Jätteledsen...

[hanna-raori]

Jag är så himla ledsen nu... Och det är inte ofta ska ni veta.

Jag är 40 veckor gången, allt har varit super med min 2 åring hemma sen vi hade lite sömnstrul u våtas, men sen 3 månader tillbaka sover hon som en prinsessa, allt är så sjukt ordnat hemma för vår kommande lilla pojke och här i Belgien (the country of epidural och pro-medicin gynekologer har jag hittat en barnmorska som utövar Lamaze metoden! Som sagt, allt färdigt och jag såg fram mot förlossningen med stor spänning.

För tre dagar sen ramlade jag med min cykel. Jag gled in i ett spårvagnsspår, ramlade, bröt ut av båda framtänderna, bröt vänster armbåge så illa att jag måste opereras! Dom vill inte söva ner mig med bebis i magen, så nu går jag med tillfälligt gips, otroligt smärtsamt eftersom armbågen fortfarande är bruten - jag har 7 dagar att "få barnet naturligt" sen tar dom ut honom!! Sen operation så snart födseln är klar, sen gips i 2 månader!!!

Hur ska jag nu kunna föda barn smärtfritt Lamaze/AW stil, armen värker så hela tiden, jag kan inte sova, jag kan inte BB-stil förbereda min dotter på hennes nya syskon, hur ska jag kunna amma?

Som om inte detta var tillräckligt så ligger nu min fantastiska kille helt utslagen med halsfluss och 40 grader feber!

Nån som varit i en liknande situation? Kan man amma med bruten arm? Jag vill BB'a från början denna gång...

Kram Hanna

[Nancy]

Åh Hanna,

jag skulle kunna skriva en hel roman till dig just ju känner jag. Även om min historia i detaljerna skiljer sig från din får jag en sådan flashback till sommaren 2007 så jag blir helt vilsen i vilket år det egentligen är just idag.

Jag var höggravid med min dotter ner 2, Lussi. Graviditeten hade varit tuff med mycket oro för prematurfödsel eftersom min första dotter Leia föddes i v.31+6 av oförklarlig anledning.

Lussi låg envist i säte och skulle födas med snitt v.38. I v.35 ramlade jag i en stentrappa och bröt högerfoten. Jag minns det som om det var igår, hur tankarna på konsekvenserna för bebisen i magen hann passera innan jag slog i marken.

Jag blev gipsad upp till knäet i 8 veckor men eftersom jag har svaga handleder och inte orkade bära min kropp på kryckor så fick jag ta mig fram i rullstol.

BB-förberedelserna blev väl sisådär... Jag var nervös och orolig vilket min tvååriga Leia naturligtvis kände av så hon grät mest när vi gjorde i ordning vagn och packade BB-väska. Oj vad misslyckad jag kände mig.

Sen var det en massa turer under veckorna fram till snittet som jag inte skall breda ut mig kring här men de inkluderar bl.a att de ville flytta födseln till Värnamo och senarelägga den en vecka så det stormade vilt hemma och jag satt mest hela dagarna och antingen grät eller pratade i telefon. Nu ordnade det sig till slut och jag fick föda i Göteborg på utsatt dag men det var tuffa dagar innan jag fick besked.

Kvällen innan snittet skulle vi ha myskväll med middag och dvd-film, mannen och jag. Vi var så slutkörda så vi bråkade, hoppade över middagen och somnade i soffan framför en repris av nån gammal polisserie.

Förlossningen blev dock underbar. Den bästa av mina fyra.

Problemen började istället strax efteråt. Mannen insjuknade i körtelfeber och blev portad från BB. Hann fick först ligga på ett annat sjukhus och sen åka hem. Leia fick vara hos mormor.

Själv fick jag livmoderinflammation och fick stanna 8 dagar på BB. Mina försök till amning gick åt skogen och jag fick en släng av förlossningsdepression av detta. Jag hade inte fått igång nån ordentlig mjölkproduktion då Leia föddes men "alla" hade sagt åt mig att nu, NU var det nog helt annorlunda.

Väl hemma satt jag fortfarande i rullstol och maken var sängliggandes. Vi fick hjälp en liten stund av hemtjänst varje dag men resten av dygnet fick vi sköta på egen hand med stundtals stöd av släktingar.

Hur gick det med syskonrelationen då

Leia och Lussi är världens bästa vänner idag


När det gäller amningen tror jag att någon annan säkert har bättre svar. Jag tror bara själv att det borde väl inte vara omöjligt med lite hjälp på traven, kanske att din man hjälper dig att lägga barnet tillrätta

Din smärta i armen tycker jag borde kunna lindras bättre. Det finns flera olika starkare smärtstillande som man kan äta under graviditet. Urvalet är naturligtvis begränsat men det torde inte vara omöjligt.

Oroa dig inte för hur väl du lyckas förbereda det äldre syskonen. Det är inte de enstaka dagarna som avgör utan hur det ser ut i långa loppet. Jag lovar.

Hoppas att du har någon som kan hjälpa dig/er med det rent praktiska.

Jag förstår så väl att du blir besviken om du inte kommer att få föda på det sätt du hoppats på. Men OM det skulle bli på annat sätt kan det bli väldigt fint det också. Jag får en underbart lycklig känsla i kroppen när jag tänker på ögonblicket då jag hörde Lussi skrika och sen lades hos mig och låg och tittade på mig med stora ögon.

Önskar dig/er ALL lycka. Det kommer nog att bli tufft men ni kommer att klara det. Hoppas du får fler svar angående amningen och din gipsade arm.

Massor med kramar från Nancy

[Nancy]

ps. Jag blev inte sövd helt och hållet när de lade foten tillrätta och gipsade utan försattes i nån slags "halvnarkos" med en blandning av smärtstillande och lugnande. ds.

[hanna-raori]

Hej Nancy

tack för ditt underbart värmande svar och fy vilken hemsk historia du haft... Det är verkligen så att livet är fullt av bra OCH hemska saker, man lär sig och måste acceptera och gå igenom båda... Allt passerar ju så småningom. Vilken tuffing du verkar vara i alla fall! Och vilken tur att ni fick så mycket hjälp!

Min bebis var också i riskzonen att födas för tidigt, jag var i sängläge 2 mån efter en stressig vår av mycket jobb (som givetvis påverkade min dotter med dålig sömn, ledsamhet etc) Jag antar att det var därför jag sen vecka 38 (då prematurerisken var över) levde lite "vildare", började jobba lite smått, gjorde lite ärenden osv...

Vad underbart att höra om dina barns fina syskonrelation. Jag är orolig, men jag har själv jättebra relation med mina egna syskon och min mamma hade ingen koll på Anna-metoder, hon har alltid bara jobbat hemma och inblandat oss i hemsysslor och annat tillsammans... det kanske duger det också... Så gör vi ju redan med Elsa- social samvaro liksom... Det är bara så svårt att släppa alla idéer och förväntningar jag hade inför denna förlossning, plus att min arm gör så himla ont!

Jag kanske ska kolla upp lite medicinska alternativ till att föda Lamaze stil (fast jag gillar det inte!!). Jag är livrädd för epidural, jag vill att min son ska komma ut med min hjälp och jag vill vara närvarande, men det gör så ont i armen vid minsta rörese att jag helt enklt inte vet hur jag ska kunna gå igenom en normal förlossning just nu.

Är det nån som vet nått om "inducing labour" (igångsättande via medicin på svenska) och epidural? Jag tror inte att dom kommer göra kejsarsnitt på mig... dom pratade mer om att spruta in nått i mig för att starta förlossningen, men det gör väl jätteont och man blir nästan tvungen att få epidural? Spricker man inte lättare också om man inte har koll på vad som händer därnere? Och blir det inte jättejobbigt för det stackars barnet?

PLUS när läkare är inblandade här, så är det mätning, vägning, klippa av navelsträngen jättesnabbt... Jag tror inte att det är så i Sverige, plus att det kostar så himla mycket pengar! Med en barnmorska här blir det naturligt, vattenfödsel kanske, långsamt, fint... Det är ju det jag vill ha...

Halvnarkosen går tydligen inte att göra på min arm som är väldigt skadad... dom pratade om det, men dom beslutade sig för att vänta tills de kunde söva ner mig istället.

[Nancy]

Hej igen Hanna

Jag kommenterar lite med rött inne i ditt inlägg.

Hej Nancy

tack för ditt underbart värmande svar och fy vilken hemsk historia du haft... Det är verkligen så att livet är fullt av bra OCH hemska saker, man lär sig och måste acceptera och gå igenom båda... Allt passerar ju så småningom. Vilken tuffing du verkar vara i alla fall! Och vilken tur att ni fick så mycket hjälp!

Vet du, alla mina förlossningar har varit den där blandningen av hemskt och underbart. Det hemska passerar, precis som du skrev. Vad glad jag blev över att DU blev glad över mitt svar.

Min bebis var också i riskzonen att födas för tidigt, jag var i sängläge 2 mån efter en stressig vår av mycket jobb (som givetvis påverkade min dotter med dålig sömn, ledsamhet etc) Jag antar att det var därför jag sen vecka 38 (då prematurerisken var över) levde lite "vildare", började jobba lite smått, gjorde lite ärenden osv...

Anklagar du dig själv möjligtvis Gör inte det. Säger jag som fortfarande tänker på hur jag stressade då Leia låg i magen och sen föddes hon för tidigt och... Min tröst är att man med facit i hand inser att man skulle gjort annorlunda men att man i stunden faktiskt gör så gott man kan just DÅ. Som när du passade på att "leva lite vildare". Du tänkte ju aldrig att det skulle skada någon, du hade ju bara otur, eller hur

Vad underbart att höra om dina barns fina syskonrelation. Jag är orolig, men jag har själv jättebra relation med mina egna syskon och min mamma hade ingen koll på Anna-metoder, hon har alltid bara jobbat hemma och inblandat oss i hemsysslor och annat tillsammans... det kanske duger det också... Så gör vi ju redan med Elsa- social samvaro liksom... Det är bara så svårt att släppa alla idéer och förväntningar jag hade inför denna förlossning, plus att min arm gör så himla ont!

Armen skall du försöka få mer lindring för. Säger jag med ganska sträng röst.

Din mamma inte bara "duger", hon verkar ha gjort ett jättefint jobb

Jag förstår dig väldigt väl i känslan av att de förhoppningar man har inför förlossningen grusas. Med risk för att låta åpplekäck så blir det i slutändan ofta bra ändå

Jag kanske ska kolla upp lite medicinska alternativ till att föda Lamaze stil (fast jag gillar det inte!!). Jag är livrädd för epidural, jag vill att min son ska komma ut med min hjälp och jag vill vara närvarande, men det gör så ont i armen vid minsta rörese att jag helt enklt inte vet hur jag ska kunna gå igenom en normal förlossning just nu.

Vet inte riktigt hur du menar här för i stycket nedan pratar du om "normal" förlossning fast med igångsättning och oavsett torde ju armen riskera att besvära dig..

Är det nån som vet nått om "inducing labour" (igångsättande via medicin på svenska) och epidural? Jag tror inte att dom kommer göra kejsarsnitt på mig... dom pratade mer om att spruta in nått i mig för att starta förlossningen, men det gör väl jätteont och man blir nästan tvungen att få epidural? Spricker man inte lättare också om man inte har koll på vad som händer därnere? Och blir det inte jättejobbigt för det stackars barnet?

Jag har hört från läkare att de två mest smärtsamma förlossningarna (i fasen fram tills att man är helt öppen) är prematurfödslar och igångsättningar. Jag kan skriva under på det med prematurfödsel. Inte meningen att skrämma dig men jag tänker att det nog är rimligt med epidural om det gör ohanterbart ont. Nu kunde jag inte få epidural pga att jag fått blodförtunnande medel (mot blodpropp eftersom jag hade varit inneliggande på sjukhus i strikt sängläge innan) och därför blev det till slut akut snitt istället.

Jag tänker att du kanske omgående bör diskutera förlossningen några extra varv med ansvarig personal. T.ex skriva i journal om vad som gäller för t.ex epidural. Och kanske diskutera dina farhågor kring detta med smärtorna i armen under en förlossning.

PLUS när läkare är inblandade här, så är det mätning, vägning, klippa av navelsträngen jättesnabbt... Jag tror inte att det är så i Sverige, plus att det kostar så himla mycket pengar! Med en barnmorska här blir det naturligt, vattenfödsel kanske, långsamt, fint... Det är ju det jag vill ha...

Jag tycker att du skall säga ifrån hur Du vill ha det. Att du vill hålla ditt barn innan vägning etc. Om det nu av nån okänd anledning inte skulle vara möjligt (även om jag inte kan tänka mig varför) så är jag säker på att det blir bra ändå. När Leonor (min yngsta) föddes fick min man hålla henne innan mig. Personalen tyckte att det snart var min tur men jag ville vänta. Jag upptäckte att jag njöt så mycket av åsynen av Leonor i makens famn så jag ville bara få ligga och titta en lång stund. Att jag skulle reagera så hade jag aldrig kunnat ana i förväg.

Halvnarkosen går tydligen inte att göra på min arm som är väldigt skadad... dom pratade om det, men dom beslutade sig för att vänta tills de kunde söva ner mig istället.

Jag hoppas att du får fler svar angående både förlossningssätt och amning.

Kram från Nancy

[miniz]

Hej Hanna.

Àh, vad synd och jag förstàr din frustration. När du förberett dig och arbetat sà fint mot din förlossning sà händer det här! Men, men nu blev det sà här och lite hjälper det att gràta för det (men det kan nog vara nyttigt at gràta litegrann iallafall...).

Jag har blivit igàngsatt med tvà av mina fyra, den första och sista. Den första blev jag igàngsatt med hormoner vaginalt. Fick hormoner vid 8 pà morgonen och 20.30 kom hon ut. Det gick fint, ingen epidural, men en h-vetes massa andning och lite gas mot slutet. Det var en tuff födsel, men med den första vet man inte vad som väntar, sà det var ju normalt pà ett sätt. Andra och tredje kom själv. Med fyran blev jag igàngsatt mot min vilja i (över)beskyddande Frankrike, de tog vattnet pà mig mot min vilja och allt hände liksom mot min vilja medan de var artiga och vänliga. Efter de tog vattnet kom stoooora sammandragningar, men jag andades som en okse och kom igenom, utan epidural. Men slutet väl allt väl.

Vad vill jag med allt detta?
Jo, at det är lite tuffare att bli igàngsatt, men det gàr bra. Om man bara kan se förbi alla vitrockar och tänka pà att slappna av och vad man ska fà för en gàva i armarna efter arbetet, sà gàr allt bättre. Som en vännina sa; alla barn har sin berättelse, sin ankomst, sin egen väg att gà och den har redan börjat.

Men hur du ska kunna slappna av med armen som värker är en annan femma.
Kan du fà lokalbedövning under födseln, i armen istället för födselsmärtorna?

Amning borde ju gà om du fàr hjälp, som Nancy skrev. Till den fjärde fick jag en ammningskudde i present. Guld! Superbra stöd, sà med en sàdan och lite extra kuddar kan du nog amma om nàgon annan lägger till, lyfter bort, rapar och allt som hör med. Kanske nàgon har varit med om nàgot liknande som kan berätta.

Jag har tänkt pà dig i dag, massor. Tycket det är sà trist att det blev sà där.
Hoppas du hittar bra väg och att allt gàr bra, med bàde födsel, ammning och armen.

Kram.

[hanna-raori]

Tack snälla ni för uppmuntrande ord

Igår kväll började jag känna en strimma hopp, barnet i magen hoppade upp och ner, jag pratade med honom uppmuntrane och bad honom hjälpa till så mycket han bara kan så jag öppnas fort och han kan komma ut. Det kändes som om han förstod. Jag lyckades även finna en sovställning och sov 8 timmar!! Något jag inte gjort sen i onsdags (med 3 toalett-uppvak dock

I morse vaknade jag med lite feber, superont i halsen och rinninga ögon... Makens halsfluss... Jag håller mina trasiga tummar för att det bara är en vanlig förkylning, men va fasen: Bring it on! Det blir "one hell of a story" i alla fall, för den här lilla skrutten.

Jag tror att Belgien och Frankrike är ganska lika i sitt sätt, dom verkar ha ett behov av att stressa ut barnen. Tråkigt. Min barnmorska tror att jag fixar detta med eller utan arm, jag tvivlar på att jag kan få lokalbedövning i den tyvärr... Om han bara kommer innan måndag, idag är dagen D, han är beräknad till 21 juni, så slipper jag igångsättnng, men tack för infon Miniz, trots att det är smärtsamt så går det nog ändå. Det MÅSTE det göra.

Det är så sant som du säger: första gången är man ju så rädd och vet inte vad som händer. Med Elsa tog det 10 timmar att gå från 0-3 cm och cervixen var tjock. Denna gång är jag redan är öppen 2 cm, och cervixen är jättetunn så det borde gå relativt snabbt. Hoppas jag.

Jag är egentligen inte så frustrerad och arg, eller ledsen. Jag önskar bara att jag kunde hitta ett alternativa lösningar till att bära upp Elsa i sängen, byta blöja, laga mat... men jag testar mina begränsningar, vilket gör min kille galen! Jag testar nått, stönar av smärta och han blir irriterad på att jag ens försökte. Byta blöja på en 2 åring med en hand förstår nog alla här är totalt omöjligt!

En jättebra sak har hänt i alla fall: Vi ska få hemhjälp 3 förmiddagar i veckan. En ung tjej ska komma hit och hjälpa mig och Max med allt vi behöver ALLT från att ta Elsa till lekparken till att städa och laga mat. Det är alltid samma tjej också, så Elsa kommer snabbt bli kompis med henne. Hon stannar hos oss så länge jag är gipsad.

Tack för att ni tänker på mig och för att ni finns här. Jag brukar normalt inte ha så mycket behov av att "prata av mig" men ibland behöver man lite uppmuntran och snälla ord \:D/

[TorpSara]

Jag tänker att det absolut går att lösa enarmsamning. En bra amningskudde och hjälp att lägga till den första tiden, sedan borde det gå bra ändå. Jag minns så väl hur jag avundsjukt tittade på en mamma på återkontrollen som satt och slappt ammade sin nya bebis och läste ett magasin med andra handen. Jag som hade ohemula problem med Edvards amning fattade inte hur det kunde funka...
På återkontrollen med Alex var det jag som kunde sitta och amma så. 8) Man lär sig.

Om smärtor: Zinat Pirzadeh beskrev i en Mama hur det var att föda barn under brinnande krig. Hon sa något i stil med att kroppen är så upptagen av förlossningen att allt annat blir sekundärt. Så är det (tydligen) också med andra smärtor. Den kroppsegna smärtlindringen rår ju även på en ond arm. Dock håller jag med Nancy, se till att få all smärtlindring då kan för din arm. De kan ju faktiskt ge dig en lokalbedövning.

Belgien har flest hemförlossningar i Europa. Jag förstår helt plötsligt varför. Du får ta ett tåg hem hit och föda på Ackis?

[MammaNina]

Hej Hanna,
jag vill bara säga att jag känner starkt med dig! Så vill jag dela med mig av mina erfarenheter av igångsättning. Jag har bara haft en förlossning och jag blev igångsatt i v 41 pga missfärgat fostervatten som läckte. Själva igångsättningen skedde med Bard-ballong och hormondropp. Insättningen av ballongen gjorde skitont, rent ut sagt, men det var över på en halv minut! OCH jag kunde använda mig av profylaxandning och avslappning även under det lilla ingreppet. Resten av födsloarbetet tyckte jag var helt ok! Jag var superförberedd och använde mig av profylaxandning precis som du har tänkt, samt lustgas såsmåningom. Det hjälpte jättebra. Jag kände att jag hade kontroll hela tiden och smärtan tog aldrig över. Hela arbetet tog ca 16 timmar och nån gång mot slutet fick jag epidural på barnmorskans initiativ, för att jag skulle kunna vila lite. Det var förstås underbart skönt! Nu blev det tyvärr så att min dotter till slut fick tas ut med snitt, därför att hon av någon anledning blev stressad därinne. Jag hade ett väldigt stort myom i livmoderväggen som kan ha hindrat hennes väg ut. Visst blev jag besviken, jag hade ju velat ha henne på mitt bröst direkt, men det känns ändå inte som någon katastrof att det inte blev så. Hon fick tillbringa sina första timmar med sin pappa (vilket har skapat en fantastisk relation dem emellan), och hon och jag kunde anknyta hur bra som helst några timmar senare när jag hade repat mig.
Sammanfattningsvis så tycker jag att det var en bra förlossning trots att den inte blev som jag hade hoppats och tänkt mig! Ibland får man bara "flyta med"...
Nu är jag gravid igen, i v 17, och jag ser fram emot förlossningen hur den än blir!! Jag har varit med om både igångsättning och akut kejsarsnitt och ingetdera känns skrämmande. Ha förtröstan och tänk på andningen och avslappningen! Jag önskar dig all lycka med din nya bebis!

Kram
Nina

[hanna-raori]

Jag träffade barnmorskan idag och hon kollade min cervix som redan är jättetunn och öppen 3 cm. Nyss gick slemproppen. Jag är inte orolig längre. Vi tränade avslappning i en ställning som funkar för min brutna och gipsade arm. Hon berättade att trots om de skulle "starta igång mig" nästa måndag så skulle det bara behövas ett par droppar, för bebisen är superredo att komma ut! :thumbsup: Han kommer ändå inte vänta tills nästa måndag, han kommer idag eller i morgon har jag bestämt!

Underbart!

Jag tänker mig precis som du skriver Sara, för det första kan man flytta berg med rätt attityd, för det andra- jag har ju bara brutit en arm och ska inte föda med den och mysiga kramvärkar är ingenting jämfört med den smärtan. Jag behöver inte föda mitt i ett krig, allt kommer bli bra- jag känner mig totalt avslappnad och ser faktiskt fram emot denna förlossning i alla fall. Mitt fokus kommer inte ligga på smärtan i armen utan på vad som händer med bebisen. Jag har massor av energi och min kropp vet vad som ska göras. Dessutom väntas det ju en gullig liten pojke!!

Barnmorskan har gjort klart för mig att om jag väljer Barnmorska och inte läkare finns det inte en chans till lokalbedövning i armen... Önskar också att jag kunde komma hem till Ackis och slapp göra allt på halvskruttig franska... Men jag är så himla glad att jag hittat henne, hon kommer vara med mig genom hela förlossningen.

Ps. Det är i Holland man är störst på hemförlossningar, i Belgien gillar man epidural (lustgas existerar inte här), det är bara 1% hemförlossningar här... Och väldigt få kvinnor ammar eftersom man bara har 3 månaders mammaledighet och hinner knappt starta innan det är dags att sluta (inte jag då, jag "jobbar" ju hemma )

Wish me luck!

[miniz]

Vilken god nyhet! Att han kommer i natt eller imorgon.
Och som din barnmorska säger att om du behövs sättas igàng, behövs säkert pyttelite för att fà igàng sammandragningarna ordentligt. Du (och din livmodertapp) är ju redo!
Det är en hel vecka till màndag.
Det är et helt hav av tid.

Hoppas, hoppas, hoppas han kommer snart och lycka till.

Kram.

[helamig]

Härligt att höra att du känner dig lugn och go. Stort LYCKA TILL! Lämna rapport. Tack!

[Luvisen]

Hi Hanna!

Du har inte skrivit på ett tag. Då måtte lillpöjken kommit till världen. Hoppas verkligen det är så, att det blev hemma och att du fick använda dina vertyg! [-o< [-o<

Berätta! Jag är såååå nyfiken!

HEJA DIG!!

Massor av värme! /Luvisen

[TorpSara]

Nej, han är inte kommen ännu råkar jag veta. Tänk vad det är bra med internet!

[miniz]

Ràkar du veta hur det gàr?