Milo föddes den 14/9. Sin andra levnadsvecka var tuff, den tillbringade vi på Neo. Milo fick blodförgiftning till följd av en urinvägsinfektion och var illa däran. Nu är vi tillbaka på banan igen och jag njuuuter av min lilla spädis. Sista barnet är det, så jag tänker ta vara på varje minut. Önskar man kunde ta känslan av att snusa med hans mjuka huvud, stoppa den i en ask och ta fram den när man behöver.
Trygg i att vi kan kura Milo när han blir större så låter vi honom bestämma nu. Det innebär att han sover ganska korta pass, är vaken korta pass, äter väldigt ofta, men är rätt nöjd med tillvaron så länge han får amma när han vill (vilket han gör varje - varannan timme dygnet runt). Gnällig kan han vara, men aldrig skrikig.
Sover uselt med barn i sängen, men just nu sover han tätt intill mig på natten, ammar när han vill. Lägger jag honom i vaggan får jag ingen sömn alls. Vill att han ska sova åtminstone ett eller ett par långa pass i vagnen på dagtid, så jag drar barnvagnen väldigt mycket, för man kan inte sova om den står still, tycker Milo.
Just nu, när han är så liten, har jag inga bekymmer alls med att vi har det som vi har det. Men någonstans gnager det lite i mig... Håller jag på att vagna och amma in oss i ett hörn...?
Ska damma av Barnaboken och läsa lite här. Standardmodellen fixade vi inte sist, men vi har som sagt mycket goda erfarenheter av SHN, känns så tryggt att veta att man har den att ta till så småningom!
Ja, det var en liten uppdatering från oss...
Storebror född -02
