Till Jannika och hennes familj i deras stora sorg.

[miar70]

För några år sen lärde jag känna en väldigt speciell tjej. Vi var hos vår gemensamma mentor Anna Wahlgren i Gastsjön för att hjälpa små barn att sova gott hela natten, och från första stund blev vi riktigt goda vänner. Vi skojade och kallade oss för tvillingsjälar, och sen dess har vi haft en tät kontakt och delat många funderingar. Några gånger har vi träffats ”på riktigt” och det har varit minnesvärda gånger, fyllda med mycket skratt och långa härliga diskussioner om allt från astrologi till barn. En vän jag håller oändligt mycket av och respekterar för hennes klokhet och människokärlek. Något vi har gemensamt var att vi har många barn och att vi själva vill ta hand om dem så länge som det bara går. Vi har trixat och donat för att kunna vara hemma med barnen länge och vi har båda tyckt det varit värt alla uppoffringar som finns för att få de första, viktiga åren med våra älskade ungar. Långa semestrar och dyra prylar har inte varit det som varit vikigt för oss, vi prioriterar tiden och vardagen med barnen istället.

En person som ger energi och sprider glädje omkring sig och som alltid sätter sina barn i främsta rummet och jag vet att vi är många som känner så om den här mycket speciella vännen.

Jannika heter hon och är det någon person på jorden som förtjänar all lycka som finns är det hon.

Nu har det fullständigt obegripliga hänt. Det som aldrig får hända. Som känns tomt och meningslöst. Jannikas fina dotter Nike har dött.

Nike har jag också haft förmånen att träffa. Vilken liten skönhet, vilka kloka ögon! Ett leende som smälte polaris, ett hjärta av guld. Jag ser henne framför mig som om hon vore alldeles levande och glad, med sommarbruna ben och det långa håret virvlande runt det lilla, söta ansiktet. Jag vet att många andra kände Nike mycket mer än jag hade förmånen att göra, och ändå är mitt minne av henne så starkt. Hon var en flicka som gjorde intryck, som man inte kunde låta bli att tycka om, genast. Hon var på många sätt lik sin fina mor.

Nikes tre syskon och pappa har jag aldrig träffat, men ändå känns det som om jag känner dem en aning ändå. Vi har delat så många vardagshändelser jag och Jannika, så många funderingar att pappa Andreas (”min snygge man” som Jannika alltid säger med stor kärlek i rösten), storebror Jaja, lillebror Milo och lillasyster Nella känns som nära vänner de också. Jag kan inte förstå, inte ana, hur familjen har det nu i den här obegripligt svåra stunden. Men jag är innerligt glad att de har varandra och kan ge varandra kärlek och kraft i det här svåra.

Hur kan en sjuåring få dö? Magsjuka hade hon haft, varit hängig och blivit sämre och sen dog hon. Jag fattar inte – vi har haft magsjuka och varit jättedåliga vi också och det finns inte i tanken att man kan dö av det. Ändå åkte familjen in på sjukhuset med Nike, hur många skulle ha gjort det? Det finns inte i tanken att ett barn kan dö så fort av något så vanligt. Jag tror vi är många som är chockade över hur det kunde gå så fort, att det över huvud taget kunde hända.

Jag vet att vi också är många som frågat Jannika om det finns något, vad som helst, vi kan göra. Jag vet vad vi kan göra, alla vi som känner maktlöshet och sorg. Det finns inget Jannika hellre vill än att vara med sina tre barn hon har kvar i livet, så mycket det bara går. Hennes föräldradagar är slut och med det de pengar som behövs till att äta, leva, bo. Kan vi hjälpas åt att ge Jaja, Milo och Nella några månader i lugn och ro hemma, ha mamma kvar ett tag till har vi gjort något handgripligt, praktiskt. Då har vi hjälpt till på riktigt. Nike kommer aldrig att komma tillbaka för dem, hennes dagar på jorden är slut men hennes syskon finns kvar och de vill inget hellre än att ha familjen samlad nu, att få läka tillsammans i lugn och ro utan att behöva känna någon stress över något så värdsligt som pengar.

Jag har ett konto som är tomt, min tanke är att vi under närmsta månaden kunde hjälpas åt att samla ihop pengar till familjen för att hjälpa dem. Jag vet att många tänkt skicka en blomma, men jag tror att de pengarna gör bättre nytta som pengar än som blommor. Om man måste välja. Man måste inte ge mycket, många bäckar små… Man kan också vara anonym om det känns bättre, märk då instättningen med bara ”Nike”.

Jag önskar vi kunde ge Jannika och familjen Nike tillbaka, att de kunde få vakna och det här bara var en hemsk dröm. Att Nike skulle skutta upp ur sängen och frisk igen. Åh, vad jag önskar det. Det allra minsta vi kan göra, tillsammans, är att ge familjen lite ro. Lite mindre oro.

Vill du hjälpa Jannika, hjälpa familjen?

Kontonumret är i så fall:

clearnr: 7815 kontonummer: 1115971, och det är Swedbank.

Skriv avsändare eller bara ”Nike” om du vill vara anonym. Jag tänkte lämna över pengarna vid månadens slut.



”-Oline, minns du Nike?

-Ja mamma, det är klart!

-Nike dog igår…

(jag gråter, Oline sitter tyst)

-Men mamma, hon kan väl inte vara död? Hon var ju så levande när jag såg henne sist…”

[hjhelena]

Bra

Kram H

[miniz]

Det regnar i mitt hjärta.

Kärlek och styrka till Jannika och familjen.

[Mata]

Nej, nej, nej! Har inga bra ord nu alls...

[blivandemamma]

Mia: Du vet hur jag känner.

För er som inte sett tråden:

http://www.annawahlgren.com/forum/viewt ... 29&t=24152

[miar70]

Till er som vill bidra med en slant, liten eller stor, så tänkte jag samla alla namn och ge Jannika sen, men såklart inte hur mycket var och en har kunnat avvara. En tjuga är bättre än inget alls, att hoppa en chipspåse eller vinet för helgen och istället lägga den slanten här kan göra stor skillnad för familjen.

Jag tackar er alla för varma ord, jag har inget val helt enkelt. Så kan det vara ibland.

Kärlek

[eefwah]

vilket lovvärt initiativ och så fint beskrivet!

jag har fått så mycket från jannika och från alla er andra här och jag blir så glad att få en möjlighet att återgälda det. det känns fantastiskt bra att kunna göra något litet, men konkret. tack!

[Sarisparis]

Mia, världen behöver fler som du.

[Krisse]

Fruktansvärt

Miar70-du är en sann vän.

[annawahlgren]

Tack, Mia

Det är hörsammat.

[blivandemamma]

Jag hoppas att du får ihop en fin summa. Det hade känts så bra. Nu har jag bidragit med vad jag kunde. Det känns bra att bidra med någonting konkret.

Världen behöver fler som du Mia.

Kram, Anna

[miar70]

Insamlingen är igång.Jag vill gärna berätta för alla godhjärtade människor som gett ett bidrag till Nikes familj att insamlingen är en strimma ljus i den här mörka, sorgliga händelsen. Många, många har delat med sig och många, många har hört av sig och vill tacka för att jag gör den här insamlingen. Det är såklart rörande, men vet ni - ibland har man inget val, man gör det man måste och tänker inte mer på det. Så är det verkligen för mig, det känns helt rätt att vi istället för att ge en blomma var och en går vi ihop och ger något som kan hjälpa familjen i allt det nattsvarta rent konkret, en liten sten kan lyftas av deras ofattbara börda.

Eftersom gensvaret är så mycket större än jag kunnat tro har jag bett min och Jannikas gemensamma vän Sussi att vara med den dagen vi ska räkna ihop pengarna. Både för min skull och för er, att allt ska kännas rätt och riktigt. Vi har bestämt att göra det första helgen i april, så fram till dess går det jättebra att dela med sig av det man kan: några har gett femtio kronor, någon har gett en månadslön - alla har vi olika förutsättningar. Men det hjärtevärmande är att vi är så många, det känns otroligt fint. Många har hört av sig och vill ge men måste vänta på pengar, därför väntar vi till månadens slut så att alla som vill ska hinna med. Jag kommer att berätta här på bloggen hur det går med insamlingen, och jag kommer att göra ett minneskort till familjen där namnen på alla som delat med sig står med. Men många av er har valt att vara anonyma, och det måste man såklart få vara. Är det någon av er som vet med sig att ni glömt skriva avsändare och vill vara med i minneskortet så maila mig gärna på: miarindemark@tyfonmail.se

Tänk vilken fin barndom Nike fick! Vilken familj hon hade, så många nära och kära som älskade henne. Den bästa av barndomar, det finns många barn som skulle vilja byta och få den kärlek hon fick. Men sju år är alldeles för lite.

Jag tjatar på, här är kontonumret igen: clearnr: 7815 nummer: 1115971, Swedbank.

Mina tankar är hos Jannika och hennes familj mest hela tiden. När jag ser på mina barn och tänker tanken att nån av dem skulle dö, dör jag nästan jag också. Och Jannika har måst uppleva det. Det finns helt enkelt inga ord för det.

Vi kan aldrig göra familjen hel igen, men vi kommer att kunna ge dem lite mer tid och ro tillsammans att läka. Det känns fint.

[Jannika]

Åh, Mia. Du skriver så fint om mitt lilla barn. Tack för allt. Och tack alla ni andra som orkar ta in och dela vår sorg. Jag är överväldigad.

[annawahlgren]

Kära, kära Jannika

Mitt hjärta gråter med er.

[Jannika]

Till alla mina kända och okända vänner, och framförallt till Mia, en fantastisk människa och vän.

Jag är överväldigad och rörd över det engagemang, den omtanke och den generositet som ni alla har visat mig och min familj mitt i detta svåraste av svåra – att förlora ett barn. Ni har tillsammans hjälpt mig och min familj att få ett par månaders respit, tid att sörja och att lappa ihop det som en gång var en familj. För det är jag och min man Er oändligt tacksamma. Så mycket inkännande deltagande i vår ofattbara förlust, så mycket kärlek och omtanke har strömmat emot oss. Tack ur djupet av våra hjärtan!

Den chock, kaos och smärta som alla vi, som stod Nike närmast, obönhörligt kastades in i på kvällen den 2 mars, är något som jag hoppas att ingen av er någonsin ska behöva genomleva. Min lilla levnadsglada, friska och busiga unge, med hela livet framför sig, med alla sina drömmar och mål ligger plötsligt död i mina armar. Hennes vackra ögon är slutna, hennes hud är fortfarande varm och mjuk men hennes hjärta har stannat och hennes lungor har slutat andas. Jag minns inte de närmaste timmarna, vad jag gjorde eller sade, men jag kommer ihåg att jag skrek och ylade som ett djur. Lika stor som kärleken är till de barn man har fött till världen, lika svår är sorgen att förlora dem. Smärtan är så bråddjup att den kanske inte har ett slut. Det är som att falla fritt men aldrig nå botten.

Att ett barn dör, det går emot hela föräldrainstinkten. Vi föräldrar, vi ska älska våra barn, stötta dem, vi ska utmana dem, göra dem flygfärdiga inför vuxenlivet men framför allt ska vi skydda dem mot de faror de själva inte har erfarenhet nog att förstå eller se. Det är den viktigaste uppgiften vi föräldrar har – att skydda våra barn från döden. Det misslyckades vi med. Vi har påtagit oss ansvaret för deras liv och därmed blir vi också ansvariga för deras död, oavsett hur den döden ser ut. Det ansvaret är tungt att bära när det barn man älskade och önskade allt gott, är borta.

Döden förändrar allt. Sorgen lägger sitt täcke över de som sörjer och minskar luften, sikten, orken. Det som innan var ett gott liv blir mörkt och solkigt. Fina minnen lockar bara till tårar. De små glädjeämnena i vardagen blir påminnelser om det som inte mer ska vara. Det som tidigare gjordes med lätthet blir svårt, omöjligt eller tungt. Tiden ser annorlunda ut och mycket går långsamt eller inte alls. Livets praktiska sidor känns närmast oöverstigliga och tröttheten är förlamande.

Mitt i allt detta svåra har ni hjälpt oss handgripligt och praktiskt, gett oss lite hopp och så mycket värme. Så många händer och hjärtan har sträckts ut mot oss fast sorgen är svår att möta, svår att dela. Tack för det.

Nästa torsdag begraver vi vår lilla flicka, lika obegripligt som smärtsamt fel. Känslorna inför begravningen är dubbla. Samtidigt som vi inte vill acceptera att hon inte ska vara hos oss mer vill vi också bidra till att hennes minne blir ljust och vackert, precis så som hon var. En vän till familjen sa: ”Nike var speciell, det har jag tyckt från det hon var liten. Hon utmärkte sig utan att ta plats från någon annan. ” Precis så minns jag också mitt andra barn, min första dotter, min älskade, älskade unge.

Jag avslutar mitt tack med ett samtal jag hade med Nike när hon var fem år och som jag skrev ner eftersom jag tyckte det var så anmärkningsvärt:

Nike: Om hundra år är du nog död mamma.
Jag: Hm. Jo.
Nike: Jag med.
Jag: Jo, ja.
Nike: I alla fall med den här kroppen.
Jag: Jaha, hur tänker du då?
Nike: Jo, själen kanske har hoppat in i nån ny bebis.
Jag: Ja, kanske det.
Nike: Hur ser själen ut egentligen?
Jag: Jag vet inte. Vad tror du?
Nike: Jag tror den är rätt genomskinlig eftersom den inte syns så värst. Men den känns i alla fall.

Jag hoppas att hon har rätt och att hennes vackra själ sprider sitt ljus och sin värme någon annanstans. Jag skulle göra vad som helst för att få känna den värmen igen. Vad som helst.

Varma hälsningar Jannika, Nikes mamma