Ja, man kan bli förvirrad och irriterad. Det är en bok om barnuppfostran men inte bara, det är en bok som vilken annan som helst- dvs att avnjutas för sina litterära egenskaper. Den är därför unik och öppen för tolkningar. Det är ju alla texter förövrigt iofs. Det kan inte kringås när jag tänker efter.
I vilket fall är det ingen manual lika lite som barnen är maskiner.
Det kan man ibland tro men det är den inte ty :
Ur BB, s 19 ”Det betyder inte att jag tycker ni är likadana alla- lika lite som jag tror att alla små barn (…) är precis lika. Men det jag velat ta fasta på är det gemensamma, inte det specifikt unika.”
Och:
” Du behåller det du kan använda. Du förkastar det du inte vill ha.”
Ingen förälder kan gömma sig bakom en uppfostringsmodell, inget barn som ställer sin förälder mot väggen kommer godta ngt annat än det som föräldern kan förankra i sig själv. Ingen kan säga: Jo, men Anna Wahlgren sa det. Eller: Jo, men det sa Jesper Juul och han borde ju veta. Det håller inte. Du måste förankra valen hos dig själv. Det gäller alltid.
Nu till begreppen sängdumpning och förvisning.
Jag måste tydliggöra här. Termen sängdumpning finns INTE i BB. Det är inte Anna W själv som använt sig av denna term, den har myntats här på detta levande forum av forumnister. Med glimten i ögat är jag helt övertygad. Ingen menar ngt ont med det.
Anna W har dock tom skrivit ett svar i en tråd där hon poängterat att hon själv ogillar termen eftersom dumpning insinuerar att föräldern vill göra sig av med barnet och det är inget HON står för.
Det som hon har skrivit om är att det finns stunder när varje förälder känner att tålamodet inte räcker till. Situationer när man börjar känna sig irriterad på sitt lilla barn (under 3 år). ](*,) För att förhindra att föräldern låter sig övermannas av sin irritation och gör ngt ogenomtänkt, ex väsa åt sitt barn så sätter man barnet i sin spjällsäng eller annan begränsad plats, så att föräldern kan gå iväg utan att behöva vara orolig för att barnet gör sig illa. Barnet ska sättas där UTAN irritation (eller hårdhänt) utan sakligt neutralt. Barnet ska inte ana att föräldern nått sin gräns och känner att hon/han snart sliter sitt hår. Barnet ska få leksaker eller något annat trevligt som barnet tycker om och kan syssla med medans föräldern går i väg och rycker upp sig. När föräldern är en trevlig och lugn förälder igen, då hämtar föräldern sitt barn med glädje som om INGET hänt. Det är inte meningen att barnet ska känna ngn skuld eller skam eller sitta och tänka över sitt beteende. Det är INTE fråga om gränssättning på ngt vis. Bara en nödvändig paus när föräldern känner sig pressad. Vilket alla gör ngn gg- den som säger ngt annat ljuger.
När det gäller förvisningen måste det sägas att detta är en sista utväg. Det är alltså inget som Anna W säger kan/ska användas titt som tätt. Det Anna W poängterar i BB är att föräldern ska jobba preventivt så att han/hon INTE behöver använda sig av denna sista utväg. När föräldern ändå hamnat på vägs ände då finns detta rent konkreta praktiskt råd.
Det är frågan om en konsekvens som åtföljer ett specifikt icke acceptabelt beteende efter att ord eller hinder inte når fram till barnet. Barnet förvisas ur gemenskapen - dvs leds till sitt rum med en kort och konkret förklaring om vilket beteende som inte accepteras, ex att bitas. Barnet lämnas INTE åt sitt öde en viss tid. Utan föräldern stannar kvar på UTSIDAN. Så fort barnet slutat skrika hör föräldern sig för om barnet är redo att komma ut och uppföra sig. Forts barnet skrika väntar föräldern tills barnet slutar skrika även om det bara är för att hämta andan och upprepar sin fråga. Upphör skrik hämtas barnet med GLÄDJE (välkomnas tillbaka nu när han/hon bestämt sig för att sluta med det oacceptabla beteendet) och får igen vara med i gemenskapen. Detta vare sig barnet är trumpet eller inte. Varken mer eller mindre. Denna typ av agerande fördömer handlingen, inte barnet. En synnerligen viktig distinktion.
Vad jag kan se av tråden du hänvisade till extradarkchokolate har dessa individer inte fått en förvisning à la BB i barndomen. Tydligt är att skickandet till rummet inte gjordes i relation till ett konkret oacceptabelt beteende utan för att föräldrarna fått nog. De fick inga klara besked om VAD det var som var oacceptabelt och resultatet tycks blivit lika varierande som det diffusa agerande. Och ngn sa sig blivit kränkt vilket är precis det som händer när det blir ett straff snarare än en konsekvens av en handling. Denna person uppger också att föräldrarna hänvisade till att hon ”gått för långt” eller ”betett sig allvarligt fel”, båda diffusa allmänna hänvisningar. Det är lätt för barnet att då tolka in att det skulle vara ngt fel på barnet i sin helhet- ngt fel på mig som människa och vem blir inte kränkt av det? Mkt ledsamt och inte alls vad som förespråkas här på forumet.
Värme! Luvisen