profylax-berättelser

Tips- och samtalsforum kring havandeskap och förlossning
anna
Inlägg: 4520
Blev medlem: tor 25 nov 2004, 14:23
Ort: Ulricehamn
Kontakt:

profylax-berättelser

Inlägg av anna »

Hej! :D
Nu startar jag en tråd om profylaxberättelser, som ska bli en sticky! :wink:
Fyll på kära vänner, kopiera och klistra era fantastiska profylaxberättelser, så vi kan inspirera andra! :D

Min förlossning
Jag födde vår dotter Ida den 9 april 2003 med hjälp av profylax-metoden.

Först måste jag berätta om vår första dotter Claras förlossning 7 maj -01 som var en ren och skär mardröm, där mycket gick fel.
Jag spände mig från första värken, och motarbetade därigenom min kropp istället för att följa med den. Jag hade då 8 timmars vansinnesvärkar, och jag tog bad, akupunktur, lustgas och västerviksspruta utan någon som helst hjälp.
När krystvärkarna satte igång hade jag inga riktiga krystimpulser, de sa bara till mig att jag skulle krysta. Dessa hemska värkar varade i ytterligare 2 timmar, istället för de "vanliga" 20-30 minuterna.
Därefter sa dom att det tog för lång tid och att dom måste klippa, och använda sugklocka – PANIK! Ville inte men var tvungen…
Det kändes som dom slet ut henne ur kroppen på mig, med MASSOR av bristningar som följd. Efter det lossade inte moderkakan, dom tryckte och slet i kroppen på mig i 2 timmar innan dom beslutade att söva mig och operera bort den.
I 6 veckor efter förlossningen kunde jag knappt stå, eller gå, för all smärtan i stygnen.

I ett helt ÅR :shock: gick jag och tyckte ”aldrig mer”, men insåg sedan att visst måste Clara få ett syskon! Då jag haft otroligt mycket hjälp av ”Barnaboken” i Claras uppväxt, började jag ändå tänka så smått på det där med profylax-metoden. Om Anna Wahlgren haft rätt i så mycket annat, varför skulle hon då inte ha det i detta också :?:

Jag fick tag i boken ”Att föda barn utan smärta” genom att söka den på barnsidorna på blocket på internet. Jag läste igenom den flera gånger, men tyckte den var svår att förstå sig på.
Jag har dock skrivit ut och samlat det mest informativa ur boken, och mailar det gärna vid intresse! (det kan vara svårt att få tag i boken eftersom den inte längre är i tryck)
I de pappren nämns aldrig order ”värk” – det kallas kontraktioner istället.
Jag rekommenderar också dig att gå in på www.Growinlife.com och leta under ”Specialteman”. Under en flik som heter ”Träning och förberedelser inför förlossningen” skrivs det noggrant om profylaxmetoden, och hur man övar.(betydligt mer lättfattligt än utdragen ur boken ”Att föda barn utan smärta, tycker jag själv)
De har även kurser, en sådan gick jag.

Jag bor i Ulricehamn 10 mil inåt landet från Göteborg, och den kurs som var närmast mig var i Lund, 30 mil enkel resa… Jag kände att jag verkligen ville gå, så det var bara att åka.
Det var en otroligt bra kurs, ledd av brinnande eldsjälar! :D :D
När jag gått den började jag öva frenetiskt, jag ger mig alltid in i saker med liv och lust, är väl en aning omständig av mig…
Min sambo var med på ena dagen av kursen, det är jättebra att ha en ”coach”, som uppmuntrar och vet vad man gör!
Kursen var i oktober, och jag skulle föda i april, gott om tid att öva alltså!
Jag övade 1 tim. om dagen i ett halvår, så bättre förberedd kunde jag inte bli!
Så mycket behöver man INTE öva, men jag kände att jag ville det, p.g.a min rädsla. Gick även på Aurora-samtal.

Nu till saken! Hur gick det då att föda med profylaxmetoden?

På morgonen gick ”slemproppen”, Claras förlossning hade börjat på samma sätt, så jag anade att något kunde vara på gång. Jag var på mödravårdskontroll på samma morgon, allt var bra, huvudet fixerat långt ner o.s.v.
Inget hände under dagen, mer än en slags tyngdkänsla neråt, försökte vila middag, då jag fortfarande var mammaledig med Clara, då 2 år, men kunde inte få ro, kände (konstigt kanske) förväntan, förstod att det var idag det skulle ske! :D
Jag gick och lade mig tidigt, kl.22.00, för att ev. få sova några timmar innan det skulle sätta igång. Precis när jag låg i gränslandet mellan sova/vaken knäppte det till i ryggen på mig, och vattnet gick, på de handdukar jag lagt ut.
Gick fnissande ner till sambon Per, som satt vid TV:n, och sa ”-Jag fick visst inte sova, för vattnet gick nu”.
Ringde förlossningen, och dom ville kolla vattenavgången, även fast det inte var några värkar.
Mamma kom och sov över hos Clara, och vi åkte utan stress in till BB.
På vägen dit började det komma svaga värkar, men de var mycket lätta att kontrollera med hjälp av den första andningen vi fick lära oss på kursen ”djup-långsam”

När vi kom in satte dom en CTG-kurva, som visade att värkarna var etablerade, och att vi kunde stanna kvar. Barnmorskan ville tyvärr inte undersöka hur öppen jag var p.g.a infektionsrisk när vattnet hade gått. Jag säger tyvärr, eftersom profylaxmetoden bygger på att andas efter hur öppen man är. Man ska andas på olika vis alltefter öppningsgrad.

Jag fick ett lavemang, och efter det ökade värkarna i styrka. Kände att jag inte längre klarade mig på den andning jag gjorde, utan gick upp ett steg till ”kort-långsam” andning.
Jag hoppades att jag gjorde rätt, eftersom hon konstant vägrade undersöka hur öppen jag var.
Efter ett tag ökade värkarna ytterligare, och jag kände att jag var tvungen att ta till den sista och snabbaste andningen, fortfarande utan att veta om jag gjorde ”rätt”.
Till slut gick hon med på att se hur öppen jag var, då var det jobbigt, och jag visste att jag tagit till den sista andningen, något mer efter det fanns inte! Jag vet inte vad jag hade gjort om hon hade sagt att jag var öppen 3 cm eller nå´t…Men jag var öppen 9 cm!!! :D
Jag fick nya krafter, och hade situationen under kontroll igen. :D

Plötsligt kom krystvärkarna, och det var ingen tvekan om det den här gången!
Man sköljdes över av viljan att hjälpa till att få ut bebisen!
Först kom en del av fostersäcken. Barnmorskan blev plötsligt tveksam, och såg väldigt stressad och orolig ut… Hon sa ”det är bajs i fostersäcken, det ska det inte vara, det brukar tyda på att rumpan kommer först, men jag ska ta in en kollega för säkerhets skull”
Och, jodå - det var en sätesbjudning….Jag fick faktiskt fullständig panik!!!
Det blev ju inte precis bättre av att dom sa ”-Hade vi vetat om detta innan, hade det blivit snitt, vi förlöser inte sätesbjudningar längre”
Den informationen hade ju varit bättre att få efteråt… :cry:

Det sätt vi lärt oss att krysta på under kursen var som bortblåst, jag bara kände ”hur i hela världen ska jag klara av detta!” Jag krystade nog rätt någon gång, och fel någon gång, jag vet faktiskt inte, men ut kom hon, vår ljuvligt söta lilla dotter. 3130 g, och 48 lång.

Konstigt nog sprack jag nästan ingenting denna gång! 1-2 stygn bara.
Efteråt kände jag en enorm tomhet och en besvikelse över att jag ev. inte kunnat krysta rätt.
Men jag gjorde GJORDE nog det, trots allt! Jag tror det!

När jag hade vilat, och sedan stod själv bedrövad i duschen, gick det upp för mig vad jag faktiskt gjort! Jag hade fött fram en unge i sätesbjudning UTAN ANNAN BEDÖVNING ÄN JUST PROFYLAXEN!!! Jag kände mig plötsligt väldigt stolt över mig själv! :D

Jag är fascinerad av hur kroppen kunde ”säga till mig” att det var dags att byta andning, utan att veta att jag faktiskt gjorde helt rätt! Förlossningen gick fort, 3 tim & 45 minuter.
Det jag tyckte var svårast var att slappna av! Det bör du öva mycket på!
Jag kan inte hålla med boktiteln helt om att det var ”Att föda barn utan smärta” men smärtan var FULLT hanterbar, och det känns trots sätesbjudningen som en MYCKET bra förlossning! :D
Jag rekommenderar verkligen metoden, och tycker det är synd att den inte allmänt lärs ut nu för tiden!

Jag tycker det är bedrövligt att varken min barnmorska i sta´n, eller barnmorskan på BB upptäckte att hon låg i sätesbjudning! Det dom upplevde och kände som ”huvud” var ju rumpan! Lilla Ida låg alltså med fötterna uppe vid axlarna, helt låst sedan v. 33… Hon kunde inte räta ut benen helt på flera dagar, den lilla stackaren!

Men ändå...Hade dom vetat om sätesbjudningen hade det ju blivit snitt, och då hade jag ju inte fått prova profylax-metoden.
Jag hade ju faktiskt övat c:a 150 timmar, och dessutom tillbringat enorm tid med att läsa om metoden, så det hade ju verkligen varit synd att inte få prova den!
Jag är som sagt mycket nöjd med både metoden och min prestation, är det något du undrar vidare om metoden, eller över detaljer för övrigt – tveka inte att höra av dig igen!
Jag efterlyste själv folk som provat metoden på Anna Wahlgrens hemsida, och fick en del svar, som var intressanta att läsa!

Hoppas vi här, kan göra detsamma för blivande mammor! :D :D

P.s. Jag ville berätta om Claras förlossning först, för att visa skillnaden, inte för att skrämmas!

kram anna
Mamma till Clara 7 maj -01 och Ida 9 april -03. Driver eget grossistföretag hemifrån huset.
Nian
Inlägg: 188
Blev medlem: fre 30 jun 2006, 15:45
Ort: Bryssel, snart Stockholm

Inlägg av Nian »

Hej Anna!
Tack för din berättelse. Jag hade en liknande 36 timmars föreställning (och det var bara sjukhustiden) med min första, och det var 14 år sedan. Nu ska jag få ett nytt barn om 8-9 veckor och hade tänkt som du att det skulle bli lite mindre dramatiskt!
Skulle vara jättetacksam om du ville maila texten till mig på c@qe-x.com så att jag får läsa in mig. Jag är jättebra på att träna avslappning, så till den milda grad att jag alltid somnar... hmm, inte säker på att det är så smart. Flämtandningen går bra och jag kom ihåg "blåsa ut ljuset" tekniken från förra gången. Jag känner mig stärkt av din berättelse om att man har instinkt för när någonting skall hända, och ser fram emot att läsa materialet och träna mer.

Tack på förhand!
Nian
Mindy
Inlägg: 1190
Blev medlem: mån 20 dec 2004, 18:13
Ort: Umeå

Inlägg av Mindy »

Infogar min förlossningsberättelse också. Tyvärr inte alltigenom positiv, men om jag säger att jag skulle kunna föda mååånga barn till TROTS detta nu när jag VET att profylaxen verkligen fungerar så hoppas jag att det kan inspirera ändå. :D

Så sitter vi här med en ny ljuvlig liten livsnjutare, och alla frågetecken om känslorna skulle räcka till för ett syskon (jag vet... :oops: ) är helt utplånade! Ja, det fattar NI ju att de var per omgående. Hur har man kunnat tvivla? :roll: :lol:

Tack Anna för ditt engagemang i lördags :heart:, då var vi fortfarande kvar på sjukhuset. Och tack ALLA för råd och peppning inför den stora uppgiften :!: :heart: Härligt att få följa varandra så här i barnaväntan! :D

Här kommer vår förlossningsberättelse:
Som ni vet så var det ju en lat liten rackare det här som valde att ligga kvar med den naturliga AC:n i värmeböljan. :wink: Måndag 5/7 var det dags för första överburenhetskontrollen och då såg värdena bra ut så vi avvaktade eftersom jag helst ville komma igång på naturlig väg. Ny kontroll onsdag och då var värdena rejält försämrade. För lite fostervatten och tecken på havandeskapsförgiftning. Det var det negativa. Det positiva var att värkarna som jag haft under natten hade öppnat mig 2 cm så att det skulle vara möjligt att göra hål på hinnorna utan gel eller ballong.:thumbsup:
Vi kunde inte vänta längre än till nästa dag sa de på Spec. MVC men eftersom de redan hade 3 planerade igångsättningar dagen därpå undrade de om jag kunde ställa upp samma kväll? :wink:

Sagt och gjort :!: Vi ringde farmor, åkte hem och åt middag, duschade och hämtade väskan och vände tillbaka. När vi kom in 17.30 så var det högt tempo från start. De gjorde hål på hinnorna per omgående och det hände....inget :shock: Jag lovar att jag ALDRIG hade märkt om vattnet skulle ha gått, det rymdes typ på en kaffeservett... :shock:
Ut och gå i korridoren ungefär en timme. Ingen skillnad på sammandragningarna, fortfarande ganska oregelbundna och inte särskilt smärtsamma.

:arrow: Droppet kopplades på och då började det hända saker. Njöt av att känna hur profylaxen fungerade. Låg mest på britsen (fruktansvärt obekväm :!: :evil: :evil: ) med en saccosäck under benen eftersom de ville ha extra övervakning med både ctg och skalpelektrod.
Vid 21-tiden var jag öppen 5 cm, då hade de ökat droppet ca en gång i halvtimmen. Den närmaste timmen ökade värkarna i styrka och blev täta. Hade fortfarande full koll med andningen och support av mannen. Bebisen mådde bra enligt övervakningen.
När de kom in strax efter 22 för att höja droppet en gång till så frågade jag om det verkligen var nödvändigt? Det kändes som om det började gå så väldigt fort :!: Värkarna blev täta och fruktansvärt oberäkneliga, jag hann inte ens tänka på att ändra benställning innan det kom en ny. Nu kom första tanken på att det kanske var bäst att åka hem? :wink:

Jag var manisk och tjatade på min man att han inte fick släppa blicken från ctg:n så att jag skulle missa någon värk. Det var verkligen en utmaning att hinna med :shock: , flera värkar så hann jag bara med ETT djupt andetag emellan och flera "lurades" på skärmen. Det såg ut som om det skulle komma en men så planade den ut för att sticka rakt upp.
Jag trillade av banan några gånger på grund av detta (värkstimulerande = :twisted: ) men med Cecilia S peppning och ledord :heart: ("det går alltid att hitta tillbaka till banan") som ett mantra i huvudet så fixade vi det. :D

Här kan jag ju passa på att tillägga att jag verkligen är förbluffad över att det föds så pass många barn som det gör med tanke på att många inte använder sig av andningstekniken överhuvudtaget. :shock: Jag trodde verkligen på profylaxen men eftersom jag inte kunnat gå någon kurs utan bara tränat hemma i min ensamhet så fanns viss osäkerhet. Men ALDRIG ALDRIG hade jag kunnat förstå den MILSVIDA skillnaden att komma "rätt" in i en värk och av att komma fel på den. :shock: :cry: Cecilias beskrivning i tråden "Mera om flämtandning" är verkligen på pricken.
När jag råkade röra benet (kramp pga den där j-la britsen) och blev överraskad av en värk så trodde jag att jag skulle slitas sönder under det sista öppningsskedet.
Så här långt var alltså allt under kontroll. Visst, jag påstår inte att det var totalt smärtfritt trots andningen men absolut fullt hanterbart. Jag skulle kunna göra det många gånger igen om jag visste att jag kom rätt på varje värk :wink: och om jag slapp värkstimulerande :evil: .

Min livmodertapp sitter typ där gud glömde den :lol: , vaginalkontroller är besvärliga och därför hade jag bett om så få koller som möjligt särskilt under det intensiva värkarbetet. Jag ångrar nog det idag. :cry: Å andra sidan kan jag undra om de verkligen hade hunnit göra någon koll när värkarna började skena...? :?
Strax efter den sista dropphöjningen (som jag inte ville ha) sjönk hjärtljuden på barnet. Kurvan började gå upp och ned och då kom de in och sa att han "reagerade lite dramatiskt" så att de skulle sänka. Så dags, tänkte jag :evil: som ju hade sagt att jag hade koll på att det hände tillräckligt.
Påminde dem att om det började strula så skulle de få snitta mig med tanke på tidigare snitt.

Värkarna fortsatte att vara oerhört intensiva och oberäkneliga och jag började känna mig lätt bajsnödig. Förstod att det inte var alltför långt till utdrivningsskedet då och bad att få prova lustgasen för de sista 1-2 (?) cm. Den funkade helt perfekt. Jag försökte jämka andningen med lustgasen och tog två djupa andetag i lustgasen och flämtade sedan i den för att inte störa livmodern (trots att de tjatade om att jag skulle ta DJUPA andetag). Sedan andades jag syre. Vet inte om detta var rätt sätt att förena profylax och lustgas men jag tyckte att det funkade förträffligt. :D

Full kontroll alltså, inte utan arbete och inte helt utan smärta men jag är övertygad att om jag hade haft naturliga värkar hade det varit ännu lättare.

:arrow: Så inträffar kaos och kris! :shock: :cry:
Hjärtljuden dimper på Viktor, folk rusar in i rummet och säger att han måste ut NU :!: De beordrade upp mig på alla fyra medan värkarna slet i kroppen för att se om han hämtade sig men hjärtslagen gick bara upp från 50 till 70 för att dyka igen. Jag trodde jag skulle dö av smärtan att tvingas röra mig mitt under en värk och paniken var fullkomlig när de sa "vi får ta sugklocka".
Jag lämnar min egen kropp, ser mig själv utifrån. Kan inte fatta hur i hela h-vete de ska kunna få ut en bebis med sugklocka när jag inte ens hunnit komma till krystningen :?: :shock: Jag hade medvetande nog att begripa att jag var i fasen mellan öppningen och krystningen men VAR jag verkligen helt öppen? (De hade ju tjatat om att det gick så långsamt.... :roll: )
Jag skrek att de fick snitta mig, var de inte riktigt kloka tänkte jag. HUR ska man kunna få ut en bebis utan krystvärkar :?: :shock:
En person höll mig på varje ben och varje arm, två låg och tryckte på magen och läkaren manövrerade sugklockan. :cry: Jag skrek nej och ville inte men inom mig sökte jag ändå efter någon värk att krysta på och när det kom en och sedan en till kändes det som en befrielse.
Tre tag med sugklockan och han var ute. [-o< Apgar på första mätningen var 2 :cry: men lille Viktor hämtade sig snabbt efter ventilering så på de följande fick han 9-9. :D

Jag känner mig så oerhört besviken på att förloppet forcerades, med stora bristningar som följd förstås. Den enda alternativet - för Viktors skull - var ju övervåld.
Jag kände mig så på banan och är säker på att detta hade blivit en jättebra förlossning annars. Vi var ju så nära målet!
Självklart kan jag aldrig medicinskt bevisa att detta inte skulle ha hänt i alla fall men en förlossning på 6 timmar trots kemisk igångsättning, det tycker jag är FORT. Tycker också att det stod ganska klart att det var droppet han reagerade mot men de menar att överburna barn också är känsligare.
Först var jag arg över att de inte fattat beslut om snitt tidigare men efter samtal förstår jag i efterhand att sugklockan var det snabbaste och bästa alternativet när hjärtljuden föll.

:idea: Jag är SÅ ÖVERTYGAD om att profylaxandningen gjorde att de inte tog mig på allvar i värkarbetet. De tyckte inte att jag såg ut att ha tillräckligt ont, för de trodde också att de skulle bli tvungna att katastrofsnitta när de till sin stora förvåning när kaos och panik utbröt upptäckte att jag var helt öppen och stod redo att börja krystningsarbetet. :roll: :shock:
Kanske hade jag fått mer gehör för min upplevelse om de fått göra tätare vaginalkoller....? Profylaxen var helt enkelt för effektiv.... :roll: :x

Först hade jag sådan ångest över att jag inte hjälpte till utan i chock bara tänkte att det skulle vara omöjligt men förlossningläkaren har övertygat mig om att det INTE GÅR att få ut en bebis med sugklocka om inte mamman krystar aktivt. Förutsättningen för det är ju krystvärkar :roll: och även dem fick jag s a s medicinskt med akuta injektioner. :cry:

:arrow: Efter det traumatiska slutet på förlossningen bröt h-vetet loss på riktigt. Utan att man s a s får någon som helst belöning. :roll: :cry: Navelsträngen gick av och blev kvar i mig och moderkakan lossnade inte. Fick tas ut handgripligen och det överlevde jag någorlunda med lustgasen som hjälp. Sedan tog inte bäckenbottenbedövningen när jag skulle sys, det visade sig att lustgasen som jag försökte lindra med var syrgas :twisted: och till slut sa jag att det fick vara nog. Då fick jag åka in på operation och sys med ryggbedövning - helt underbart och säkert blev det ett bättre jobb också. :roll:
Jag förlorade 1,5 liter blod och fick därför ligga kvar några dagar, men nu är vi pigga! :D Ja, pigg det har ju lilleskutt varit hela tiden. :D

Oj, det här blev en hel roman. :roll: :oops: Hoppas att jag inte skräms med detta nu. Sammanfattningsvis så är det en ren HYLLNING till profylaxen =D> och aggressioner mot värkstimulerande :evil: (men vad gör man när ens kropp inte tar tag i saken och lillen ligger i torrbassäng? :roll: ).

:idea: Träna, träna inför förlossningen tjejer :!: \:D/ Då har ni inget att oroa er för - jag lovar! Komplikationer kan ju alltid tillstöta, men även dem klarar man bättre om man är väl förberedd. :D

:heart: Min man...som varit tvungen att lägga sig på soffan när jag sagt "moderkaka" och läst stycken ur Barnaboken (VM i förlossning) :roll: :? :lol: . Stod under ovanstående förutsättningar pall som en klippa :!: :shock: :heart: :D
Se bild på våra prinsar nedan, mer om annekteringen på annan plats! :D

Kramar från Mindy och återigen tusen tack för all support här! :D
Mamma till två Barnaboksbröder (d v s standardmodellade): födda 2004 och 2006. :heart:
carin73
Inlägg: 409
Blev medlem: tis 21 dec 2004, 10:29
Ort: Uppsala

Inlägg av carin73 »

Och här kommer min!

Vaknade på natten för toabesök och konstaterade att vattnet inte gick den här kvällen heller. Väl tillbaka i säng vid 03.45 fick jag en svag värk som flera nätter tidigare, som snabbt tilltog i styrka men bara 8 min emellan. Så hade jag också känt förr... Men efter bara 45 min visste jag att "this is it".

Ringde BB och talade om att vi var på väg. Hann iväg precis innan storebror vaknade. Mormor har ju varit här ett tag...

Kom in 06.30 och var 5 cm öppen och fick stanna. Vid den tidpunkten var djupandningen tillräcklig men efter någon knapp timme fick jag ta till mellanandningen då styrka tilltog. Bara 1 min långa värkar som började varannan minut. Mannen klockade och masserade enligt instruktioner. Tänk, innan hade jag ingen aning om vilket massage som skulle passa bäst men nu var det ganska tydligt. Ett lätt trummande med fingrarna på nederdelen av magen var vad som gällde. Jobbade på, en hel del i gåstol vilket gjorde susen. Bebis skruvades ner och jag öppnade mig fort. Det såg töntigt ut när bm visade hur jag skulle hänga i gåstolen och gunga med höfterna. Men jag testar, tänkte jag, och tänk vad bra det kändes speciellt att avlasta bäckenet under värken. :wink: Ganska snart fick jag växla över till lättandning. Trots att jag inte riktigt fått till det på träning, och då slutat träna :x , så föll det på plats riktigt bra. Ibland fick jag "ballongkänsla" (för mkt luft i lungorna) och ibland "lufthunger" (för lite) men så bra det gick att korrigera med ett djupt andetag eller hålla andan en kort stund. Inga problem!

Två och en halv timme senare var jag öppen 8 cm. Vid undersökningen gick vattnet och sedan gick resten i raketfart. Resten av öppningsskedet gick på en kvart, avlöstes av en krystvärk och 9 min senare var lillebo ute med full poäng på Apgar! :heart: :heart: Han mådde prima hela förlossningen vilket var min högsta önskan. \:D/ Panikkänslan kom vid krystningen. Tänk vad kroppen kan arbeta... och jag som skulle använda mig av den lite "finare" k-krystningen tänkte jag. :wink: Icke. Här var det bröl som gällde, det bara kom liksom. Och vi som fnissat så åt Annas demonstration på kursen. Men så effektivt! Tänkte mycket på Profylaxkursen under förlossningen. Hade läst "Innan du föder" fram och tillbaka innan och det var bra. Däremot var träningen på lättandningen inte fullt så regelbunden. :?

Är fortfarande i rejält rus eftersom det faktiskt blev lika med min drömförlossning. Noll smärtlindring, total kontroll på värkarbetet tack vare profylaxandningen och avslappning, fullt stöd av mannen, en underbar barnmorska som knappt behövde göra någonting. Inväntade "jag vill dra hem"-känslan som faktiskt inte infann sig förrän första krystvärken slet tag. Men sedan gick det ju fort. :lol:

Så annorlunda mot förra gången som innebar bristningar, lillen mådde sådär, ingen kontroll och taskig service av barnmorskorna. :twisted:

Varma hälsningar
Carin
Tre härliga söner 2003, 2006 och 2010. Sover som grisar tack vare kur resp standardmodellen.
Lena
Inlägg: 258
Blev medlem: tis 23 nov 2004, 13:49
Ort: På landet utanför Trelleborg

Inlägg av Lena »

Och här en berättelse till :lol: :

Vår kära Myra kom den 10 juli, en ljuvlig flicka på 3990 g och 53 cm. :D Förlossningen var underbar :!: En fantastisk upplevelse fylld av glädje och närvaro. Hade ärligt talat inte vågat hoppas på att profylaxandningen skulle fungera så effektivt :!: Det kändes makalöst att rida på värkarnas vågor på det sätt som andningen möjliggjorde. Kände mig så positiv, stark och närvarande hela vägen. :D

Förlossningen började med att jag vaknade halvett på natten av förvärkar. Jag höll genast tummarna för att det äntligen skulle dra igång, efter att ha gått över tiden 16 dagar (hade varit på överburenhetskontroll två gånger och fått veta att jag var öppen 2 cm). Kände efter en stund att det var regelbundna värkar med lite mer sting i så jag gick upp och packade necessären. Sedan placerade jag mig i en bekväm halvsittande position i soffan och ägnade mig åt att liksom bekanta mig lite närmare med värkarna, dvs hur de annonserade sin ankomst och hur de betedde sig när de växte samt hur de kapades av djupandningen.

Väckte sambon vid fyratiden för att be honom börja ta tiden på värkarbetet. En och en halv timme senare beslutade vi oss för att ringa mina föräldrar som skulle ta hand om Tuva, vår tvååring. Värkarna var då ca 1 min långa och kom med 2-3 min paus däremellan. Vid sjutiden kom föräldrarna, vilket var perfekt eftersom Tuva vaknar kl halvåtta (så slapp hon bli bekymrad över att mamma andades så konstigt :lol: ). Värkarna började friska på rätt bra vid det här laget, så jag gick över till mellanandning. Övervägde att promenera till förlossningen (som vi gjorde förra gången för två år sedan, vi bor nära sjukhuset), men valde att låta min pappa köra istället eftersom jag denna gång ville fokusera fullkomligt på avslappning istället för på rörelse.

Kom till förlossningen kl 07.30 och fick vänta en kvart på att få ett ledigt mottagningsrum. I mottagningsrummet placerade jag mig bekvämt halvliggande i sängen medan ctg-kurvan kördes. Koncentrerade mig på att känna värkarnas ankomst för att hinna andas in i varje värk. Det fungerade mycket bra. Fick inledningsvis lägga särskilt mycket fokus på att slappna av i benen mellan värkarna eftersom jag kände hur de småskakade av anspänningen som uppstått under resan till förlossningen, dvs anspänningen av att tvingas parera gupp och krängningar under värkarna och att tvingas möta några värkar stående utan bra avslappning. Efter en liten stund var jag åter helt avslappnad i benen.

Efter ctg-körning blev jag undersökt kl 08.20 och var då öppen 3-4 cm samt helt mjuk. Barnmorskan sa att det skulle bli en bebis redan på förmiddagen, vilket gjorde mig både förvånad och rörd för jag var inställd på att det skulle ta längre tid, särskilt som jag inte var mer öppen. Kl 08.30 gick vattnet. Värkarna ökade allt mer i styrka. De var inte smärtfria, men inte på nåt sätt svåra att hantera tack vare andningen. Det var som en sprängande känsla som under värken stegvis lyfte hela min kropp högre och högre upp, som om jag följde med en havsvåg som växte sig tio meter hög. Där hängde jag strax under det skummande vågkrönet, lugnt och fint, och surfade med vågen. Det var en mäktig och vacker känsla av kraft och kontroll. :D 8)

Klockan 08.45 gick jag på toa (lavemanget). Nu ökade värkarna ännu mer i styrka och jag kände behov av att gå över till lättandningen (ca två andetag per sekund, in genom näsa och ut genom mun). Tanken slog mig att det verkade lite tidigt att gå över till lättandning redan, men jag valde att lyssna inåt och lita på att min kropp kände vad som var rätt att göra. Sedan var det dags för intvålning i duschen och då var värkarna väldigt starka. Jag fick improvisera för att hitta en ställning så att underdelen av kroppen kunde slappna av under värken; stödde mig med en hand mot den våthala pallen och en hand mot det fasta handtaget i duschens vägg. Där hängde jag under värkarna och det funkade fint även om det kändes stressigt när jag nån gång missade att känna värkens inledning och hastigt fick slänga mig in i lättandningen. Men andningen satt som berget i alla fall, även utan inledande djupt andetag. Det kändes tryggt att kunna förlita sig på att träningen gjort mig andningsuthållig (klarade 7 min lättandning utan problem hemma i soffan, tyckte ibland att träningen var långtråkig och behövde sporra mig mot klockan :lol: ).

Fick plötsligt en överrumplande krystkänsla under en värk i duschen, vilket hackade sönder lättandningen rejält till en lustig blandning av krampanfallskänsla och frenetisk andning :shock: :lol: som trots allt höll mig någorlunda kvar på banan genom värken. I nästa värk var jag åter fokuserad och avslappnad. Snacka om att koncentration på andning och avslappning gör all skillnad :!: Insåg i den vevan att jag nog inte borde stanna kvar i duschen, och bad därför sambon kontakta barnmorskan. Klockan var då 09.15.

På med förlossningsskjortan och de tjusiga nättrosorna. :wink: Promenad genom korridoren till ett förlossningsrum. Fick en ny värk med krystkänsla på vägen dit; åter med viss krampanfallskänsla som resultat, men andningen redde trots allt ut situationen. Undersköterskan som följde med mig tyckte under värken att jag nog borde andas lite långsammare, men jag skakade lugnt på huvudet och fortsatte med mina två andetag per sekund och fokuserade på att hålla bort krystkänslan. ”Men du kanske ändå borde ta lite djupare andetag”, vidhöll hon. Jag skakade åter lugnt på huvudet och fortsatte andas. Det var så otroligt härligt att få känna sig så trygg och fokuserad, att få sitta vid ratten och styra själv. :D

Inne på förlossningsrummet bad jag sambon hämta barnmorskan för undersökning. Jag var lite förvånad över att få krystkänslor redan, när jag ju rimligen inte kunde vara helt öppen redan. Minnet från de tre sista centimeterna under förra förlossningen var värkar som kastade mig brutalt bland vassa vågtoppar på ett stormigt hav, fullkomligt omöjliga att slappna av i. Upp till 7 cm gick fint förra gången tack vare den andning och avslappning som jag hade med mig från min klippklätterträning, men mellan 8 och 10 cm blev det som sagt betydligt tuffare och jag sög då i mig en hel del lustgas för att rida ut stormen den gången.

Min logiska hjärnhalva bedömde därför att jag nu var öppen max 7 cm eftersom värkarna gick så bra att hantera. Barnmorskan konstaterade dock glatt att jag var fullt öppen och kunde krysta när jag ville. Klockan var då strax före 09.30. Jag hade alltså öppnat mig från 3-4 cm till 10 cm på en timme. Häftigt nog var det vad jag egentligen själv trodde djupt inom mig, innerst inne, vilket ju också kroppen signalerat genom att automatiskt gå över från mellanandning till lättandning i duschen. 8) Jag kände mig överväldigad av att ha tagit mig igenom slutet av öppningsskedet med en helt annan upplevelse den här gången; att bara lugnt andas genom värkarna, att vara helt som vanligt i pauserna, kunna prata och skämta, resonera sakligt, att slippa vara avtrubbad av lustgas och smärta.

Sedan tänkte jag lugnt igenom krysttekniken som jag tränat på, sa det till barnmorskan och förklarade hur jag tänkte krysta. Hon var mycket lyhörd och duktig, vi resonerade om olika ställningar och valde först förlossningspallen som jag ville prova. Redan vid den första värken fick jag en ljuvlig känsla av hur barnet rörde sig neråt inne i min kropp, fortfarande djupt kvar i livmodern. Det var så magiskt fint att kunna känna barnet förflytta sig inuti. Efter några värkar blev jag trött i svanskotan och barnmorskan föreslog knästående i sängen. Klättrade upp i sängen och tyckte det kändes coolt att kunna röra mig så pass obehindrat samtidigt som jag kände barnet långt nere i mig. Trivdes dock inte i knästående så efter en värk ville jag byta, klättrade ner på golvet och hittade instinktivt den rätta ställning, stående på golvet och lutad mot sängen. I varje värk la jag all tyngd på överkroppen mot sängen, böjde knäna, slappnade av i underlivet och pressade barnet neråt. Sambon hängde över sängen från andra sidan och höll i mig, det var så vackert, vi lutade pannorna mot varandra i värkpausen. Min sambo och jag var helt samspelta, han var ett ovärderligt stöd under förlossningen. :heart:

Den enda gång som jag för ett ögonblick längtade till att förlossningen skulle ta slut var nån gång här, när jag tyckte att jag hade arbetat hårt med flera krystvärkar utan att barnet kommit ut till öppningen (barnmorskan sa att barnet fastnade lite på nån livmoderkant ett litet tag). Tog dock genast bort den negativa tanken och fokuserade på tekniken. Sen kände jag åter hur barnet förflyttade sig neråt, och jag smekte henne på hjässan när hon börjat tränga ut. När vävnaderna var som mest uttänjda under en eller två värkar kände jag hur det brände och stack, men det gick lätt att slappna av ändå genom att fokusera på lugnande andetag i pausen. Efter sammanlagt 20-25 minuters krystarbete kom den lilla älsklingen ut, och barnmorskan sträckte fram henne mellan mina ben så att jag kunde ta emot henne. :heart:

Det var en underbar känsla att få krysta ut ett barn med rätt teknik, så mycket mer närvarande än förra gången. Sprack lite i den gamla ärrvävnaden i mellangården, men inget som jag alls känt obehag av efteråt. Överhuvudtaget kändes underlivet och bäckenbottenmuskulaturen i så mycket bättre form efter denna förlossning. Vid förra förlossningen hade jag ingen krystteknik alls och dessutom en mer militärisk och stressad barnmorska.

Jag är så glad över att jag har fått möjlighet att uppleva denna drömförlossning och tacksam över att inga komplikationer tillstötte (det kan ju ske saker som man inte kan råda över alls). Visst tyckte jag att även förra förlossningen var en totalt sett positiv upplevelse, men i ljuset av den här nya erfarenheten med profylaxandning och krystteknik så känns det som milsvid skillnad. Att verkligen få FÖDA sitt barn i en sådan total närvaro är en gåva större än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig :!: :D :D
Mamma till två ljuvliga tjejer: Tuva (född 26 juli -04) och Myra (född 10 juli -06)
(standardmodellade från tre veckors ålder resp från start) :heart:
Lillsprudlis
Inlägg: 262
Blev medlem: sön 11 jun 2006, 00:14
Ort: Göteborg

En Victor föds med profylaxandning 28 juni

Inlägg av Lillsprudlis »

Nu är jag tillbaka efter att min dator havererat :?
Så äntligen kom han vår son efter 42 timmar :!: :!: Den 28 Juni kl 23.54 föddes vår Victor 3250 g och en guldmeter (50 cm) :heart: enbart genom ytandning, bad och massage .Här kommer min förlossningsberättelse (lång):

Vattnet gick på tisdagen den 27 juni kl 06.00. Hade inga sammandragningar. Ringde min doula och barnmorska som sa åt mig att kontakta förlossningsmottagningen på Östra sjukhuset för en undersökning. Väl där kopplades CTG och sammandragningarna började komma med 8 minuters mellanrum, dock inte regelbundna. Lillen mådde bra, de gav oss råden att åka till förlossningen på Mölndal som vi bestämt att föda på. På vägen till parkeringen fick jag anledning att nyttja den suveräna ytandningen lutandes mot min man. Jag ytandades både in och ut genom näsan och det fungerade bra.

Väl uppe på Mölndals förlossning gick det mer vatten och sammandragningarna kom tätare, man kunde inte göra någon gynundersökning, det gjorde för ont. Jag ytandades hela tiden och blundade för att hålla koncentrationen. Hade en enorm tur då jag fick ett rum med badkar. La mig till en början på sängen med knäna uppdragna och kopplad till CTG min vän lade värmekudden på mina fötter som var iskalla. Min man lärde sig snabbt att tyda CTG kurvorna :) och förvarnade mig hela tiden när det kom en sammandragning och när den nådde sin kulmen och när den ebbade ut. Jag blundade för att koncentrera mig på andningen. Förflyttade mig till badkaret och låg där (utan uppkoppling till CTG) men min man pratade på ändå och det var skönt att haka upp mig på hans lugna mantra. Var uppe och gick ibland med gåstol, skötte magen, var och kissa, jag fick näringsdrycker, drack äpppeljuice och åt lite mat. Kl.23.00 på kvällen kom sammandragningarna av sig, min man sa att det såg ut som jag låg på SPA. :roll: när jag låg där i badet. Vi beslutade att jag skulle ta och sova en stund i sängen och fick då två värktabletter, slumrade till lite under natten liksom min man och kl.04,30 satte man in värkstimulerande dropp :( och sammandragningarna satte fart. Fick även en akupunktur nål i huvudet som hjälpte sådär.

En barnmorska nr 4 anlände och hon höjde droppet så jag fick bekänna färg :evil: hade sammandragning i 8 minuter i 6 minuter och vila i ca 30 sekunder :evil: och så höll det på en bra stund ända tills nästa barnmorska och räddande ängel kom på kl.14.30 :thumbsup: [-o< (samma som jag hade haft kvällen innan) "Så här kan vi inte ha det" sa hon och drog ner droppet och jag kunde samla mig. Fortsatte med min ytandning hela tiden och min man ramsade på. Min doula hade varit hemma och sovit men kom sedan tillbaka nu på eftermiddagen dag 2. När de sista centrimetrarna skulle öppnas satt jag gränsle över en stol och lutade mig mot en kudde som lades i sängen, på detta sättet kunde jag fortsätta ha CTG kopplat till mig. Hade lite svårt att hålla mig till andningen men min man påminde mig och det gick fint. Även denna dag gick och kväll. :shock: Badade en hel del vilket hjälpte mig fint från ryggsmärtorna. Kl. 16.30 börjar jag känna att jag vill börja krysta men hade inga starka krystvärkar inte förrän på kvällen kl.20.00 börjar jag arbeta aktivt och kände av ”riktiga” krystvärkar då hade ny barnmorska anlänt (nr5). Jag hade svårt att hitta rätt teknik och rätt muskler när jag skulle krysta, ”blåsa på ljuset” ville sig inte riktigt. Barnmorskan hjälpte mig att hitta rätt genom att pressa sina fingrar i slidöppningen och min vän sa att jag skulle placera hakan mot bröstet och axlarna framåt vilket hjälpte en del. När klockan är 23.00 hade jag haft mycket svaga krystvärkar under att bra tag och då började förlossningsläkaren att börja diskutera att göra ett klockförsök på operation med beredskap för ett kejsarsnitt :cry: . Eftersom jag fortfarande hade krafter kvar och ännu mer när jag hörde ordet ”kejsarsnitt” och att Lillen var så pigg lät de mig hållas att krysta ett tag till, de gav mig 10 minuter (hade ju hållt på sen kl.20.00). I detta läge kom min doula in och räddade upp situationen [-o< genom att föreslå att jag skulle komma upp på knä i sängen och luta mot det uppfällde ryggstödet. Jag var snabbt upp på knäna och då fick jag kraftigare krystvärkar och kunde på detta sättet krysta ner den Lilla parveln så pass att man kunde hjälpa honom ut med en ytlig sugklocka på förlossningsrummet. När sugklockan skulle sättas ytandades jag för att klara den smärtan men läkaren uppmanade mig att ta djupa andetag men jag ruskade på huvudet och min man sa att ”det är hennes sätt att andas”. Sugklockan var nog det jobbigaste under hela förlossningen men ut kom vår Victor på andra krystningen kl.23.54. :heart:

Efterförloppet: Moderkakan kom lätt ut men jag hade spruckit upp en del, bla en sfinkter ruptur som behövde sys :( . Jag bad att bli sövd men efter diskussion kom vi fram till att jag skulle prova lustgasen, tog några djupa andetag av detta för första gången och man lade en bäckenbottenbedövning som genom min berusning gick bra att anlägga, jag passade på att skämta lite (jag var ju full) :) . Man syr och jag känner ingenting. Duschar kl.03.00 och med vår Lilla Victor i knät får vi komma upp på BB.

Jag tror att genom min ytandning och ingen annan smärtlindring resulterade i att jag kunde ha krafter kvar så länge och att Lillen inte blev påverkad. Jag hade nässpray med mig vilket räddade situationen ibland då jag var täppt i näsan. På något underligt sätt så fungerade ytandningen med automatik när jag väl behövde den. Om jag däremot krystade rätt det vet jag inte, mina krystvärkar var kanske för svaga för att jag skulle kunna få ut honom på annat sätt än vad som blev. Bad var också något som passade mig perfekt. Inte att förglömma min man som så tålmodigt hjälpte mig genom alla timmarna, som masserade mitt ryggslut och som hela tiden påminde mig om min andning. :heart: Smärta ? Jag kan inte minnas min förlossning som smärtsam, mer molande smärta då och då men jag kände att det var hanterbart med andning , bad och massage. Känslan av att man ska ”gå av” eller det man hört att man vill ropa på sin mamma, Gud och allt den känslan infann sig aldrig. Tack Anna för att du nämnde detta i din Barnabok :D och på det sättet vägledde mig till boken ”Föda utan smärta”. Jag kan bara råda andra att träning ger färdighet och får man in vanan och tekniken så sitter den där med automatik när man väl behöver den.

Lycka till alla föderskor!
Kramar
Lillsprudlisen
Victor född 28 juni 2006.
Simon född med snitt 5 februari 2009
Tur att vi blivande föräldrar och blivande barn har en Anna Wahlgren.
Cecilia_S
Inlägg: 17
Blev medlem: tor 15 dec 2005, 15:17

Inlägg av Cecilia_S »

Hej alla!

Här kommer min berättelse om när Stella föddes :heart: :D . Profylaxen fungerade helt fantastiskt och lilla tjejen var ute på tre timmar och tre kvart :shock: :D , räknat från första sammandragningen.

Jag hade inte ens vågat drömma om en så skonsam förlossning för oss båda. I synnerhet som vi blev igångsatta och läkaren varnade för att förlossningen riskerade att bli utdragen av det skälet :evil: . Jag är övertygad om att profylaxen var en förutsättning för att det kunde gå så smidigt. Livmodern fick jobba i fred. Jag fick även akupunktur.

Liksom andra skrivit vill jag också understryka vikten av att träna på flämtandningen varje dag i ca 10 minuter. Då sitter det i ryggmärgen när det väl är dags och man har skaffat sig en uthållighet med goda marginaler i andningen.

:!: Lika viktigt är det att vara avslappnad i kroppen :idea: . Vid ett tillfälle under förlossningen när barnmorskan höjde droppet (vi blev igångsatta och då blir sammandragningarna ganska kraftiga och täta) råkade jag spänna benen då jag stod upp mitt på golvet :twisted: (lätt hänt när man står!). Och då gjorde det ont, så jag greppade lustgasen ett tag. Men min man beordrade fram benstöd =D> , jag la mig ner och kunde då slappna av igen. Då släppte jag lustgasen och återupptog flämtandningen. Faktum är att flämtandningen tog bort smärtan direkt och mycket bättre än lustgasen :D :D !

Så här i efterhand är jag glad att jag fick tillfälle att jämföra med och utan flämtandning. Det bevisade med all tydlighet att jag inte bara hade någon oförklarlig tur eller saknade känsel eller nåt annat… :wink:

:!: Kom ihåg att andas djupt några gånger efter varje sammandragning för att få in ordentligt med syre igen. När man är inne i den intensiva fasen av värkarbetet behöver man återhämta krafterna så snabbt som möjligt. Det kan vara skönt att tänka på att man alltid kan komma tillbaka på banan igen om man tappar tråden som jag gjorde :idea: . Och då är det bra med en påläst coach! Här hade jag ett enormt starkt stöd av min man.

:arrow: När det var dags för utdrivningen låg jag faktiskt kvar med benstöden, sängen lätt uppvinklad i ryggen :idea: . Det gjorde det enklare för mig att slappna av i hela kroppen. Spänner man sig någonstans så sprider det sig snabbt. Därför ville jag inte utmana ödet och ändra till någon mer ”vertikal” position. :arrow: Så här i backspegeln tror jag faktiskt att det är viktigare att slappna av för att barnet lättare ska komma ut.

Utdrivningen gick på tretton minuter och var helt – ja helt :shock: – smärtfri. Även här fungerade tekniken briljant. Strunta i om barnmorskan säger att ni ska krysta som på muggen ](*,) , kör ”blås på ljuset” enligt profylaxen. Och flämtandas när huvudet ska passera.

Vid varje krystning kände jag hur krysttekniken gav en enorm hävstång till livmodern. Det kändes som en urkraft tog tag i min kropp och som var starkare än jag själv. Fascinerande!

Jag tror inte på att man ”känner på sig vad man ska göra”, som dom sa på vår MVC. Den dagliga andningsträningen är viktig för att man inte ska tappa koncepten. Men du och din bebis blir rikligt belönade :heart: . Som jag ser det kan du bidra till att ge ditt barn en så bra förlossning som möjligt, även om självklart ingen födelse är den andra lik och man inte kan styra allt. Håll er bara till koncepten. Ni har en fantastisk erfarenhet framför er :lol: :D :D .

Lycka till alla och kom ihåg: Det funkar :lol: !
Mamma till Stella :heart: , f?dd 20 oktober 2005. Litet "Barnaboksbarn" fr?n f?dseln!
Isabelle
Inlägg: 6
Blev medlem: mån 01 aug 2005, 18:48

Re: profylax-berättelser

Inlägg av Isabelle »

anna skrev:Hej! :D
Nu startar jag en tråd om profylaxberättelser, som ska bli en sticky! :wink:
Fyll på kära vänner, kopiera och klistra era fantastiska profylaxberättelser, så vi kan inspirera andra! :D

Min förlossning
Jag födde vår dotter Ida den 9 april 2003 med hjälp av profylax-metoden.

Först måste jag berätta om vår första dotter Claras förlossning 7 maj -01 som var en ren och skär mardröm, där mycket gick fel.
Jag spände mig från första värken, och motarbetade därigenom min kropp istället för att följa med den. Jag hade då 8 timmars vansinnesvärkar, och jag tog bad, akupunktur, lustgas och västerviksspruta utan någon som helst hjälp.
När krystvärkarna satte igång hade jag inga riktiga krystimpulser, de sa bara till mig att jag skulle krysta. Dessa hemska värkar varade i ytterligare 2 timmar, istället för de "vanliga" 20-30 minuterna.
Därefter sa dom att det tog för lång tid och att dom måste klippa, och använda sugklocka – PANIK! Ville inte men var tvungen…
Det kändes som dom slet ut henne ur kroppen på mig, med MASSOR av bristningar som följd. Efter det lossade inte moderkakan, dom tryckte och slet i kroppen på mig i 2 timmar innan dom beslutade att söva mig och operera bort den.
I 6 veckor efter förlossningen kunde jag knappt stå, eller gå, för all smärtan i stygnen.

I ett helt ÅR :shock: gick jag och tyckte ”aldrig mer”, men insåg sedan att visst måste Clara få ett syskon! Då jag haft otroligt mycket hjälp av ”Barnaboken” i Claras uppväxt, började jag ändå tänka så smått på det där med profylax-metoden. Om Anna Wahlgren haft rätt i så mycket annat, varför skulle hon då inte ha det i detta också :?:

Jag fick tag i boken ”Att föda barn utan smärta” genom att söka den på barnsidorna på blocket på internet. Jag läste igenom den flera gånger, men tyckte den var svår att förstå sig på.
Jag har dock skrivit ut och samlat det mest informativa ur boken, och mailar det gärna vid intresse! (det kan vara svårt att få tag i boken eftersom den inte längre är i tryck)
I de pappren nämns aldrig order ”värk” – det kallas kontraktioner istället.
Jag rekommenderar också dig att gå in på www.Growinlife.com och leta under ”Specialteman”. Under en flik som heter ”Träning och förberedelser inför förlossningen” skrivs det noggrant om profylaxmetoden, och hur man övar.(betydligt mer lättfattligt än utdragen ur boken ”Att föda barn utan smärta, tycker jag själv)
De har även kurser, en sådan gick jag.

Jag bor i Ulricehamn 10 mil inåt landet från Göteborg, och den kurs som var närmast mig var i Lund, 30 mil enkel resa… Jag kände att jag verkligen ville gå, så det var bara att åka.
Det var en otroligt bra kurs, ledd av brinnande eldsjälar! :D :D
När jag gått den började jag öva frenetiskt, jag ger mig alltid in i saker med liv och lust, är väl en aning omständig av mig…
Min sambo var med på ena dagen av kursen, det är jättebra att ha en ”coach”, som uppmuntrar och vet vad man gör!
Kursen var i oktober, och jag skulle föda i april, gott om tid att öva alltså!
Jag övade 1 tim. om dagen i ett halvår, så bättre förberedd kunde jag inte bli!
Så mycket behöver man INTE öva, men jag kände att jag ville det, p.g.a min rädsla. Gick även på Aurora-samtal.

Nu till saken! Hur gick det då att föda med profylaxmetoden?

På morgonen gick ”slemproppen”, Claras förlossning hade börjat på samma sätt, så jag anade att något kunde vara på gång. Jag var på mödravårdskontroll på samma morgon, allt var bra, huvudet fixerat långt ner o.s.v.
Inget hände under dagen, mer än en slags tyngdkänsla neråt, försökte vila middag, då jag fortfarande var mammaledig med Clara, då 2 år, men kunde inte få ro, kände (konstigt kanske) förväntan, förstod att det var idag det skulle ske! :D
Jag gick och lade mig tidigt, kl.22.00, för att ev. få sova några timmar innan det skulle sätta igång. Precis när jag låg i gränslandet mellan sova/vaken knäppte det till i ryggen på mig, och vattnet gick, på de handdukar jag lagt ut.
Gick fnissande ner till sambon Per, som satt vid TV:n, och sa ”-Jag fick visst inte sova, för vattnet gick nu”.
Ringde förlossningen, och dom ville kolla vattenavgången, även fast det inte var några värkar.
Mamma kom och sov över hos Clara, och vi åkte utan stress in till BB.
På vägen dit började det komma svaga värkar, men de var mycket lätta att kontrollera med hjälp av den första andningen vi fick lära oss på kursen ”djup-långsam”

När vi kom in satte dom en CTG-kurva, som visade att värkarna var etablerade, och att vi kunde stanna kvar. Barnmorskan ville tyvärr inte undersöka hur öppen jag var p.g.a infektionsrisk när vattnet hade gått. Jag säger tyvärr, eftersom profylaxmetoden bygger på att andas efter hur öppen man är. Man ska andas på olika vis alltefter öppningsgrad.

Jag fick ett lavemang, och efter det ökade värkarna i styrka. Kände att jag inte längre klarade mig på den andning jag gjorde, utan gick upp ett steg till ”kort-långsam” andning.
Jag hoppades att jag gjorde rätt, eftersom hon konstant vägrade undersöka hur öppen jag var.
Efter ett tag ökade värkarna ytterligare, och jag kände att jag var tvungen att ta till den sista och snabbaste andningen, fortfarande utan att veta om jag gjorde ”rätt”.
Till slut gick hon med på att se hur öppen jag var, då var det jobbigt, och jag visste att jag tagit till den sista andningen, något mer efter det fanns inte! Jag vet inte vad jag hade gjort om hon hade sagt att jag var öppen 3 cm eller nå´t…Men jag var öppen 9 cm!!! :D
Jag fick nya krafter, och hade situationen under kontroll igen. :D

Plötsligt kom krystvärkarna, och det var ingen tvekan om det den här gången!
Man sköljdes över av viljan att hjälpa till att få ut bebisen!
Först kom en del av fostersäcken. Barnmorskan blev plötsligt tveksam, och såg väldigt stressad och orolig ut… Hon sa ”det är bajs i fostersäcken, det ska det inte vara, det brukar tyda på att rumpan kommer först, men jag ska ta in en kollega för säkerhets skull”
Och, jodå - det var en sätesbjudning….Jag fick faktiskt fullständig panik!!!
Det blev ju inte precis bättre av att dom sa ”-Hade vi vetat om detta innan, hade det blivit snitt, vi förlöser inte sätesbjudningar längre”
Den informationen hade ju varit bättre att få efteråt… :cry:

Det sätt vi lärt oss att krysta på under kursen var som bortblåst, jag bara kände ”hur i hela världen ska jag klara av detta!” Jag krystade nog rätt någon gång, och fel någon gång, jag vet faktiskt inte, men ut kom hon, vår ljuvligt söta lilla dotter. 3130 g, och 48 lång.

Konstigt nog sprack jag nästan ingenting denna gång! 1-2 stygn bara.
Efteråt kände jag en enorm tomhet och en besvikelse över att jag ev. inte kunnat krysta rätt.
Men jag gjorde GJORDE nog det, trots allt! Jag tror det!

När jag hade vilat, och sedan stod själv bedrövad i duschen, gick det upp för mig vad jag faktiskt gjort! Jag hade fött fram en unge i sätesbjudning UTAN ANNAN BEDÖVNING ÄN JUST PROFYLAXEN!!! Jag kände mig plötsligt väldigt stolt över mig själv! :D

Jag är fascinerad av hur kroppen kunde ”säga till mig” att det var dags att byta andning, utan att veta att jag faktiskt gjorde helt rätt! Förlossningen gick fort, 3 tim & 45 minuter.
Det jag tyckte var svårast var att slappna av! Det bör du öva mycket på!
Jag kan inte hålla med boktiteln helt om att det var ”Att föda barn utan smärta” men smärtan var FULLT hanterbar, och det känns trots sätesbjudningen som en MYCKET bra förlossning! :D
Jag rekommenderar verkligen metoden, och tycker det är synd att den inte allmänt lärs ut nu för tiden!

Jag tycker det är bedrövligt att varken min barnmorska i sta´n, eller barnmorskan på BB upptäckte att hon låg i sätesbjudning! Det dom upplevde och kände som ”huvud” var ju rumpan! Lilla Ida låg alltså med fötterna uppe vid axlarna, helt låst sedan v. 33… Hon kunde inte räta ut benen helt på flera dagar, den lilla stackaren!

Men ändå...Hade dom vetat om sätesbjudningen hade det ju blivit snitt, och då hade jag ju inte fått prova profylax-metoden.
Jag hade ju faktiskt övat c:a 150 timmar, och dessutom tillbringat enorm tid med att läsa om metoden, så det hade ju verkligen varit synd att inte få prova den!
Jag är som sagt mycket nöjd med både metoden och min prestation, är det något du undrar vidare om metoden, eller över detaljer för övrigt – tveka inte att höra av dig igen!
Jag efterlyste själv folk som provat metoden på Anna Wahlgrens hemsida, och fick en del svar, som var intressanta att läsa!

Hoppas vi här, kan göra detsamma för blivande mammor! :D :D

P.s. Jag ville berätta om Claras förlossning först, för att visa skillnaden, inte för att skrämmas!

kram anna
Hej Anna,
Jag vill gärna ha information från boken som du läst. Min e-mail adress är:
caj.lagerstrom@comhem.se

Tack på förhand Anna.

MVH// Linda Proos
[/code][/quote]
kattklo

Inlägg av kattklo »

Jag andades mig igenom min drömförlossning. Tog också hjälp av lustgasen. Krystandet gick otroligt bra, magen var stark på rätt ställen efter fem månaders övning! Jag är stolt över mig själv!

Karla föds

Lördagen den 5 augusti klockan 0400 vaknar jag av att någonting rinner ur mig. Vattnet, tänker jag och tänder lampan. Men det är inte vatten det är blod och jag väcker Ludvig. Vi ringer till Huddinge där det tutar upptaget, jag läser i några böcker om blödning och känner mig pirrig och förväntansfull- nu är det på gång! När Huddinge äntligen svarar ber dom oss komma in. Jag känner mig konstigt nog inte orolig över blödningen, passar på att äta en filtallrik medan Ludvig packar det sista i BB-väskan.

Klockan 0515 skrivs vi in. Jag blir undersökt av både barnmorska och gynekolog. Dom gör ett ultraljud, allt ser bra ut, Karla rör på sig och hjärtat slår. Moderkakan har inte lossnat och ligger inte för utgången. Men dom vill att vi ska vara kvar på observation så dom kopplar CTG på mig och så följer några timmars väntan. Jag har svaga men regelbundna värkar, Karla sover mest och dom kommer in ibland och vill att jag ska röra på mig så att dom får se Karlas hjärta reagera.
Gynundersökningen visar att jag är öppen 1 cm och att livmodertappen är 1 cm lång. Ludvig och jag är säkra på att vi snart kommer att få åka hem och invänta värkar där. Vi pratar om att hyra film och köpa pizza.

Klockan 0900 går en ny läkare ronden, jag har då varit på toa några gånger och blödningen fortsätter. Inte lika mycket visserligen, men den nya läkaren vill inte alls släppa hem oss, hon frågar istället om vi vill bli igångsatta. I journalen står det "beslutar om induktion med BARD pga fullgången tid med smdr och samtida blödning."
Jag ringer min mamma som ska passa hunden. Nu börjar det verkligen! Ludvig parkerar om bilen, jag ligger på sängen med CTG på magen, börjar få träsmak av allt liggande.
1008 sätter dom in ballongen som ska vidga livmodermunnen till 3 cm. Två timmar senare ploppar den ut när jag är på toa. Undersköterskan blir glad och gör tummen upp. ­­- Det var snabbt, säger hon.

Klockan 1235. Dax att ta håll på hinnorna. Det hörs ett tydligt pang, enorma mängder fostervatten forsar ut. Och fortsätter forsa när jag reser mig upp och när jag står på golvet och trampar, stödjandes på en gåstol. Jag sitter fortfarande fast i CTG- maskinen och nu har dom dessutom satt en skalp-CTG på Karlas huvud så jag har ännu en sladd att hålla reda på. Jag känner mig lite fastlåst, men blundandes vid gåstolen, med musik på i CD-spelaren försöker jag dansa och gunga på höfterna så mycket jag bara kan.
Jag står i mitt eget vatten och kan inte torka bort det eftersom jag sitter fast i CTG-maskinen. Jag ringer på undersköterskan och just som hon kommer in börjar låten "Give me Head", en ganska snuskig hiphoplåt som jag valt för att den känns så knäpp och föda till. Jag skrattar inombords när jag tänker på vad hon måste tänka om mig om hon hör texten.

Efter någon timme ber vi om att få gå runt lite i korridorerna. Det är så varmt den här dan. Minst 30 grader ute och jag svettas hela tiden. Vi slipper sladdar ett tag och tar en tur genom avdelningen.
- Jag måste ha luft, säger jag och ber om att få gå ut. Det får jag inte men vi får stå i dörröppningen ett tag. Det är precis lika klibbigt utomhus som inomhus. Vid varje värk måste jag stödja mig på gåstolen och andas.

1420 fär jag värkstimulerande dropp. Vi är tillbaka inne i rummet, droppet hänger på en ställning brevid mig. Jag slipper CTG-sladdarna ett tag till. Nu står jag på alla fyra på golvet och mellan värkarna kryper jag ihop som en groda och försöker vila. Ludvig stryker mig fingerlätt över ryggen och jag är förundrad över hur mycket det hjälper. Men det är varmt och jag tycker inte att jag får nån luft. Trots droppslang sliter jag av mig sjukhusskjortan och hänger den på trekvart på droppställningen. Nu är jag naken så gott som på ett par snygga nättrosor och en gigantisk binda. Värkarna svider och drar, det är svårt att slappna av och jag har helt hakat upp mig på värmen. Jag börjar gråta för att jag känner mig så ofri med droppet och alla sladdar.

1548 ber jag om att få bli visad lustgasen. Jag tänker att mycket ondare än så här kan jag inte ha om någon ska kunna lära mig någonting nytt.
- Andas ut och in i lustgasen, andas när du känner att en värk är påväg och andas tills du känner att den klingar bort säger undersköterskan Cristina.
- Ja, säger jag och hittar min egen metod. Eftersom jag har tränat profylaxandning och vill använda mig av lätt andning när jag får jobbiga värkar sliter jag bort lustgasen precis före värken blir som starkast och börjar andas i lustgasen medan jag fortfarande är värkfri. På så sätt tycker jag att lustgasen hjälper mig genom hela värken samtidigt som jag kan jobba och andas snabbt och lätt utanför masken när värken har sin topp. Ludvig märker att jag blir hjälpt av lustgasen. Jag får lättare att slappna av och blir lugnare. Vi sätter på en skiva med party-musik som min kusin gjort till mig enkom för det här tillfället. Allt känns lite lättare. Jag står på knäna och lutar mig mot ryggstödet i sängen.

När barnmorskan Heidi klockan 1630 undersöker hur mycket jag har öppnat mig på fyra timmar tror jag iallafall att det ska vara mer än 1 cm. Men det är det inte.
- Fyra cm och väldigt mjukt, säger hon. Jag blir onekligen lite besviken.
Men så plötsligt kommer värkarna tätare och jag måste andas det ytligaste jag kan för att stå ut.
Heidi frågar mig något och jag tror att jag ska kunna svara efter min värk har klingat ut, men värken följs direkt av en ny och Heidi säger att om det ofta blir så, att jag får dubbelvärkar, så måste jag säga till.
Jag konstaterar att jag härmar Heidis finlandssvenska, men orkar inte värdera det eller göra någonting åt det. Ludvig påminner mig om att dricka och matar mig med Joltcola, äppeljuice och Proviva. Men det är svårt att både hinna andas och dricka mellan en värk. Jag står framåtlutad över ryggstödet i sängen och ser rakt in i en stor klocka. Jag konstaterar att klockan blir tio minuter över fem, elva minuter över fem, tolv...och att mina värkar är starka som en storm på ett öppet hav. Ludvig masserar min korsrygg.
Jag förstår att värkarna är mycket starkare än någonsin förut och dessutom känner jag mig bajsnödig så jag ringer på klockan.
- Jag vill ha starkare lustgas, säger jag, och dessutom känns det som om jag måste bajsa.
Jag får starkare lustgas och Heidi kommer in:
- Det var ett tag sen jag undersökte dig så jag gör gärna det nu säger Heidi.
Klockan är 1800.
- Du är helt öppen, cervix är helt utplånad.
- Åh det var roligt. Åh så roligt säger jag och får tårar i ögonen.

På en och en halv timme har jag öppnat mig sex centimeter.
Huvudet har sjunkit ner till spinae och nu ska det snurra sig ner lite till. Jag står fortfarande lutad mot ryggstödet.
Jag ser i ögonvrån hur ett rostfritt bord med instrument börjar dukas upp. Dom tänder en stark lampa, men det märker jag inte.
I journalen står det krystvärkar från 1832.
Heidi frågar hur jag vill föda.
-Du får gärna stå kvar så där men jag har bättre koll på ditt underliv om du ligger ner. På sida kanske?
Det låter skönt att få ligga på sidan tycker jag och lägger mig ner. Dom monterar ett benstöd för mitt vänstra ben och så kör vi!
Vid varje krystvärk får Ludvig hålla i mitt vänstra ben och trycka det uppåt inåt mot min kropp och mellan värkarna lägger jag ner benet i benstödet och vilar.
Jag har krystvärkar i sexton minuter, sen föds Karla.

1848 hostar Karla ut lite fostervatten och skriker för första gången.
På en och samma krystvärk krystar jag ut huvudet, andas in och trycker ut hela kroppen. När huvudet kommer ut gör det inte ont men det är den kraftigaste, starkaste känsla jag någonsin upplevt. Kroppen som följer direkt efter känns som en våt säl och forsar ut med en massa ljummet fostervatten. Jag vrålar tydligen urkraftsskrik säger Ludvig, men det är ingenting jag märker.
Karla kommer upp på magen och jag kan inte fatta att det är sant, att det gick så snabbt. Hon är inte ett dugg blå.
Barnmorskan säger att jag var jättemjuk och avslappnad hela tiden och att det gick otroligt snabbt för att vara en förstföderska och att det var ett rent nöje att få vara med när jag födde.
- Vi ses snart igen, säger hon.

Jag sprack ingenting.
Det enda som var jobbigt under hela förlossningen var när dom skulle sätta dropp i handen på mig. Det tror jag säger nått om hur bra det är att vara förberedd!
T.P
Inlägg: 671
Blev medlem: tis 15 feb 2005, 01:36
Ort: Göteborg

Inlägg av T.P »

Som ni läst innan hade jag regelbundna samandragningar...den 5 e
dom fortsatte och vid 22 .30 ca åkte vi till BB. Min mamma som kommit för att passa min dotter tyckte inte det såg ut som att jag behövde åka in..Tyckte det var för tidigt..för att jag andades så bra genom dom
Och jag var välldigt osäker själv på om jag skulle åka..för så här var det ju inte sist denna gången hade vi ju roligt mellan kontraktionerna..
Satt och skratta i taxin in..chaffören tyckte jag var cool" ..
På BB mötte jag upp min vän som skulle hjälpa oss och få uppleva en förlossning..

Undersökning: öppen 6 cm då hade jag inte åkt in i onödan!!
fick komma till förlossningsrum som för övrigt var samma rum jag födde dottern i.. Fixade i ordning sängen så jag satt/låg halvsittandes och med kudde under knäna..slappnade av bäst i denna ställning..sa till bm att jag ville ha ctgn på kopplad..vilket hon tyckte var konstigt.. hon tyckte jag skulle vara uppe och gå... jag blev lite irriterad ! Men har man övat på ngt i 5 månader och är helt säker på hur man vill ha det så är det tröttsamt att höra hur man borde göra!! Hon hade ju faktiskt läst min lapp med önskemål!! Så jag satt kvar i samma ställning..förutom när jag skulle upp å kissa och kände då att gå ,kanske skulle det snabba på förlossningen men då skulle den inte bli smärtfri. jag spände mej onödigt mkt av att stå..
Så där satt jag och andades genom varje kontraktion..medans vän och sambo höll koll på ctgn/värmde vetekuddar om vartannat till magen /peppade mej och påminde mej om avslappning..Allt var riktigt trevligt..och inte kunde ngn tro att jag skulle föda barn mellan kontraktionerna..
i slutet tog dom hål på hinnan och krystvärkarna kom fort , andades igenom så många det gick då flämtandningen in genom näs/ut g näsan kom aotomatiskt..hade bara nu i slutet på graviditeten tränat in g näsa/ut genom mun ..men den kunde jag inte göra så fort som det behövdes så den andra kom så passande
krystning gick på 10-15 min Behövdes inte sys och pojken var såklart UNDERBAR han kom 03.45

Det som var smärtsamt under min förlossning var när bm undersökte hur öppen jag var.. som tur var bara 2 ggr hon var riktigt hårdhänt
Och det som jag var missnöjd över är att vid krystningen stod jag på knäna och när krystvärken kom hade jag inget att hålla mig i så jag kände att jag tappade kontrollen där men fick hjälp att hänga"hålla i sambon och vännens händer till slut..
var pigg och klar hela förlossningen..och hade kraft ända in i slutet(tack vare att jag satt som jag gjorde och kunde slappna av bra)
Är super stolt och glad över mig själv...och får även säga att min sambo och väns hjälp var oerhört viktig..
barn födda 04/06/08
Alexandra
Inlägg: 185
Blev medlem: ons 06 apr 2005, 07:03
Ort: Öglunda
Kontakt:

Inlägg av Alexandra »

Nu var det ju ett tag sedan, men jag kom just på att jag har ju i alla fall min andra förlossningsupplevelse i "dataform". Den första finns bara i dagboken :wink:

Wilhelm föddes den 6jan2006 kl0535 (BF 25edec)

"Äntligen!!! Kl3 på morgonen vaknade jag...
... som vanligt, och skulle gå på toa. När jag la mig igen kände jag de där sammandragningarna igen, men oj vad de sög i. Började djupandas direkt och kollade på klockan. Efter 3 sammandragningar med ca 6min mellanrum beslöt jag mig för att i alla fall gå upp och ringa förlossningen... orkar inte vänta längre!!! När jag reser mig upp går vattnet. Intressant känsla eftersom jag inte hade nån vattenavgång med Virve (?), som om jag hade en mjuk vattenballong mellan benen som bara sprack... Häftigt. Gissa om jag blev glad! Fast ont i främre fogen hade jag allt.
Väckte Patrik som sov så gott, han ringde sina föräldrar som skulle komma och vara barnvakt. Jag andades så mycket jag kunde, djupt och med långa utandningar vid varje sammandragning. Fick på mig kläder, gick in till Virve och sa att bäbisen ska komma ut nu så farmor och farfar kommer snart, men hon sov så gott...
Ringde förlossningen som tyckte det var lämpligt att jag kom in. TACK!!
Patrik skulle ta en kopp snabbkaffe och lukten höll på att få mig att spy, vad känslig man blir!!!
Stod vid köksbordet framåtlutad och andades en stund, men gick sen och klädde på mig och väntade på Patriks föräldrar.
På vägen in i bilen kände jag att djupandning inte hjälper längre, det var dags att gå över till flämtanding. Försökte börja flämta lite innan sammandragningen fick ordentligt fäste och det hjälpte ganska bra, men fortfarande ont över främre fogen.
Stapplade mig in på förlossningen medans Patrik parkerade. Väl inne i första undersökningsrummet började jag klä av mig, förstod att det skulle gå undan. Barnmorskan kom och jag fick genast gå in i förlossningsrummet. Då kände jag i nästa sammandragning den där välkända känslan av att vilja trycka på...! Säger till BM att jag känner krystimpulser de får lite bråttom att ringa ner en BM från BB som kan vara med mig, (hon hade väl fullt upp den jag mötte först). BM kommer och jag får sätta mig på sängen för att bli undersökt.
7cm öppen!!
Jag lyckades parera de första krystimpulserna tack vare min flämtandning, men blev besviken på hur passiv roll BM hade. Hjälpte mig inte nått i de olika andningsteknikerna, trots att jag speciellt bett om hjälp i min journal från MVC.
Den världsberömda kanten dök sen upp... och BM ville att jag skulle ställa mig på alla fyra för att få bort den. Flytta hellre på Mount Everest tänkte jag, men lyckades tillslut få över mig på sidan, flämtandes och grymtandes, Då passade tarmen på att tömma sig oxå... vad gör man?? Gnyr ett "förlåt" och känner sig väldigt hjälplös och utlämnad...
Kom upp på alla fyra och står där ett par sammandragningar, sen är kanten borta och jag lyckas lägga mig på rygg igen för att få krysta. Då kändes det som om allt stannade av. Mina ben som darrat av adrenalin och ansträngning blev helt stilla och jag kände mig fullkomligt avslappnad. Vilken frustration!
"Kom igen då" sa jag och BM bara tittade och log förvånat åt mig. Men sen så kom en sammandragning och jag andades djupt in, ut, in, tog tag i Patriks tumme på ena sidan och i handtaget på andra sidan och sen pressade jag på. Huvudet trängde ner och den där svidande sprängade känslan infann sig. Vid nästa krystning sa BM till mig att jag skulle ta det lite lugnt så jag öppnade munnen och flämtade för allt vad jag var värd för att undvika krystimpulsen. Vid nästa krystning kände jag hur huvudet passerade igenom och jag började flämta igen, men då sa BM till mig att "tryck på lite till så kommer bäbisen här" så då gjorde jag det och FLOPP så låg han där mellan mina ben. En liten gosse! Jag tittade på Patrik och sa att där har du en! Sen sträckte jag ner händerna mot lillis och sa "kom till mamma" Jag fick upp honom på bröstet och det kändes helt underbart!!!
Kl 05,35 föddes han den 6e januari 2006, 3615gr tung och Sååååå Vacker!!!!
4 barns mor, 03, 06, 07 & 09
En tös, tre grabbar.
Barnaboken på mitt nattduksbord!
LindaVega
Inlägg: 2443
Blev medlem: tis 13 sep 2005, 22:20
Ort: Östersund

Inlägg av LindaVega »

:D

Min förlossningsberättelse.

Malte föddes 9 januari 2007 kl 21.01 i v 40 +2 :heart:

Ungefär kl 19.00 måndag kväll börjar jag få värkar som känns lite mer regelbundna, dock inget som inte med lätthet klaras av med djup-långsam andning. Värkarna kommer med ungefär 10 min mellanrum. De fortsätter hela natten. Jag kan andas "bort dem" men det är ju omöjligt att sova. Är därför ganska slut tisdag morgon. Ringer förlossningen men de ber mig avvakta eftersom värkarna kommer såpass glest. Känner under dagen att de tilltar i styrka, är tvungen att gå över till mellanandningen redan efter lunch. De kommer fortfarande bara med 10 min mellanrum.

Vi lämnar Vega till farmor och farfar efter middagen och åker in till förlossningen trots att de fortfarande inte tror att det har satt igång på riktigt. De kan ge mig något att sova på om värkarna skulle fortsätta ytterligare en natt. Jag känner mig helt slut efter ett helt dygn av värkar.

Kl 19.30 får jag komma in i undersökningsrummet. Då är värkarna så kraftiga att jag känner att jag borde flämtandas men vågar inte riktigt än. De kommer fortfarande med 7-10 min mellanrum. Barnmorskan undersöker mig och säger förvånat att jag är 6 cm öppen. Plötsligt får alla bråttom och jag slussas in i ett förlossningsrum. Före dess tar hon vattnet och då bryter :evil: löst. Värkarna kommer hipp som happ. 1 min mellan en gång, 3 min mellan nästa. Jens har inte en möjlighet att klocka dem eftersom de är så oregelbunda. Jag flämtandas men kommer hela tiden in för sent i värken så nu har jag helt plöstligt riktigt ONT. Jag kan inte slappna av ordentligt och blir överrumplad varje gång. Är tvungen att släppa andningen och ta lustgas precis före det är dags att krysta. Det känns som en evighet men jag behövde bara ligga såhär i ca 40 minuter.

20.35 kommer nämligen första krystimpulsen. Då får jag helt plötsligt nya krafter. Jag andas in/ut/håller andan/ pressar ned hakan och trycker på precis som jag har övat. Mellan värkarna är jag helt slut men känner mig avslappnad och "laddar" inför nästa värk. På 25 minuter är bebisen ute och ligger på min mage" Är förvånad själv hur "lätt" krystningen gick och det kändes faktiskt som att jag hade kontroll. Sprack ingenting heller, vilket var min stora skräck inför förlossningen

Sammanfattningsvis är jag nöjd med min förlossning. Med tanke på den långa startsträcka jag hade hemma med värkar och noll sömn natten före var det skönt att allt gick så fort när vi väl kom in. Är evigt tacksam att jag hade profylaxtränat- fick ju andas ett helt dygn :shock: Att jag tappade kontrollen på slutet före krystningen handlade både om extrem trötthet samt oregelbundna värkar.

Till sist vill jag verkligen rekommendera alla att träna ordentligt inför förlossningen. Hade aldrig kunnat tro att blåsa på ljuset och krystövningen kunde vara så effektiv tex. :lol: Tyckte att man kände värkarna trots att man andades, men de blev liksom inte "onda" utan låg precis under ytan. Det var en enorm skillnad då jag hade kontroll, och efter de tagit vattnet och jag inte hade kontroll längre. Värkarna riktigt slet tag i kroppen. :x
Hade dock behövt träna ÄNNU mer på avslappning tror jag. Då kanske jag hade klarat av de oregelbundna värkarna bättre.

Linda
Vega 050416 :heart: Malte 070109 :heart: Oskar 100923
Augusts mamma
Inlägg: 15
Blev medlem: ons 24 jan 2007, 12:23
Ort: Stockholm

Inlägg av Augusts mamma »

Hej Anna,
Jag vill gärna ha information från boken som du läst. Min e-mail adress är:
christian_jansson@swipnet.se

Tack på förhand Anna.

MVH// Marianne
Mamma till son född oktober -05 och dotter född augusti-07
Lua

Inlägg av Lua »

Jag har tvekat länge om det är rätt att lägga min förlossningsberättelse här då jag inte hade tränat särskilt mycket och också ”misslyckades” under en del av förlossningen. Jag tyckte dock att jag hade jättemycket hjälp av profylaxen så jag skriver här och hoppas kunna inspirera ändå! :D

På kvällen den 10 december 2006 satt kungafamiljen och allsköns celebriteter och åt rådjurssadel och hjortron till minne av Alfred Nobel. Själv satt jag i soffan hemma och kved över att jag aldrig tycktes få föda. När man varit gravid två gånger på raken är man NÖJD – jag lovar! Dessutom åtta dagar sedan beräknat datum, foglossning, framfall och en diabolisk halsbränna.

Klockan var strax före 22 och jag hade insett att det inte skulle bli någon bebis på Nobeldagen. Jag hade haft sammandragningar till och från under flera dagar, men inget regelbundet och inget som ”tog i”. Då, plötsligt, fick jag en ordentlig sammandragning. Jag blev lite överrumplad så jag kom inte ens på att jag skulle slappna av! Men tre minuter senare var det dags igen och jag slappnade av. Jättestor skillnad! Vid 23 ringde jag förlossningen och de ville att jag skulle komma. Jag var helt inställd på: ”Ta två Alvedon och vila en stund.” Men iväg bar det och bilfärden till sjukhuset (sju mil) var intressant. Avslappningen fungerade till fullo! Inuti, under ytan liksom, kände jag att det gjorde ONT men utåt, i mitt medvetna syntes och kändes ingenting. Märklig känsla! Vid framkomsten hade jag alltså använt mig av avslappning under två timmar. Mot slutet började jag känna att det inte räckte utan att jag ville börja lyfta upp andningen. Eftersom mina tidigare förlossningar varit riktigt långdragna litade jag inte riktigt på det utan försökte fortsätta djupandas men det gick inte så bra!

Väl framme tyckte maken att vi skulle promenera :shock: från parkeringen till ingången, cirka 50 meter. Jag gjorde ett ärligt försök, krånglade mig ur bilen, stod några sekunder men vek mig snart dubbel och ansökte, tämligen bestämt, om framkörning. Rullstolsrally genom sjukhuskorridoren och upp med hissen till förlossningen, där vi hälsades välkomna på sjungande finlandssvenska av en frodig barnmorska. Det kändes stabilt!

Klockan var nu kvart över midnatt. Jag var 4-5 cm öppen, vattnet hade inte gått men fosterhinnan buktade ner och trycket neråt var starkt. Den frodiga sa att hon inte ville ta vattnet ”för då kommer nog bebisen”. Och hon ville sätta nål och lite annat först…
Kontraktionerna var täta, kraftiga men hanterbara. Jag låg på sidan och flämtandades. Fråga mig inte vilken sorts andning – jag vet bara att det fungerade!

Kvart i ett gick vattnet. Och nu vet jag inte vad som hände. Värkarna (jo, för nu är det värkar!) kom helt utan paus, de klingade knappt av! Jag började också känna krystkänsla men förstod ju att jag inte var tillräckligt öppen. Jag tappade kontrollen och bad om EDA för det gjorde nåt så :evil: :twisted: ont och jag trodde att jag skulle måsta ha det så i flera timmar eftersom jag var så lite öppen. Den frodiga undersökte mig och konstaterade att lite hjälp kunde vara på sin plats. Hon gav mig nåt som skulle mjuka upp livmoderkanten (Buskopan?) och masserade kanten. Jag sög i mig lustgas och skrek. P försökte nå fram till mig utan att lyckas särskilt bra. :cry:

Tio över ett sa hon att jag fick krysta! Jag blev helt förvirrad. För en kvart sedan var jag 5 cm öppen och nu skulle jag krysta! Jag fick inte ihop det och hade för ont för att fråga. Resultatet blev att jag försökte hålla emot krystimpulserna och spände mig som en galning. #-o Då tittade P :heart: mig i ögonen och sa: Tänk på ljuset! Blås på ljuset! Och då gjorde jag det. Och det var så befriande! Jag hade kontroll igen och nu gjorde det inte alls lika ont längre. Det spände, sved och det var ett sjujäkla arbete men det var fullständigt överkomligt. Tio minuter senare föddes han! Han var riktigt stor, 4885 gr och 56 cm, huvudomfång 37,5. Jag sprack ytterst lite, vilket jag tackar krysttekniken för!

:heart: En timme tillbringar vi tillsammans, jag, maken, den frodiga och en lockig. En timme jag aldrig glömmer. Vi hinner få av mig mina kläder men efteråt har jag endast en arm i sjukhusrocken. Jag vill ha lavemang, hinns inte, jag vill ha epiduralblockad, hinns inte, jag vill hem, får inte. Det är brinnande, intensivt, levande. Klockan 01.18 landar han med ett plask på landstingets papperslakan. Han är underbar. En livs levande ny människa! Maken är vacker och jag älskar honom så. Smärtan är borta, arbetet är slut och min kropp är stilla och tom. Den frodiga är rödblommig om kinderna och svetten pärlar i hennes panna. Jag tackar så innerligt för hjälpen och hon svarar, mjukt som muminmamman: ”Det var du som gjorde jobbet, vi var bara dekoration…” :heart:

Efteråt var jag pigg som en lärka! Fikat var smaskens och duschen underbar.

Avundsjuk på konungen som till Alfred Nobels ära smaskade anklever och drack franska viner? Inte en sekund! Jag fick ost- och skinkmacka, äppeljuice i champagneglas och Earl Greys gula te på påse och ville inte byta med någon annan! :wink:
lindborgskan
Inlägg: 45
Blev medlem: ons 23 nov 2005, 10:41
Ort: Stockholm

Inlägg av lindborgskan »

Ja jag kan bara hålla med Profylax är det bästa jag gjort!

Theo föddes oktober 05 efter en förlossning som tog mer än 3 dygn från första värken till att han kom ut med hjälp av sugklocka.

Hade jag inte gått en profylaxkurs hade det säkert slutat med kejsarsnitt och en panikslagen nybliven mamma. Tack vare kursen och metoden kunde jag behålla lugnet ända in till slutet. Jag hade så gott som regelbundna värkar från början men som tyvärr inte gjorde ngn nytta. Ibland tänkte jag att nu ger jag upp och skriker men så insåg jag att det inte skulle hjälpa och fortsatte andas och slappna av mellan värkarna. Det var det enda jag kunde göra för att underlätta för mig och bebisen.

Barnläkaren som satte sugklockan sa att han aldrig tidigare hade varit med om att ngn kunde slappna av så bra mellan värkarna och samarbeta så bra efter så många dygn av smärta och kämpande. Självklart gjorde jag reklam för profylax när han frågade vart jag lärt mig att slappna av så!

Så fundera inte om ni ska gå en kurs utan gör det!! Vissa kan tycka att det är mkt pengar men det är värt alla pengar när man väl är inne på BB.

/Jenny
Mamma till Theo född 19 okt 2005 & Moa född 22 maj 2007.
Aldrig kurade, men standardmodellbarn sen början.
Skriv svar

Återgå till "Barnaväntan"