldrar som har ledsna barn; "låt honom själv lösa sina problem" "man måste ha tilltro till barnets egen förmåga" "du stör faktiskt om du ingriper" och "stanna i köket och för ett oväsen som stoppar själva jordklotets rullningar - lyssna inte på eländet" Jag kallar det för att ignorera barn som behöver bli sedda, hörda och förstådda i sina behov .... Bara det att alltid kalla barns gråt för "frågor" är i min värld förminskande ....
Hej farmor! Jag har många gånger tidigare läst dina kommentarer här med intresse. Du har ibland förespråkat samma, ibland andra tillvägagångssätt än de som dittills presenterats i konkreta frågor, och dina har ofta varit tänkvärda.

Om man bryter ut ett av de exempel du anför här, t ex det sista med liten omfrasering eftersom det inte stämmer att AW "alltid" kallar "barns" gråt för frågor: Hör du det aldrig som att spädbarn frågar med sin gråt? Är det aldrig relevant att ge spädbarnet ett svar "Allt är OK" när det gråter? Vad är i sådana fall bättre att signalera när spädbarnet vaknar femte gången om natten? Vad ska en förälder till en fyra-femmånaders barn göra om barnet inte sover ostört, när det vaknar och skriker? Är det ditt förslag att ta upp barnet? Har du andra konkreta råd till föräldrar till barn från 2-12 månader som aldrig sovit en hel natt, som fungerar bättre än att signalera att det är vaktat och kan somna själv i trygghet? Vad tycker du att föräldrar ska signalera/säga/uttrycka till barnet när det skriker om natten?

Om du skrivit elelr förmedlat konkreta förslag om dina metoder någonstans, som inte handlar om kritik mot någon annans metoder - hänvisa gärna.

Hur ser dina goda alternativ ut?
Förälder till son född 07, BB-fostrad, SHN-kurad en månad vid 2 års ålder
Nimrah
Inlägg: 636
Blev medlem: mån 26 maj 2008, 20:49
Ort: Uppsala/Malmö

Re: Diskussionstråd om barnaboken

Inlägg av Nimrah »

extradarkchocolate skrev:Tycker det kan vara intressant också att diskutera om alla teorier i barnaboken faktiskt alltid är till fördel eller om det lätt kan misstolkas.
Är det tex lätt att man fryser ut en familjemedlem om denne har ett icke önskvärt beteende?
Jag kan tycka att tonen ibland kan vara lite nedlåtande och att man inte alltid tar barnet på allvar.
Någon med seriösa tankar?
Jag undrar fortfarande vad just "extradarkchocolate" tycker speciellt eftersom det då blir en seriös och kunnigare diskussion om BB. Jag vet ju att hon är insatt i ämnet och undrar vad exakt det är just hon upplever kan misstolkas. Är det sängdumpning bl a du menar? Det är helt klart värt att diskuteras och klargöras.

Kram på er alla! :heart: :heart: :heart:
bäbis Y 080106 1:a kurdag 22 maj 2008
bäbis S 100717 Standardmodellerad
extradarkchocolate
Inlägg: 113
Blev medlem: lör 30 okt 2010, 19:38

Re: Diskussionstråd om barnaboken

Inlägg av extradarkchocolate »

Nimrah skrev:
extradarkchocolate skrev:Tycker det kan vara intressant också att diskutera om alla teorier i barnaboken faktiskt alltid är till fördel eller om det lätt kan misstolkas.
Är det tex lätt att man fryser ut en familjemedlem om denne har ett icke önskvärt beteende?
Jag kan tycka att tonen ibland kan vara lite nedlåtande och att man inte alltid tar barnet på allvar.
Någon med seriösa tankar?
Jag undrar fortfarande vad just "extradarkchocolate" tycker speciellt eftersom det då blir en seriös och kunnigare diskussion om BB. Jag vet ju att hon är insatt i ämnet och undrar vad exakt det är just hon upplever kan misstolkas. Är det sängdumpning bl a du menar? Det är helt klart värt att diskuteras och klargöras.

Kram på er alla! :heart: :heart: :heart:


Ursäkta att mitt svar har lyst med sin frånvaro, min Barnabok är på utlån. Jag vill ha en vettig diskussion och vill egentligen inte citera ur minnet. Men jag kan göra ett försök. Jag använder BB mycket själv så jag vill inte att det ska bli någon smutskastning.

Jag tänker på förvisning och sängdumpning.
Jag började fundera när jag läste detta:
http://m.facebook.com/?_rdr#!/story.php ... =679719255

Nu kan jag ju som sagt inte citera, jag ber att få återkomma, men jag får känslan när jag läser boken att ordvalen och formuleringarna gör att barnets känslor inte behöver tas på riktigt allvar eftersom barnets beteende ofta mest är "trams". På ena sidan står det att man ska vara barnets bästa vän, man ska respektera och ha det gott tillsammans och på andra sidan står det att det är okej att tvätta "lilla munnen" med tvål och hota med kniv. Så jag får däremot <i>inte</i> ihop helheten. Jag ser mycket som är verkligt bra, och det använder jag. Men det är så mycket dubbla budskap och många gånger man förminskar barnet genom att använda "lilla". Det kanske inte är meningen, men jag blir förvirrad.

Jag tror att missuppfattningar kring BB dels kan bero på det jag har försökt beskriva här
men kanske också för att BB blandas ihop med sovmetoden SHN.

Så, vad vill jag ha ut av detta?
Jag önskar väl egentligen att BB ska läsas som "vi" läser den. Och hur löser man det? Hur får man bort stämpeln?
Luvisen
Inlägg: 2744
Blev medlem: lör 02 jan 2010, 12:02
Ort: Stockholm

Re: Diskussionstråd om barnaboken

Inlägg av Luvisen »

Ja, man kan bli förvirrad och irriterad. Det är en bok om barnuppfostran men inte bara, det är en bok som vilken annan som helst- dvs att avnjutas för sina litterära egenskaper. Den är därför unik och öppen för tolkningar. Det är ju alla texter förövrigt iofs. Det kan inte kringås när jag tänker efter. :roll: :D

I vilket fall är det ingen manual lika lite som barnen är maskiner. :wink: Det kan man ibland tro men det är den inte ty :
Ur BB, s 19 ”Det betyder inte att jag tycker ni är likadana alla- lika lite som jag tror att alla små barn (…) är precis lika. Men det jag velat ta fasta på är det gemensamma, inte det specifikt unika.”
Och:
” Du behåller det du kan använda. Du förkastar det du inte vill ha.”

Ingen förälder kan gömma sig bakom en uppfostringsmodell, inget barn som ställer sin förälder mot väggen kommer godta ngt annat än det som föräldern kan förankra i sig själv. Ingen kan säga: Jo, men Anna Wahlgren sa det. Eller: Jo, men det sa Jesper Juul och han borde ju veta. Det håller inte. Du måste förankra valen hos dig själv. Det gäller alltid.

Nu till begreppen sängdumpning och förvisning.
Jag måste tydliggöra här. Termen sängdumpning finns INTE i BB. Det är inte Anna W själv som använt sig av denna term, den har myntats här på detta levande forum av forumnister. Med glimten i ögat är jag helt övertygad. Ingen menar ngt ont med det.
Anna W har dock tom skrivit ett svar i en tråd där hon poängterat att hon själv ogillar termen eftersom dumpning insinuerar att föräldern vill göra sig av med barnet och det är inget HON står för.

Det som hon har skrivit om är att det finns stunder när varje förälder känner att tålamodet inte räcker till. Situationer när man börjar känna sig irriterad på sitt lilla barn (under 3 år). ](*,) För att förhindra att föräldern låter sig övermannas av sin irritation och gör ngt ogenomtänkt, ex väsa åt sitt barn så sätter man barnet i sin spjällsäng eller annan begränsad plats, så att föräldern kan gå iväg utan att behöva vara orolig för att barnet gör sig illa. Barnet ska sättas där UTAN irritation (eller hårdhänt) utan sakligt neutralt. Barnet ska inte ana att föräldern nått sin gräns och känner att hon/han snart sliter sitt hår. Barnet ska få leksaker eller något annat trevligt som barnet tycker om och kan syssla med medans föräldern går i väg och rycker upp sig. När föräldern är en trevlig och lugn förälder igen, då hämtar föräldern sitt barn med glädje som om INGET hänt. Det är inte meningen att barnet ska känna ngn skuld eller skam eller sitta och tänka över sitt beteende. Det är INTE fråga om gränssättning på ngt vis. Bara en nödvändig paus när föräldern känner sig pressad. Vilket alla gör ngn gg- den som säger ngt annat ljuger.

När det gäller förvisningen måste det sägas att detta är en sista utväg. Det är alltså inget som Anna W säger kan/ska användas titt som tätt. Det Anna W poängterar i BB är att föräldern ska jobba preventivt så att han/hon INTE behöver använda sig av denna sista utväg. När föräldern ändå hamnat på vägs ände då finns detta rent konkreta praktiskt råd.

Det är frågan om en konsekvens som åtföljer ett specifikt icke acceptabelt beteende efter att ord eller hinder inte når fram till barnet. Barnet förvisas ur gemenskapen - dvs leds till sitt rum med en kort och konkret förklaring om vilket beteende som inte accepteras, ex att bitas. Barnet lämnas INTE åt sitt öde en viss tid. Utan föräldern stannar kvar på UTSIDAN. Så fort barnet slutat skrika hör föräldern sig för om barnet är redo att komma ut och uppföra sig. Forts barnet skrika väntar föräldern tills barnet slutar skrika även om det bara är för att hämta andan och upprepar sin fråga. Upphör skrik hämtas barnet med GLÄDJE (välkomnas tillbaka nu när han/hon bestämt sig för att sluta med det oacceptabla beteendet) och får igen vara med i gemenskapen. Detta vare sig barnet är trumpet eller inte. Varken mer eller mindre. Denna typ av agerande fördömer handlingen, inte barnet. En synnerligen viktig distinktion.

Vad jag kan se av tråden du hänvisade till extradarkchokolate har dessa individer inte fått en förvisning à la BB i barndomen. Tydligt är att skickandet till rummet inte gjordes i relation till ett konkret oacceptabelt beteende utan för att föräldrarna fått nog. De fick inga klara besked om VAD det var som var oacceptabelt och resultatet tycks blivit lika varierande som det diffusa agerande. Och ngn sa sig blivit kränkt vilket är precis det som händer när det blir ett straff snarare än en konsekvens av en handling. Denna person uppger också att föräldrarna hänvisade till att hon ”gått för långt” eller ”betett sig allvarligt fel”, båda diffusa allmänna hänvisningar. Det är lätt för barnet att då tolka in att det skulle vara ngt fel på barnet i sin helhet- ngt fel på mig som människa och vem blir inte kränkt av det? Mkt ledsamt och inte alls vad som förespråkas här på forumet.

Värme! Luvisen
Bebispojken född 22 april 2009
Maratonkurning 26 dec 2009 - 12 feb 2010
Petite Soeur född 8 mars 2012
SM rookie
inger
Inlägg: 2187
Blev medlem: tis 01 nov 2005, 18:20
Ort: Göteborg
Kontakt:

Re: Diskussionstråd om barnaboken

Inlägg av inger »

extradarkchocolate skrev:
Nimrah skrev:
extradarkchocolate skrev:Jag önskar väl egentligen att BB ska läsas som "vi" läser den. Och hur löser man det? Hur får man bort stämpeln?
Begreppet som vi läser den tycker jag är svårt. Som med all annan litteratur läser vi på olika sätt och tar till oss de delar som passar oss/vårt synsätt/kultur och familj.
Jag har aldrig läst avsnitten om sömn eller tagit till mig det. Jag gillade inte heller spjälsängen som många här omhuldar. Jag har bildbevis på att mina barn ett och tre år unga sov gott i sin våningssäng, för att nämna ett exempel. :D Men jag kan glädjas över att andra får hjälp att få sina barn att sova och att spjälsängar fungerar bra i många familjer.
Avsnitten om social delaktighet, syskonannektering med mera och att pakta med barnen har inspirerat mig mycket.
Jag har också läst Barnaboken just som en bok att njuta av. Det är en fin läsning i sig.

Få bort stämpeln?
Få människor att läsa och ta till sig med öppet sinne.

De tär också viktigt att komma ihåg att bra litteratur ska stå för sig själv och överleva sin författare och de diskussioner som ligger i tiden och/eller vara ett bra dokument över sin tid.
Två underbara tonåringar


http://barnboksnatet.blogspot.com/
Hege
Inlägg: 1590
Blev medlem: mån 31 jan 2005, 15:39

Re: Diskussionstråd om barnaboken

Inlägg av Hege »

Vad bra du skriver, Luvisen! :D

Verkligen (!) spik, hammare, TRÄFF!
Sarisparis
Rådgivare/advisor
Inlägg: 2797
Blev medlem: mån 10 maj 2010, 14:31
Ort: Frankrike

Re: Diskussionstråd om barnaboken

Inlägg av Sarisparis »

Vad roligt att det blivit en nyanserad diskussion av det här. :D

Kanonfint skrivet, Luvisen! :thumbsup:
extradarkchocolate skrev:Nu kan jag ju som sagt inte citera, jag ber att få återkomma, men jag får känslan när jag läser boken att ordvalen och formuleringarna gör att barnets känslor inte behöver tas på riktigt allvar eftersom barnets beteende ofta mest är "trams". På ena sidan står det att man ska vara barnets bästa vän, man ska respektera och ha det gott tillsammans och på andra sidan står det att det är okej att tvätta "lilla munnen" med tvål och hota med kniv. Så jag får däremot <i>inte</i> ihop helheten. Jag ser mycket som är verkligt bra, och det använder jag. Men det är så mycket dubbla budskap och många gånger man förminskar barnet genom att använda "lilla". Det kanske inte är meningen, men jag blir förvirrad.

Jag tror att missuppfattningar kring BB dels kan bero på det jag har försökt beskriva här
men kanske också för att BB blandas ihop med sovmetoden SHN.

Så, vad vill jag ha ut av detta?
Jag önskar väl egentligen att BB ska läsas som "vi" läser den. Och hur löser man det? Hur får man bort stämpeln?
Precis som mörka chokladbiten säger sâ tror jag att mânga läser det som skrivs här pâ forumet samt i BB och SHN rakt upp och ner, rent bokstavligt. Som tycker att "lilla älsklingen", "unge herrn" och "här ska det inte vara nâgon underhâllning" osv osv är bevis pâ att det handlar om en filosofi där man ser ner pâ barnet osv. Fastän det verkligen är tvärtom.

Jag vet inte om ni sett Lady Dahmers inlägg om SHN Därför är SHN värre än 5-mm. Jag förstâr faktiskt att Lady Dahmer skriver som hon skriver. Hon har bett Facebookgruppen "Vi som kritiserar Anna Wahlgrens metoder, Sova hela natten och Barnaboken" att förse henne med lite "best of" Anna Wahlgren. Hon bygger sitt inlägg pâ ett utdrag ur en av Annas krönikor Ett litet ap-barn fâr sova. Inte helt förvânande sâ citerar Lady Dahmer endast ett utdrag ur krönikan och drar sina egna slutsatser om kuren:

"Anna Wahlgren tror nämligen att man gör barn trygga genom att man strunta i deras rop på hjälp. Hon tror även att barn blir trygga av att lämnas ensamma i mörkret med sin rädsla. Eller så kanske hon helt enkelt skiter i om de är trygga, bara de är tysta."

Sâ kan man ju välja att se pâ saken. Eller sâ kan man ta sig tiden att läsa Internationella Sova Hela Natten och ta till sig grunden i kuren. Som Anna säger i SHN (s 76)

"Om och när du genomför Sova hela natten-kuren så som den ska genomföras, det vill säga med lugnet som gjuten grund och säkerheten som stadigt murat bygge, kommer ditt lilla barn alldeles själv att kröna verket med njutningen som ett vidsträckt tak av frihet mot en stjärnhimmel utan gräns."

Inte oväntat gâr mânga av kommentarerna till Lady Dahmers inlägg i samma stil, det spys galla över Anna Wahlgren och alla hemska föräldrar som kurat sina barn. Men inte alla och jag tycker att denna förtjänar att spridas vidare:

"Sara 18 jan 2012 18.09.55

Jag har prövat både 5-mintuers metoden och SHN.
Jag måste säga att jag ALDRIG har uppfattat det som "misshandel" eller att jag "ignorerar" mitt barn.

Det handlar ju (som jag tolkat det) om att dom ska få möjligheten att kunna somna om själva. För det är ju som bekant så att som ett barn somnar vill det också vakna.
Det här med "buffandet" sker ju bara under en natt och jag tycker inte att det handlar om någon misshandel. Det är ju ett sätt att " vagga" barnet på. Likadant som att du skulle hålla det i famnen och "vyssja" det. Iallafall jag, "slog" min lilla M i rumpan när M var liten och jag försökte få M att somna i famnen.

Jag kan heller påstå att jag tycker att man ska springa in till barnet varje gång det gnäller till. Tro mig, det gjorde jag på vårt första barn och jag var totalt sömnlös i 2 år!

Att sova i ett mörkt rum är väl heller inte hemskt?! Hur mycket lampor är det i magen?

Vår lilla M är 8 månader och hon lärde sig somna själv på bara någon dag och sover nu i 12 timmar i sträck.

Man hör ju också på barnets skrik när det skriker för att det är argt eller ledsen. Ett argt skrik kan ju vara i 3 sekunder. Är barnet däremot ledsen så är det ju en helt annan sak.

Jag försvarar absolut inte Annas påstådda agerande gentemot sina barn (eller barn i allmänhet) på något sätt men jag kan inte hålla med om att SHN är misshandel. Iallafall inte som jag tolkat boken eller som jag utfört "kuren".

Det var med mycket kärlek jag utförde kuren och jag har ALDRIG lämnat mitt barn skrikandes i flera minuter. Gnällt har M gjort men aldrig legat och skrikit (förutom när jag provade 5-min metoden)

Här hemma är det en MYCKET mer harmonisk mamma som har mer ork och lust att vara med sina 2 barn.
En mamma (och en pappa med för den delen) som fått sova på nätterna.

Vad rekomenderar NI som är emot SHN och 5 minuters metoden föräldrar som har barn som inte vill samsova, ammas till sömns, vaggas till sömns, åka vagn till sömns, se på TV till sömns?

*************
Vad långt det här blev. Sorry för det.
Men jag är bara så tacksam att jag fått mitt barn sova på nätterna på ett sätt som jag har tyckt varit harmoniskt. Kanske jag tolkat boken på ett annat sätt än er."


Flera kommentarer om "vanvârd" osv följer pâ detta inlägg och "Sara" (nej, det är inte jag :lol: ) svarar som följer.

"Sara 18 jan 2012 19.24.24

Jag har ju läst hennes bok SHN och liksom lärt mig henne jargong. Så för mig låter det inte helt sjukt.
Jag kan läsa lite mellan raderna och förstår på något konstigt sätt vad hon menar.
Men jag förstår att det kan låta hårt och konstigt om man inte riktigt är insatt i hennes jargong.

Visst undrade mitt barn också vad jag höll på med när jag började kuren med att lägga M på magen. (så hade M ju aldrig legat) och skulle jag då översätta hennes gnäll/småskrik till text kanske det skulle blivit likt.
Jag måste ju tillägga att jag är extremt känslig för barnskrik. Alltså mitt hjärta går sönder när jag hör mina (andras med för den delen) barn skrika.
Jag vill verkligen (för min egen skull ) förtydliga att jag ALDRIG skulle låta mitt barn ligga och gallskrika i flera minuter! 30 sek kanske sen pallar jag inte mer.

Men absolut är det som du säger, alla barn är olika.
Vissa barn behöver kanske mer närhet än andra. "


Jag tror att denna Sara sätter fingret pâ problemet här: Men jag förstår att det kan låta hårt och konstigt om man inte riktigt är insatt i hennes jargong.

Det är kanske det som är grejen. Det krävs att man läser, för vissa kanske med mer öppet sinne än andra (jag blev fast pâ första sidan :lol: ). Jag är helt övertygad om att jag aldrig pâ nâgot vis skadat mina barn när jag gjort Annas klokskaper till mina egna. Just för att jag gjort dem till mina egna. Som Luvisen sa:
Luvisen skrev:Ingen förälder kan gömma sig bakom en uppfostringsmodell, inget barn som ställer sin förälder mot väggen kommer godta ngt annat än det som föräldern kan förankra i sig själv. Ingen kan säga: Jo, men Anna Wahlgren sa det. Eller: Jo, men det sa Jesper Juul och han borde ju veta. Det håller inte. Du måste förankra valen hos dig själv. Det gäller alltid.
Man är alltid själv ytterst ansvarig. Jag tycker att Barnaboken är sâ bra eftersom den tvingar en att tänka själv. Att ta ställning för hur man utformar sitt föräldraskap. Trots att BB är fylld av konkreta tips sâ mâste man ändâ ta till sig grunden (förhâllningssättet / attityden / den inre övertygelsens röst) för att det ska kännas rätt. Och den känslan, när man lotsar familjen genom den ibland rätt sâ intensiva vardagen med humor och skratt och samarbete, ja, dâ är det verkligen helt underbart att vara förälder.

:heart:
plutteli
Inlägg: 135
Blev medlem: sön 03 maj 2009, 20:09
Ort: Luleå

Re: Diskussionstråd om barnaboken

Inlägg av plutteli »

Alma skrev:
plutteli skrev:Om min dotter hamnar på sitt rum är det med orden "ropa när du vill att vi ska vara hos dig igen", sen om hon fortfarande är arg/ledsen spelar ingen som helst roll.
I så många diskussioner om AW kritiseras Barnabokens eller andra råd och värderingar på grunder som man upplever hamnar snett. Kritiken stämmer helt enkelt inte med vad Barnaboken föreskriver.

När kritiker istället som här föreslår alternativa sätt, blir det intressantare. Så tack plutteli för detta alternativ!

Så du eller ni föräldrar förevisar henne alltså in på rummet ibland?
I vilka situationer då? Vad är syftet? I vilka situationer upplever ni att hon har behov av att "hamna på sitt rum"? Hur sker det - tar ni henne till rummet eller ber henne att gå dit själv? Stänger ni dörren? Går ni därifrån, eller som AW förespråkar står strax utanför? Om hon fortfarande är rasande, ropar att ni ska komma, går ni in? Eller får hon ta sig ut själv? Vad gör ni om hon fortfarande är rasande? "Hamnar" hon på rummet igen? hur undviker ni att barnet åker in och ut på sitt rum under samma konflikt eller raseriutbrott? Vad har er metod haft för effekt på er dotter och på andra barn?
Många frågor blev det, jag betar av dem en efter en ;)

Ja, vi tar in henne på rummet ibland när vi känner att behovet finns. Syftet är att få henne att varva ner, när hon blir riktigt arg/upprörd kan hon inte lugna sig i situationen utan måste bort ifrån den för att kunna koppla ifrån, varva ner och diskutera det som skett. Om vi inte tar henne från situationen blir det heller inte bättre utan hon blir bara mer och mer arg vilket inte är hållbart för någon, allra minst för henne. Det är dock ungefär lika vanligt att hon själv när hon blir förbannad väljer att gå in på sitt rum (vanligare än att vi tar in henne på rummet) och smälla igen dörren som en annan tonåring ;)
Vi bor i en trea varav dotterns rum ligger i princip "mitt i" så oavsett var vi befinner oss i lägenheten är vi väldigt nära så vi brukar inte stå direkt utanför dörren utan vara i något av de andra rummen. Vi går inte till henne om hon fortfarande skriker, ropar hon på oss men fortfarande vrålar som om hon brann brukar vi bara lugnt säga att vi kommer när hon slutat skrika så, iland kan vi gå in om hon lugnat sig lite lite men börjar hon då vråla igen så säger vi bara att vi inte vill stanna när hon skriker så högt så om hon slutar skrika kan vi vara kvar. Då brukar hon sluta skrika, men märk väl fortfarande vara förbannad! Efter detta brukar vi sätta oss i sängen eller soffan med henne i famnen och då brukar ilskan ofta gå över i ledsenhet över att inte få sin vilja igenom och sen brukar utbrottet vara över. Får hon för sig att hon ska ut ur rummet innan hon varvat ner brukar vi få skita i den biten och helt enkelt sätta oss med henne i hennes rum och hålla om henne tills hon varvar ner.
Vilken effekt den haft på andra barn detta vår tillvägagångssätt vet jag inte för hon har faktiskt aldrig haft något sådant utbrott när andra barn varit nära, på förskolan säger de dock att hon gör på liknande sätt som hemma om hon blir arg och frustrerad, dvs lämnar situationen och vill vara ifred tills hon lugnat sig lite och sen kan hon be om ursäkt/få en ursäkt av barn eller vuxen. Så ja,nu när jag tänker efter har väll vårt sätt att handla haft den positiva effekten för andra barn att vår dotter går undan när hon blir arg istället för att börja slåss som andra barn. Men så är vår dotter också en mycket omtyckt vän på förskolan :) De effekter det haft på vår dotter är att hon numer kan hantera sin ilska bättre, istället för att bitas/slåss som hon gjorde tidigare går hon som sagt undan på egen hand i majoriteten av fallen, ev. ger sig på döda ting som tex en kudde. Tidigare kunde hon även slå huvudet i golv/väggar under utbrott något hon också slutat med sedan vi började ta henne ifrån situationer hon inte klarar av. Min dotter är mycket lik mig i hur hon vill hantera känsloutbrott och hon blir ofta argare på min man än på mig eftersom han envisas med att vilja prata med henne UNDER utbrottet medan jag inte pratar med henne fören efteråt ;)
Så, hoppas det gav tillfredsställande svar :)

Som jämförelse f.ö kan jag gå till mig själv när det kommer till detta. Min dotter vet som sagt att hon FÅR vara arg/ledsen och hon skäms aldrig över sina känslor (att alla beteenden inte är ok för det är ju som sagt en helt annan femma :) ) jag å andra sidan har fått arbeta hårt i vuxen ålder för att klara av att visa rätt känslor till rätt situationer. Som liten om jag var arg/ledsen ignorerades mina känslor totalt. Var jag arg hamnade jag på mitt rum (vid vissa tillfällen på balkongen även mitt i vintern) och fick order om att stanna där tills jag var "snäll" igen. Nu och då kunde mina föräldrar (vanligen mamma) öppna dörren och fråga om jag var glad och snäll igen, var svaret nej fick jag stanna kvar på rummet, var svaret ja fick jag komma ut och sen skulle vi låtsas som att inget hänt. Om jag var ledsen fick jag oftast bara höra att jag skulle rycka upp mig och att det ju inte var så farligt (vad det nu än var). Mina föräldrar kunde även få för sig att bli helt hysteriskt glada när jag var ledsen (nått som känns igen?)... De minnen jag har av detta kring hur jag kände är att jag skämdes, jag kände att jag inte dög om jag inte hade rätt känsla jämt (dvs var glad hela tiden) och när jag var runt 7 år slutade jag helt enkelt att visa annat än glädje tills jag blev runt 15 år och tonårsrevolten kom, men även då var de känslor jag visade väldigt modifierade från vad jag egentligen kände/tyckte. Dock grät jag mig till söms i smyg många många nätter (med ett öra på helspänn mot dörren ifall morsan skulle få för sig att komma in)
På så vis tycker jag det är farligt att sätta sina barn på rummet och säga att de får komma ut när de är glada/snälla igen för det gör dåliga saker med små barns självuppfattning och förmåga att hantera känslor.
Mamma till S 080818 och V 110126
plutteli
Inlägg: 135
Blev medlem: sön 03 maj 2009, 20:09
Ort: Luleå

Re: Diskussionstråd om barnaboken

Inlägg av plutteli »

Sarisparis skrev:Vad roligt att det blivit en nyanserad diskussion av det här. :D

Kanonfint skrivet, Luvisen! :thumbsup:
extradarkchocolate skrev:Nu kan jag ju som sagt inte citera, jag ber att få återkomma, men jag får känslan när jag läser boken att ordvalen och formuleringarna gör att barnets känslor inte behöver tas på riktigt allvar eftersom barnets beteende ofta mest är "trams". På ena sidan står det att man ska vara barnets bästa vän, man ska respektera och ha det gott tillsammans och på andra sidan står det att det är okej att tvätta "lilla munnen" med tvål och hota med kniv. Så jag får däremot <i>inte</i> ihop helheten. Jag ser mycket som är verkligt bra, och det använder jag. Men det är så mycket dubbla budskap och många gånger man förminskar barnet genom att använda "lilla". Det kanske inte är meningen, men jag blir förvirrad.

Jag tror att missuppfattningar kring BB dels kan bero på det jag har försökt beskriva här
men kanske också för att BB blandas ihop med sovmetoden SHN.

Så, vad vill jag ha ut av detta?
Jag önskar väl egentligen att BB ska läsas som "vi" läser den. Och hur löser man det? Hur får man bort stämpeln?
Precis som mörka chokladbiten säger sâ tror jag att mânga läser det som skrivs här pâ forumet samt i BB och SHN rakt upp och ner, rent bokstavligt. Som tycker att "lilla älsklingen", "unge herrn" och "här ska det inte vara nâgon underhâllning" osv osv är bevis pâ att det handlar om en filosofi där man ser ner pâ barnet osv. Fastän det verkligen är tvärtom.

Jag vet inte om ni sett Lady Dahmers inlägg om SHN Därför är SHN värre än 5-mm. Jag förstâr faktiskt att Lady Dahmer skriver som hon skriver. Hon har bett Facebookgruppen "Vi som kritiserar Anna Wahlgrens metoder, Sova hela natten och Barnaboken" att förse henne med lite "best of" Anna Wahlgren. Hon bygger sitt inlägg pâ ett utdrag ur en av Annas krönikor Ett litet ap-barn fâr sova. Inte helt förvânande sâ citerar Lady Dahmer endast ett utdrag ur krönikan och drar sina egna slutsatser om kuren:

"Anna Wahlgren tror nämligen att man gör barn trygga genom att man strunta i deras rop på hjälp. Hon tror även att barn blir trygga av att lämnas ensamma i mörkret med sin rädsla. Eller så kanske hon helt enkelt skiter i om de är trygga, bara de är tysta."

Sâ kan man ju välja att se pâ saken. Eller sâ kan man ta sig tiden att läsa Internationella Sova Hela Natten och ta till sig grunden i kuren. Som Anna säger i SHN (s 76)

"Om och när du genomför Sova hela natten-kuren så som den ska genomföras, det vill säga med lugnet som gjuten grund och säkerheten som stadigt murat bygge, kommer ditt lilla barn alldeles själv att kröna verket med njutningen som ett vidsträckt tak av frihet mot en stjärnhimmel utan gräns."

Inte oväntat gâr mânga av kommentarerna till Lady Dahmers inlägg i samma stil, det spys galla över Anna Wahlgren och alla hemska föräldrar som kurat sina barn. Men inte alla och jag tycker att denna förtjänar att spridas vidare:

"Sara 18 jan 2012 18.09.55

Jag har prövat både 5-mintuers metoden och SHN.
Jag måste säga att jag ALDRIG har uppfattat det som "misshandel" eller att jag "ignorerar" mitt barn.

Det handlar ju (som jag tolkat det) om att dom ska få möjligheten att kunna somna om själva. För det är ju som bekant så att som ett barn somnar vill det också vakna.
Det här med "buffandet" sker ju bara under en natt och jag tycker inte att det handlar om någon misshandel. Det är ju ett sätt att " vagga" barnet på. Likadant som att du skulle hålla det i famnen och "vyssja" det. Iallafall jag, "slog" min lilla M i rumpan när M var liten och jag försökte få M att somna i famnen.

Jag kan heller påstå att jag tycker att man ska springa in till barnet varje gång det gnäller till. Tro mig, det gjorde jag på vårt första barn och jag var totalt sömnlös i 2 år!

Att sova i ett mörkt rum är väl heller inte hemskt?! Hur mycket lampor är det i magen?

Vår lilla M är 8 månader och hon lärde sig somna själv på bara någon dag och sover nu i 12 timmar i sträck.

Man hör ju också på barnets skrik när det skriker för att det är argt eller ledsen. Ett argt skrik kan ju vara i 3 sekunder. Är barnet däremot ledsen så är det ju en helt annan sak.

Jag försvarar absolut inte Annas påstådda agerande gentemot sina barn (eller barn i allmänhet) på något sätt men jag kan inte hålla med om att SHN är misshandel. Iallafall inte som jag tolkat boken eller som jag utfört "kuren".

Det var med mycket kärlek jag utförde kuren och jag har ALDRIG lämnat mitt barn skrikandes i flera minuter. Gnällt har M gjort men aldrig legat och skrikit (förutom när jag provade 5-min metoden)

Här hemma är det en MYCKET mer harmonisk mamma som har mer ork och lust att vara med sina 2 barn.
En mamma (och en pappa med för den delen) som fått sova på nätterna.

Vad rekomenderar NI som är emot SHN och 5 minuters metoden föräldrar som har barn som inte vill samsova, ammas till sömns, vaggas till sömns, åka vagn till sömns, se på TV till sömns?

*************
Vad långt det här blev. Sorry för det.
Men jag är bara så tacksam att jag fått mitt barn sova på nätterna på ett sätt som jag har tyckt varit harmoniskt. Kanske jag tolkat boken på ett annat sätt än er."


Flera kommentarer om "vanvârd" osv följer pâ detta inlägg och "Sara" (nej, det är inte jag :lol: ) svarar som följer.

"Sara 18 jan 2012 19.24.24

Jag har ju läst hennes bok SHN och liksom lärt mig henne jargong. Så för mig låter det inte helt sjukt.
Jag kan läsa lite mellan raderna och förstår på något konstigt sätt vad hon menar.
Men jag förstår att det kan låta hårt och konstigt om man inte riktigt är insatt i hennes jargong.

Visst undrade mitt barn också vad jag höll på med när jag började kuren med att lägga M på magen. (så hade M ju aldrig legat) och skulle jag då översätta hennes gnäll/småskrik till text kanske det skulle blivit likt.
Jag måste ju tillägga att jag är extremt känslig för barnskrik. Alltså mitt hjärta går sönder när jag hör mina (andras med för den delen) barn skrika.
Jag vill verkligen (för min egen skull ) förtydliga att jag ALDRIG skulle låta mitt barn ligga och gallskrika i flera minuter! 30 sek kanske sen pallar jag inte mer.

Men absolut är det som du säger, alla barn är olika.
Vissa barn behöver kanske mer närhet än andra. "


Jag tror att denna Sara sätter fingret pâ problemet här: Men jag förstår att det kan låta hårt och konstigt om man inte riktigt är insatt i hennes jargong.

Det är kanske det som är grejen. Det krävs att man läser, för vissa kanske med mer öppet sinne än andra (jag blev fast pâ första sidan :lol: ). Jag är helt övertygad om att jag aldrig pâ nâgot vis skadat mina barn när jag gjort Annas klokskaper till mina egna. Just för att jag gjort dem till mina egna. Som Luvisen sa:
Luvisen skrev:Ingen förälder kan gömma sig bakom en uppfostringsmodell, inget barn som ställer sin förälder mot väggen kommer godta ngt annat än det som föräldern kan förankra i sig själv. Ingen kan säga: Jo, men Anna Wahlgren sa det. Eller: Jo, men det sa Jesper Juul och han borde ju veta. Det håller inte. Du måste förankra valen hos dig själv. Det gäller alltid.
Man är alltid själv ytterst ansvarig. Jag tycker att Barnaboken är sâ bra eftersom den tvingar en att tänka själv. Att ta ställning för hur man utformar sitt föräldraskap. Trots att BB är fylld av konkreta tips sâ mâste man ändâ ta till sig grunden (förhâllningssättet / attityden / den inre övertygelsens röst) för att det ska kännas rätt. Och den känslan, när man lotsar familjen genom den ibland rätt sâ intensiva vardagen med humor och skratt och samarbete, ja, dâ är det verkligen helt underbart att vara förälder.

:heart:
Eller så är det så att vi läst, vi har förstått men vi håller inte med ;)

Jag gillar tassmetoden, den använder vi och förespråkar till andra just för att barnet inte lämnas ensam, någonsin MEN ändå lär sig sova och somna om på egen hand. Vår ettåring vaknar och äter, men när hon inte är hungrig om natten så somnar hon om helt på egen hand just tack vare tassmetoden. Vi är helt enkelt oense om att barnen behöver lämnas ensamma för att klara av att somna på egen hand. Sen finns det absolut barn som VILL lämnas ensamma att somna, men långt ifrån alla och jag förespråkar ju även AP (inte på det sätt Anna smutskastat termen) och är man lyhörd för sitt barn så ser man också sådana behov. Ex: Min stora tjej kunde inte under någon omständighet sova själv om natten när hon var nyfödd utan sov på min arm, när hon var ca 3.5 månad började hon visa tecken på att inte längre vilja ligga lika nära och d började hon somna i vår famn i soffan, sen la vi henne i hennes säng och frampå småtimmarna kom hon över till oss igen. Vid 1.5 år slutade hon ha ett behov av att sova med oss och sov då i sin egen säng i vårt rum och från 3 år i egen säng i eget rum. Hon har hela tiden visat vad hon är redo för. Vår tvåa har varit tvärt om på väldigt mycket ;) Hon började sova i egen säng när hon var en vecka gammal eftersom hon tydligt visade att det där med att sova tätt intill inte riktigt var hennes grej om natten, däremot sover hon helst nära på dagen, antagligen för att hon tror att hon inte missar nått då ;)
Således tror att absolut att det finns barn som verkligen älskar SHN, där metoden (sorry, kuren) är precis vad de vill ha. Men jag tror att det finns minst lika många barn där SHN är totala motsatsen till vad de vill ha och behöver (till dessa barn räknar jag tex de som efter kur blir rädd för sängen, gråter så fort nattningsrutinen startar, som skriker tills de spyr under kur, som kan skrika och gråta i timmar utan att ge sig osv). Barn är olika, så enkelt är det.
Mamma till S 080818 och V 110126
Skriv svar

Återgå till "Kackelforum"